Senaste kommentarerna i forumet

Usch vilken otur du har haft och vilken jobbig situation du hamnat i. Du beskriver ett beteende/mående som jag känner igen och för mig är det extremt nära förknippat med när jag drack för mycket. Det där ”ältandet” över oförätter. Att ha svårt att släppa saker. Att känna sig arg, rädd och orättvist behandlad. Det är för mig väldigt nära förknippat med när jag drack för mycket. Saker blev stora och det var svårt att släppa. Nu skriver du visserligen att du blir gladare av alkohol så det är kanske olika för dig. Men om du tänker på tiden innan du drack och på din personlighet då. För jag tänker att jag ibland känner igen det där beteendet från folk som dricker för mycket.”Den ältande alkoholisten”, som känner sig orättvist behandlad och dricker på det. Alkohol framkallar ju en hel del oönskade sinnesstämningar och för mig är ältandet en av dessa. Oförmågan att komma igång en annan.
Jag håller med om att det är väldigt illa att det pratas och att det gör en rädd och osäker (och arg).
Ge alkoholfriheten en chans tänker jag. Just det du beskriver är en av anledningarna till att jag inte kan dricka. Jag kom inte ur de negativa tankemönstren. Om man läser lite mellan dina rader ser man en duktig yrkeskvinnna som har hamnat snett. Nu har du lite bagage med dig sen tidigare skriver du med en pappa som inte har visat så mycket uppskattning. Självkänsla och självförtroende känns som oerhört viktiga byggstenar och jag tror inte att du kommer åt dem om du fortsätter att dricka. Du har druckit i 8 år. Hur var det innan? Jag tänker och tror att det finns mycket att ta fasta på som du faktiskt HAR åstadkommit och lyckats med under åren. Du behöver inte vara kvar där i offerrollen. Du är värd mer. Ta hand om dig!

Dagen varit fylld av skogs och trädgårdsfix på stugan! Ingen tanke på a idag, trots att ftugan satt med ett vinglas i soffan ikväll, såsåm jag alltid brukar göra! Gör ingen stor sak av det, det kändes tvärtom skönt att slippa det där glaset, och för mig har det aldrig stannat vid ett glas..

Hon dricker sitt vinglas för att hon påstår att det är gott, jag har aldrig druckit för att det varit gott, jag har alltid druckit för att bli berusad! Det har alltid varit för att öka promillehalten som jag druckit!

Nöjd med dagen, gott så,
Komer att lägga mig nykter, och därmed vakna nykter 😊!
I morgon en ny dag, med nya beslut (förhoppningsvis goda sådana) 💕

Fredag nykter och hemma med tända ljus 🙏🏻.
Idag har jag inte ägnat någon tid till att tänka på alkohol överhuvudtaget, tanken slog mig nu på soffan.
Kanske medicinen kanske placebo eller så har jag helt enkelt haft fokus på nuet hela dagen 🤔..
Imorgon kl 13.30 är det sju dagar sen jag fick nog och slutade dricka.
Vet inte vad skillnaden var den här gången men jag kände det i hela mig och bestämde mig på 2 minuter att löpa hela linan ut för jag förstod där i dimman att dom närmaste dagarna var det ett helvete som väntade.
I det helvete som kom fann jag tröst i den omsorg och omvårdnad jag fick under mitt livs sämsta period.
Medmänskligheten jag mötte där rör mig i skrivande stund till tårar.
Så jag vill enkelt bara säga att ordet och känslan av tacksamhet får följa mig denna nyktra fredagskväll.
Ha en mysig nykter fredagkväll!

@CatLady Grattis till dina dagar och fortsatt lycka o välmående 👍🏻

@@CatLady Grattis till dina dagar och det goda jobbet du gör!🥳🌺💕

2 månader och 18 dagar idag ♥️ Snart framme vid magiska 90-dagen ♥️

Hemma gud vad skönt ❤️
Ha en bra nykter kväll 🙏🏻

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

@Chelsea1971 Hej. Har du kollat in forumet för anhöriga? Där kan du mycket stöd och hjälp för att kunna hantera detta.
Hoppas du kan hitta strategier som kan hjälpa både sig själv och din fru. (om hon är intresserad av att få hjälp)

@Lonely Man Du klarar det! Det är kämpigt i början men du har kommit en bit på vägen nu. Sug kommer och går men försvinner allt mer ju längre tid du är nykter. Tänk på positiva saker med att vara nykter som du nämnt, att slippa ångesten och såra nära och kära. Bit ihop, kämpa på, du kan!💪💪💪💕

Dag 22
Har varit på 2 AA möten idag.
Är dock inte lika säker på att klara det längre. Helger är jobbiga.
Kände ett sug att gå in på en bar men gjorde inte det som tur var.
Åker hem istället.

@Metmasken Känner igen mig, skammen är ett jäkla hinder och ett spöke som får gigantiska proportioner. Men det är precis tvärtom, det är modigt och ansvarsfullt att ta hjälp och visar på att man är klok och inser sina begränsningar. Att vi människor finns för varandra för att hjälpas åt, ett fundament i samhället och mänskligheten. Men ändå skäms vi och drar oss för att ta hjälp. Så skönt att det känns så befriande för dig och visar att du gjorde helt rätt😁

Ha det så gott!🌺💕

@Kullamannen Försök släppa självföraktet, det tar alldeles för mycket värdefull energi som du behöver mycket av nu. Det är alkoholdjävulen som försöker trycka ner dig och gräva en grop i själen, för att det ska finnas ursäkt till att dricka. Så upp på hästen igen! Kom igen, ta nya tag och kämpa! Det går, du kan!💪💪💪💕

@Kullamannen att sluta dricka är en process och allas ser olika ut. Du är ärlig och du fortsätter med tanken att vara nykter. Det är en bra start. Rom byggdes inte på dag.

Självföraktet är stort, nederlaget grävde en stor grop i själen! Tankarna kommer och går, varför?
Varför starta en tråd här, när jag definitivt gjort beslutet att inte dricka, för att sen någon dag senare falla dit! Man känner sig fruktansvärt misslyckad!
Jag har tusentals gånger lovat mig själv att sluta, denna gången kändes det ändå som om jag hade kommit till den ”definitiva” insikten samt beslutet.
Jag slickar såren, försöker se framåt, försöker tänka att jag igen lärde mig någonting, fast eg börjar jag nog vara ”fullärd” vid detta laget.
Tack för uppmuntrande ord! Ja, som du vår2022 skriver, man måste kämpa järnet mot detta!

Nykter idag och skall så förbli!

Önskar er alla en fin dag 🙏

@vår2022, tack 🙏🏻
Ja det är konstigt i mitt fall var jag så rädd för skammen som kommer när man väl tar modet till sig och tar hjälp. Att det blir så blottat vem man blivit och jägare man mår.
Men nu såhär då det är gjort känns det lika befriande som att ta ur bottenpluggen i badkaret och låta det skitiga vattnet rinna ut så man kan fylla upp med nytt.

@vår2022 🙏🏻

Ogräsrensning är mycket bra som antabus- man blir dödstrött och dessutom är det på sitt sätt en sorts stark närvaro- medan man håller på. (För att inte ledas ihjäl…) Jag har sedan jag blev nykter ägnat massor av timmar åt trädgård, planteringar, odling. Det blev min första tillflykt för att ha något att göra. Nu är det en hobby. (Med vissa överdrifter…)
Liggstol med glas. Nä, det är faktiskt inte särskilt pigg. Kaffe på en trapp en försommar-morgon däremot. Det är min aw numera. Heja! En dag i taget.

@Lexie Hej!
Jag tyckte också att livet var roligare när jag drack, eller rättare sagt, jag hade en uppfattning om att min liv var roligare. Men det var det egentligen inte.

Jag började på programmet den 1 januari, så det är 145 dagar sedan. När jag skrev in mig här på AH så ville jag först bara använda alkoholkalendern, men den kommer man bara åt om man gör programmet, så då skrev jag in mig där. Det är ett självhjälps program där man får tänka efter och jobba med sin relation till drickandet, det finns uppgifter att göra, filmer att titta på osv. Jag tyckte det var en jättebra sak att göra, för då fick jag något att hänga upp det hela på. Programmet är 10 veckor (dvs 70 dagar) och du kan välja om du vill fortsätta dricka under tiden du gör det. Jag valde att sluta. Gjorde bara ett medvetet undantag dag 68 då jag delade på en flaska vin med sambon. Numera dricker jag men sällan.
Programmet, samt att skriva här, och läsa artiklar, böcker har gett mig mycket. Jag har också haft mörka stunder, men det blir faktiskt inte bättre för att man dricker, tyvärr snarare tvärtom.

När man inte dricker blir man efter ett tag piggare (inte i början, då är man oftast trött). Man är inte bakis, dvs pigg redan från morgonen. Efter ca 10 dagar börjar kroppen repa sig, därför är det viktigt att hålla upp lite längre en bara en vecka. Du kommer att sova bättre, du kommer att få mer energi. Du kommer också bli gladare, och när du skrattar kommer det att vara för att det är DU som gör det, inte alkoholen. Du kommer att komma ihåg vad du har sagt, hänga med i samtal. Du kommer få mer tid att göra saker, för det tar tid att dricka.

Hur mycket dricker du? Är det varje dag eller dricker du för mycket under vissa stunder?

@Metmasken Vad bra och modigt att du har tagit emot hjälp, det är så tufft att klara av allt själv många gånger. Bra också med stöd i vårdplan och medicin, att det blir uppföljning. Det blir säkert fint för dig att komma hem.

Lycka till!🌺💕

@Kullamannen Helt rätt! Att du är ärlig framförallt mot dig själv. Det är då man kan göra en bestående förändring, när man är sann och inte lurar sig själv. Alkoholdjävulen är en finurlig fan och det är så lätt att man blir så lurad att man tror sig själv, alltså alla anledningar som man kommer med för att få dricka. Man måste kämpa järnet mot detta💪.

Tro på dig själv, att du fixar detta! Vi kommer att vara ditt stöd. Kämpa på!💪🌺💕

@Jakanej Ja, du kommer att klara det!💪. Tänker att ett beroende/missbruk oavsett vad det är ser ganska likt ut i sitt ”innehåll” och att det är lätt att gå från ett missbruket till ett annat, i värsta fall blir det två missbruk samtidigt. Tex både knark och alkohol. Jag har precis idag varit nykter i 7 månader och jag mår så bra. Det är så oerhört befriande att vara ur missbruket. Det är som att ha fått ett nytt liv på ett sätt och slippa det tunga oket alkoholen medförde. Min relation till min man är mycket bättre utan tjafs, gräl och missförstånd, relationen till mina barn är också mycket bättre. Men det viktigaste av allt är att jag trivs och tycker om mig själv och det påverkar alla mina relationer. Jag är beroende och kan därför aldrig mer dricka alkohol, då skulle alkoholdjävulen i min beroendehjärna börja härja igen och jag skulle vara fast i skiten igen. Det är den du beskriver, alkoholen som kryper in i kropp och hjärna.

Hur känns det för dig att ta dig an att sluta dricka? Vad kan motivera dig?

Tackar för era inlägg, jag tar dem till mig! Vår2022, säkert som du säger, man beh kanske inte en hobby, det löser kamske inte knuten, det är vanor som bör ändras!
Tackohej, jag uppskattade dina kommentarer, de gjorde att jag verkligen funderar på djupet av
mitt missbruk! Det är bra att få sådana ”wake up calls”, så tack, jag tar åt mig och tackar för sådana insiktsfulla ord! Behövs många raka ord tycker jag!
I övrigt har det varit två steg fram och ett bakåt! Jag är ärlig i min tråd, det är här jag måste skriva om verkligheten utan att försköna den på ngt sätt!
Har inte lyckats skruva på korken för gott, som är mitt mål, och dit skall jag!
Har ändå fallit i fällan senaste lö igen, det var dendär terassen på stugan med sol som gjorde att jag igen föll! Vanans makt är stor, speciellt när det pågått i decennier!
Men jag skall ta mig ur detta! Är som sagt ärlig i min tråd o skriver som det är!
Jag ser målet, och jag är väldigt tacksam över allt ert stöd, med er hjälp tar jag mig ur detta!
Det är med er hjälp här som jag fixar detta!

Tack!

Imorgon skriver jag ut mig men fortsatt på medicin efter det. Känns lite nervöst men ändå positivt att komma hem ❤️