Snart helg igen

276 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Soffi
Jag dristar mig till..

..att säga GRATTIS till 30 dagar!
Trots allt elände så fixar du det här med att hålla dig ifrån spriten i alla fall. Och det är ju nummer 1!

Jag har lyssnat en hel del på alkispodden, det har fått mig att inse att det blir inget bra att bara ta bort spriten utan att jobba med sig själv och grundproblemet.
Jag är precis som du inte där än, utan kravlar i skiten under korvsmeten.

Men jag tror att det finns hopp om ett bra nyktert liv för oss alla här, gäller bara att hitta sin väg dit.

Pianisten
Funderade ett tag

om det fanns någon anledning att skriva här ikväll. Min bekännelse. Jag har härmed brutit min nykterhet. Egentligen blev det ganska klart för mig redan igår att det kommer hända något denna helgen men det tog emot länge. Jag tänker inte linda in det och skriva ner alla anledningar och tankar som ledde fram till det och försöka ange saker som skall verka skäliga för någon annan. Jag kan inte se alla dagar i hela mitt liv framför mig som nyktra än, det är enda sanningen.
Jag hade ingen plan, köpte bara hem några öl och en flaska vin. Min målbild var bara att låta mig ta den godaste ölen jag vet, som bara är förknippad med positiva känslor. Den när jag står i köket själv, pysslar med fredagsmiddagen och firar in helgen.
Jag ska vara helt ärlig, trots att jag byggt upp en ganska pirrande förväntan så blev det ändå lite antiklimax. Ölen var god, absolut. Jag sippade i väldigt lugn takt med en liten samvetsknorr i varje klunk, men inte en tillstymmelse av rus kändes. Trodde efter 1 månad att jag skulle känna första dropparna.
Till maten hällde vi upp varsitt väldigt sparsamt glas med vin för det passade till. Det kändes starkt och ovant. Efter maten var någon form av påverkan fortfarande omärkbar och jag kände mig ändå väldigt tillfreds, något mer behövdes inte.
Känns väl bra på något vis, jag kunde ta en öl och ett glas vin, njuta och vara nöjd. Hade säkert stor hjälp av att jag varit på gymmet innan jag kom hem. Körde ett hårt pass på löpbandet till nästan maxpuls. Inte bra för sin egen sak, stod där och hyperventilerade efteråt och funderade på hur det går med det där att lära mig tycka om träningen. Det är min akilleshäl, har jag satt en plan så måste jag slutföra den. Jag hade redan satt upp en tid och en fart på löpbandet innan jag började och då är det en märklig röst som piskar mig att slutföra det till varje pris. Men förmodligen så hjälpte de där träningshormonerna mig ikväll att höja ruset redan utan alkoholen.
Finns ingen plan eller tanke på fortsättning, bara känsla och en otrolig respekt för vad jag håller på med. Lyckas eller dö, typ.

Andrahalvlek
Been there

Samma sak för mig har precis hänt. Att vi är ärliga mot oss själva är viktigast. Att vi är ärliga i det här forumet är nästan lika viktigt. Här får vi möjlighet att bollplanka med människor som på riktigt förstår problemet.

Heja oss!

Pianisten
Dansa med djävulen

Bra helg. Igår fick jag köpt kostym till bröllopet, det satt så jädra bra! Ett riktigt kap dessutom så det gjorde en riktigt bra dag! Skulle jag tappa typ 2-3 centimeter runt midjan så skulle den sitta som skräddarsydd så nu har jag 4 veckor med en riktigt bra morot till bra mat, träning och lyckas ta tillbaka några av extrakilona från i somras!
Drack 3 öl igår. Samma som i fredags, det kom aldrig något rus. Jag kände mig bara lite avslappnad och tillfreds, märkte att jag kände mig lite gladare och skrattade åt saker på TVn som jag inte brukar. Så fanns inget behov av fler fastän det fanns kvar i kylen.
Idag blir det givetvis inget, nu väntas vardag igen och fokus på annat. Jag känner verkligen att jag ändå kommit till mycket bra insikter denna månaden och inte ser den som bortkastad bara för att jag prövar att börja dansa med djävulen igen. Jag mår bevisligen inte toppen bara för jag inte dricker. Somliga kommer säga att jag måste ge det mer tid. Det är säkert sant men att sluta dricka är inte lösningen på hela min världs problem. Jag vet fortfarande mycket väl att jag gräver min egen grav och att ångesten äter upp mig om jag dricker i tron att det går att döva varje tung dag. Jag vet också att jag kommer ha tunga kvällar oavsett om jag dricker lite eller inte dricker alls. Jag vet lika mycket att jag inte kan lösa något genom att dricka mer.
Drack alltså 3 öl igår, mådde lite gott. Imorse hängde jag på låset på gymmet innan frukosten och det frigjorde mer energi så jag fick gjort smått och gott idag med både inför bröllopet och lite annat. Ikväll mår jag ungefär som jag brukar, lite rastlös, inte helt avslappnad och så är det med det. Precis som jag mått senaste månaden ändå. Vill jag må sämre kan jag alltid dricka lite mer och den vetskapen är skön, därför är det inte ens på kartan.

Pianisten
Får inte kläm på livet

Min sinnesstämning har legat på en rak, låg, grå kurva tröstlöst länge nu. Inget verkar varken höja eller sänka. Allt är bara grådaskigt och oförståeligt. Jag får inte kläm på livet.
Ett fåtal saker försöker jag just nu leva efter i min vardag för jag vill tro att det är mitt långsiktigt eget bästa. -Inte dricka, äta bra och gå till gymet då och då.
Hur mår jag då? I början med nyhetens behag positiv och framåt men sakta och säkert klingar det av och livet känns fruktansvärt meningslöst och njutningslöst.
Om jag istället tilllåter mig göra lite "fel" och inte är så hårt mot mig själv. Unnar mig lite mer av det goda och lever mindre inrutat, då känner jag mig stillastående i livet och saknar mening för att jag inte kommer någon vart. Mitt öde blir en överviktig, alkoholiserad soffliggare. Ångesten är ett faktum.

En kort utvärdering; jag är inte nöjd med mig själv och livet som det är. Jag vill framåt, utvecklas, leva med spänning! Men något håller tag om mig.
En flykttanke vägrar försvinna och kommer ständigt tillbaka som en frizon när allt känns hopplöst. En förbjuden tanke som inte ryms inom samhällets normer. Jag älskar min familj och min blivande fru men en panik dyker ofta upp över att aldrig få utrymme att leva mitt eget liv.
Den obehagligt tydliga bilden när jag vandrar runt i min egen minimalistiska lägenhet, som är så tyst så att väggklockan hörs ticka. Diskbänken är tom, ren och blank. I vardagsrummet finns en TV på låg volym och ljuset från den fladdrar i det övrigt dunkla rummet. I hörnet finns en otroligt mjuk mysig fåtölj med en golvlampa bredvid och en bokhylla med mina favoritböcker. Där är min frizon och så förbjudet långt, långt borta.

Soffi
Flykttankar

Jag tror alla drömmer om att fly till ett annat liv ibland, dessutom är nog vi som "tenderar att ta ett glas för mycket ibland" överrepresenterade i flyktkategorin.

Jag tror också att det är fullt naturligt att du har mer flykttankar nu när du är på gång med stora förändringar i ditt liv. Är det rätt? osv...
Och din läsfåtölj låter ju som en helt fantastisk frizon, så skön! Men inte 24-7 väl?

Jag går en skogsrunda emellanåt och där, mitt ute i skogen på ett träd invid stigen, har någon satt upp en skylt med texten "Allt kommer att bli bra". Den skylten får mig att känna förtröstan och att le varje gång. Men skylten får mig också att inse att det går inte bara att sitta i soffan och vänta på att allt löser sig av sig själv, den får mig att fortsätta kämpa mot det jag verkligen vill.

Pianisten
Min bubbla sprack nått så in i...

Det jag kommer berätta nu är så ärligt att fingrarna knappt vill lyda mig när jag trycker på tangentbordet. Söndagen den 27 oktober kan ha blivit första dagen på resten av mitt liv.

Söndag kväll 27/10.
Min nyktra månad har nyss passerat relativt oansträngande men lämnade mig bara med känslan av hopplöshet. Under de nyktra veckorna som gått har jag bara blivit mer och mer deppig, inget löste sig av bara faktumet att vara nykter.
Jag sitter vid TVn och orkar inte mer, häller upp en stor whisky och hoppas att klumpen i bröstet ska stilla.
En stund senare är den fortfarande kvar, klumpen. Min sambo säger godnatt och går in i sovrummet. Jag sitter kvar. Hämtar whiskyflaskan.
Häller upp en lika stor whisky till.. sappar på TVn. Tidern går, klumen ger sig inte, känslorna börjar ta över. Börjar klunka direkt ur flaskan..

Efter denna stunden finns bara korta minnesbilder tills det att jag vaknar själv i dubbelsängen tidigt på måndag morgon. Min sambo och dotter som tidigare låg bredvid är inte kvar. De svaga minnesbilderna från natten slår mot mitt huvud som någon kastar knivar mot tinningen. Vad fan gjorde jag! Gjorde jag verkligen det!!?? Jag vrider mig över kanten på sängen, tittar ner på golvet. HELVETE.
En stor hög med papper. Det är alltså inte en fruktansvärd dröm, det är sant. Jag har varit så borta att jag ställt mig upp och kissat på golvet och över hela mitt sängbord. Bilderna fortsätter fladdrar i huvudet från natten, jag hör hur min sambo har skrikit på mig, försökt få mig och sluta. Min dotter är bredvid. Jag minns att jag var arg. Vill få henne att gå iväg med vår dotter. Fler bilder fladdrar, jag har legat på badrumsgolvet också. Kräkts. Visst kräktes jag?

Bilderna från natten är så plågande att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag tar mig upp ur sängen och som en ljudlös maskin städar jag upp misären. De andra har gått och lagt sig på övervåningen. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor, en tröja, jacka och skor. Min mobil är död så jag rycker åt mig en laddare och slänger ner i fickan. Denna döda mobil skall sedan visa sig bli huvudsaken till att allt spricker...

Klockan är 06, måndag morgon och jag går rakt ut genom dörren. Det enda som finns i mitt huvud är att NU MÅSTE JAG SÖKA HJÄLP.
Det som händer de kommande timmarna är svårt att återge utan att skriva en mindre bok. Efter jag gått ut från mitt hus denna morgon blev mitt fokus att ta mig till närmsta akutmottagning. Jag gick och gick, flera kilometer och kommer tillslut till busshållplatsen som leder mot närmsta sjukhus.
En bra stund senare när bussen tagit mig till sjukhuset börjar klockan närma sig arbetstid. Jag tänker hela tiden på att jag måste ladda min telefon för att sjukanmäla mig till jobbet men när jag väl hittar ett uttag märker jag att nått inte funkar med laddningen. Jag sitter nu i väntrummet på Psyk-akuten, hänvisad från vanliga akuten efter att förtvivlat ha bett och få prata med någon. En sköterska hjälper mig ta fram en annan laddare men det hjälper inte, något är fel, mobilen vill inte ta laddning.

Efter ett väldigt kort samtal med en sköterska på psyk-akuten och med förtvivlan blivit avvisad att få träffa en läkare blir jag hänvisad att lämna sjukhuset och kontakta min vårdcentral kommande dag. Har väl lite förståelse för det såhär i efterhand eftersom jag fick blåsa och fortfarande var alkoholpåverkad. Jag lämnar sjukhuset och mitt enda fokus är nu att ladda min telefon, jag måste höra av mig till jobbet så ingen börjar undra. Klockan är nu ca 09

Tiden går fort. Efter ytterligare flera kilometers promenad från sjukhuset hittar jag och köper en ny laddare på ICA. Jag går till närmaste café och hittar ett uttag för att prova ladda igen. Nu börjar jag inse att det är något fel med mobilen. Den går inte att få igång.
Jag lämnar och börjar gå igen mot en plats där jag vet att Elgiganten finns, ytterligare flera kilometer bort. Kanske kan någon hjälpa mig där..

En ganska lång stund senare har jag tagit mig till Elgiganten och får där tipset att köpa en trådlös laddare. De tror att de är nått fel på ladd-uttaget på min mobil. Låter rimligt, köper en trådlös laddare.
Mitt nästa mål blir McDonalds ett par stenkast bort, där kan jag göra ännu ett försök att hitta en laddplats..

Men till McDonalds kommer jag aldrig. Mitt i rondellen jag skall korsa som delar Elgiganten och McDonalds så kommer mina två bröder körande. Jag känner igen dem och bilen ganska fort men kopplar ingenting. Vad gör de här tänker jag?
De bromsar upp precis bredvid mig i väggrenen och säger båda till mig med ganska allvarliga blickar, -"hoppa in". Då börjar det gå upp för mig, folk letar efter mig.

Mycket riktigt har händelsen under natten, oförmågan att kunna nå mig och sedan att jag inte dykt upp på jobbet dragit igång en cirkus större en jag nånsin kunnat förstå. Rädslan att jag gjort mig själv något väldigt dumt har skapat panik hos mina nära. Det visar sig att t.o.m. min chef är ute och letar efter mig. Man har nämligen kunna spåra ungefär plats jag är genom mina kortköp från mitt och sambons gemensamma konto.

Här och nu ser jag inget annat rimligt än att lägga hela mitt liv öppet på bordet. Jag berättar allt för mina bröder. Jag berättar senare allt för min chef, som för övrigt kan vara en av de bästa chefen i världen. Jag kommer så småningom hem till min familj som fullt förståeligt har väldigt blandade känslor efter natten men vi samlar oss och pratar ut om det som hänt. Jag förklarar att jag nu ska göra allt i min makt för att få hjälp. Jag pratar med min dotter om det hon upplevt och förklarar att hon får prata med mig hur mycket hon vill om det hon såg. Men jag ger en vit lögn att jag gått i sömnen, resten ser jag ingen anledning till att hon ska behöva förstå och veta.

Dagen efter detta händer faktiskt också något för mig helt otroligt. Jag skall ju enligt instruktionen från sjukhuset försöka boka en tid till min vårdcentral men får reda på nästan direkt att med mina besvär måste jag först boka en telefontid till en kurator/psykolog. Den första lediga telefon(!)tiden är den 18 november!! Jag blir än en gång förtvivlad. Men jag gör då en chansning och bokar en vanlig sjukskötersketid. Kanske den bästa chansningen jag någonsin kommer ha gjort.
När jag kommer till vårdcentralen så har de läst min information och bokat in mig direkt till en läkare och jag får träffa en fantastisk person som förklarar att han skall göra allt han kan för att hjälp mig, nu.

Jag har nu blivit sjukskriven i 3 veckor till att börja med. Har fått två mediciner, ett för ångesten och ett antidepressivt. De har gjort mig väldigt trött till en början med det börjar gå över, man behöver ge framförallt den antidepressiva medicinen några veckor att verka. Skall även fortsätta gå på återbesök till min läkare varje måndag och fredag tillsvidare tills jag får komma vidare. Lite som små ventileringsbesök om jag vill prata om nått. Planen verkar vara att jag så småningom skall få göra en utredning, läkaren misstänker efter hur jag beskriver mitt liv att jag ligger högt på en bipolär skala..
Under tiden har även min chef hjälpt mig att få kontakt med företagshälsovården. Var på ett inledande samtal så sent som igår hos en terapeut. Om jag skall fortsätta där ska vi nog jobba en del med KBT för att träna på att bryta mina dåliga perioder men även för att dämpa när jag blir lite för hög vilket nästan alltid händer i de perioder jag mår bra.

Så ja, här är jag nu.. och varje dag blir jag väldigt rörd när jag tänker på hur både mina nära och även min chef funnits nu när min själ tillslut blottades. Måste säga att det är verkligen som man läst av andra. När alla korten ligger på bordet så är det som en enorm sten fallit från bröstet. Nu kan jag börja jobba från noll, utan hemligheter för någon! Men även inför dem som inte vet sedan innan, att våga stå för att jag inte mår bra och lider av "psykiskt ohälsa", det är lika rätt som vilken annan sjukdom som helst! Inget mer "hysch-hysch" från och med nu!

Med vänliga hälsningar // Pianisten

Soffi
Oj, vilken upplevelse...

Det måste varit en rent fruktansvärd upplevelse att gå igenom ditt återfall.

Men, samtidigt en fantastisk upplevelse efter att kunna släppa garden och alla hemligheter och få så bra stöd och hjälp.

Önskar dig allt gott!!

Mrx
Å fy fasen vilken soppa

Har läst ditt senaste inlägg. Vilken soppa det blev för dig. Det verkar i alla fall komma mycket bra grejor ur det hela. Psykisk ohälsa borde få ta större plats i samhället. Den sjukdomen är som vilken annan sjukdom som helst. Hoppas du får allt stöd du behöver.

Talien
Wow

Vilken häftig och stark upplevelse! Det låter verkligen som du säger, att det där kan vara den första dagen ❤
Hur illa det än var, så föll det på plats

Vinäger
Ojojoj...

Vilket händelserikt dygn. Tack o lov att det slutade på det sätt det gjorde. Att det kom ut något bra av allt det jobbiga. Vi brukar ju prata om att nå botten och det känns som om det var det du gjorde - med råge.

Du har alltid varit så bra på att uttrycka dina känslor. Tack för att du delade med dig av en sådan oerhört smärtsam och ångestladdad upplevelse.

Och du, tack för det senaste inlägget i min tråd. Även om jag inte orkat svara blev jag glad. Bara så du vet. 💗

Lycka till! Skickar massor med kramar och hoppas att du känner hur varma de är. Så glad för din skull. Äntligen vänder det på riktigt. Det är jag övertygad om.

Pianisten
Dagarna på fortsättningen går

Tack alla vänner för stödet. Dagarna går på min sjukskrivning och jag känner att det går framåt. Jag äter nu bara min ångestmedicin en gång på kvällen och den hjälper mig att somna. I kombination med den andra antidepressiva så sover jag bra och hårt framför allt på morgonen, är lite fundersam och stressad över hur det skall gå om jag nu börjar jobba om en vecka då sjukskrivningen slutar enligt pappret. Skall träffa min läkare i veckan som kommer och får diskutera detta med honom.
Idag är det en vecka kvar till vårt bröllop och att vara hemma nu har verkligen räddat hela saken. Jag har kunnat fokusera på vad som måste göras i lugn och ro, en sak i sänder. Dagen innan allt sprack så hade jag fullkomlig panik och ångest över hela grejen men nu ser jag fram emot det igen <3

Jag har faktiskt börjat hitta tillbaka till en positiv känsla med ett av mina gamla intressen också nu när jag gått här hemma, att laga mat. Jag har dragits till köket och njuter av att gå där och pyssla nu. Det är ett lugn och något som kan hålla en sysselsatt i flera timmar om dagen. Sen kommer ju en fin belöning efteråt! Önskar att jag skall kunna hitta den här njutningen och lugnet även när jag skall börja jobba igen men jag vet också att det är den där förbannade vardagsjäkten som förstört intresset innan.
Tror och hoppas dock att mitt liv och prioriteringar kommer se annorlunda ut efter allt som hänt. Det börjar sjunka in att livet inte kan bestå av dagliga sensationer. Stor njutning kan verkligen finnas i det lilla

Pianisten
Kan jag fortsätta leva det liv jag byggt upp?

Nej, självklart måste mitt liv förändras nu. Att vara deprimerad, ha ångest och fysiska besvär av långvarig stress är inte som en förkylning när man kan stanna hemma från jobbet ett tag, äta lite piller och sen köra på som om inget hänt. Här krävs att jag förändrar mitt liv, utan tvekan.
Men med rubriken menar jag att jag kanske måste ifråga sätta hela min grund, det räcker inte att jag börjar meditera, motionera och tänka lite mer på mig själv. Jag känner en stark känsla när jag nu varit hemma i drygt två veckor. Jag börjar få lust och gör saker. Kan jag överhuvudtaget få mig själv, Pianisten, att fungera med det som jag ser som de mest enkla grunder eller måste jag våga släppa ramarna totalt?
Om jag plockar ut de mesta basala sakerna som tillsammans håller ihop det som jag normalt har det så är det:
Jobb --> Dagis --> Skola/Fritids --> Hushållsarbete --> Hygien --> Sömn
När jag tittar på hushållsarbete så tänker jag också de mest basala saker som matlagning, handla, småplocka, bädda sängen, tvätta, ta hand om värmepannan, betala räkningar, dammsuga nån gång i veckan. Alltså ganska låga, basic krav som krävs för att livet skall fungera.
Detta är en heltidssysselsättning för mig med råge, det spelar ingen roll hur bra jag försöker effektivisera och jobba in rutiner som flyter av sig självt. Efter detta är jag slut som människa och det finns inget över varken till att njuta av livet eller till de där andra sakerna som faktiskt också behövs göra för att må bra. De där sakerna som inte kan räknas som basala men som ändå faktiskt behövs då och då som träning, klippa gräset, tvätta bilen, slänga återvinning, dammtorka o.s.v.
Jag tycks ständigt komma tillbaka till dessa tankar, jag får inte ihop det. Nu när jag är hemma från arbetet så börjar det sakta fungera. Jag kan ta saker i den mån de kommer, både nöjen och måsten. Jag kom på igår att jag måste köpa mer pellets till pannan. Alltså åka med släpkärran till stan och köpa pellets. Men släpkärran behövde ju besiktigas så till att börja med fick jag se om det fanns en tid för det. Det gjorde det och jag kunde åka till stan, besiktiga släpet, åka vidare och köpa pellets. Köra hem och bära in det. Laga lunch, äta lunch. Komma på att jag måste ta tag i att göra min anmälan för sjukpenning till försäkringskassan. Göra klart den. O.s.v.
Så här går mina dagar nu, kommer på små saker som behöver tas tag i och gör dem. Försöker ge mig korta återhämtningar i mellan innan nästa tanke om nått som behöver fixas kommer. Men nu är ju som sagt den annars helt väsentliga delen, arbete, borta för tillfället. Vilket jag märker sakta men säkert lett till att jag klarar av att hantera dessa små saker som kommer över mig som behöver fixas, samtidigt som jag börjat få lust och har ork, tid och energi till små enkla nöjen mellan. Som t.ex att spela lite piano, läsa lite i min bok, laga mat, o.s.v.
Detta måste jag på något vis kunna applicera i mitt vidare liv, men hur skall det gå till när jag skall börja jobba igen. Nästa vecka börjar jag på 50% som är tänkt skall fortlöpa året ut. Det är till att börja med fantastiskt att få den möjligheten i vårt land att kunna vara deltidssjukskriven, men en dag kommer den då jag skall köra 100% igen. Vad skall jag ha kommit fram till då? Hur skall mitt liv kunna kastas om för att få ihop livspusslet och samtidigt finna denna tiden och framför allt ron till små nöjen som är helt avgörande för att må bra och känna livslust. Det känns som jag behöver hårdgranska de delar som jag själv ser som "basala grunder" idag. Dessa är garanterat grunder som är gemensamt för mig och väldigt många andra.
Men för mig är det nått som inte stämmer och går ihop.

Mrx
Kämpa och vila dig i form

Oj vad jag känner igen mig i ditt senaste inlägg. Jag har två utmattningsdepressioner i bagaget. De ligger långt bak i tiden. Jag måste hela tiden vara på min vakt mot stress och ångest. Lyssna inåt, tänka efter och leva i nuet mår jag bra av. Super enkelt att skriva men svårt att leva upp till. Jag måste kämpa hela tiden med detta. Käkar 40 mg fluoxetine mot ångesten varje dag. Försöker hinna till gymmet 2-3 gånger per vecka. Har som mål att promenera minst 10000 steg varje dag. För mig handlar det om att både kämpa och vila sig i form. Det är dock väldigt svårt att hitta den rätta balansen. En sak har jag dock lärt mig. Själv medicinering med alkohol är ingen långsiktig lösning.

Mrx
Pianisten kan inte sluta tänka på dig

Pianisten, jag kan inte sluta tänka på dig och hur du mår. Jag är äldre än dig pappa till tre och morfar till en. Snart morfar till två. Dina tankar och funderingar väcker minnen hos mig. Du tänker och resonerar kring stora frågor precis som jag har gjort. Hallå nu är vi två. Vad hjälper det dig i din situation. Svar nada! Hur kan vi stötta dig på bästa sätt? Alkoholen ger en kortsiktig lösning men sen då??
/Mrx

Pianisten
Mrx

Vad det värmer att höra din omtanke för mig. Som man brukar säga, inget ont som inte för något gott med sig. Kvällen då allt sprack lärde mig tack o lov också nått som jag hoppas alltid komma ihåg. Den här klumpen som sitter i bröstet av all ångest, oro och förtvivlan. Den försvann inte, oavsett hur mycket jag drack. Det sista jag minns från den kvällen är att den satt kvar där. Jag kan aldrig fly mina problem med alkoholen igen. Därför har jag, med ett litet försiktigt undantag, min svensexa för två veckor sedan inte druckit någonting alls.
Imorgon är vårt bröllop och det kommer också bli ett undantag. Jag förstår om det låter konstigt och kanske t.o.m. provocerande efter vad som hänt men jag känner mig efter allt som hänt trots allt trygg i att det är två olika delar. När jag dricker i sällskap kan jag ha kul. Men hemma, för att döva min oro, stress, rastlöshet, deppighet. Nej det bara går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Jag hoppas jag sagt detta till mig själv en gång för alla nu.

Idag samtidigt som jag stod och dekorerade borden till bröllopsmiddagen blev jag uppringd av en terapeut från vårdcentralen. De hade hört att jag också fått hjälp genom mitt jobb och företagshälsovården och ville bara meddela att min remiss till vuxenpsyk nu då enligt dem kunde tas tillbaka. Jag förstod inte vad hon pratade om eftersom min läkare sagt att det gick bra att köra "parallellt" men nej så kan det absolut inte gå till fick jag snabbt veta.. Jag fick berätta min historia på nytt och hon ändrade faktiskt tonläge ganska snabbt. Det verkade nu även enligt henne helt rätt att jag ska påbörja en utredning på vuxenpsyk och mina symtom pekar mot bipolaritet eller nära släktingar som ADHD och ADD.
Spännande framtid man har, jag ser det i alla fall som ett nytt hopp. Verkligen inte för jag är ute efter att bli titulerad en diagnos men att det kanske tillslut leder till rätt hjälp och eventuell medicinering.

God natt krigare. Sista natten i synd!

Exhale
Läser....

Och känner igen mig Pianisten. Två och ett halvt år hemma nu. Genomgår en arbetsförmågeutredning. Precis börjat få över till de små extra saker som ska fungera dem med. Och sen ska där i arbete igen. Rädslan. Mina egna tankar är att jag troligen skulle få en ADD diagnos. Men är för envis för mitt eget bästa. Så jag kör mig in i kaklet med lätthet. Kroppen fungerar dock. Men psyket är fortfarande skört.

Vill sända gratulationer till giftermålet ❤. Det är en alldeles särskild känsla.

Vinäger
Lycka till!

Grattis till giftermålet. 💗

Skönt att du får hjälp. Känner igen mig en del i dina funderingar, även om vi ibland spelar på varsin planhalva.

Hoppas hoppas att bröllopet blev som du önskade och att den eventuella alkoholen tillförde snarare än förstörde.

Många kramar till dig

Pianisten
Veckorna går. Ett kort hej

Tack fina ni för gratulationerna. Det är faktiskt ganska häftigt att gifta sig. Så mycket känslor. Stora fullvuxna karlar som inte kan hålla tårarna borta.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 10 år och har redan allt det där; villa, nyare volvo, två barn o.s.v. Men ändå gör giftermålet att allt känns ännu mer på riktigt. Vi har det ganska bra nu, min fru och jag.
Dagarna går och jag är sjukskriven 50%. Nu har jag kommit till den där punkten då allt "fungerar". Innan advent gjorde jag upp en plan för att städa huset inför pyntandet. Putsade fönster, dammade, dammsög, plockade. Planen gick vägen och nu går jag runt i ett väldigt mysigt, rent hem bland de varma ljuset av adventsljusstakar och stjärnor.
Tack vare min sjukskrivning har jag hela förmiddagen för mig själv. Jag mår väldigt, väldigt bra av den tiden. Jag sover fortfarande länge av min tablett men det går lite lättare att komma upp, nu har jag alarmet på kl 08 och har i alla fall kommit ur sängen innan 09 så det går framåt. Efter det pysslar jag om hemmet, bäddar sängen, småplockar och håller den här ordningen som jag mår så bra av, som jag inte orkar med annars.
Det är ändå lite konstigt det där. När huset redan är ganska rent och iordning så är det såklart enklare att hålla efter men samtidigt jobbigare. Det är det där med rutinerna sen. Att få det att bara flyta på. När huset är smutsigt och rörigt från golv till tak är det väldigt lätt när man får energin att motivera sig och lägga i en högre växel. Det blir liksom ett "projekt" som har ett slut, när allt är klart. Nu är det klart och har varit det sedan en tid, det finns liksom inget projekt längre, utan bara rutiner som skall tuggas varje dag. Jag kan inte sätta fingret på det där riktigt. Jag vet att jag mår så bra av ordning omkring mig men har så svårt när vardagen skall bli sådär fyrkantig. "Upp och bädda sängen. Plocka ur diskmaskinen. Lägg tvätt i tvättkorgen. o.s.v..

Just nu går det, för jag har så mycket tid för att återhämta mig, reflektera över saker, koppla av och ändå göra de där små rutinerna mellan. I mitt vanliga "jobba 100% liv" så finns inte den tiden. Inte för mig i alla fall. Jag kräver väldigt mycket andrum har jag förstått.
Nu har jag för första gången på flera veckor kommit ut på en liten joggingrunda nu på förmiddagen. Duschat, ätit frukost och sitter här i morgonrocken. Tänkte jag skulle få några minuter innan jag skall åka till jobbet om ganska exakt en timma och läsa i min bok jag köpt efter tips från min terapeut. Den handlar om en viss del av KBT som kallas ACT, " Acceptance commitment therapy" har jag för mig det står för. Väldigt intressant, handlar typ om att ta fram alla sina obehagliga tankar och känslor i ljuset och och inse att de faktiskt inte är värre än att det går att leva och jobba vidare mot sina drömma och mål ändå. Lättare sagt än gjort. Har bara kommit en liten del i boken än, men är väldigt motiverad att läsa vidare nu.

Ha en fortsatt fin dag alla, hälsningar Pianisten.

Mrx
Grattis i efterskott till giftermålet, sorry att jag missade

Jag har inte varit så aktiv på forumet den senaste tiden. Jag missade därför att gratulera till giftermålet i rätt tid. Jag tror du gör helt rätt att jobba 50% och fokusera på att må riktigt bra. Stressen och pressen är min värsta fiende här i livet. Det gäller att skapa tid för reflektion och eftertanke. Nu jobbar vi vidare med våra liv utan själv medicinering. En dag i taget 😉
/Mrx

Pianisten
Välj riktning och möt obehaget

Tack Mrx för gratulationen, om än ett väldigt sent!
Då är juletiden passerad ännu ett år och idag är min sista dag på den 50 procentiga sjukskrivningen. Måndag är början på att få allt att falla samman i ett vanligt liv igen.
Under ett antal veckor, efter min krasch den 28 oktober har jag fått en fantastisk tid för precis det du skriver Mrx, reflektion och eftertanke. Dessutom har jag fått fantastisk hjälp genom mitt jobb och lyckades genom ett förtvivlat rop på hjälp genom vården även träffa en läkare jag sent skall glömma.
Det är inga mirakelkurer, supermediciner eller terapisessioner, det är människor som lyssnat.
Jag har fått några få men väldigt betydelsefulla saker med mig på vägen som redan hjälpt mig att börja acceptera saker för vad det är. Och jag har förstått en sak angående alkoholen och genom den insikten en nyckelbit för hela livet. MAN MÅSTE MÖTA DET OBEHAGLIGA. När allt känns som värst, när man inte står ut, men vad den än kan vara, ångest, oro, stress. Stanna upp, sätt dig ner och känn allt som går att känna i din kropp. Går det verkligen inte att stå ut? Lys på obehaget med alla lampor du har och glöm inte andas! Vänd dina tankar på just obehaget och inte vad du kan göra för att bli av med det! Det är först då den stora hemska tigern kan visa sig bara vara en liten sur katt. Och den lilla sura katten den går faktiskt att ta under armen och fortsätta framåt mot en den riktning i livet du vill ha! Målet med den riktningen kanske fortfarande är långt borta, det kanske inte ens går att skymta än, men det är det mäktiga med att ge sig själv en riktning. Det räcker faktiskt med ett fotsteg här och nu så är du närmare, bara du bestämmer dig vilket håll du skall gå. Bry dig inte så mycket om hur långt det är kvar. Det kanske finns en pytteliten oas på vägen att ta sikte på, hitta det lättaste målet du kan och börja!
Men glöm inte en sak! Njut av livet och det godsaker som finns. Ät god mat och godis ibland. Ta den där tårtbiten när någon bjuder. Sluta upp men din inre kamp, håll en riktning, stanna upp och njut sedan fortsätt framåt, ett fotsteg i taget. Det är så mycket lättare att vara stark när man också låter sig njuta helt utan dåligt samvete.

Mrx
Så sant! Bra pepp

Läste ditt senaste inlägg med stor inlevelse. Det är precis så där jag vill leva mitt liv. Tyvärr är det inte lika enkelt i vardagen. För min del finns eller fanns det sällan tid för reflektion och eftertanke. Jag jobbar på att komma dit. Ibland lyckas jag och den känslan är obeskrivlig. Hur går det med drickat för dig? Jag tappade kontrollen på nyårsafton i glada vänners lag. Blev inget kaos men jag fick ångest när jag insåg hur mycket skit jag hällt i mig. Nu tänker jag köra hel vitt på obestämd tid.
/Mrx

Pianisten
Mycket snack men verkstan kommer nu.

Mrx, du har så rätt och kommande tid visar det sig om jag kommit så långt själv att jag kan leva efter det jag sitter här och snackar om. Jag måste vara beredd att anpassa min nya vardag för att leva efter de här principerna.
Att hålla min riktning men inte fokusera på farten kommer vara viktigt. Även att koppla av och i största mån unna sig njutningar utan alkohol också.
Julen är en tuff tid att balansera alkoholen och välja vilka tillfällen som är rätt och fel. Jag vill fortfarande leva ett normalt liv inkluderat alkohol i stunder med goda vänner. Det har jag gjort under julen och det har gått ganska bra men med den ryggsäcken man har är samvetet alltid med stirrar med dömande ögon. Min djävul uppenbarade sig obehagligt först gången på länge på nyårsdagen efter en lång, rolig och blöt afton. "Varför inte unna sig bara ett par öl för att plana ut den här obehagliga dagen-efter känslan lite?" Ett tag kändes det nära men jag stannade upp och synade obehaget och vände det till att ställa klockan för att åka till gymmet morgonen efter.

Min terapeut jag träffat 2 gånger genom jobbet har gett mig några ord jag hoppas alltid bära med mig. "Alla känslor planar med tiden ut men de vi gör allt för att undvika kommer ständigt tillbaka. Detta gäller både positiva och negativa känslor. Det är fullt naturligt att efter stunder av stark glädje och lycka känna olust och tomhet, det är så vårt sinne fungerar. Sinnet är som en pendel, ju starkare det svänger åt ena hållet desto fortare vänder det åt andra hållet" På samma sätt vänder tillslut en dålig dag om man bara låter sig känna det.
Kanske känns lite deppigt att så fort man låter sig känna lycka så kan man vänta sig ett eko av lite olycka, men det är så vi fungerar och vetskapen att det fungerar likadant åt motsatt håll gör att man kan acceptera negativa känslor. Man förstår också att de saker som ger väldigt snabb och väldigt starka lyckokänslor, t.ex alkohol och droger är att leka med elden.
Det är det fina slutet på alla böcker som lurat oss till en uppochnedvänd världsbild, ingen kan leva lycklig i alla sina dagar. Den som strävar efter det och gör allt för att fly från allt obehag kommer få ett liv av just det. Det är summa summarum.

Vinäger
Tankeväckande

"Alla känslor planar med tiden ut men de vi gör allt för att undvika kommer ständigt tillbaka. Detta gäller både positiva och negativa känslor."

Så himla bra sagt.

De orden ska jag ta med mig. Tack.

Fint att höra från dig igen, Pianisten. Hoppas att du hittar rätt på vägen du vill vandra. Det är du värd.

Kram

Pianisten
Åter i tjänst

Tack för omtanken, Vinäger. Uppdaterade mig om din "status" från din tråd och läser att du mår bra och flyter på en fin våg! Så glädjande att höra <3
Nu är jag inne på andra veckan tillbaka på heltid, känns hittills enbart positivt att vara med i matchen igen utan att missa hälften av allt som händer på jobbet.

Mår väldigt bra. Fokus ligger på att ta hand om mig själv och navigera mot min riktning. Det är träning och mat för att stärka min kropp och hälsa, som också ger så mycket energi tillbaka. Dock med betoning på försiktighet, mål 1 är kort och gott att bygga upp en veckorutin med 2 dagars träning. Nästa riktning är mer tid tillsammans med barnen och till sist att jobba mot en inre frid med stunder av att bara stanna upp, känna och andas.
Så glad för mitt nya intresse att jag har börjat läsa. Sen förr har jag nog läst en enda bok, har för mig det var på gymnasieskolan i svenskakursen där man var tvungen för att få betyg.. vi pratar nu skönlitteratur, inte typ fakta och "självhjälpsböcker" inom personlig utveckling m.m. som man tyvärr plöjt några genom åren i hopp om mirakel.
Har alltid avundats de som kan slukas och försvinna i en bok och nu har jag lyckats hitta det och börjat byta ut sista timman som annars tillbringats framför tv'n till att lägga mig med min bok. Verkligen underbar avkoppling jämfört med TV, inga ljud, inget flimmer.

Förvånas över lättheten senaste tiden att hantera alkoholen. Har ju inte målet (ännu) att bli hel vit, men förnuftet är helt och hållet införstått med att ju mindre desto bättre mår jag och det är lättare och lättare att avstå. Även om jag med samma argument som att jag unnar mig lite godis och skräpmat imellanåt kan ta ett glas vin till middagen på fredagkvällen, kanske även en öl sen till På spåret för att inte glömma av att låta mig njuta av livets frukter mellan "duktigare" dagar för att få balans.

Har börjat med tester hos psykologen förra veckan för Bipolaritet och nästa gång skall jag göra för lite andra saker. Känns lite konstigt att gå hos Psykologen nu och försöka återge när man haft det som värst nu när man är inne i en väldigt bra period. Rädslan gror dock ständigt inom mig för att jag när som helst kommer dyka neråt igen. Skönt då att jag nu är "inne" i vården om det händer.

Kram alla krigare

Pianisten
Dagar kommer, dagar går, var jag än vänder, här jag står.

Ja som det står, dagarna går. Hur kan jag beskriva läget? En ganska full bägare som skvalpar på, försöker parera fartguppen, skvätter lite hit och dit men rinner i alla fall inte över. Nu pratar jag inte bägare i form av alkohol utan livet i allmänhet. Min träning är fortfarande den enda fogen mellan pusselbitarna som håller ihop allting, min nya strategi verkar fungera, till viss del.. Två dagar i veckan, inte mer eller mindre. Ge fan i vågen och ät ordentligt med bra mat. Bädda sängen och håll ordning så hemmet är en no-stress zone. Ja ungefär så.
Vissa dagar känner jag mig lycklig, särskilt när jag går ut från gymmet med väskan över axeln och åker hem och lägger mig matt i hela kroppen med en bok i soffan. Den stunden är meningen med hela min vecka.
Andra dagar är det tomt, väldigt tomt. Jag vet inte varför men jag känner att jag börjat distansera mig från familjen. Jag har dåligt tålamod. Känslig för ljud och när barnen springer runt omkring mig. Jag gör det jag ska, i hemmet och alla vardagssysslor, sen går jag undan. Lägger mig och läser, spelar piano.
Mitt mående är trots allt mer stabilt än nånsin men hemma känner jag mig så mentalt trött. Det enda jag längtar till är nästa träning och förra veckan blev jag sjuk två dagar. Jag låg hemma och efter bara andra dagen började jag få panik av rastlöshet och rädsla att jag inte skulle kunna träna nästa gång. Det kokade i mig och jag kände hur en ohanterlig djävul växte i mig. Min fru och mina barn fick sig den ena efter den andra skrapan och jag ville bara fly. Som tur var vände måendet fort och jag var tillbaka på gymmet dagen efter, jag vågar inte tänka på vad som hänt om jag inte blivit bättre så fort.
Så allt hänger på en röd tunn tråd egentligen, men jag har inga bättre alternativ att göra än. Bara sämre, mycket sämre.

Andrahalvlek
Viktigt med träning

Jag är periodare med träning, men nu när jag slutar dricka kommer jag att försöka satsa lite extra. Kan jag bli lika ”beroende” av träning som du verkar vara blir jag nöjd 😊

Mrx
Tack pianisten för att du delar!

Pianisten, du skriver om livet i ditt senaste inlägg. Vi som har förmågan att känna in och värdera känner igen sig i ditt senaste inlägg. Jag fick energi av att ditt senaste inlägg. Känner igen mig i det du skriver. Alltså du gav mig energi. Trodde jag var ensam typ samma tankar.👍
/Mrx

Mrx
Tack pianisten för att du delar!

Pianisten, du skriver om livet i ditt senaste inlägg. Vi som har förmågan att känna in och värdera känner igen sig i ditt senaste inlägg. Jag fick energi av att ditt senaste inlägg. Känner igen mig i det du skriver. Alltså du gav mig energi. Trodde jag var ensam typ samma tankar.👍
/Mrx

Se klart
Heja

Jag har nu läst stora delar av din tråd, som inspirerar och imponerar. Är själv nybörjare här, inne på min sjätte vecka nykter. Har tänkt mig tre månader, men hoppas att mitt beslut landar så småningom i att inte dricka alls. Varje gång (flera år) jag haft en vit månad har jag tänkt att jag kanske druckit ”klart”, nu skriver jag här ffg, och valet känns både mer självklart och svårt, främst genom alla era berättelser.
Det är ju det jag läser även i dina fina inlägg. Självklart och svårt,
Eftersom jsg är drygt 50 så inser jag att mitt perspektiv, jämfört m tex småbarnsföräldrar är annorlunda.
Jag har liksom inte bråttom att bli klar på samma sätt som jag känner igen från när jag var yngre. Eftersom insikten om att man aldrig blir klar, är mer central.
Jag tänker att nykterheten är en ny resa.
Detta lite utsvävningar men skulle egentligen tipsa om en bok, eftersom jag läste att du ”börjat” läsa. Ett litet liv, (finns i pocket) är en av mina största läsupplevelser på länge! Ge den ett antal sidor, bli inte förvirrad av att man inte hänger med riktigt i början. Sedan har du ett äventyr framför dig!
Nu är det redan torsdag, men jag tänker inte ”snart helg” på samma sätt som tidigare, så jag börjar med att önska en nykter dag.
Kram.

Sidor