Snart helg igen

253 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Soffi
Jag dristar mig till..

..att säga GRATTIS till 30 dagar!
Trots allt elände så fixar du det här med att hålla dig ifrån spriten i alla fall. Och det är ju nummer 1!

Jag har lyssnat en hel del på alkispodden, det har fått mig att inse att det blir inget bra att bara ta bort spriten utan att jobba med sig själv och grundproblemet.
Jag är precis som du inte där än, utan kravlar i skiten under korvsmeten.

Men jag tror att det finns hopp om ett bra nyktert liv för oss alla här, gäller bara att hitta sin väg dit.

Pianisten
Funderade ett tag

om det fanns någon anledning att skriva här ikväll. Min bekännelse. Jag har härmed brutit min nykterhet. Egentligen blev det ganska klart för mig redan igår att det kommer hända något denna helgen men det tog emot länge. Jag tänker inte linda in det och skriva ner alla anledningar och tankar som ledde fram till det och försöka ange saker som skall verka skäliga för någon annan. Jag kan inte se alla dagar i hela mitt liv framför mig som nyktra än, det är enda sanningen.
Jag hade ingen plan, köpte bara hem några öl och en flaska vin. Min målbild var bara att låta mig ta den godaste ölen jag vet, som bara är förknippad med positiva känslor. Den när jag står i köket själv, pysslar med fredagsmiddagen och firar in helgen.
Jag ska vara helt ärlig, trots att jag byggt upp en ganska pirrande förväntan så blev det ändå lite antiklimax. Ölen var god, absolut. Jag sippade i väldigt lugn takt med en liten samvetsknorr i varje klunk, men inte en tillstymmelse av rus kändes. Trodde efter 1 månad att jag skulle känna första dropparna.
Till maten hällde vi upp varsitt väldigt sparsamt glas med vin för det passade till. Det kändes starkt och ovant. Efter maten var någon form av påverkan fortfarande omärkbar och jag kände mig ändå väldigt tillfreds, något mer behövdes inte.
Känns väl bra på något vis, jag kunde ta en öl och ett glas vin, njuta och vara nöjd. Hade säkert stor hjälp av att jag varit på gymmet innan jag kom hem. Körde ett hårt pass på löpbandet till nästan maxpuls. Inte bra för sin egen sak, stod där och hyperventilerade efteråt och funderade på hur det går med det där att lära mig tycka om träningen. Det är min akilleshäl, har jag satt en plan så måste jag slutföra den. Jag hade redan satt upp en tid och en fart på löpbandet innan jag började och då är det en märklig röst som piskar mig att slutföra det till varje pris. Men förmodligen så hjälpte de där träningshormonerna mig ikväll att höja ruset redan utan alkoholen.
Finns ingen plan eller tanke på fortsättning, bara känsla och en otrolig respekt för vad jag håller på med. Lyckas eller dö, typ.

Andrahalvlek
Been there

Samma sak för mig har precis hänt. Att vi är ärliga mot oss själva är viktigast. Att vi är ärliga i det här forumet är nästan lika viktigt. Här får vi möjlighet att bollplanka med människor som på riktigt förstår problemet.

Heja oss!

Pianisten
Dansa med djävulen

Bra helg. Igår fick jag köpt kostym till bröllopet, det satt så jädra bra! Ett riktigt kap dessutom så det gjorde en riktigt bra dag! Skulle jag tappa typ 2-3 centimeter runt midjan så skulle den sitta som skräddarsydd så nu har jag 4 veckor med en riktigt bra morot till bra mat, träning och lyckas ta tillbaka några av extrakilona från i somras!
Drack 3 öl igår. Samma som i fredags, det kom aldrig något rus. Jag kände mig bara lite avslappnad och tillfreds, märkte att jag kände mig lite gladare och skrattade åt saker på TVn som jag inte brukar. Så fanns inget behov av fler fastän det fanns kvar i kylen.
Idag blir det givetvis inget, nu väntas vardag igen och fokus på annat. Jag känner verkligen att jag ändå kommit till mycket bra insikter denna månaden och inte ser den som bortkastad bara för att jag prövar att börja dansa med djävulen igen. Jag mår bevisligen inte toppen bara för jag inte dricker. Somliga kommer säga att jag måste ge det mer tid. Det är säkert sant men att sluta dricka är inte lösningen på hela min världs problem. Jag vet fortfarande mycket väl att jag gräver min egen grav och att ångesten äter upp mig om jag dricker i tron att det går att döva varje tung dag. Jag vet också att jag kommer ha tunga kvällar oavsett om jag dricker lite eller inte dricker alls. Jag vet lika mycket att jag inte kan lösa något genom att dricka mer.
Drack alltså 3 öl igår, mådde lite gott. Imorse hängde jag på låset på gymmet innan frukosten och det frigjorde mer energi så jag fick gjort smått och gott idag med både inför bröllopet och lite annat. Ikväll mår jag ungefär som jag brukar, lite rastlös, inte helt avslappnad och så är det med det. Precis som jag mått senaste månaden ändå. Vill jag må sämre kan jag alltid dricka lite mer och den vetskapen är skön, därför är det inte ens på kartan.

Pianisten
Får inte kläm på livet

Min sinnesstämning har legat på en rak, låg, grå kurva tröstlöst länge nu. Inget verkar varken höja eller sänka. Allt är bara grådaskigt och oförståeligt. Jag får inte kläm på livet.
Ett fåtal saker försöker jag just nu leva efter i min vardag för jag vill tro att det är mitt långsiktigt eget bästa. -Inte dricka, äta bra och gå till gymet då och då.
Hur mår jag då? I början med nyhetens behag positiv och framåt men sakta och säkert klingar det av och livet känns fruktansvärt meningslöst och njutningslöst.
Om jag istället tilllåter mig göra lite "fel" och inte är så hårt mot mig själv. Unnar mig lite mer av det goda och lever mindre inrutat, då känner jag mig stillastående i livet och saknar mening för att jag inte kommer någon vart. Mitt öde blir en överviktig, alkoholiserad soffliggare. Ångesten är ett faktum.

En kort utvärdering; jag är inte nöjd med mig själv och livet som det är. Jag vill framåt, utvecklas, leva med spänning! Men något håller tag om mig.
En flykttanke vägrar försvinna och kommer ständigt tillbaka som en frizon när allt känns hopplöst. En förbjuden tanke som inte ryms inom samhällets normer. Jag älskar min familj och min blivande fru men en panik dyker ofta upp över att aldrig få utrymme att leva mitt eget liv.
Den obehagligt tydliga bilden när jag vandrar runt i min egen minimalistiska lägenhet, som är så tyst så att väggklockan hörs ticka. Diskbänken är tom, ren och blank. I vardagsrummet finns en TV på låg volym och ljuset från den fladdrar i det övrigt dunkla rummet. I hörnet finns en otroligt mjuk mysig fåtölj med en golvlampa bredvid och en bokhylla med mina favoritböcker. Där är min frizon och så förbjudet långt, långt borta.

Soffi
Flykttankar

Jag tror alla drömmer om att fly till ett annat liv ibland, dessutom är nog vi som "tenderar att ta ett glas för mycket ibland" överrepresenterade i flyktkategorin.

Jag tror också att det är fullt naturligt att du har mer flykttankar nu när du är på gång med stora förändringar i ditt liv. Är det rätt? osv...
Och din läsfåtölj låter ju som en helt fantastisk frizon, så skön! Men inte 24-7 väl?

Jag går en skogsrunda emellanåt och där, mitt ute i skogen på ett träd invid stigen, har någon satt upp en skylt med texten "Allt kommer att bli bra". Den skylten får mig att känna förtröstan och att le varje gång. Men skylten får mig också att inse att det går inte bara att sitta i soffan och vänta på att allt löser sig av sig själv, den får mig att fortsätta kämpa mot det jag verkligen vill.

Pianisten
Min bubbla sprack nått så in i...

Det jag kommer berätta nu är så ärligt att fingrarna knappt vill lyda mig när jag trycker på tangentbordet. Söndagen den 27 oktober kan ha blivit första dagen på resten av mitt liv.

Söndag kväll 27/10.
Min nyktra månad har nyss passerat relativt oansträngande men lämnade mig bara med känslan av hopplöshet. Under de nyktra veckorna som gått har jag bara blivit mer och mer deppig, inget löste sig av bara faktumet att vara nykter.
Jag sitter vid TVn och orkar inte mer, häller upp en stor whisky och hoppas att klumpen i bröstet ska stilla.
En stund senare är den fortfarande kvar, klumpen. Min sambo säger godnatt och går in i sovrummet. Jag sitter kvar. Hämtar whiskyflaskan.
Häller upp en lika stor whisky till.. sappar på TVn. Tidern går, klumen ger sig inte, känslorna börjar ta över. Börjar klunka direkt ur flaskan..

Efter denna stunden finns bara korta minnesbilder tills det att jag vaknar själv i dubbelsängen tidigt på måndag morgon. Min sambo och dotter som tidigare låg bredvid är inte kvar. De svaga minnesbilderna från natten slår mot mitt huvud som någon kastar knivar mot tinningen. Vad fan gjorde jag! Gjorde jag verkligen det!!?? Jag vrider mig över kanten på sängen, tittar ner på golvet. HELVETE.
En stor hög med papper. Det är alltså inte en fruktansvärd dröm, det är sant. Jag har varit så borta att jag ställt mig upp och kissat på golvet och över hela mitt sängbord. Bilderna fortsätter fladdrar i huvudet från natten, jag hör hur min sambo har skrikit på mig, försökt få mig och sluta. Min dotter är bredvid. Jag minns att jag var arg. Vill få henne att gå iväg med vår dotter. Fler bilder fladdrar, jag har legat på badrumsgolvet också. Kräkts. Visst kräktes jag?

Bilderna från natten är så plågande att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag tar mig upp ur sängen och som en ljudlös maskin städar jag upp misären. De andra har gått och lagt sig på övervåningen. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor, en tröja, jacka och skor. Min mobil är död så jag rycker åt mig en laddare och slänger ner i fickan. Denna döda mobil skall sedan visa sig bli huvudsaken till att allt spricker...

Klockan är 06, måndag morgon och jag går rakt ut genom dörren. Det enda som finns i mitt huvud är att NU MÅSTE JAG SÖKA HJÄLP.
Det som händer de kommande timmarna är svårt att återge utan att skriva en mindre bok. Efter jag gått ut från mitt hus denna morgon blev mitt fokus att ta mig till närmsta akutmottagning. Jag gick och gick, flera kilometer och kommer tillslut till busshållplatsen som leder mot närmsta sjukhus.
En bra stund senare när bussen tagit mig till sjukhuset börjar klockan närma sig arbetstid. Jag tänker hela tiden på att jag måste ladda min telefon för att sjukanmäla mig till jobbet men när jag väl hittar ett uttag märker jag att nått inte funkar med laddningen. Jag sitter nu i väntrummet på Psyk-akuten, hänvisad från vanliga akuten efter att förtvivlat ha bett och få prata med någon. En sköterska hjälper mig ta fram en annan laddare men det hjälper inte, något är fel, mobilen vill inte ta laddning.

Efter ett väldigt kort samtal med en sköterska på psyk-akuten och med förtvivlan blivit avvisad att få träffa en läkare blir jag hänvisad att lämna sjukhuset och kontakta min vårdcentral kommande dag. Har väl lite förståelse för det såhär i efterhand eftersom jag fick blåsa och fortfarande var alkoholpåverkad. Jag lämnar sjukhuset och mitt enda fokus är nu att ladda min telefon, jag måste höra av mig till jobbet så ingen börjar undra. Klockan är nu ca 09

Tiden går fort. Efter ytterligare flera kilometers promenad från sjukhuset hittar jag och köper en ny laddare på ICA. Jag går till närmaste café och hittar ett uttag för att prova ladda igen. Nu börjar jag inse att det är något fel med mobilen. Den går inte att få igång.
Jag lämnar och börjar gå igen mot en plats där jag vet att Elgiganten finns, ytterligare flera kilometer bort. Kanske kan någon hjälpa mig där..

En ganska lång stund senare har jag tagit mig till Elgiganten och får där tipset att köpa en trådlös laddare. De tror att de är nått fel på ladd-uttaget på min mobil. Låter rimligt, köper en trådlös laddare.
Mitt nästa mål blir McDonalds ett par stenkast bort, där kan jag göra ännu ett försök att hitta en laddplats..

Men till McDonalds kommer jag aldrig. Mitt i rondellen jag skall korsa som delar Elgiganten och McDonalds så kommer mina två bröder körande. Jag känner igen dem och bilen ganska fort men kopplar ingenting. Vad gör de här tänker jag?
De bromsar upp precis bredvid mig i väggrenen och säger båda till mig med ganska allvarliga blickar, -"hoppa in". Då börjar det gå upp för mig, folk letar efter mig.

Mycket riktigt har händelsen under natten, oförmågan att kunna nå mig och sedan att jag inte dykt upp på jobbet dragit igång en cirkus större en jag nånsin kunnat förstå. Rädslan att jag gjort mig själv något väldigt dumt har skapat panik hos mina nära. Det visar sig att t.o.m. min chef är ute och letar efter mig. Man har nämligen kunna spåra ungefär plats jag är genom mina kortköp från mitt och sambons gemensamma konto.

Här och nu ser jag inget annat rimligt än att lägga hela mitt liv öppet på bordet. Jag berättar allt för mina bröder. Jag berättar senare allt för min chef, som för övrigt kan vara en av de bästa chefen i världen. Jag kommer så småningom hem till min familj som fullt förståeligt har väldigt blandade känslor efter natten men vi samlar oss och pratar ut om det som hänt. Jag förklarar att jag nu ska göra allt i min makt för att få hjälp. Jag pratar med min dotter om det hon upplevt och förklarar att hon får prata med mig hur mycket hon vill om det hon såg. Men jag ger en vit lögn att jag gått i sömnen, resten ser jag ingen anledning till att hon ska behöva förstå och veta.

Dagen efter detta händer faktiskt också något för mig helt otroligt. Jag skall ju enligt instruktionen från sjukhuset försöka boka en tid till min vårdcentral men får reda på nästan direkt att med mina besvär måste jag först boka en telefontid till en kurator/psykolog. Den första lediga telefon(!)tiden är den 18 november!! Jag blir än en gång förtvivlad. Men jag gör då en chansning och bokar en vanlig sjukskötersketid. Kanske den bästa chansningen jag någonsin kommer ha gjort.
När jag kommer till vårdcentralen så har de läst min information och bokat in mig direkt till en läkare och jag får träffa en fantastisk person som förklarar att han skall göra allt han kan för att hjälp mig, nu.

Jag har nu blivit sjukskriven i 3 veckor till att börja med. Har fått två mediciner, ett för ångesten och ett antidepressivt. De har gjort mig väldigt trött till en början med det börjar gå över, man behöver ge framförallt den antidepressiva medicinen några veckor att verka. Skall även fortsätta gå på återbesök till min läkare varje måndag och fredag tillsvidare tills jag får komma vidare. Lite som små ventileringsbesök om jag vill prata om nått. Planen verkar vara att jag så småningom skall få göra en utredning, läkaren misstänker efter hur jag beskriver mitt liv att jag ligger högt på en bipolär skala..
Under tiden har även min chef hjälpt mig att få kontakt med företagshälsovården. Var på ett inledande samtal så sent som igår hos en terapeut. Om jag skall fortsätta där ska vi nog jobba en del med KBT för att träna på att bryta mina dåliga perioder men även för att dämpa när jag blir lite för hög vilket nästan alltid händer i de perioder jag mår bra.

Så ja, här är jag nu.. och varje dag blir jag väldigt rörd när jag tänker på hur både mina nära och även min chef funnits nu när min själ tillslut blottades. Måste säga att det är verkligen som man läst av andra. När alla korten ligger på bordet så är det som en enorm sten fallit från bröstet. Nu kan jag börja jobba från noll, utan hemligheter för någon! Men även inför dem som inte vet sedan innan, att våga stå för att jag inte mår bra och lider av "psykiskt ohälsa", det är lika rätt som vilken annan sjukdom som helst! Inget mer "hysch-hysch" från och med nu!

Med vänliga hälsningar // Pianisten

Soffi
Oj, vilken upplevelse...

Det måste varit en rent fruktansvärd upplevelse att gå igenom ditt återfall.

Men, samtidigt en fantastisk upplevelse efter att kunna släppa garden och alla hemligheter och få så bra stöd och hjälp.

Önskar dig allt gott!!

Mrx
Å fy fasen vilken soppa

Har läst ditt senaste inlägg. Vilken soppa det blev för dig. Det verkar i alla fall komma mycket bra grejor ur det hela. Psykisk ohälsa borde få ta större plats i samhället. Den sjukdomen är som vilken annan sjukdom som helst. Hoppas du får allt stöd du behöver.

Talien
Wow

Vilken häftig och stark upplevelse! Det låter verkligen som du säger, att det där kan vara den första dagen ❤
Hur illa det än var, så föll det på plats

Vinäger
Ojojoj...

Vilket händelserikt dygn. Tack o lov att det slutade på det sätt det gjorde. Att det kom ut något bra av allt det jobbiga. Vi brukar ju prata om att nå botten och det känns som om det var det du gjorde - med råge.

Du har alltid varit så bra på att uttrycka dina känslor. Tack för att du delade med dig av en sådan oerhört smärtsam och ångestladdad upplevelse.

Och du, tack för det senaste inlägget i min tråd. Även om jag inte orkat svara blev jag glad. Bara så du vet. 💗

Lycka till! Skickar massor med kramar och hoppas att du känner hur varma de är. Så glad för din skull. Äntligen vänder det på riktigt. Det är jag övertygad om.

Pianisten
Dagarna på fortsättningen går

Tack alla vänner för stödet. Dagarna går på min sjukskrivning och jag känner att det går framåt. Jag äter nu bara min ångestmedicin en gång på kvällen och den hjälper mig att somna. I kombination med den andra antidepressiva så sover jag bra och hårt framför allt på morgonen, är lite fundersam och stressad över hur det skall gå om jag nu börjar jobba om en vecka då sjukskrivningen slutar enligt pappret. Skall träffa min läkare i veckan som kommer och får diskutera detta med honom.
Idag är det en vecka kvar till vårt bröllop och att vara hemma nu har verkligen räddat hela saken. Jag har kunnat fokusera på vad som måste göras i lugn och ro, en sak i sänder. Dagen innan allt sprack så hade jag fullkomlig panik och ångest över hela grejen men nu ser jag fram emot det igen <3

Jag har faktiskt börjat hitta tillbaka till en positiv känsla med ett av mina gamla intressen också nu när jag gått här hemma, att laga mat. Jag har dragits till köket och njuter av att gå där och pyssla nu. Det är ett lugn och något som kan hålla en sysselsatt i flera timmar om dagen. Sen kommer ju en fin belöning efteråt! Önskar att jag skall kunna hitta den här njutningen och lugnet även när jag skall börja jobba igen men jag vet också att det är den där förbannade vardagsjäkten som förstört intresset innan.
Tror och hoppas dock att mitt liv och prioriteringar kommer se annorlunda ut efter allt som hänt. Det börjar sjunka in att livet inte kan bestå av dagliga sensationer. Stor njutning kan verkligen finnas i det lilla

Sidor