Återfall

191 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Denhärgången
Vårdlotteriet

Jag trodde jag vunnit högsta vinsten, men allt det där som läkaren lovade innan sommaren var visst bara tillfällig tur. Personalbyte, nya bedömningar, slita ut hela livshistorien en gång till, tre gånger till, och det landar i det vanliga, medicinering och klara sig själv.
Jag har varit igenom det här fler gånger än jag kan räkna. Det finns inget att vara besviken över. Hade jag inte råkat hamna hos den förre läkaren i början av sommaren hade jag ju aldrig trott på en annan utgång heller.
Jag vet inte vad jag hoppades. Det är ingen som kommer skruva upp det här och hitta den felmonterade muttern. Varför får jag ibland ett så starkt behov att ta sönder allt, varför tittar jag på livet som en film, varför har jag varit in och ut på psyk sen jag var sex. Det är bara som det är. Lite ångestdämpande och hela tiden bestämma sig för att bli starkare. Jag behöver hitta kraften där istället. Jag kan leva med mig själv.
Idag vill jag kura ihop mig till en boll, gosa in mig i den härligt vaggande blandningen av självömkan och förakt. Det ska jag bara göra en liten stund. Sen ska jag pressa vidare mot mina deadlines, och sen vara en jättebra ensamstående småbarnsmorsa med massor av ork, och sen gå och lägga mig som en ännu lite starkare person.
Och den där gnagande oron över att jag väl sa nej till medicinering ganska många gånger kan jag ju ta ett lugnande piller mot.

Denhärgången
Det är jobbigt

Mitt liv är svårt just nu. Stressar med deadlines, sjuka barn, ensamhet. Har inte börjat ta min medicin. Upptäckte att jag denna vecka missat social aktivitet, brukar försöka iaf en gång i veckan träffa en kompis eller ge mig ut på nåt, och det gör mig lite bortkopplad, som att jag lever i en liten burk.
Min treåring har gått in i en ny demonfas. Varje dag är hundra krig. Det är riktigt, riktigt svårt att vara ensamstående förälder.
Men jag märker att jag gör det annorlunda. När min dotter gick igenom det här hade jag hela tiden kriget inuti, att det är jag som inte är tillräckligt bra, att jag förstört hennes liv, att jag är för trasig för att vara förälder. Jag känner hur nära allt det där ligger, men jag förstår det som en väg inuti som jag bara måste välja bort. Jag måste tänka: småbarn är ibland förjävliga. Det är okej. Vissa dagar tränar vi bara på att vara utmattade tillsammans.
Jag börjar hitta den där tryggheten i mig själv. Jag litar på att jag fixar det. Istället för att bli förtvivlad över att jag är ensam och lite skyddslös kan jag välja att tänka att jag gjort alla dom här valen för att jag vill klara mig själv. Och att det inte gör nåt att det är asförjävlakukjobbigt.

Vinäger
Vilken kämpe du är

Varje gång du tvivlar och det känns övermäktigt, läs det sista stycket i inlägg #183. Att välja att se hur mycket bra du gjort och gör istället för att fastna i förtvivlan över annat.

Du är bra! /Kram

Denhärgången
Mm, jo att komma ihåg det

också dagar som den här. Men det är svårt. Jag vill bara sjunka ner i att jag suger. Jag vill gråta tills hela världen tar slut.
Jag hade köpt cyklar till barnen och jag var så glad för det, liksom i en sekund var jag en person som fixar sånt, erbjuder lite stabil barndom. Men det blev kaos, för det går inte. Jag kan ingenting om cyklar, jag vet inte hur man gör det här, det går inte att vara bara en vuxen när ett barn behöver lugn och tröst och vila och det andra behöver spring och äventyr och båda behöver ens fulla uppmärksamhet hela tiden. Jag kan ju inte. Det finns ju inget sätt i hela universum som jag kan räcka till.
Hej gamla liv jag kommer tillbaks. Jag kan vara förljugen skåpsdrickande hemmafru igen, bara du ger mig någon bredvid mig som kan få allting att bli lite mindre dramatiskt, som kan ta vid där jag slutar, eller bara tala om att det är okej att inte orka, som kan få en femårings cykel att rulla.
Det går ju inte heller. Inget går.
Jag ska inte gå den här vägen. Jag ska bryta nu, stuva lite makaroner och laga den här kvällen. Just keep swimming.

Sofia
Småbarnslivet är jättetufft!

Vilken styrka du har som håller din plan genom alla dessa prövningar! Att vara ensamstående med en fullskaligt trotsig treåring som behöver tröst och vila och en femåring som vill ut och cykla är verkligen ingen liten utmaning. Otroligt bra att du håller huvudet kallt och inser att det är en jobbig period i livet, barnen är krävande i sina olika utvecklingsperioder (och vissa dagar mer än andra) och det har inget att göra med hur du är som förälder. Du har gjort val för att klara dig själv och för att ge dina barn en stabil barndom genom det jobb du har gjort med alkoholen. Oavsett hur det blir med cyklarna så ger du dina barn väldigt bra förutsättningar genom att bara simma vidare och stuva makaroner medan du tar hand om känslan av otillräcklighet inombords. Finns det någon möjlighet för dig att få lite avlastning, på något sätt?
Med hopp om en lugn helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denhärgången
Bryta den där vanan

Jag är mitt inne i deadlineperiod, två stora arbeten ska in i slutet av oktober.
Jag känner ganska sällan sug, det är det här som är min trigger. Brukade lösa arbetsstress genom att liksom bara kötta på, strunta i dygnsrytm och bara dricka och jobba tills det blev klart.
Jag har inte riktigt förstått hur jag ska lösa det, provat att kötta dygnslöst utan a och det funkar sådär, provat att börja jobba halv fem på morgonen och det funkar bra men resten av dagen håller inte.
Var inställd på det denna vecka, att mina barnfria dygn skulle vara all-in jobba tills jag blöder. Skulle jobbat hela kvällen igår. Men jag märkte att det ju drar igång hela det där systemet, tjatet om att jag orkar lite till om jag dricker, att jag behöver ge kreativiteten skjuts, att jag bara kan lösa stressen så blir allt bättre sen.
Så jag fattar att det här är en vana från mitt gamla liv som bara måste brytas. Jag måste se mig själv på ett annat sätt. Min superkraft är inte att jag kan koppla bort mig själv och dra på när det gäller, utan att jag kan ta hand om mig själv så att jag orkar gneta på i normalt tempo.
Så jag slutade jobba vid fem, tränade och lagade mat. Har nu sovit nio timmar och förbereder mig att göra samma sak igen. Det här är alltså helt ny, outforskad mark för mig. Efter snart ett år nykter fattar jag att jag kan ha ett liv som faktiskt funkar.
Tack kära Vinäger och Sofia, ert stöd hjälpte mig igenom dom där dagarna <3 <3

Sofia
Viktigt val!

Hej igen! Vilken klok insikt om hur du har fungerat och vill göra framåt i arbetslivet. Istället för att köra på dygnet runt med alkohol och arbete, så gör du nu ett val som jag tänker mig säkerligen är mer långsiktigt hållbart. Nu fördelar du din energi över flera dagar och ser till att ta hand om kroppens grundläggande behov av mat, sömn och motion. Så klokt! Det ska bli spännande att höra hur resultatet blir. Kanske märker du att du genom att ta hand om dig på ett bra sätt kan prestera bättre den tid du lägger på arbetet? Och oavsett hur det blir med resultatet just nu, så tänker jag att du gör en väldigt god investering i dig själv. Det blir kanske lättare att ta sats inför nästa mammavecka också, om inte energidepån är nere på noll efter en veckas arbete helt utan återhämtning? Jag har tidigare arbetat med utmattningsrehabilitering och önskar att ingen skulle behöva gå över gränsen till utmattning. Det är så fint att ta del av såna här beslut, du visar att det finns en annan väg! Hoppas att många vågar följa dig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denhärgången
Flouxetin

Jag skällde ut min läkare och fick tillbaks min behandling. Kommer få samtalsterapi till våren och neuropsykiatrisk utredning inom två år.
Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med medicinen. Har gjort upp en plan med läkare att börja efter mina deadlines i början av november, men jag har sagt att jag är tveksam. Jag sa i alla bedömningssamtal i början att jag inte ville, men nu när allt blev så rörigt har jag tappat bort min vilja.
Å ena sidan: jag älskar att det är så svårt att vara nykter. Har varit så stolt över mig själv för hur jag hanterar starka känslor, upptäckt att jag är väldigt mycket starkare än jag trodde. Jag är rädd att ta in något som dämpar intrycken, att det ska sluta kännas såhär klart och friskt.
Å andra sidan: jag tror att läkaren faktiskt förstod den ångest jag beskrev och bedömde att medicinen kan hjälpa mot det. På receptet står det "mot surr". Tänk om jag faktiskt kan bli av med det här konstanta tjatet i skallen. Vad mycket energi jag kunde lägga på annat då.
Å tredje sidan: min egen teori är ju att "surret" har en neuropsykiatrisk förklaring, så jag skulle ju ha mycket lättare att ta ställning efter utredningen. Men det är ju om flera år.
Nån som har erfarenhet av fluoxetin? Eller bara någon annan input?
P&K

Denhärgången
Deadline

Igår lämnade jag in ett arbete jag levt i 1,5 år. Jag känner självtvivel och tomhet. Nu ska jag ta en vecka ledigt.
Jag har också passerat året. Tycker inte om att räkna dagar, men det borde kanske uppmärksammas.
När jag vaknar ur post-deadline-döden ska jag ta en stund till stoltheten. Ett år nykter. Vilket år.

Denhärgången
Perspektiv

Spenderade kvällen på sjukhus med treåring. Han är okej, men det var läskigt. Det är lite skönt med såna där stunder. Plötsligt fattar man inte hur man kunde tycka att nånting annat nånsin var viktigt.
Och oj, jag var på riktigt nära att kasta bort det. Jag kunde druckit bort mig från hans liv. Vilket jättejättejättebra år.

Sidor