Nu är det dags

157 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Clara
.

Jag spelade också in min man, var livrädd att han skulle kräva barnen halva tiden. Men på honom fanns så mycket, orosanmälningar från både beroendeakuten, skola och förskola. Han hade till och med blivit lob:ad. Och när jag väl tog steget - jag köpte en lägenhet bakom hans rygg - orkade han INGENTING. Sonen sov hos honom vid två tillfällen, dottern inte en enda gång. Sen orkade han inte mer. Han har bråkat och tjafsat med mig, mest via sms, men inte tagit ett enda steg längre än så.

Om du flyttar med barnen till lägenheten på riktigt - vad tror du händer då? Kommer barnen att gå tillbaka hem till honom, eller har du dem med dig? Hur gamla är de? Har du pratat med hans arbetsgivare? Ofta har de förstått mer än man tror.

Jag tycker att du tar chansen nu under rådande karantän och sjukskriver dig eller vabbar. Och så fixar du bredbandsabonnemang eller vad som nu krävs i lägenheten, och sen åker du inte tillbaka till din man mer. Släpp bomben, se vad som händer. Jag förstår att ovissheten är FRUKTANSVÄRD men det här kan du inte vara kvar i länge till.

(Jag spelade också in, förresten. Och så har jag foton som en kompis tagit när han ligger utanför sitt hus, så full att han inte kan resa sig. Jag har aldrig behövt använda dem.)

(Samt inser att jag haft sån tur med soc! När jag själv orosanmälde hamnade vi hos en 27-årig tjej som började med att säga: "Jag har träffat din man. Det var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad, kan man säga." Jag: "Å, ja. Vad skönt att du såg det. Själv tycker jag nästan att det låter som att jag sitter och ljuger." Hon: "Ja, så kan det säkert kännas när man inte är van vid sånt här, men jag träffar alkisar hela tiden.")

Önskar dig all styrka och välgång.

InteMera
Tack Clara! Du verkar ändå

Tack Clara! Du verkar ändå haft tur med både att mannen inte orkat bråka rent juridiskt och att du träffat förstående personer hos myndigheter. Den turen har inte jag haft, nånstans eller någonsin och jag vet att min man skulle leva för att förstöra resten av mitt liv om han får chansen. Han kommer ruinera mig ekonomiskt, jag kommer få sitta hos myndigheter, polis och rätten och bli bortpratad och misstrodd så det slutar med det är jag som sitter utan barn på parkbänken hemlös i slutändan. Det är inte som att jag inbillar mig, jag har redan varit igenom en sån vända. Jag vet hur lagen ser ut och jag vet vilka riskerar jag tar om jag går, har juridisk hjälp och rådet jag får är att det ser inte lovande ut. En narcissistisk person som lyckas ljuga och manipulera är enormt svår att komma tillrätta med, när ingen normal mänsklig vilja till gott finns. Därför jag stannat ens såhär länge. Det förefaller så enkelt: gå och allt blir bra. Men om jag går blir det ännu värre...Om han super ihjäl sig är jag inte så bekymrad över, det är min och barnens möjlighet till en framtid jag är orolig för. Inte är dethär nåt liv heller, men hur ser barnens liv ut om det slutar med det är han som får den och jag kanske inte ens får träffa dem? Kan inte leva med den tanken.

Clara
Å

Ja, inser plötsligt att jag haft en jävla tur mitt i oturen. Jag är starkare än han, så är det. Och jag har inte träffat en enda person som misstrott mig. Bor du i en stor eller liten kommun? Jag bor i en stor Stockholmskommun, kanske har folk lite extra koll och omvärldsbevakning här?

Min man var också helt inställd på att han skulle ruinerna mig. Han skulle t ex inte gå med på att vi sålde huset, det skulle stå och ticka pengar "så att du går i personlig konkurs". Och så många gånger han har sagt att han ska göra mitt liv till ett helvete! (Intressant, förresten, att de "ska - i futurum" göra livet till ett helvete. Att de inte fattar att de redan gjort det, att det ÄR skit att leva med en missbrukare! I presens. Jag tänkte på, häromdagen, hur det skulle ha varit nu, under coronan, att fortfarande leva med honom. Han skulle ha tagit varje presskonferens, varje rapporterat dödstal, som en ursäkt för att supa ner sig. Han kunde inte hantera nån stress överhuvudtaget. Ett trasigt nagelband kunde utlösa en fylla!

Men jag tänker på dina barn - hur gamla är de? Finns det nån chans att de kan prata med lärare, kurator etc, som kan orosanmäla så att du har nåt "från det hållet"?

Fem år efter att jag köpte min egen lägenhet längtar jag förresten fortfarande efter att han ska supa ihjäl sig. (Och innan detta var han världens skickligaste och mest verbala ekonomichef.)

Vilken jävla sits du sitter i. Jag gillar egentligen inte styrkekramar, så jag skickar en styrkecoronaarmbågshälsning.

Clara

InteMera
Jag bor i en liten kommun och

Jag bor i en liten kommun och bemötandet har varit detsamma även i den tidigare kommunen vi bodde. Även efter orosanmälningar från dagis i tiderna och diverse andra så slutade mötena alltid på samma sätt hos soc. Nämligen att han visar sig från sin bästa sida just när det gäller och ingen tror mig eller barnen. Och så går tiden och dom glömmer bort oss, hör av dig om det är nåt typ. Och det gjorde jag förr, många gånger men varje gång med samma resultat så nu ser jag inte längre iden att alls dra in dem. Dom fattar ändå inte, ingen jag mött förstår alkoholism. Eller om dom inte vill för att det kostar dem pengar och timmar dom inte har hos kommunen om dom faktiskt ska hjälpa till. Så länge barnen sköter sig och har rena kläder och mat på bordet så verkar ingen tycka det är nåt fel, ”alla vuxna dricker ju alkohol” som jag fick kastat i ansiktet av en soc tant en gång som för att påtala det är jag som är överkänslig. Det är just dessa ännu samhällsmässigt välanpassade alkoholister som är svåra för oss anhöriga att få andra att se, när dom har högbetalda jobb och stora nätverk som de ändå på nåt märkligt sätt länge lyckas hålla upp masken för. Antar att smygalkisar är vanligt även i högre kretsar, men det är ofint att prata om det och folk vill inte blanda sig i och arbetsgivaren märker heller ingenting så länge de lyckas trolla fram resultat och prata bort eventuella märkvärdigheter. Som min man. Det ska gå rätt långt i träsket innan de inte längre kan jobba och först då är det kanske nån utomstående som fattar.

Barnen är såpass stora nu så vi pratar öppet om saker, dom konstaterar mest att jaha nu var det en sån dag igen för honom och vi andra fortsätter med vårt. Har sen länge åkt på semester bara jag och barnen, och också alla vardagsaktiviteter är det jag och barnen som åker på. Så vi räknar egentligen inte med honom oavsett, då man aldrig vet. Sorgligt egentligen. Spelar ingen roll mer om han är full eller nykter, han har liksom mentalt checkat ut från familjen för länge sen. Samtidigt vägrar han låta mig gå och ta med barnen, har många gånger frågat vad han ens ska med oss till när han ändå inte vill umgås med nån av oss. Tror han bara inte vill vara ensam, det är konceptet av att ha en familj han gillar, inte att det faktiskt kräver nåt av en också. Och så lever han bekvämt i vårt hus när vi båda jobbar, ensam faller han nog hårdare ekonomiskt än vad jag gör för jag har i många år planerat min ekonomi för exit ur detta förhållande medan han sorglöst dricker och shoppar upp sina pengar.

Men ja dethär är inte hållbart och jag har ältat länge nog också på detta forum, men vet inte hur jag nånsin ska våga riskera mina barns hela framtid för att själv slippa se honom full nånsin igen.

Azalea
Kram 🧡

Skickar över en stor kram till dig. Den hjälper inte men jag hoppas att den värmer lite.
Azslea

Sofia
Hej InteMera! Vad ledsamt att

Hej InteMera! Vad ledsamt att ta del av att dina erfarenheter av socialtjänsten har varit så ohjälpsamma och invaliderande. Du sitter som i en rävsax i relationen. Du mår inte bra av att vara kvar med honom men är samtidigt rädd för att bli ruinerad, misstrodd och kanske t.o.m. bli av med vårdnaden av barnen ifall du skulle ta steget och gå, eftersom din man kan manipulera och få det att se ut som att han inte har några problem. Det låter som en extrem belastning för dig nu - i karantän med eget distansarbete, barnen hemma som ska tas om hand och distansplugga och så hans eskalerande alkoholintag. Förståeligt att du känner för att skrika emellanåt! Det låter som att du och barnen ändå har hittat en bra strategi i att göra saker utan honom, att ni planerar saker och semestrar som ni trivs med utan att räkna med honom. Fint att ni kan prata öppet om saker, du och barnen. Det är sannolikt till stor hjälp för dem, att kunna sätta ord på vad som händer i familjen med en trygg och stabil vuxen.
Se det inte som att du ältar här på forumet, det här är din plats där du får göra vad du vill! Jag tänker att i ett sånt speciellt och ansträngande läge som du är i just nu kanske det kan kännas välbehövligt att "skrika ut" lite frustration här, du är så välkommen att göra det!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sidor