Jag började för tre veckor sedan gå till en kurator på vårdcentralen i samband med en (i mina ögon) mildare utmattningsdepression.
Kort bakgrund:
- Min mamma fick cancer i höstas (opererad och de senaste proverna visade ingenting så hon mår bra nu).
- Min femtonåriga katt fick för drygt en månad sen ett epileptiskt anfall och vi beslutade att avliva henne. Ett beslut som berört mig oerhört mycket.
- Mina egna alkoholvanor har eskalerat under 2015 och jag bestämde mig, för snart två månader sedan, för att sluta dricka ett tag och har haft uppehåll sedan dess. (Jag har ett par påbörjade trådar om detta i "Förändra sitt drickande").
Min pappa är alkoholist. Periodare. Vi har inte så jättebra kontakt. Han och mamma separerade när jag var två (jag är 25 nu) och under uppväxten har jag och min bror varit hos honom ibland på helgerna när han haft nyktra perioder.
I takt med att vi blivit äldre så har vår kontakt blivit glesare. Vi hörs väldigt sällan på telefon och ses ännu mer sällan. Ungefär lika ofta som han ringer och är nykter så ringer han också onykter.
Jag hade ett samtal med min bästa vän i förra veckan och hon påpekade att hon funderat över min relation till farsan "eftersom jag aldrig, när jag pratar om honom, går in på hur jag känner och tänker". Hon menade på att hon reagerat på att jag alltid var så saklig när jag pratade om honom. Och i mycket annat går jag ofta in på djupet hur jag känner och tänker.
Hon sa "jag har liksom undrat om det är så att du faktiskt har distanserat dig så pass mycket och att det är bra för dig, eller om det är så att du dämpar, kväver och förtränger de känslorna som faktiskt finns där och att du i och med det skadar dig själv."
Det fick mig att fundera och jag insåg väl rätt snabbt när tårarna började strömma ner för kinderna och näsan täpptes till att denna undanträngning jag hållit på med inte är så sund för mig.
Vi hade ett fortsatt bra samtal men det väckte oerhört många tankar och känslor hos mig. Och även en rädsla. En rädsla över att inte veta vad som kommer komma upp om jag börjar gräva i det här. Vad är det för process jag sätter igång? Och kommer jag kunna hantera det?
Jag blir rädd. Och själv anser jag att det är en befogad rädsla.
Vetskapen om att jag senast (bland annat i ångestdämpande syfte) bedövat känslorna med alkohol. Och tidigare har det varit försök till kontroll av maten (anorexi/bulemi-tendenser), och så i tonåren skar jag mig under en period i hopp om att det skulle minimera ångesten (jaa… Näej, det blev ju inte riktigt så..).
Vetskapen om detta… Att veta att jag hittills inte haft några fungerande verktyg att ta till mot oro och ångest, och att då börja gräva i det här med farsan, det gör mig rädd.
Jag känner att det här kanske blir ett rätt flummigt inlägg utan någon ordentlig röd tråd att följa. Men jag känner på mig att jag, trots min rädsla, kommer att börja gräva i det här och då vill jag ha möjlighet att ventilera mina tankar och känslor här på forumet och då redan ha en tråd att skriva i. För mig är nämligen de första inläggen alltid jobbiga. Hur mycket bakgrundsfakta ska man ha med? Ska man bara skriva, köra pang på rödbetan på en gång? Ja, ni fattar kanske…
Jag och min pappa har i alla fall inte en så bra relation. När vi väl pratar så är det sällan om tankar och känslor. Det är mer "lägesrapport" och inte så mycket mer.
Jag kan inte påstå att jag känner honom. Och jag tror att det är något som jag sörjer en del. Jag vet egentligen inte så mycket om honom, hur han funkar som person, vad han har för mål och drömmar. Om han nu har några... Jag vet att han är väldigt praktisk av sig och gärna pratar om alla detaljer i det senaste bygget han håller på med, men inte så mycket djupare än så.
Jag uttryckte för min vän att tanken på att träffa farsan och försöka prata med honom på det sättet; ställa frågor om bland annat hans drickande, men också kring hans mål och drömmar gör mig väldigt obekväm.
Det blir liksom jobbigt att ställa en massa djupa och personliga frågor till någon som man inte känner så väl. Och jag vill inte försätta mig i en situation där varken jag eller mitt sällskap (vem det än är) ska känna sig obekväm.
Och min vän yppade frågan: "Vad tror du är jobbigast; den obekväma känslan du befarar eller ovissheten i att aldrig få svar på de frågor du har när det en dag är för sent?"
För ett år sedan fick jag en liknande fråga av en annan vän: "Om din pappa skulle dö idag, är det något du skulle ångra att du inte frågat, sagt eller gjort medan det fortfarande fanns tid?"
Det kanske kan verka som en tuff fråga, men det får en ändå att tänka till en gång extra. Kanske det är värt att tvinga sig ur sin comfort-zone nu istället för att en dag behöva ångra att man aldrig vågade.
Jag minns ett citat som jag läste för ett tag sedan: "I'd rather have a life of 'oh wells' than 'what ifs'".
Kanske att man bara ska våga…
Idag valde jag att våga. Medan jag satt och skrev och funderade kring detta så la jag ner blocket och pennan, tog upp telefonen och ringde till farsan. Inget svar.
Men jag tog ändå steget.
Och det var ganska spännande och intressant att iaktta den fysiska reaktionen som uppstod. Jag kände hur pulsen ökade och nervositeten steg medan jag letade fram hans nummer i telefonboken. Jag drog upp knäna mot bröstet och upptäckte efter att jag lagt på hur jag frenetiskt satt och "klickade" nageln mellan tänderna. Lätt skakig och i försvarsposition. Men jag vågade. Och det ska jag ge mig själv cred för.
*Klapp på axeln* Jag är bra.
Enda sättet att växa är att ta sig utanför sin comfort-zone. Det gjorde jag idag. Och världen gick inte under.