Mamma på slak lina

9 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
LaLaLintott
Mamma på slak lina
LaLaLintott
När ett barn hamnar fel...

Hej
Jag har inte skrivit här tidigare.
Jag har en 25-årig dotter som sakta med säkert hamnat i alkoholmissbruk och under perioder även tagit kokain. Denna härliga tjej, med tusen idéer och tankar. Med hela livet framför sig. Med så många bra förutsättningar och massor av drömmar. En livlig spexare med lätt för skratt och lätt för gråt - och som knyter an till nästan alla hon träffar. Älskad för sitt självklara sätt.

Det började med att hon blev ihop en äldre kille när hon gick första året på universitetet. Han var aktiv i kåren och festade kraftigt (fylla flera kvällar i veckan) och vi hade många långa diskussioner om det, både med henne och honom. Helst hade jag sett att hon lämnade honom eftersom jag såg problemen med en så hårt festande kille, men en kär 19-åring har sin egen vilja. Dottern var tillslut helt beroende av honom och blev mer och mer stukad. Efter ett par år klarade hon av att ta steget och göra slut. Men då rämnade allt och hon föll i djup depression. Hon fick hjälp från alla håll. Jag sjukskrev mig och var hemma med henne, brodern och pappan stöttade, psykologer kopplades in, vänner fanns där. Hon lyckades ta sig igenom depressionen, började jobba och flyttade till sin egen lägenhet igen. So far so good.
Men parallellt självmedicinerade hon med långa festnätter - studentkårliv övergick i nattklubbsliv. Hon kastade sig ut i den värld som varit "hans" hemmaplan (partylivet) och låssades må bra för att bevisa att hon klarade sig utan honom. Sena nätter med lika desperata människor har gett henne ett helt nytt umgänge. Sakta byttes det gamla tjejgänget från skoltiden ut mot trasiga nattugglor och känslokalla snubbar med guldkort. Vi försökte bromsa, prata, leda rätt – men hon fick adrenalinkickar som hon sa sig behöva, och så slank hon ut igen.

Nu har det gått ett par år. Dottern har levt dubbelliv. På dagarna jobbar hon på ett bra jobb som hon trivs med, på nätterna flippar hon ut fullkomligt. Det går upp och det går ner. Ibland har hon trasat sönder så mycket att hon tar sig i kragen och försöker bli helt nykter. Campral och Antabus och uppbackning från Akademiska B.M. Och under lång tid har hon varit ärlig och öppen med vad som händer. Det har gjort att vi ändå kunnat puffa i rätt riktning när det börjar gå riktigt åt skogen. Men när vi för ett tag sedan (efter flera misslyckade försök) började pressa henne till att fortsätta med Antabus för att klara av att sluta dricka, då slöt hon sig – och började ljuga. Sa att hon hade slutat festa, börjat gå på yoga och tränade kontinuerligt. Att hon drack något glas vin på middagar och gick hem tidigt till katten, om hon alls gick ut. Vi såg att det inte stämde, försökte nå fram men det gick inte.

För en vecka sedan kom än en gång kraschen, allt rasade igen (för vilken gång i ordningen?) och nu berättar hon i ångest att hon festat som en galning hela den här tiden (som om vi inte förstått det). Hon har riskerat jobbet genom att komma dit onykter. Hon har lånat stora summor pengar av div ytliga vänner, och hon har svikit både löften och relationer. Men nu är hon än en gång beredd att ta tag i sitt liv.

Det svåra är balansgången mellan att stödja, och viljan att leda henne när det svajar. Jag ser numera direkt när hon börjar förtränga allt negativt som hänt i fyllan och slirar in i ”jag måste ju kunna ta ETT glas vin när jag träffar vänner” (vilket inte funkar).
När jag ser detta komma blir jag rädd, jätterädd - varje period har eskalerat och katastroferna blir större för varje gång. Och fallet blir hårdare, hur länge håller hon?
Och där blir det svårt. Jag har prövat allt (liksom övriga i familjen, jag har dock jour 24/7). Jag stöttar, jag pratar, jag resonerar, jag reder ut, jag är stark, jag visar mig svag, jag ställer krav, jag curlar, jag blandar in familj, vänner, beroendebehandling, psykologer... och inget tycks vara rätt väg, gång på gång faller hon tillbaka. Detta trots att hon har, och alltid har haft, ett enormt skyddnät, massor av kärlek och ett jobb som hon älskar och hela världen framför sig.
När hon haft en period och en (ofrånkomlig) krasch är det lättare att nå fram igen och hon är då fast övertygad om att hon absolut måste sluta festa/dricka och så tar hon Antabus eller Campral – ett tag... Hon tycks ha minne som en guldfisk och konsekvenstänkande därefter. Och för varje ny period är jag glad att hon än en gång överlevt.
Så min stora, stora fråga är: hur ska jag göra för att minimera risken, fånga in henne INNAN, få henne att hålla ut och vara kvar?
Finns det NÅGOT som jag inte prövat?

(och jo jag vet, ett givet svar är att det är hennes eget val, att beslutet är hennes eget – så säger vården när man frågar – men alla här vet att det är omöjligt att passivt stå bredvid och se på, utan att aktivt göra något när ens barn far illa. Så det svaret hjälper inte...)

Anthraxia
Något HON inte provat...

Menar du, hoppas jag?

I alla fall; du nämner Antabus och Campral, men inte Baclofen, eller Anonyma Alkoholister - och inte Naltrexon, så - be henne kolla ett TedTalk av Claudia Christian som finns på Youtube.

Man får inte posta länkar här, men ni hittar den. Kolla på den först du, och se efter vad du tror.

Eftersom hon ändå VILL bli bra så tror jag att Sinclair-metoden är värt ett försök för henne.

Ullabulla
Hej lalalintott

Läs gärna min lååånga tråd.
Jaha och nu då som finns här under anhörigsidan.
Tyvärr funkar det ofta så att ju mer man försöker ta drogen ifrån dom, ju hårdare håller dom den nära sig.

Att släppa taget om kampen eller valet som är deras att göra.
Att finnas där som ett neutralt bollplank utan pekpinnar är nästintill omöjligt..

Men ändå finnas där utan att lindra de konsekvenser deras missbruk har.
Mitt ex har många gånger fått frågan av mig.
Men varför slutade du inte innan konsekvenserna blev för stora?

Jag hade inte supit klart.
Jag ville egentligen inte sluta.
Läs runt här och påbörja den uppslitande resa det är att separera din kamp för din dotter.
Den måste hon göra själv,endast med handräckning från dig om hon önskar.

Tufft, och jag vet hur ångesten sliter i en när man inte får göra det man tycker är rätt.
Argumenteta diskutera, råda osv.

LaLaLintott
Tack för svar UllaBulla

Jag ska genast leta rätt på din tråd (en hel djungel av trådar här, svårt att veta vilka som har samma problematik)
Det känns svårt att INTE försöka leda henne bort från alla frestelser. Att INTE varna och curla och vara steget före.
Det är nästan så att jag är räddare nu, när hon klarat det så pass länge (tidigare har hon börjat dricka igen efter ett par veckor). Det känns som att hoppet om att hon DENNA GÅNG ska klara av att ta sig ur beroendet är så stort, att rädslan för återfall känns svårare för varje dag som går. Jag letar små tecken på återfallslängtan (som jag i så fall måste avstyra) och all energi går åt till att hjälpa henne att behålla motivationen. Och givetvis ser jag de där tecknen, givetvis har hon dagar då hon lurar sig själv att hon nog, ganska snart, ska kunna dricka "ibland".
Då önskar jag att hon vore omyndig och att jag kunde ta alla beslut och leda henne rätt - så som man kunde när hon var ett barn.
För hur man än vänder och vrider på det, så är hon ju fortfarande mitt barn (om än lite större) och jag kan inte släppa att jag har ansvar för att hon blir lycklig i sitt liv.
Så, det är svårt att stå bredvid och släppa taget...

Ullabulla
Det svåra för mig var

Just att släppa taget om en kamp som inte var min.
En sjukdom som inte var min att välja behandling mot osv.
Så länge jag hade en länk in till min partner där jag trodde att jag hjälpte genom att styra och råda så höll jag skenet uppe för mig själv.
Att jag på något sätt kunde påverka hans drickande och hans återfall eller tillfrisknande.
Det kunde jag inte.
Jag insåg det till slut och sakta började jag frigöra mig.men det var oerhört kämpigt.
Till slut föll han igenom så rejält så han tog emot min utsträckta hand om behandling.
Men dte var först tre år efter vi hade separerat och han hade varit långt ned i dyn och simmat,länge.
DDu gör förstås precis som du vill.
Men oftast har det inte avsedd effekt när man " lägger sig i"
I avsikt att hjälpa naturligtvis.

Ju mer man lyckas släppa taget,men ändå stå där och finnas till om de vill,ju bättre brukar man själv må.
Och desto mer tydligt blir det vem som äger problemet.

LaLaLintott
tack

Hej Antharaxia
Tusen tack för svar. Jag ska googla upp FASS-fakta om dina tips och se om det är något som jag kan föreslå att de lägger till i behandlingen (Baclofen och TedTalks-Naltrexon:et). Framförallt intressant var TedTalk-tipset - aldrig hört talas om detta. Det låter bra när hon berättar om Sinclair method... nästan för bra... lite läbbigt att säga ok till att dricka. Men jag lägger detta på minnet. Känner du någon som testat detta? Är det en beprövad metod i Sverige?

LaLaLintott
Ullabulla

Ja... jag tror att om det hade varit min man hade jag (kanske?) haft lättare att släppa taget. Man ställs ju ibland mentalt inför valet att göra slut på ett förhållande – av diverse olika anledningar. Man är liksom mentalt programmerad från början att ett förhållande kan upphöra.
Men man släpper ju inte riktigt taget på samma sätt om sin unge... man gör inte slut och säger "klara dig själv".
Fast visst inser jag att jag inte kan bära hennes alkoholproblem, och att hon måste bestämma själv.

Men ponera att det skulle vara så, att hon inte klarar av att hålla sig till beslutet, inte fixar att sluta dricka, att hon på allvar går ner sig så långt att det är svårt att vända... att hon inte orkar mer. Då skulle jag ju aldrig kunna förlåta mig själv för att inte med alla medel ha försökt bära henne igenom detta.
Jo, jag hör naturligtvis själv hur det låter, att det troligen är en omöjlig uppgift. Men har jag råd att inte försöka? Vad gör jag om hon i nästa sväng ger upp och tar sitt liv? (i fyllan får hon ibland för sig det)
Jag är så rädd för konsekvenserna om hon börjar om igen...

Men nu ska jag lägga till ett ljusare stycke. För det är ju inte hopplöst.
Just nu är hon nykter. Just nu samlar hon ihop sig och tar tag i sitt liv. Varannan dag är hon i o f s arg och vill skita i allt och vrålar att hon lika gärna kan ge upp, men så kämpar hon på trots allt. Så otroligt starkt, för jag vet att det är skittufft. Och de vänner hon har haft de sista åren är fyllskallar hela bunten så hon känner sig ensam.
Men trots det: hon kämpar på. Och det är jag otroligt stolt över. Och vi försöker hitta på andra saker som hon ska fylla tiden med (så mycket tid – nu när hon inte festar och sover bort helgerna). Och hon VILL fortfarande få ordning på det här.

Anthraxia
Sinclair-metoden

Inte vidare vanligt i Sverige - jag vet inte varför.

Jag "känner" bara en person som använt det (har haft samtal med flera online, men det är ju inte samma sak)

Men, min pojkvän började med det i Maj - tyvärr på fel grunder; han valde det inte, utan jag helt enkelt tvingade honom.

Det har fungerat finfint på det tvångsmässiga i hans drickande - men det har inte påverkat hans Vilja.

Jag förstår att det låter bakvänt, men...om vi säger såhär då:
Att vara beroende av något innebär (i princip) att hjärnan tror att det Måste ha ämnet i fråga för att överleva. Intellektuellt vet man såklart att det inte stämmer, men det hjälper inte mycket.
BEROENDET är borta, hans hjärna tror inte längre att den BEHÖVER alkohol - men hans medvetande (Intellektuellt, typ) kommer naturligtvis ihåg att det är kul och skönt att vara full...

Det har lett till att han druckit UTAN att ta sitt piller när inte jag varit där och sett till att han gjort det.

Lite det jag menar; det ÄR sjukt effektivt mot beroendesjukdomar (Och har testats framgångsrikt på flera olika beroenden) MEN - viljan måste finnas där. Finns inte viljan så kommer de ju bara att fuska, och då går det naturligtvis åt skogen.

Pojkvännen har insett att det är ett problem, så vi har kommit överens om att han ringer videosamtal varje gång han är ensam, och tar pillret medan jag tittar på.

Det är naturligtvis negativt att det ska behöva vara så, så det bästa är om personen själv klarar att ta det ansvaret...

Men jag har faktiskt ingen tvivel om att det fungerar (men jag har provat att dricka på dem själv; det blir TRÅKIGT att vara full - ingen kick - så just viljan måste finnas där)

Baclofen har jag/vi inte testat. Det låter lovande, men också jobbigt, med tanke på att man måste äta piller 3-4 ggr om dagen VARJE dag - Men jag är rätt övertygad om att bägge har fördelar.