Förvirrad och sårad

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Förvirradochsårad
Förvirrad och sårad
Förvirradochsårad
Behöver skriva av mig

För 5 år sen tog jag mig ur ett långt och jobbigt förhållande som jag stannade i alldeles för länge för att jag gjorde det som förväntades av andra som inte visste hur jag hade det och för att jag är för snäll. Jag träffade ett år senare min nuvarande man. Han fick uppvakta mig ganska länge innan jag gav med mig och insåg att han verkligen var en snäll och ödmjuk man som fick mig att må bra ända in i själen. Vi drack vin ganska ofta tillsammans men inga extrema mängder och ingen av oss blev direkt onykter. Men varje fredag och lördag. Sen började det smygas in något glas här och där på vardagarna. Vi pratade om att vi skulle sluta dricka alkohol överhuvudtaget i veckorna och bara ta något glas på helgen. Det fungerade sådär. Det hade alltid varit mycket på jobbet eller så hade barnen stökat så mycket innan jag kom hem osv. En kväll fick jag nog och började gå igenom alla skrymslen i garaget för han hade spenderat väldigt mycket tid där ute med att plocka i ordning. Jag hittade undangömda tomma boxviner och ölburkar. Jag gick igenom hans bil och hittade även där tomma ölburkar. Jag blev så jävla arg när jag hittade alt det. När jag konfronterade honom så sa han att det var gammalt sånt som han hade lagt där tidigare. Jag sa att man lägger väl tomma saker i återvinningen eller i soporna. Det slutade med ett stort gräl som slutade i att han till slut bad om ursäkt att han hade druckit i smyg och att han lovade att han aldrig skulle göra om det igen.

Vi försökte att bli gravida för två år sen och jag sa att vi måste sluta dricka alkohol med tanke på att det kan göra så att man inte kan få barn eller försvåra det. Han visade inget intresse av att sluta men minskade intaget. Jag blev efter ett halvår gravid och slutade självklart att dricka helt. Jag hade en hemsk graviditet och mådde väldigt dålig under hela graviditeten. Han fortsatte att dricka. En månad innan förlossningen så skulle han sluta dricka helt. Det var inget problem sa han. Han kom hem från jobbet flera gånger och var "trött". Jag lärde mig snabbt att se skillnaden mellan hans riktiga trötthet och när han var "trött". När jag frågade om han hade druckit så förnekade han det och blev sur för att jag ens hade frågat det. Jag fick förlossningsdepression men jag tror att mycket av det handlade om hans drickande, så det kanske egentligen bara var en depression. Men han var med på varje psykologträff och han bad mig att inte säga något om hans drickande till psykologen. Och det gjorde jag inte heller.

Efter att vår bebis kom så började han dricka igen efter två dagar. Inga mängder men ändå alkohol varje dag. Jag drack ingenting då jag ammade. När han gick tillbaka till jobbet så kom han hem en kväll från jobbet och jag såg på honom att han var onykter. Han pratade i telefon och gick in i ett annat rum. Min mamma var hos oss då och jag var tacksam för att han gick in i ett annat rum så att hon inte såg att han var onykter. Jag gick ut till hans bil och sa till mamma att jag skulle gå ut och kolla en sak bara. I hans väska i bilen hittar jag en öppnad boxvin som är till en del tömd. Jag blev så arg så jag stormade in till honom. Jag väntade tills han la på och berättade vad jag hade hittat i bilen. Han bröt ihop totalt och grät och sa att det inte hade hänt förut och att var så ledsen. Han fick stanna kvar på rummet (jag sa till mamma att han fortfarande pratade i telefon) tills mamma hade gått hem. Sen gick jag ut och hämtade vinet och insåg att han hade druckit 1 liter vin innan han hade satt sig i bilen och kört hem (det var tack och lov bara några hundra meter mellan vår bostad och hans jobb då). När barnen hade gått och lagt sig så gick jag in till honom och han skämdes så mycket. Han berättade då att det hade hänt två gånger innan men han lovade att han aldrig skulle göra om det igen och jag lovade att jag inte skulle berätta det för någon. Några dagar efter fick jag en magkänsla att något var fel så jag loggade in på hans bank och såg att han hade varit på systemet igen och att han hade handlat för samma summa som ett boxvin kostade. Jag konfronterade honom och berättade om vad jag hade gjort. Och han sa att han hade köpt en box med vin men fått dåligt samvete och sen hällt ut det. Jag tror än idag inte på honom men det hör inte till saken. Han blev superarg på mig för att jag hade kollat hans konto och han kände sig kränkt. Och det kan jag förstå, jag vet att det var fel av mig. Men jag visste inte vad jag skulle göra.

Efter det så slutade han dricka helt ett tag sen kom han hem med en fin flaska champagne och ett av mina favoritviner och undrade om jag inte ville dricka något av det med honom. Han hade ju allt under kontroll enligt honom och jag litade på honom. Efter det började han dricka igen. Nästan varje dag. Inte alltid mycket men en del dagar så är det så mycket så att han ragglar när han ska gå och lägga sig.

Jag har svårt att åka bort och göra saker för att jag är rädd för att han ska dricka när han är hemma själv med tre barn. Men igår åkte jag iväg vid 12 med en vän och visste inte hur lång tid jag skulle vara borta. När jag är borta så skickar jag ett sms och frågar om jag ska handla något från en vanlig mataffär. När han ringer upp så hör jag att det är något som inte står helt rätt till på hans röst. Men jag säger inget. När jag senare pratar med min far så har han försökt att ringa till min man och han får inte heller tag i honom och han ringer inte upp. Så jag ringer honom igen utan svar. När han tillslut ringer upp får jag en klump i magen. Han lyssnar inte på mig när jag pratar och han svara inte på tilltal. Då åker jag hem. Väl hemma kommer de två minsta och möter mig. Den äldsta av de två säger att jag ska vara tyst för att han ligger och sover på soffan. Den minsta behöver byta blöja så jag fixar det innan jag går in till honom. När jag försöker "väcka" honom så är han så onykter att han knappt kan öppna ögonen. När jag frågar honom hur mycket han har druckit så säger han ett glas vin. Både han och jag vet att han ljuger men han håller sig fast vid det. Jag ber då det äldsta av de två barnen som är vid oss att gå in till våran äldsta som sitter i ett annat rum och att de inte får komma ut förrän jag säger till. Vid det här laget är jag så arg och har så hög puls så att jag skakar. Jag försöker få upp honom ur dvalan igen och frågar igen hur mycket han har druckit. Ett glas vin svarar han. Jag säger åt honom att se mig i ögonen för han undviker ögonkontakt med mig hela tiden. Han vill inte. Jag säger att han har en chans till att berätta sanningen för mig om hur mycket han har druckit och säger till honom att både jag och han vet att det är mer än ett glas. Men han säger fortfarande ett glas. Jag går därifrån asförbannad.

Jag går in och frågar de två största barnen vad de har ätit för kvällsmat men de har inte fått någon och inget mellis heller. Jag går tillbaka till honom och frågar om barnen verkligen har ätit kvällsmat. Ja säger han. Jag frågar vad de har ätit och han kommer inte ihåg. Jag kräver att han ska berätta för mig vad de har ätit. Han berättar vad de har ätit..men det var ju lunchen...så det visar sig att barnen inte har fått varken mellis eller kvällsmat. Den minsta som inte ens har börjat prata ens håller sig för magen och gråter, i efterhand förstår jag ju att hon är hungrig. Jag får i henne mat ganska snabbt och förbereder mat till de andra två. jag säger åt honom att gå och lägga sig i sovrummet för att sova av sig ruset för jag är så arg så jag klarar inte av att se honom mer. Jag får avbryta matlagningen till de större barnen och ge den minsta välling för att hon inte slutar gråta. Då blir hon nöjd och somnar efter ett tag. Jag kan fortsätta med matlagningen till de större barnen och direkt efter att de har fått sin mat så börjar jag tömma huset på alkohol. Jag häller ut allt förutom några av hans öl. De står kvar i kylen. Jag tänker att de ska han få hälla ut själv ikväll om han själv tycker att det kanske är en bra ide.

Jag var uppe länge igår och hade ont i magen och mådde illa och igår var första kvällen som jag inte ville gå in och lägga oss i våran säng. Jag var så otroligt arg, ledsen och sårad.

Idag har jag haft samma känsla i kroppen och jag vet att det inte kommer att dröja länge förrän mina arbetskamrater kommer att fråga mig hur jag mår för normalt sett så är jag alltid glad och utåtgående. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara då. Jag vill ju inte riktigt berätta hela sanningen.

Jag har hela tiden tagit på mig att han dricker pga mig. Jag har gått upp mycket i vikt sen vi träffades och har många gånger tänkt att han inte klarar av att ha sex med mig pga att jag har blivit så annorlunda kroppsligen sen vi träffades (han blir arg och säger att det inte alls är så). Men han tar knappt i mig när han inte har druckit alkohol. Sen tänker jag att det kanske är så att det är pga barnen (jag har två sen tidigare och den största har diagnos och det är lite mycket runt honom emellan varven). Jag är rädd för att han dricker för att han inte är lycklig med det livet vi har (men han blir arg när jag säger det och säger att det inte alls är så).

Men jag inser sakta men säkert på att det inte spelar någon roll. Det är ju han som väljer att dricka, inte jag. Ibland tror jag inte ens att han är medveten om att han dricker så mycket för enligt honom så är han ju nästan aldrig onykter.

Jag vet att det blev en lång text och jag har en hel del till att skriva men jag slutar här. Jag behövde bara få skriva av mig.

Sofia
Hej och välkommen till anhörigstödet, Förvirradochsårad.

Vad fint att du har hittat hit och söker stöd i en väldigt påfrestande situation med din partner. Jag blir väldigt drabbad av din text, du beskriver så tydligt vilka konsekvenser din mans drickande har fått för dig och för hela familjen. Nu har du precis varit med om en väldigt omskakande händelse där han har somnat när han har haft ansvar för tre barn, som har blivit utan mellanmål och middag. Det är lätt att förstå den ilska, ledsenhet och det motstånd du kände inför att gå och lägga dig bredvid honom, efter att detta hade hänt.

Tidigare har du hittat olika förklaringar till hans drickande, som har haft med dig eller familjen att göra. Det låter tungt, i en jobbig situation så lägger du sten på börda på dig själv. Det är en lättnad att läsa att du börjar landa i att det inte spelar någon roll, det är HAN som väljer att dricka och det är hans ansvar att förändra det. Fortsätt gärna att skriva här om hur du mår och hur dina tankar går. Förhoppningsvis kommer din tråd snart att ta fart, jag tror att många kan känna igen sig från liknande situationer och i känslorna som du beskriver så tydligt.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

gros19
Förstår att du har det

Förstår att du har det väldigt jobbigt. Att kontrollera hans drickande hjälper varken dig eller honom. Som jag ser det behöver han professionell hjälp, genom gå behandling för sitt alkoholmissbruk/beroende. Jag tror inte han klarar det på egen hand. Det har han säkert försökt många gånger. Du är på inget sätt orsak till hans drickande. Sådan makt har vi inte och inte heller makt att få honom nykter. Förutom att du mår jättedåligt är hela situationen ohållbar. Han kör uppenbarligen berusad med alla risker det innebär. Jag vill inte skrämma dig, men skulle han t.ex. bli tagen av polisen för rattfylla skickas en anmälan till socialen och barn får inte leva i hem där det förekommer missbruk. Din sak är att skydda barnen och du verkar ju vara en engagerad mamma och att det är viktigt för dig att barnen har det bra. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så tänker jag.

Flickvän2013
I tanke

Värme och kärlek till dig.

kiafia
Förvirrad och sårad

Herregud, känner igen allt så väl... Kunde varit jag som skrivit. När gråten och orken tagit slut måste vi kämpa vidare. Kram!