av gebege

gebege
lör, 2019-02-16 - 12:09

Hej, jag är en universitetsstudent som behöver hjälp och tips från andra anhöriga.
Två nära vänner till mig har tunga alkoholproblem, på lite olika sätt, och jag vet inte riktigt vad jag kan göra i nuläget och vill gärna ha råd.

Den ena vännen har jag en ganska komplicerad relation till, då vi under våra tonår hade ett par år där vårt umgänge praktiskt taget gick ut på att prova så många olika sorters narkotika vi kom över. Jag började bli orolig, då jag såg missbrukstendenser i både mitt och hens beteende. Jag föreslog att vi båda skulle skära ner på allting för att jag inte tyckte det kändes kul längre, och fick direkt mothugg. Detta pågick flera år, och till slut orkade jag inte umgås med hen längre då jag kände mig maktlös när min vän inte tog min oro på allvar. Jag märkte att jag kände mig lugnare och mindre ångestladdad desto mindre jag umgicks med hen, och det gick flera år när vi inte sågs alls.

Under det senaste året har personen försökt återupprätta kontakten med mig, vilket jag först blev glad över då jag i början tolkade det som att hen hade styrt upp sig och sitt liv. Ganska snabbt insåg jag dock att det blivit värre sedan vi sågs sist... Under åren jag inte var där för vännen så hade drogerna bytts ut mot ren och skär alkoholism, och jag har aldrig sett min vän i ett så trasigt stadie förut (personen kan nu inte få jobb eller ha ett socialt liv med goda relationer etc.). Hen skakar och svettas när hen inte dricker, och kan inte samtala som en vuxen person när hen har druckit. Jag har brustit ut i gråt flera gånger av att se hen så här, och vi har återigen haft många långa diskussioner angående min oro. När hen är nykter så tar hen emot mina känslor och det känns som att det finns hopp, men så fort vi inte har setts på någon vecka så är hen tillbaka i flaskan.

Det känns som att jag gjort allt man blivit rekommenderad att göra i en sådan här situation utan någon sorts framgång. Kan även tillägga att vännen varit inne på rehab, tvångsavgiftning, gått på medikation mot alkoholism etc. men inget verkar ha hjälpt, vilket får hela situationen att kännas än mer hopplös. Att vi sedan har en delad historia med narkotikabruk hjälper ju absolut inte, det får bara allt att kännas så fruktansvärt orättvist då jag själv är på ganska god väg i livet just nu.
Vad mer kan jag göra?

Passar på att ursäkta för långt inlägg, men det är en till person jag har problem med...

Den andra vännen har druckit och tagit allehanda droger sen den var alldeles för ung, och det här är inte en lika nära vän som den första. Däremot är personen en essentiell person i min huvudsakliga umgängeskrets, och vi ses därmed väldigt ofta. Till skillnad från den första vännen jag beskrev så är denna person en högfungerande alkoholist med välbetalt jobb, fin lägenhet och många relationer. Hen dricker dock så mycket att jag knappt kan hålla koll på mängden, vilket leder till att hen inte kan ta hand om sig själv och ofta hamnar i våldsamma situationer med till exempel vakter och säkerhetspersonal. Jag blir fruktansvärt ledsen och trött varje gång en krogkväll slutar med att hen blir utslängd, och till skillnad från den första vännen så har jag aldrig vågat ta upp min oro med den här personen. Hen är extremt principfast och har starka, tydliga åsikter, och så fort något gällandes alkoholism kommer upp som samtalsämne så börjar hen försvara sig så intellektuellt som möjligt för att undvika att vi andra börjar anklaga personen. Detta beteende kombinerat med mina erfarenheter från den första vännen får mig att känna att det inte kommer göra någon skillnad om jag lägger mig i, men jag vill verkligen inte att det ska fortsätta så här.

Kort sagt - jag känner innerst inne tyvärr inget hopp för dessa två personer, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alternativet att säga upp sin vänskap/ställa ultimatum ligger alltid och gror i bakhuvudet, men det känns så ångestladdat att jag aldrig vågar ta det så långt. Finns det något annat man kan göra som anhörig?