Trodde verkligen på honom denna gång...

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Villintegeupp
Trodde verkligen på honom denna gång...
Villintegeupp
Forts

Vi har varit tillsammans i 20 år, gifta i 10år och har två tonårsbarn. Under våra första år drack han sprit och mycket. Blev våldsam, elak och minnesluckor. Vår första dotter kom tidigt och jag har KÄMPAT med hans drickande som efter ca 5år nu endast består av folköl. När spriten försvann slutade också hans beteendeförändring och han själv tackar nästan alltid nej till sprit. Erkänner att han inte klarar av att dricka det. Men han dricker minst ett 6pack folköl varje vardag, mer på helgerna. Och har så gjort de sista 15 åren... Jag har ju aldrig tyckt om detta men han har "hållet sig i skinnet". Blir nästan aldrig full när vi är borta, sköter sitt jobb även om det vissa perioder blir trixigt för honom på morgnarna när han ska köra bil. Han är ju inte samma person nykter och när han dricker. Han kompenserar dock sitt dåliga samvete med att göra det mesta i hemmet, köpa blommor och presenter, tala om hur mycket han älskar mig... Ofta... Under alla år har han i perioder LOVAT att nu ska han minsann sluta dricka... Sagt att han varit i kontakt med Vårdcentralen och att nu ska det bli ändring.. Men det händer aldrig nåt. Han drar kanske ner på det men bara för nån vecka... För ca 1 månad sen blev han sjukskriven. Jag vet att det är kroppen som säger ifrån ang alkoholen men han skyller på stress på jobbet...det är säkert det oxå. Sover inte, lättirriterad och får utbrott. Läkaren skriver ut sömntabletter. Han förklarar för mig gråtandes att han nu berättat om sitt missbruk och att han ska börja i nån grupp. Jag förklarar att jag verkligen tror på honom denna gång men att jag är rädd för att det ska bli som alla andra gånger hn lovat ta tag i det... Nån vecka senare går han på det här gruppmöte och berättar ingående vad de sa och hur jobbigt han tyckte det var. Jag tror verkligen på honom men tycker det är lite konstigt att han dricker lika mycket som innan... Gjorde igår det man inte får. Loggade in på hans "mina vårdkontakter" när han sov, och löste hans journal. Jag löser anteckning där det står att han uppger att han ALDRIG dricker i veckorna, har måttliga vanor. INGENTING om att han söker hjälp för sin alkoholism... Hela mitt förtroende för honom rasade igen.... Nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare... Ifrågasätter jag honom om gruppen blir han sur att jag inte litar på honom och han är expert på att hitta på troliga historier om ALLT!!
Men jag vill inte ge upp. Älskar den han är när han är nykter och det är ju aldrig katastrof när han dricker så jag känner mig i nåt land mittemellan. Det är lätt att känna sig knällig själv, det kanske inte är så farligt. Jag som är överkänslig? Finns det någon mer som lever eller har levt med någon som dricker för mycket men inte "för mycket"??

Skrållan
Hej Villintegeupp

Välkommen hit. Bra att du skriver här. Det är skönt att skriva av sig. Min man har också druckit i många år. För några år sedan eskalerade det. Efter det hade han ca ett år relativt nykter, efter en jobbig händelse. Nu har jag ställt krav att han får sluta dricka, annars lämnar jag honom. Sa att jag vill aldrig se dig full igen. Det tog han fasta på och har vid ett tillfälle åkt bort för att dricka. Så nu känns det som jag också lever i ett mellanland. Jag slipper se honom dricka, men jag vet ju att han tar sig en fylla. Vi har nu haft ett par bra dagar. Ingen surhet, som det ofta blir på vardagarna. Min man har ju druckit sig full fredag och lördag, tills han somnat. Och ibland en vardag. Ja lätt är det inte. Men det är skönt att skriva här, att veta att man inte är ensam.
Jobbigt för dig när du inte kan lita på vad han säger. Men det hör väl till missbruket.

Trött ledsen oc...
Känner igen mej

Jag är ny här och har samma problem. Min sambo har vid ett tillfälle för någon vecka sen erkänt sitt missbruk och gråtit för första gången på 10 år. Men nu idag så säger han att han inte har problem med alkoholen även då han festade i 24 timmar i helgen. Jag sa idag att antingen söker du hjälp eller så får du flytta ut och det verkar som han hellre flyttar än slutar dricka. Vi har vart tillsammans i 20 år och har två tonårsbarn som var med och sa att nu räcker det men det verkat han inte bry sig ett dugg om tyvärr..

gros19
jaget och missbrukaren

Svårt befinna sig i det mellanlandet du beskriver. Jag ser det som att du lever med två personer, jaget och missbrukaren. Kan varmt rekommendera denna bok av Craig Nakken. Att förstå vad man upplever känns skönt och det blir lättare att fatta beslut. För personen med missbruksproblem handlar det ju inte om förnuftet. De flesta vet ju att man dricker för mycket. Det är ju känslorna som styr och som man inte kan hantera på ett konstruktivt sätt utan man har valt att fly. Sedan skapar ju drickandet i sig ett beroende, speciellt om man dricker dagligen, men jag rekomenderar boken och sedan finns det ju även hjälp du som anhörig kan få på detta forum, troligen genom socialförvaltningen. Alanon finns på flera ställen och har möten varje vecka. Leta på nätet. Hoppas du hittar ut ur ditt mellanland för det stjäl mycket energi.

Villintegeupp
Idag försökte jag ta upp det

Idag försökte jag ta upp det men han blir bara arg. Säger att han vet att han dricker för mycket men att han inte vill sluta... Svaret jag får är "flytta då". Förmodligen eftersom han vet att jag inte vill det. Jag vill fortsätta leva med min man. Problemet jag ser är att han ju egentligen aldrig blir sådär "full" eftersom han dricker 3,5 % öl. Utan han är ju bara påverkad och lite annorlunda.. Tveksamt om nån annan utomstående skulle märka det på honom...? Då är det skitsvårt att ta på det. Men jag HATAR verkligen de där Burkarna... I början av vårt förhållande drack han sprit på helgerna och flippade ur totalt. Då var det lättare att sätta ner foten... Men nu är det ju inte så längre. Tex blir han ju aldrig speciellt full när vi är iväg tillsammans på fest, men det finns där... Varje dag, hela helgerna, året om... Vet att jag är medberoende på så vis att man hjälper till att "mörka" det för släkt och vänner... Vet inte hur många gånger han "jobbat" på kvällarna under alla år när det varit aktiviteter för barnen....

Ullabulla
Hej du vill inte ge upp

Du börjar ju skala ned det till sanningen.
Du har en man som inte vill släppa alkoholen och du har en kvinna (du) som inte vill släppa relationen.
Så är nog det klassiska upplägget när man är anhörig och kanske också medberoende.

Du skulle vilja ta en stor täljkniv och skala bort alkoholen ur din man,men det låter han dig inte göra.
Så du har två val.
Acceptera läget och stanna
Eller gå.

Visst önskar man att det fanns ett mellanläge och där fastnar vi ofta i resan mot frigörelse eller acceptans.
När partnern på sitt håll kämpar för att dricka mindre eller sluta men lyckas bara delvis.
Och så då vi anhöriga som håller alla tummar och tår att de ska lyckas.
För då minsann då kommer alla paradis i världen att öppna sig och alla problem är lösta...

Vi blir så fokuserade på lösningen att vi glömmer att leva vårt eget liv.
Men du är på väg till någon sorts skiljelinje.
Att man fortsätter tycka det är jobbigt och inte är beredd att ge upp relationen betyder ju inte att man behöver tystna.
Dvs lägga ned sin egen vilja och sin egen målbild.

Men kanske släppa den en smula eftersom de inte är realistisk.
istället skapa ett här och nu som är sant och utgå från det.
Sen ta steg åt det håll man klarar och vill.