Vuxen dotter med föräldrar i alkoholmissbruk

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Emmalf
Vuxen dotter med föräldrar i alkoholmissbruk
Emmalf
Jag är 31 år gammal och har

Jag är 31 år gammal och har en son på 2,5 och en till på väg.
Mina föräldrar har båda alkoholproblem, de har genom åren alltid skött sina jobb och alkoholdrickandet har varit på helger och ledigheter.
Nu har min pappa varit pensionär flera år och min mamma jobbar endast nätter.
Jag märker hur de mer och mer isolerar sig och hör av sig och hälsar på mig allt mindre.
För ett tag sedan så körde dom full mitt på dagen på en söndag och på något mirakulöst vis blev de inte av med körkortet. Det håller på att bli ännu värre.
Efter den incidenten gick dom på AA möten för första gången, vilket kändes otroligt hoppfullt. Men inga fler möten nu vad jag vet.
Jag har tagit avstånd från mina föräldrars drickande så de dricker aldrig när jag är med, någonsin.
Men nu känner jag att de börjar glida mig ur händerna och jag vill prata med dem, och skälla och försöka få dem förstå problemet.
Som jag redan gjort 1000 ggr innan.
Vad gör man? Låter man dem glida längre och längre in i beroendet eller ska jag försöka göra något åter igen?
//Emma

gros19
vad kan du göra?

1000 gånger minst har du försökt få dina föräldrar att inse att dom måste sluta dricka. Det är klart du kan försöka 1001 gång, men jag tror inte
du kommer att lyckas. Kanske måste du acceptera det du redan vet, nämligen att du är maktlös, du kan inte få dina föräldrar att sluta dricka. Du kan däremot försöka ta hand om dig själv och kanske ska du gå till Alanon ( AA för anhöriga kan man säga ). Kolla på nätet var det finns. Fruktansvärt svårt och smärtsam att inse att man är maktlös. Dina föräldrar förstår, men missbruk handlar om känslor och det har inte med förnuftet att göra. Finns även anhörigprogram ibland i kommunen. Att förstå vad missbruk handlar om tycker jag gör det lättare att hantera situationen. Man bär på så mycket ilska, rädsla, smärta, sorg m.m. Hoppas du hittar den hjälp du behöver för att kunna hantera situationen.

Maskros91
Att följa magkänslan - när är det nog för MIG?

För min del har jag fått vänja mig vid att bli väldigt passiv i perioderna då min pappa har återfall. Jag stödjer inte hans drickande men jobbar på att respektera att sjukdomen är svår att hantera och inget jag kan styra över. Därför försöker jag visa att jag i alla fall väntar här för att FÖRSÖKA plocka upp kontakten igen när han känner sig redo (han brukar isolera sig vid återfall), att man inte försvinner. Frågan är hur många gånger kontakten går att reparera utan att förstöra sig själv.

Det kanske kan hjälpa lite att fråga dig själv:
Kommer mina föräldrar att ta emot hjälpen på ett sätt som gör att de blir långvarigt nyktra?
- Om inte - Är jag stark nog för att hantera en situation där det faktiskt inte hjälpte att jag försökte göra något åt det?

Tänk säkerhetsgenomgång flygplan - svårt att hjälpa någon få luft om detta innebär att man inte får luft själv.

Hoppas på att du mår bra trots omständigheterna.
Styrkekram

AnnaW
Som mig

Hej min situation är också så att mina föräldrar dricker. De har utsatt min son för fara (5 år sedan nu) så de får aldrig vara ensam med mina barn. Jag har försökt prata med dem men de tar ingen hjälp. Jag har ett bra liv med fin man, barn & bra jobb så jag försöker fokusera på det. Bekymret blir på födelsedagar & högtider. Det är jobbigt att se , kroppsligt vet jag inte hur länge de går. Jobbigt att stå vid sidan & se på. Känsla av maktlöshet & otrolig sorg.

jerkalin
Vi sitter i samma båt.

När saker går ut över ens vardag är det dags att dra i handbromsen. Jag drog i den idag.

Med nytt jobb där 100% fokus krävs fick jag för andra gången åka hem från jobb. Varför? För min pappas missbruk och konsekvenserna av det knäcker mig. Och min syster.

Med ett par års mellanrum separerade mina föräldrar. Jag tog över rollen min mamma hade, som en nu 33 årig vuxen dotter. Fixade till pappa, laga mat, tog med han på aktiviteter. Drickandet ökade succesivt. Så klart skötte han jobb och det gör han än idag. Alla lediga dagar där emot. Dom är en enda dimma.
Han själv tycker inte ens att han är full. Han säger att jag är kontrollerande. Under en period hade hans jobb noll-tolerans efter ett samtal från mig. Han gick och tog prover. Vart ganska okej. Men han prata om, när det var över, att han skulle fira med en god whiskey.

Jag flyttade. 60 mil bort. Och jag grät vid bilen och släpvagnen. Inte för jag skulle flytta utan för skuld och rädsla för pappa min. Sen har det eskalerat. Så långt att han är personlighetsförändrad. Min goa pappa, min förebild, är numera en ledighets-alkis. En sexistisk sådan. En äckelgubbe! Och jag avskyr han! Mer än något annat. Han förstår inte ett dugg vad jag menar när jag ber att detta måste få ett slut. När jag säger att vår relation förstörs. Han säger att jag är pretto. Att jag inte unnar han något.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta? Men jag vet att min chef idag skrev en remiss så jag ska få prata med någon. Inte för att hjälpa han, men att hjälpa mig själv.

För Sverige är fantastiskt, all hjälp finns att få. Om man själv vill ha den!

Så vi är många som sitter i samma båt. Min syster och jag gör. Ibland ror jag båten, ibland ror hon. Hoppas vi en dag slipper denna storm.

Nordäng67
Du skriver att..

Du och din syster turas om att ro båten! Varför inte hoppa i land bägge två? Jag har slutat ta ansvar för mina föräldrar, orkar inte och vill inte längre! Man märker då vad relationen till dessa två handlade om: att ta hand om två vuxna människor som är som två oansvariga tonåringar! Vi har nu sparsam kontakt. Jag har varit mycket för dom men dom är inget tillbaka! Min yngste son tog studenten nu och bjöd dom på utspring och mottagning! Visade dom något intresse? Nej noll intresse och ingen saknade dom heller! Innerst inne drog jag en lättnadens suck, dom hade ändå bara ställt till det! Man får mer energi och blir en gladare och mer klarsynt människa! Kan varmt rekommendera att "hoppa av"! Även min pappa har blivit en sexistisk äckelgubbe som kan fälla kommentarer som ex "kvinnor i korta kjolar får skylla sig själva om dom blir våldtagna"! Har skämts för honom så många gånger! Det är skönt nu för när man har distanserat sig så känner jag ingen skamm längre! Det får rätt person göra nu! Känner igen mig mycket i din frustration och sorg! Mitt bästa råd är att släppa taget och fokusera på ditt eget liv! Kram