Det är min tid nu!

473 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ensam1984
Dag 112

Oj vad jag är trött, hur ska detta gå? Bara att köra på.

Nästa vecka jobbar jag hemifrån flera dagar, i slutet på veckan, det är så välbehövligt. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde jobba hemifrån ibland.

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva i dag. Känner mig så känslomässig att jag bara vill gråta, för inget - för allt. Tack gudars för att jag kommit så långt i min nykterhet att jag vet att A inte är något alternativ för att stänga av känslorna. Men efter att inte ha känt något på kanske 7-8 år till att känna ALLT så tar det tid att vänja sig. Och vet fortfarande inte hur jag ska hantera känslor, har ingen jävla aning. Äter ju upp dem. Skulle behöva prata med kuratorn oftare men tyvärr finns ej tiden från hennes sida, ska dit om en vecka. Det var 2 veckor senast. Får väl gå privat annars, men att börja om igen med en ny människa känns så jobbigt.

Nu ska jag sluta klaga, allt kan inte vara piss. Jag är ju på gång,jag är i en förändringsprocess med A, flytta, utredning... måste bara lära mig att reglera jobbet. Ska prata med chefen om det mer nästa vecka. För just nu hinner jag inte med det JAG förväntar att jag ska hinna med. Ingen annan reflekterar säkerligen kring det. Vilket också stör mig. Har redan sagt att jag är stressad.

Väljer att inte dricka i dag, istället lägger jag fokus på glädje, min glädje. I dag ska jag göra något kul (måste bara komma på vad först)

Pianisten
Nått kul

Ja om man ändå visste vad kul är. En väldigt stor fråga för mig som skapar mycket ångest och rastlöshet som inte får något utlopp. Finns massor av energi och ingen lust. Fastnar ofta i den spiralen. Längtar till ledighet och helger men när jag väl är ledig så vet jag inte hur jag ska ha kul. Särskillt inte utan A..
Imponerad av din ändå positiva utstrålning och att du ser så starkt på framtiden bara du låter bli att dricka. Jag tror på dig och väntar med spänning och popcorn på när du kommer över krönet. Det klarade inte jag men att följa någon annan göra det skulle vara en stor motor till nästa försök, om det kommer.

Ensam1984
Dag 113

Drömde så många sjuka drömmar i natt, kommer ihåg att de var riktigt knäppa men det enda jag minns riktigt tydligt var att jag upptäckte att allt mitt hår inte var färgat i nacken. Det var som en fyrkantig ruta som frisören hade "glömt" att färga, eller som frisören hade sparat in på. haha. Var ju självklart tvungen att kika när jag stod och fixade håret sen ;)

Ska åka till päronen i dag, mor fyller år och till helgen blir det att resa med henne till andra släktingar. Jag vet att det säkert blir bra, men jag avskyr att resa, eller vara borta mer kanske, att inte ha min säkra plats, mitt ide. Där jag kan gå och gömma mig och samla energi. Men jag gör det för hennes skull, med allt hon hjälper mig med och ställer upp så är det absolut det minsta jag kan göra. Att träffa släktingarna blir säkert bra och trevligt, det är liksom inte problemet.

Är inte rädd för att det ska drickas där, min mamma och hennes syster (faster) gör det säkert, och kanske ena kusinen, men en annan är gravid och i det sällskapet känns det inte alls konstigt att vara nykter. Det finns bara ett sammanhang då det känns aningen konstigt - det är om man skulle gå ut. Eller om det skulle vara så att ajg skulle gå på en date framöver med den där killen som jag snackar med. Ingen aning hur jag skulle fixa det nykter, eller om jag skulle fixa det. har självförtroende inom det mesta men inom sånt, där är självförtroendet lika litet som självkänslan över lag. Dvs. botten.

Kom på en Stefan Sundström-sång (Fisk i en skål) som känns så mig: "Om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte é någonting å ha". Sinnesstämning just nu, och jag kan inte komma bort från det. Önskar att jag bara kunde gilla mig själv som jag är. Men det är så svårt, mina fel och brister inåt kan jag acceptera, det är min person. Men mitt yttre, just nu finns det inget jag gillar. Mina handleder är okej, de ser "normala" ut, är inte för smala, inte tjocka, nätta... pust. tror jag ska sluta fundera på detta nu och åka till jobbet.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag fira mamma med nya fina bestick :)

Ensam1984
Dag 114

Ännu en jobbdag, fik lite sovmorgon i dag då jag sover hos päronen, skönt.

Hinner inte skriva så mycket. Måste fixa i ordning för jobb. Ät trött, har sovít bra men är seg.

Berättade för en vän i går om utredningen, hon sa att hon inte blev förvånad. Att hon tänkte att jag kanske alltid sa ja till allt och ställde upp för andra och gjorde andras arbete delvis för att jag kanske inte vet hur jag ska hantera en negativ rektion. Hade aldrig tänkt så förut men wow bad det fastnade. Det stämde så på pricken, utan att jag var medveten om det. Har ju aldrig i hela mitt liv varit i en konflikt med någon, inte ens ett gnabb, förutom med mina päron då. Aldrig en kompis - ALDRIG. Sen att man är perfektionistisk i mycket och tror sig kunna göra vissa saker bättre och har kontrollbehov har säkerligen sin verkan också.

Väljer att inte dricka i dag. Istället ska jag försöka återhämta mig i förtid för redan i helgen.

Mirabelle G-S
Ojdå

Du beskrev ju mig också i ditt senaste inlägg... Fundera mera på den, så kan jag åka snålskjuts 😂 Jag är så trött så ögonen går i kors här. Helgen hägrar. Min plan är att sova. Nykter. Kram

Ensam1984
Dag 115

Det känns som en ny fas, nästan ingen tid går till att tänka på A just nu. Jag vet att det kommer i perioder och om 1 alternativt 2 veckor så blir jag prövad igen då jag blivit bjuden på fest. Men jag tar det när jag kommer dit. Jag kan bara ha kontroll på i dag.

Ska åka till kusiner och kusinbarn och faster i dag med min mor. Usch, vad det är ångestladdat och jag vill verkligen inte. Allt i mig säger - va hemma och sov, vila - du är förtjänt av det. Men jag vet att min mamma och tydligen de andra också tycker det ska bli så kul att träffa mig. Har inte sett kusinerna på MÅNGA år. Pust. Men jag ska med all kraft jag har hålla ihop spektaklet och inte bryta samman för min mammas skull. Så hon inte behöver skämmas, så hon får känna sig lite som andra.

Hur fan ska jag fixa detta?

Jo, genom att välja att inte dricka i dag, välja att gå undan och vila samt bara gilla läget. Det är över på måndag eftermiddag liksom.

Ensam1984
Trätt

Jesus Kristus vad jag är trött. Är hos kusinerna med moster och kusinbarn. När jag kom var det jättejobbigt och obekvämt, nu känns det bättre men inte toppen. Mentalt slutkörd! Men mår bra!

Mirabelle G-S
Urk

Det är såååå störigt med påtvingade sociala övningar. Fredag kväll vill man ju rasa ihop i en liten hög, läsa hjärnbefriat tantsnusk och pilla sig i naveln medans man inhalerar snabba kolhydrater parade med flott. No such luck for you sistah... men mamma och kusiner är väl ändå uthärdligt. Det hade kunnat vara sju resor värre. Tex gårdsstädning med samfälligheten. Eller obligatoriskt SM i ”perfekt föräldraskap” i skolans föräldraråd. Kram

Ensam1984
Dag 116

Haha... Mirabelle 😂

Så sant, det var faktiskt helt okej. Hade trevligt ändå, men blir ju så mentalt trött. Får sova i vardagsrummet också, så jättesvårt att gå undan bara.

Men jag kan ju inte åka hem bara, så får bita ihop och sova nästa vecka.

I går kväll korkades en flaska vara upp för att fira att min mor fyllde pensionär. Jag sa bestämt nej tack, att jag inte druckit sen sommaren och gör det mer av princip, för att se om det går och att jag tycker det funkar bra utan. Fick inte till orden så bra, men det var sanning. Och det var superlugnt 😀

I dag ska vi bland annat strosa runt i Malmö, jag bodde här i 3 år, men flyttade för 12 år sedan. Pluggade här och älskade staden. Har inte varit tillbaka på typ 11 år. Ska bli kul att se allt igen och som det förändrats.

Nu ska jag se om jag kan blunda lite till innan dagen drar igång igen.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag återuppleva gamla minnen

Ensam1984
Dag 117

Fortsätter resan nykter, inget vin i går med släktingarna. Tog en A-fri Ipa och en A-fri cider. Fullgott tyckte jag.

Har det bra, men är så trött - jag kan inte förstå hur folk klarar av att ha barn. De är ju roliga och mysiga, det är jag med på (vissa av dem) men man blir ju så matt. Inget problem för mig som sagt som inte har några planer på att skaffa barn.

Hade önskat att kunna åka hem i dag för energin behöver fyllas på, det blir lite för länge att åka i morgon, men jag härdar ut. Gillar läget och äter lite extra godis, typ.

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag, istället ska jag åter ut på stan och upptäcka de gator jag strosade när jag var ung.

Ensam1984
Dag 118

Sitter på tåget hem. Äntligen. Visst har det varit trevligt men är så innerligt trött.

Kusinerna har barn så det har varit en 3,5-åring och en 2 månaders baby med hela tiden. Gillade 3,5-åringen grymt mycket, hon var cool. Men den där lilla - nope inte min grej. Ser inte det söta i det. Blev bara trött. Skulle aldrig kunna ha egna barn, är helt förstörd efter 3 dygn liksom. Men visst önskar man lite att man vore lite mer normal och kunde fixa sånt. Det känns nämligen så tydligt nu att jag inte riktigt är som alla andra, att jag saknar något. Men det är lugnt. Det är bara jag.

Måste bara hålla huvudet högt och inte deppa ihop, låta de negativa tankarna ta över. Även om jag bara känner för att gråta här i kupén på tåget.

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag. Istället ska jag hem till tystnaden och känna efter hur det verkligen är inför morgondagens terapi-session!

Mirabelle G-S
Njae... jag vet inte om du

Njae... jag vet inte om du kan se tröttheten och bristen på intresse för lilla knytet som kvitto på att något saknas hos dig. Det är fullt möjligt att bli en superb förälder till sina egna barn även om man har noll intresse för andras telningar. Och barn man inte har en nära och otvungen relation till blir man utmattad av att umgås med. Skönt att du får komma hem och ladda om nu! Kram

Ensam1984
Dag 119

Hade minst sagt en ångestattack delux när jag kom hem igår. Men det känns bättre nu. På väg mot jobbet och i dag är det mycket som ska hinnas med. Snickaren kommer och ska börja med lägenheten, medarbetarsamtal och terapi. Men resten av veckan blir lugn då jag kan jobba hemifrån. Lov är såååå skönt. Hade nog inte pallat annars.

Men känner mig totalt säker just nu i min nykterhet. Kommer inte gå ut eller göra något helgen som kommer nu som var tänkt förut. Behöver bara ta det lugnt känner jag. Nästa helg ska jag till storstaden på födelsedagsfester, har redan bestämt att vara nykter 😀 Det känns bra.

Kan känna att insikten i mig själv (att jag kanske har autism) och att leva utan A känns ibland lite övermäktigt. A har alltid fått mig att inte känna mig så konstig i sociala sammanhang och mer frisläppt. Dr känns konstigt. Men vill o andra sidan äga mitt riktiga jag. Vill på ett sätt vara tråkig om nu folk skulle se det. Vill inte låtsas längre. Det känns frigörande på något sätt, att det är legitimt att vara konstig. Samtidigt som det är ledsamt.

Tänker så här, om jag inte hade slutat dricka så hade jag inte haft dessa insikter. Hade aldrig gått till läkaren, hade aldrig tagit tag i allt. Hade suttit fast och ingen förändringar skett. Så tacksam över att ha börjat leva i den verkliga världen. Den är mer stressande, jobbigare, känsligare men även mer berikande och livsbejakande.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag försöka hålla en positiv attityd inåt och inte bara utåt

Mirabelle G-S
Sådär känner jag också... The

Sådär känner jag också... The real me is what you get. Ni kan tycka hon är tossig, tråkig, neurotisk, skogstokig, What ever. Take it or leave it. Låter som du har en hållbar plan för nästa helg 😊 Kramkram

Ensam1984
Dag 120

Jobbade 14 timmar i går, är ett vrak nu. Jobbar hemifrån. Var hos kuratorn i går. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, är så mentalt slut att jag varken vet ut eller in längre. Vem är jag liksom? Det jag definitivt vet är att just nu är jag en sån som inte dricker.

Men även en person som tydligen inte har förmågan att säga nej. Det blev så jädra tydligt, jag har inte reflekterat kring det förut. Men jag vet inte hur man säger nej. Det ligger så djupt rotat, avskyr också när folk säger nej till mig. Har alltid känt mig avvisad och ledsen även om det bara var ett nej till en fika eller att hjälpa till att bära något. Därför frågar jag aldrig (för då kan man ju inte få ett nej). Men när någon frågar mig blir jag glad - och säger alltid ja, utan att tänka på konsekvenserna. Om jag har betänketid kan jag säga nej. Den enda som jag kan säga nej till direkt är min mamma, med henne vågar jag vara transparent, men tror att det är för att jag vet att hon alltid kommer älska mig ändå.

Jag är så trött över att gråta, att inse nya saker om det som jag tidigare inte såg, som jag gömde med strategier av att inte ta i det. Jag känner mig så ofullständig och konstig. Samtidigt är jag glad att jag gör denna resa, att jag vågat och orkar ta tag i mitt liv. Att jag vill och orkar försöka leva istället för att bara överleva med flaskan.

I går hände annars mycket, kuratorn som jag sa innan, vi har dragit igång utredningen, ska till läkaren om några veckor, sen drar allt troligtvis igång någon gång innan jul. Så det går snabbt *pust*. Sen startade alla byggjobbare, elektriker m.m. i nya lägenheten så fick inspektera och gå igenom allt. Till sist så var det medarbetarsamtal. Tror jag har bästa chefen i världen. Han värnar så om mitt mående och vill verkligen ha mig som anställd, det är så jag känner. Kommer få mer tid och han vill att jag ska jobba mer hemifrån för att orka jobba på jobbet. Jag berättade om vad som är på G med utredning för jag ser inte syftet att inte säga det. Har inte nämnt något om A, och kommer aldrig göra det heller.

Hur kommer det sig att A bär på ett större stigma och är mycket mer ångestladdat än en diagnos är för mig? Kan nämna utredningen för alla som jag har en närmre relation till, det känns nästan bra. Men skyltar ju inte med det heller direkt. Troligtvis känns det så för att man inte kan hjälpa en diagnos/funktionsnedsättning. Visst, man kan väl inte hjälpa att man har sjukdomen alkoholism, men samtidigt kunde man valt att sluta tidigare, typ. Man har orsakat det själv, och jag som ska vara "perfekt" kan ju inte ha misslyckats så mycket själv liksom. Man kan välja bort att inte dricka, men kan inte välja bort en funktionsnedsättning. Detta är spännande att tänka på tycker jag.

Vad skönt det var att skriva av sig såhär på morgontimmarna.

I dag väljer jag att inte dricka, istället stannar jag hemma och jobbar från soffan med en varm filt över mig och Ramlösa hallon Björnbär i glaset.

Mirabelle G-S
Det är nog just den fria

Det är nog just den fria viljan att välja (eller illusionen där av) som gör alkoholproblematiken mer stigmatiserande än ett funktionshinder. För de flesta brukar en diagnos komma som en befrielse. Det finns en etikett. Det är inte bara inbillning, utan livet är faktiskt svårare för mig att hantera. Och med rätt etikett blir det lättare att anpassa livet och kraven, och att hitta rätt verktyg för att hantera sina svårigheter. Det där att inte klara av att ställa en fråga, tex om kompisen vill hänga, för att man inte vet svaret på förhand... Det känner jag igen. Min 14-åring, som är mer autistisk än de andra syskonen har det problemet. Hen kan börja gråta om man intet ont anande föreslår att hen ska höra med kompisen om den vill följa med på nåt vi ska göra. ”Men jag vet inte om hen kan! Tänk om hen ska åka bort, eller vara med nån annan, eller har träning, eller...”

Ensam1984
Dag 121

Glömde nästan gå in hit i dag. Har jobbat hemifrån, skulle kunna sitta med det jag håller på med hur länge som helst, men blir aldrig klar. Pust, men har bestämt mig för att inte jobba mer än vad jag ska och ta det lugnt. Annars är det ok, inte bra, inte dåligt. Bara ok, men ok är OK :)

Väljer att inte dricka, chillar i soffan istället med en A-fri öl

Ensam1984
En fråga

En fråga till alla vanliga och ovanliga personer där ute. Jag är ju i en ganska jobbig fas just nu där jag upptäcker väldigt mycket som jag aldrig sett förut om mig själv. Detta iom. en utredning mot autism och ADHD.

Läste en sak om det semantiska minnet och personer med autism. Det visar sig att vissa forskare tror att personer med Autism helt förlitar sig på det semantiska minnet. Det innebär att många kunskaper som är automatiserade hos personer utan funktionshinder behöver plockas fram på ett medvetet plan hos personer med autism.

Detta skakade om lite i mig. Gör inte alla det? Tänker på vad man gör? Tänker hur man viker tvätten, tänker hur man diskar glaset.. tänker tänker tänker... finns det något som heter autopilot? Kan man lära sig vardagliga saker som att laga mat på samma sätt som med glosor i engelskan? Att en dag kan man bara prata engelska och tänker inte på alla glosorna och hur man gjorde för att komma ihåg dem!? Funkar det så för andra? De "lär sig" att vika tvätten och behöver inte tänka igenom det varenda gång.

Detta gör mig lite rädd. Hur kan jag ha missat detta? Jag tänker ju hur jag skall göra varenda handling - alltid. Jag gör alltid det. Kan det vara en orsak till att jag är så trött jämt? För att jag tänker på allt jag gör medan jag gör det. Svårt att förklara, väldigt meta.

Min mamma har alltid sagt till mig att det "är bara att göra det", och jag har aldrig sett innebörden så tydligt tidigare. För henne "är det bara att göra det", jag måste aktivt tänka för att minnas hur man gör det - varenda gång.

Jag vet att detta är helt fel forum, men var bara tvungen att skriva av mig och ni brukar ju vara duktiga på att acceptera mig precis som den jag är.

Sofia
Självinsikter

Hej Ensam1984! Vilken spännande process du är inne i just nu. Du reflekterar mycket över hur du fungerar och jag tänker att det också är en väg till ökad självacceptans och ökad självmedkänsla. Jag tänker på det du tar upp - att medvetet behöva tänka igenom sånt som andra kanske bara gör helt på autopilot samtidigt som de dagdrömmer eller planerar något annat, låter som att det måste ta en hel del energi av dig varje dag. Svårt för andra att förstå, sånt som t.ex. för din mamma "bara är att göra" som faktiskt inte är "bara att göra" för dig. Kanske kan det leda till att du tillåter dig själv att få vara trött och att prioritera återhämtning, ju mer du förstår om dina egna utmaningar. Det är ju annars lätt att bara jämföra sig med vad "alla andra" verkar klara och slå hårt på sig själv om man inte hänger med, utan att tänka på att man kan ha helt olika förutsättningar.
Här är du alltid välkommen och accepterad som du är, trött eller pigg, med eller utan autopilot! :)
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ensam1984
Dag 122

Wow.. tänk att sluta dricka A för ca 4 månader sedan har tagit mig hit. Jag vet inte om jag är mycket lyckligare, men medveten på et annat sätt. Det känns som att jag är på väg att hitta motivationen till självacceptans och är öppen för att finna de rätta valen för mig, så jag kan fördela min energi bäst, så jag mår bra varje dag, så jag orkar vara semi-normal.

Jag har aldrig trott att det kunde vara en vardag för mig, har alltid sett mig som en mindre människa, som en lat person, som en person som saknar något, saknar motivation, som inte bryr sig om andra. Saken är ju den at jag börjar upptäcka att allt det nästan är precis tvärt om.

Jag har kämpat som ett djur för att ses som normal, hittat på strategier för att få vardagen att funka, druckit A för att stänga av hjärnan, för att orka vara social. På ett helt annat plan än andra, inte bättre eller sämre, men dumdristigt ändock.

Jag behöver tydliga ramar, rutiner som måste följas för att må bra. Det har jag nog alltid vetat, men är samtidigt en impulsiv person som har svårt att göra saker som inte faller mig i smaken. Det behöver jag hjälp med. Att spara min energi och bara göra det absolut nödvändiga. Tillåta mig själv att ta det lugnt, vilket jag redan gör, men också att jag verkligen inte känner skam och ledsamhet kring det. När folk frågar vad man gjorde förra helgen hittar jag ofta på något bara för att det verkar konstigt att varenda helg säga att man suttit hemma och tittat in i väggen i princip. Inte orkat laga mat, inte orkat duscha, inte orkat tvätta... Orkar oftast ha det iordning hemma, men ibland blir det övermäktigt, exempelvis om man varit ute och rest så kan det ta veckor innan jag orkar packa upp. Under tiden tillåts allt annat också att vara stökigt. Men det är inte värst, värst är att jag inte kan laga mat - det är en sån pärs, och diska... ja det är nästan ännu värre. Det kommer inte naturligt. Måste peppa mig själv i timmar bara för att diska i 15 minuter - det är ju sjukt ju! Ännu knäppare är ju att jag inte har insett hur knäppt detta är innan, eller jag har inte ens reflekterat kring det. Om jag trott något så är det att jag bara är lat och saknar motivation i livet om jag själv inte får någon vinning utav det.

Om livet bara kunde snabba på lite så skulle jag just nu uppskatta det. Vill att den här utredningen drar igång, vill få renoveringen klar och vill flytta så jag får mer tid till återhämtning, närmre till jobbet, närmre till min hund och mina päron. Där kan jag få mer stöttning med det alldagliga. Inte lika mycket stress och saker som ligger vilande.

Snart är höstlovet slut och jag känner mig inte utvilad för fem öre, tänker för mycket, vet att jag måste sluta, vet att ajg inte ska läsa saker som får mig att fundera. Men jag har ingen kontroll. Vill bara stänga av, vill ha en engångsfylla. Men det finns ju ingen sån. En gång är den första gången av många gånger - inte "ingen gång".

Så väljer att inte dricka i dag, istället ska jag försöka göra mindfullness men det är ju så jävla svårt. Får ingen ro i kroppen.

Mirabelle G-S
Tyvärr min vän

Jag måste nog bekräfta dina farhågor. Vardagliga sysslor och inlärd kunskap automatiseras hos de flesta, men personer med autism (och annan NPF, ex ADD) har mycket svårare att automatisera och generalisera (applicera kunskap från ett sammanhang på ett annat). Det är därför batteriet dräneras så lätt och de behöver mycket mer återhämtning för att inte utveckla utmattningssyndrom.

Ensam1984
Dag 123

Försöker att inte tänka så mycket, vara snäll mot mig själv. Men känner mig allmänt otillräcklig och förvirrad just nu. Har ingen ork att vara inne på detta forum som varit en sån räddare för mig. Tror mycket på att ge tillbaka, och har nästan lite ångest just nu för att jag inte har orken att göra det här. För att jag inte kommenterar i andra trådar, orkar knappt läsa just nu. Men det får bara vara så. Tror på ett plan att alla hatar mig för det, men det rationella jaget vet att det inte är så. Det rationella jaget vet att personerna som är här bryr sig om varandra och tillåter varandras operfektionism och oengagemang.

När man läser om utmattningssyndrom så känns det helt ärligt som att jag har haft det ett år. För det var för ett år sen som det började bli riktigt jobbigt. Det var då jag hade sådan yrsel att jag inte kunde stå upp, hade jättelågt blodtryck och en vilopuls på 45. Jag är inte elitidrottare, snarare tvärt om. Men inga prov visade på konstigheter förutom att jag hade problem med sköldkörteln. Men sedan dess har jag varit trött på ett helt annat plan. Jag har gjort saker på samma sätt men har tappat minnet och varit allmänt förvirrad myket mer ju längre tiden har gått. Speciellt de senaste månaderna, men tänker att det säkert har med stress att göra - lägenhet, utredning, renoverinhg, pengar, mycket på jobbet.

Jag gick ju in i väggen när jag var 23-24, men blev ju aldrig långtidssjukskriven, så kanske inte kan kalla det just det ändå. Minns inte så mycket från det, har över lag svårt att minnas hur jag mådde förr, lättare att tänka och komma ihåg interaktioner med andra, men mig själv har jag typ förträngt. Konstigt. Så vet inte om jag kände mig så mentalt trött som jag är nu, men känslan just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur allt. Det är för många komponenter som måste ordnas för att allt ska flyta på. Får väl flytta hem till päronen ett tag så att mat, städ, tvätt och allt det där inte är något som jag behöver tänka på. Endast jobb och sen hem och vila. Många kanske tänker att det är ju inget liv, men sånt är mitt liv. Men är jag hemma har jag ständig ångest för att jag inte gör allt det där som jag borde göra, som en normalt funtad person "bara gör".

Men tror inte jag har något utmattningssyndrom, orkar faktiskt inte ens tänka tanken på att det skulle vara det också. Är inte apatiskt, hela tiden, så det är ju ett gott tecken :)

Allt detta i mitt huvud får mig att vilja dricka än mindre, samtidigt som det skulle vara skönt att släcka allt i huvudet så känner jag bara att nu är jag medveten om att jag har så mycket "krångel" med mig själv, eller så många behov som inte tillfredställs så att dricka skulle bara vara ännu ett. Drickande kan jag kontrollera (och är relativt enkelt att kontrollera - jag dricker bara inte), allt det andra är inte lika svart/vitt. Det andra är mer komplext och det går inte bara bestämma sig för att hjärnan ska fungera som den gör. Att bestämma att nu har jag energi - tro mig, jag har försökt.

Så väljer att inte dricka i dag, istället så sitter jag och drömmer om Jeffree Stars och Shane dawsons nya palett och läppstift som kommer i brevlådan på måndag - vilken lycka!

Mirabelle G-S
Jag tror dig!

Det värsta med utmattning är förvirringen. Det tar all energi i anspråk att lyckas med de enklaste saker, som att inte hamna vilse när man ska till jobbet, som man färdats till varje dag i flera år... Eller veta vilken jävla gata man bor på, när man är helt blank och inte känner igen husen omkring sig. Eller vilken dörrjävel som är toaletten. När jag var som värst minns jag att jag öppnade varenda sovrumsdörren hemma i jakt på toaletten. Det är ett otäckt tillstånd. Och inte blir man friskare av att inte en enda liten detalj av livet kan vara enkel...

De som vet säger att man inte ska ge avkall på sånt man brukar tycka om att göra, men vad ska man då skala bort? Jobbet? Jag har accepterat att i vissa perioder måste livet vara bara jobba och vila. För att läka. För att orka mer sen. Jag hamnar fortfarande där emellanåt, när jag glömmer att spara på krafterna. Då får jag lägga levandet på is ett tag och bara existera mellan jobb och sömn. Jag tycker det låter strålande att du flyttar hem till dina föräldrar tillfälligt. Då får du chansen att hämta dig. Och du är omgiven av dem som älskar dig villkorslöst. Kanske går det under de premisserna snabbare än du tror att komma till det läget när du orkar ha litet roligt också. Kram

anonym24098
Hej!

Jag känner så väl igen mig i orkeslösheten. Lycklig över nykterheten men orkar liksom inget annat. Håller med Mirabelle om att fokuset kanske måste få vara att läka inifrån, att skala av alla måsten ett tag. Försök släppa det dåliga samvetet (lättare sagt än gjort, jag vet) och bara vara. Säger detta även till mig själv.

Tack för att ni finns 💙

Knaskatten
Gravidtricket

Jag har tjatat om det förut, men läste på Laura McKowens blogg om något hon kallar ”the pregnancy principle”, och den går typ ut på att man som nykter ska behandla dig själv som gravid. Som att nykterheten är en liten bebis som bor inuti och som man ska lyssna på och ta hand om. Känner en gravid person för att sova halva dagen är det ingen som tycker att hon är en latmask. Vill en gravid avstå födelsedagsfesten blir ingen sur. Om en gravid inte vill äta en speciell maträtt eller dammsuga hallen så gör hon inte det. För hon tar hand om sig själv, lyssnar på kroppen och ser till att vårda det som växer inuti. Så kan man alltså tänka med nykterheten också. Nio månaders totalt frikort - lyssna bara på vad du känner för och behöver. Allt som inte är att dricka alkohol är (typ) fritt fram.
Var snäll mot dig själv! Du gör det fantastiskt och har varit nykter länge, men det är klart att allt inte alltid är på topp.
Och känner du att du verkligen är utmattad eller deprimerad: sök hjälp.
Kram! 💗

Ensam1984
Dag 124

Har sökt hjälp - det är just därför jag är så förvirrad. ”The pregnancy principle” funkar i mitt fall, men kan inte se det som en lek/något applicerbart då det inte är sant. Det funkar för att jag måste behandla mig själv på ett annat sätt än andra, men samtidigt känns det fånigt att sätta = tecken mellan graviditet och nykterhet. Men jag förstår avsikten och tanken är inte att sätta = mellan dem utan att nyttja den enas privilegie för den andras framgång. Jaja... problemet just nu är inte A, som sagts innan så är A mitt absolut minsta problem någonsin just nu. Att inte dricka har aldrig varit så enkelt. Det känns som att om jag skulle dricka så skulle jag nog hoppa från balkongen (har inga självmordstankar överhuvudtaget, ser konstigt nog ljusare på framtiden nu än jag någonsin kanske har gjort).

Har inte gått in i väggen, är inte där ännu. Men glömmer saker som jag alltid kommit ihåg förut. Min förmåga att kunna rabbla upp och gå in i mitt mentala bibliotek och hämta upp fakta är sämre än förut och fakta fastnar inte, jag känner mig osäker i mitt kunnande och vetande som jag aldrig upplevt. Jag har beskrivits som en uppslagsbok förr, men nu känner jag mig mer som Wikipedia (inte en säker källa).

Det där med att se ljusare på sin framtid. samtidigt som jag känner att jag vet ju ingenting ännu och lever bara i en bubbla - så vet jag innerst inne att det är ASD. ALLT talar för det. Så om jag skulle förutsätta med min någorlunda logiska hjärna att jag skulle få den diagnosen. vad skulle så förändras? Ingenting runtomkring mig, jobbet är lika jobbigt, människor är lika högljudda och ointressanta över lag (eller jag kan inte relatera till dem om vi ska vara helt ärliga), jag behöver lika mycket återhämtning och känner mig säkerligen fortfarande inte så ensam som alla andra ser mig som.

För det är just det, ibland känner jag mig väldigt ensam, men det är bara när jag tittar på hur alla andra har det. Sällan känner jag själv att jag är så ensam som andra kan se att jag är. Att inte göra någonting - att kika på serier, drälla omkring hemma i lägenheten utan några måsten är det bästa jag vet i hela världen. Det toppar en bra diskussion, en drag-show, hänga med bra vänner, gå i skogen - ja allt. Det vet jag att man inte kan säga rakt ut till vem som helst, men det är sanningen.

Men vad kan då förändras? Jo, jag kommer få ett svar - ett svar på varför jag är som jag är. Att jag inte själv helt valt att försätta mig i situationen jag är i. Inte för att jag sitter i en dålig situation, men jag sitter kanske inte i en ultimat situation heller - eller jag vet inte? Det som tynger mig mest är 2 saker.

No 1 jag har inte kapaciteten att orka med allt som förväntas av mig, som samhället har bestämt att alla ska kunna klara av - såsom att jobba, städa, laga mat, diska, umgås med vänner, ha familj, ha hobbys osv. Jag orkar bara med ett par av dessa, de jag klarar av gör jag jättebra - i mitt fall jobbet. Några av de andra såsom laga mat, diska, städa gör jag inte så mycket som jag borde, men det stör och andra sidan ingen annan än mig själv. Fast det stör mig ofantligt mycket då jag samtidigt är perfektionist uti fingerspetsarna. Vänner är jobbigt då det tar för mycket energi och det tar alltid mer energi än det ger (tyvärr). Jo det är trevligt för stunden men sällan särskilt kul, mer ett socialt måste. På tal om ordet "trevligt" så har jag alltid påstått att ordet egentligen betyder "ok, men inte särskilt kul" för när folk säger att något är trevligt så använder de just det ordet och inte kul, roligt, inspirerande, spännande osv. trevligt är ordet man använder för att inte vara oartig när man talar om en person eller situation där det inte är läge att säga hela sanningen. Har haft denna idé hela mitt liv, fråga mig inte var den kommer ifrån - observation?

No 2 att jag inte kommer finna kärleken. Har alltid känt att jag kommer vara ensam, att jag aldrig kommer få barn. Detta är ju väldigt utmärkande men jag berättade det aldrig för någon utan förutsatte att jag kände så här för att jag har så dålig självkänsla. Som Sundström sjunger: "om någon skulle älska mig och tycka jag var bra.. då är han en idiot som inte är nånting o ha". Detta stämmer såklart också, men när jag funderar på förhållanden, uppvaktning, ja pojkar och män så har jag aldrig kunnat läsa av signaler. Jag har ingen radar alls. har fått reda på senare att vissa tyckte om mig men jag hade ingen aning, kanske inte ens visste vilka personerna var. Har aldrig kunnat prata med killar såsom man ska heller, ja, förutom när jag var full såklart - eller så var de också så fulla att ingen brydde sig.

Har ju snackat med en kille ett tag via messenger. Han verkar vara en så fin kille, men jag är absolut livrädd för att träffa honom. Dels för att jag ser ut som skit och han förtjänar att gå på dejt med någon som inte ser ut så här. Är så rädd för att jag inte kan läsa signalerna, att jag blir besviken, att han inte känner igen mig från mitt skrivande. Jag vill absolut inte gå på dejt med någon bara för sakens skull, jag vill gå för att se om det kan vara något mer. Mn just den där grejen "mer" är jättejobbig. Hur vet man det liksom? Jag vill ju bara fråga rakt ut men så gör man ju inte. Men det känns även jobbigt för att jag inte gjort något sådant på så länge, har inte ork att hålla masken och vara den perfekta värdinnan. Att vara den som tillfredsställer alla behov och vänder ut och in på mig för att ses perfekt. Är så trött på skådespelet. Men om man visar sitt "riktiga jag", det går ju inte :( Dels för att det inte är gott nog för något och dels för jag vet ju inte vem det är.

Jag vet när jag läser detta att det låter konstigt och andra skulle säga - det stämmer inte. Men i min värld (älskar det uttrycket) så är det den ultimata sanningen. Tänk er själva - att ni har känt så här hela ert liv, det är lika normalt som att ha ost på smörgåsen varje morgon. Så är detta för mig. Jag - ovärdig, oälskbar, orelaterbar, ointressant

Jag hoppas verkligen inte att någon läser detta, för det är bara ett rabblande av sånt som infinner sig i mitt huvud nu. Ibland är det som att man blir obsessed och bara måste skriva ner allt som är därinne. Och så länge det är för mig och inte för någon annan - så känns det bra.

Har länge vetat att jag är speciell och kanske till och med medryckande på ett ytligt plan, men att jag inte kan relatera och inte släpper in andra på ett djupare plan. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Hur man relaterar till andra människor om det inte finns tydliga regler och struktur för samtalet/diskussionen. Har finderat på tidigare vänner jag haft, har inte blivit osams med dem men man har växt ifrån varandra eller så har de flyttat så man tappat kontakten. Jag är så vansinnigt nyfiken att se hur dessa personer såg mig som person. Inte för att få en egoboost,utan för att se om de såg mina ASD-tendenser, eller om jag verkligen är en så bra skådespelare som jag vill tro att jag är. För jag vet att detta låter knäppt, och har hela mitt liv haft lite av ett gudskomplex, men jag vill tro att jag lurat världen om hur normal och interlektuell jag är hela mitt jävla liv.

Tror i ärlighetens namn att jag blivit så bra på det pga. alla serier jag sett, och speciellt strategiska dokumentärserier (dokusåpor), där personer manipulerar varandra. Att se andra personer skådespela när de manipulerar, iakta kroppsspråk, samtalston osv. Bara att observera - det har ajg alltid älskat. Kunde sitta i timmar när jag var yngre och typ kika på live-feed av big brother, bara för att se folk göra vardagliga saker och ha vardagliga samtal. Tror att jag lärde mig sjukt mycket från det. Vem sa att dokusåpor bara var skräp!? ;)

Nu måste jag sluta rabbla. Har glömt vad meningen var med detta.. meningen är att det inte finns någon mening (ja, förutom denna mening då ;) )

För att återgå till just detta forums identitet - A.

Väljer att inte dricka i dag - firar 4 månader i dag som nykter och tänker fortsätta så :)

Mirabelle G-S
Kära reflektions-rika Ensam...

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att vi inte vore så anonyma. Jag skulle så gärna vilja presentera dig för min svåger... En helt underbar kille, med ett tilltalande yttre (ifall man delar min smak). Han har också gett upp hoppet om tvåsamhet och familj. Liksom i ditt fall så har han ASD-tendenser. Han är 40 nu och har samlat självförtroende och social förmåga nog att ge sig ut i dating-svängen. Men han hittar liksom aldrig rätt. De kvinnor som har mognad och djup har redan egna, rätt stora barn, och vill inte ha fler. De som är öppna för familjebildning är unga och beter sig och tänker därefter. Det skär sig. Han jobbar liksom du med människor i en slags stöttande, terapeutisk roll. Jag misstänker dessutom att ni bor i samma region av Sverige.

Dina preferenser vad gäller fritid skriver jag under på. Slasa runt hemma i myskläderna och läsa böcker klår alla socialt betonade aktiviteter. När jag var hemma med småungar (hemmafru utomlands) orkade jag umgås med vänner. Efter att jag började jobba heltid igen då vi återvände till Sverige har jag prioriterat bort det till förmån för återhämtning. De flesta vänner jag har i Sverige jobbar också inom samma bransch, och vi känner alla likadant, så jag är fri från den där bilden av att jag ”borde” känna/vara på något annat vis. Jag njuter av det jag njuter av, och så är det med den saken. Mitt måtto - om det känns rätt är det inte fel 😊 kram på dig!

AL
Konstig...nä . Snarare befriande.

Efter en diskussion om att bjuda hem folk eller inte...huruvida om jag skulle vara hemma eller jobba..ville jag vara.med ?
Min man sa; Umgås är ju roligt.
Jag sa; Nä det är det inte.
Jag tycker inte om att umgås för att umgås för att det är så man
gör.
Jag gillar mitt eget sällskap bäst. Jag är nog också "lite annars skapt".
Visst såg du Skavlan i förra fredagen? Tjejen med autism....stand up-aren. Om.inte...rekommenderas.

Ensam1984
Dag 125

Ser inte så mycket på tv, så måste missat det. Men får kika in tjejen som gör stand-up AL. Jag tänker att det är bra att se att det finns olika människor. Har själv haft tankar på stand-up. Har ju svårt att relatera till folk, men älskar typ att få stå på en scen och hänföra människor. Det är inget jag fått för mig att jag är bra på utan får ofta höra att jag är inspirerande, medtagande, tydlig och har väldigt god kroppsmimik. Att få använda alla de otaliga instruktionesvideos hur man är en god talare och använder kroppsspråk som jag sett och efterapat i mitt liv är så kul. 😂 Att folk bara lyssnar på mig. Visst kan det vara lite läskigt, men så länge man vet vad det ska handla om så älskar jag att improvisera på scen. Det är lite som ett spel. Och det känns lite precis som när jag jobbade som säljare, att man sätter på sig en mask och lurar människor.

I vilket fall.

Mirabelle, å vad jag skulle vilja träffa din svåger. Tänk en annan som är lite speciell och inte hittat rätt. Tänk att hitta någon som man kan vara sig själv med, som är lika konstig som en själv. Men vet inte hur man skulle ordna det.

I dag är det åter jobb och mycket att göra som vanligt. Har med mig massa saker då. Jag ska bo hos päronen några dagar. Behöver avlastning med mat och resande just nu för att orka. Har även en praktikant, som pluggar till min profession, som börjar i dag hos mig. Hen ska vara där 5 veckor, det kommer bli sjukt påfrestande för mig då jag inte gillar förändringar och ofta blir trött av att anpassa mig utanför min vanliga norm, men samtidigt ska det bli lite kul att få egen feedback, att få ge egen feedback, att ha ett bollplank. Återkommer säkerligen till detta.

O just det, ska ju på en fest till helgen, i en annan stad. Har redan bestämt mig för att inte dricka. Men fick reda på att det är temafest, tema pensionär, jag klarar inte av sånt. Avskyr sånt - att klä ut sig och se ut som ett miffo - det är Inge kul. Att inte veta om man klär ut sig rätt osv. Det är såååå stressande. Frågade om det var okej om man inte klädde ut sig och gick ett ” Ja, men du kan ju bara ta på dig en blommig klänning och sätta håret i en bulle”. Seriöst? Jag har inga blommiga klänningar, jag har enfärgade kläder, inga jävla kärringkläder. Skulle aldrig i min dag ens överväga att visa mig in public med en bulle på huvudet. Det ser så sjukt ovårdat ut och visst alla gör vad de tycker, men i min värld, FÖR MIG, nope. Så vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Det finns 3 sätt. Antingen går jag dit med mina fina kläder och sticker ut för det, annars går jag dit och ser ut som en häxa och känner mig obekväm för det, eller så stannar jag bara hemma och behöver inte bekymra mig för något.

Det återstår att se hur valet blir, men vill gärna vara där för mina vänner, vill uppvakta dem. Men kunde gärna slippa allt annat. 😔 Gillar inte fest när man inte får bli plakat. Och nu gillar jag inte ens mig själv när jag är plakat så det är uteslutet.

Väljer att inte dricka i dag, istället fokuserar jag på att andas och ta det lugnt i kaoset runtomkring mig.

AL
Hoppas du får en bra vecka

Hoppas du får en bra vecka och en vettig praktikant.
Pensionär idag har väl knappast blommiga kläder för att de är pensionärer...eller ?

Sidor