Sill och nubbe

.. skit samma :)

Jag har varit nykter i 22 dagar. Det är inte det längsta jag har varit utan alkohol men första gången jag har bestämt mig för att sluta dricka. Permanent. För evigt. Aldrig mer. Under mitt ca 30-åriga drickande har jag haft några pauser på max en månad för att successivt "lära mig" att dricka "normalt". Nu har jag insett att jag inte är kapabel så här är jag.

Jag inbillar mig att jag kan klara mig själv men har ändå gått på några AA-möten. Jag gillar det mesta med det men har svårt för den andliga biten och att göra, inte tänka. Har även svårt för 24-timmarsregeln då jag har bestämt mig för att aldrig mer dricka. Frågor? Tips? Gagg?

Bonusgnäll: Varför finns det inget forum för oss som vill sluta dricka och inte har funderat eller vill trappa ner?

Innefattar även sluta helt.

Jag slutade också ”för alltid” men eftersom det inte finns några garantier att ”för alltid” är för alltid så tar jag en dag i taget ändå. Det är omöjligt att säga ”för alltid” om något över huvud taget. Du vet först när du dör om det var för alltid, men shit happens på vägen. Lite för stort löfte för de flesta. Blir större risk att gräva ner sig vid ett eventuellt återfall. Bättre att fokusera på den långa nyktra tiden man fått och ta nya tag. Jag får dricka om jag vill men väljer att inte göra det tills vidare.

Gratulerar till det stora beslutet! Det måste vara härligt att känna så starkt vad som är rätt väg att gå. Jag vet också egentligen, men känslan flaxar än hit än dit, så jag vågar inte lova ”för alltid”. Bara just nu. Idag är jag nykter. Och förhoppningsvis under överskådlig framtid. Välkommen till forumet!

Också skeptisk till andlighet och vissa bitar. Men det praktiska bitarna i 12-stegen funkar verkligen - för mig. Enda jag testat som verkligen funkat. Kör också aldrig mer. Men för mig och gemensamt för många som lyckas verkar ”en dag i taget” funka bäst. Men för mig var det en stor skillnad när jag ”gav upp” och på riktigt insåg att det är kört - jag kan inte dricka mer någonsin. Så tipset är väl det, att det verkar funka om man på riktigt insett att det är kört. Inte har ngn svag förhoppning längs bak i hjärnan om att kunna dricka kontrollerat nån gång i framtiden.

Heja dig

Såvadgöra

Slås av era väl formulerade inlägg och tänker att jag skulle vara imponerad om vi träffades...
Min fråga är vem bestämmer när jag dricker för ofta och/eller för mycket. Är det ni själva som kommit till den insikten? Vänner? Familj?
Tacksam för svar...

Såvadgöra

Slås av era väl formulerade inlägg och tänker att jag skulle vara imponerad om vi träffades...
Min fråga är vem bestämmer när jag dricker för ofta och/eller för mycket. Är det ni själva som kommit till den insikten? Vänner? Familj?
Tacksam för svar...

Ingen annan har reagerat på mitt drickande. Förmodligen för att jag helst dricker själv. Vinflaskan har blivit snuttefilten jag tar till för att varva ner, som en form av stresshantering. Och när jag ser tillbaka har det nog alltid varit så, ända sedan första fyllan i 15-årsåldern. Jag älskar att bli berusad och bara släppa taget om allt som bekymrar mig. Jag tänker att det är dags att lära sig bättre strategier i livet, och det kommer jag aldrig göra så länge jag tillåter mig att domna bort i soffhörnet med mitt vinglas. Så det får helt enkelt vara slut med det. Men det som verkligen gjorde att jag kom i skarpt läge var att jag i berusat tillstånd började botanisera med de ätstörningar jag varit fri ifrån nästa hela mitt vuxna liv. Berusningen gjorde det så enkelt att gå från ätstörda tankar till ätstörda handlingar. Och jag har verkligen inte råd att gå ner mig i den problematiken igen.

Sill och nubbe

..en blandning faktiskt. Mest mig själv så klart men med hjälp av hintar från nära och kära. Får ditt drickande negativa konsekvenser för ditt liv oftare än någon enstaka gång bör du överväga att sluta helt och hållet.

Min fru, men annars är det jag själv som inte bara tycker, utan vet att det var för mycket och för ofta.
Vännerna tyckte nog att jag kanske fick lite för mycket nån gång då och då, men inte så jag hade ”problem”.
Kanske var det skönt för dem att ha nån som var värre. De är bra vänner som inte klagat ens lite över att jag slutat, men det är nog som känslan av att bara köra näst fortast när civilpolisbilen slår på blåljusen.

Lyckades hålla fasaden för omgivningen (och mig själv, grundlurade mig själv länge har jag insett) mirakulöst nog. Perioderna blev oftare, längre, värre. Till slut kunde jag inte sluta dricka dagligen, dygnet runt. Finns ngt jag lärt mig som heter jeliniks kurva. Innebär att man trots längre uppehåll börjar på samma ställe man slutat. (Om man blivit beroende av det fysiskt/kemiskt).