Hur klarar man av att stå på sig i sitt beslut att bryta kontakten?

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Jarw
Hur klarar man av att stå på sig i sitt beslut att bryta kontakten?
Jarw
Ångest

Varje gång min mamma dricker anklagar hon mig för vilken dålig dotter jag är som aldrig hjälper henne och att jag inte bryr mig om henne. Hon brukar också vara bra på att berätta vilken dålig och empatilös människa jag är. Hon brukar även hota med att hon ska ta livet av sig för att jag ska bli orolig eller visa att jag bryr mig om henne. Jag bor 30 mil ifrån och självklart upplever jag panikkänslor varje gång hon skriver avskedsmeddelanden till mig. Jag har då varit tvungen att ringa anhöriga som fått åka hem till henne och kolla hur det är med henne. Flera ggr har de hittat henne liggandes medvetslös på marken/golvet för att hon svalt många starka tabletter i kombination med alkohol. Det har blivit ambulans, magpumpning och medicinskt kol som konsekvens. När hon väl piggnat till igen är hon arg och skäller och säger att JAG skämt ut henne och förstört hennes liv. Det är alltid mitt fel och hon säger att jag har ansvar för hennes välmående.

Jag har försökt hjälpa henne i hela mitt liv känns det som. Mina första minnen är nog från när jag var runt 8. Det finns så otroligt många situationer att det inte ens går att skriva om allt här. Pappa finns med i bilden då de lever tillsammans (tyvärr) men han bryr sig inte alls då han själv är alkoholist och skiter i hela världen känns det som. Pappa lever i sitt skal och gör väl egentligen inte någon annan än sig själv illa i sin alkoholism. Jag har försökt att bryta kontakten med dem flera gånger men jag klarar inte av att stå emot under någon särskilt lång period. Vi försöker om och om igen att reparera vår trasiga relation men det slutar alltid likadant. Kruxet är att min bror dog för 4 år sedan och de menar nu att den enda de har är mig. Men man tycker ju då att de borde behandla mig lite bättre än de gör. Mamma har under cirka 4 års tid fått psykiatrisk hjälp framförallt med traumat efter sonens död. Jag har bett henne om att ta hjälp även med sin beroendeproblematik men hon förnekar att hon är beroende av alkohol. Jag har även frågat om jag kan få följa med till hennes läkare och berätta kring hur hennes beteende upplevs utifrån men det vägrar hon. Hon kan inte se hur mkt problem alkoholen har skapat för henne.

Under veckan gick mamma långt över gränsen igen i sina anklagande mot mig och jag vill nu tro att jag bestämt mig för att stå fast i att inte längre ha någon kontakt med henne. Min son älskar sin mormor och morfar och han kan inte förstå varför de inte ska komma och hälsa på som vi tidigare bestämt. Jag vet inte heller hur jag ska förklara för att han ska förstå.

Börjar nog förstå när jag läser inlägg här att det här med att bryta kontakten är en sorgeprocess jag måste ta mig igenom och att det kanske tar tid. Hur länge måste man leva med ångesten innan det lättar? Det är ångest både från det hållet att jag vet att jag är den enda i familjen de har kvar. De har förstört alla relationer med övrig släkt och vänner. Samtidigt som min son så gärna vill träffa sin mormor och morfar. Bryter jag kontakten är de HELT ensamma kvar.

Hur står man ut med tanken på att ens mamma och pappa inte har någon och bara sitter och super bort livet? Att detta också förmodligen kommer sluta i både arbetslöshet och till och med kanske döden för dem?

Tack för ni tog er tid att läsa, förstår att det inte finns några enkla svar... men känner ingen annan som har varit med om något liknande. Min man säger bara ”bryt kontakten” som att det vore en enkel sak. Det ligger dock så mkt känslor bakom som bara bubblar över inom mig...

Exhale
Kanske

Kan Byron Katie hjälpa dig i sorgeprocessen. Det har hjälpt mig. Även om jag bara läst på litegrann än så länge. Och ja jag tipsar hej vilt. Så uppfylld är jag av det.