MotherT

Jag har precis fyllt 27 år och min pappa har druckit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar var tillsammans hade mamma koll på honom så han kanske enbart drack på helgerna men efter de skiljde sig när jag var runt 6-7 år så har min pappa druckit var och varannan dag. Om det har varit något speciellt en dag där han behöver köra bil eller liknande som kräver att han är nykter har han klarat det galant. Han har även klarat av att arbeta utan anmärkningar hela sitt liv och blir mest lugn av att vara full (därav "lugn-alkoholist"). Det jag minns som varit jobbigt som liten är att jag skämts och inte velat ta hem vem som helst och att han inte kommer ihåg saker som vi pratat om dagen efter. Och så klart är det ju läskigt som barn att se sin egen pappa förändras utan att förstå varför. Under de senaste åren har han gått upp mycket i vikt och fått mer arbetsskador så han har börjat dricka mer. Från starköl till ren sprit. Han har perioder då han varvar och nu är han pensionär och det känns som att han givit upp hoppet om att det kommer bli bättre för honom (om han ens någonsin hade ett hopp om det, hans pappa drack mycket under hans barndom). Han och jag har aldrig pratat om hans drickande fram tills förra året då en obehaglig incident hände där jag trodde att han ramlat och slagit sig så illa att han mist livet. Då uttryckte jag dagen efter att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att han drack så mycket, speciellt när jag vid det här tillfället var ensam med honom så om han hade skadat sig hade jag behövt ta hand om honom ensam. Det jag minns av hans svar är att han tyckte det var väldigt tråkigt och jobbigt att höra att jag tyckte det var jobbigt. Att han inte brukar dricka fullt så där mycket. Att han är ju alkoholist (vilket var första gången han uttryckte det för mig). Han har även vid flera tillfällen tidigare slängt ut sig att han ändå inte kommer leva så många år till pga sin hälsosituation. Han tar medicin för både levern och blodtrycket. Mamma har ett aggressivt bemötande mot honom, skäller på honom vid alla tillfällen hon kan ta. Min bror är som min far och pratar inte känslor och jag känner mig låst då jag inte vet vilken väg jag ska ta utan försöker mest finnas där. Men nu när det är så tydligt att hans plan för sin pensionärstid kommer vara att äta och dricka gott tills han stupar känner jag att jag behöver råd om hur jag ska tackla det. Jag känner ett otroligt ansvar då jag älskar min pappa och vill ju såklart att han ska leva så länge som han kan.

Ja det är inte lätt att veta vad man ska göra. Bra att du hittat hit och fortsätt skriva här så kommer du få många goda råd och tröst. Det är ju så att ingen kan tvinga någon annan att sluta dricka, om inte personen själv vill. Jag har levt med en man som dricker och där det eskalerat de senaste åren. Han kan inte sluta, så han väljer bort vårt liv tillsammans som vi levt ihop i 20 år.
Du sa att din mamma skäller och ör otrevlig mot honom. Lite kan jag förstå det. Man blir sur och irriterad när man hela tiden ska ta hand om någon som dricker. Man blir känslokall till slut.
Det finns anhörigstödjare genom kommunen. Där kan du få prata av dig så du slipper bära på detta själv.