Att berätta för 12-årig son

10 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Att berätta för 12-årig son
Backen123
Att berättac

Hur har ni gjort? Vi har inte levt tillsammans så länge, jag hade 2 barn sedan tidigare. Jättebra relation till barnens far och mina pojkar gillar min man. Han har inte supit inför dom men hans ilska är inte ok och det är den som är riktad mot mig. Och som alla säger, dom känner det på sig... Min oro och att jag inte orkar. Igår konstig diskussion, ser i blicken på min 12 åring, frågetecken. Jag som mamma fångar upp situationen, så det är "bra" men jag vet inte hur mycket jag kan säga. Min man går en 12 veckors behandling, hans barn är här och den är så dysfunktionell så hela jag skriker nej...

gros19
Så här tänker jag. Det är

Så här tänker jag. Det är inte okej att barn ska bo tillsammans med missbrukande föräldrar, sambo etc. Jag hade nog berättat för tolvåringen om din sambos alkoholproblem och att detta ofta skapar ilska så det blir begripligt. Även berättat att han just nu genomgår behandling, mrn även säga att om han inte blir nykter så kommer ni inte länge att bo tillsammans utan du skaffar ett eget boende. Mitt sätt att se på det.

Backen123
Tack för att du svara ❤

Ja så kände jag också, men han super inte inför för dom och jag vill inte att dom ska känna rädsla osäkerhet om dom inte uppfattat något än. Om behandlingen lyckas, han är inne på v4 så kommer ju allt lägga sig. Som min son säger, han har aldrig sett en full människa i verkliga livet. Och så tycker dom om honom och allt är frid och fröjd, så långt. Men i helgen tror jag som sagt att han hörde dörren snälla igen i hans ilska

Backen123
Medberoende

eller inte, det spelar egentligen ingen roll... Det blev inte så bra efter behandlingen, vita knogar och återfall. Här ett hus att hyra som bara står och väntar, men jag tar mig inte ur detta. Det är jag som inte har kraften, jättekonstigt och otroligt tröttsamt, ältande med vänner osv. Jag har nu i 2 omgångar pratat med mina barn 11-13år, 11 åring säger NEJ till flytt, jag har kallat det time out. Jag har försökt att förklara att mannen är deprimerad och dricker då alkohol på ett icke osunt sätt. Förra fredagen var han full när vi kom hem, han var upp i oss och somnade tom kl 19 framför tv:n. Tänkte att nu har jag min chans, dagen efter funderade jag om dom märkt att han var full, båda svarade nej och så var det inte mer med det, dom tom försvarar honom och säger att det kommer gå över, han mår snart bättre. Allt faller ju, dubbelt. På ett sätt är det bra om dom inte har märkt något, det bästa. Men enklare om dom sett. Hade tänkte packa ihop helst imorgon, men då fyller han år men det får bli på måndag.. hoppas jag, jag ska uppbåda all min kraft. Men jag löser många texter hör och det verkar vara samma för många, vi ser det sjuka, vi råkar illa ut, en del fysiskt men dom flesta psykiskt. Men varför har vi så svårt att bara säga tack och hej? Är det för oss kvinnor att det är mamma ådran, att vi vill så gärna hjälpa eller är vi så nedbrutna?

Självomhändertagande
Jag var slutkörd

Jag har inga barn och jag ville skriva några rader. För mig kan det alltså inte vara mammaådran om det inte var en slags "mamma" roll jag tog för mitt ex som var ett enda stort barn upptäckte jag senare. Skämt och lite allvar. Jag förstår varför mitt ex stannade i en ung ålder, han blev oerhört mobbad och jag tyckte synd om honom varje gång han tog upp den mobbade skoltiden och det gjorde han ofta, för han hade behov av att prata om det när han drack.

Jag tror att jag och många andra, liksom du har kämpat/kämpar så mycket att det finns inte kraft för uppbrottet. Kanske det var därför det tog mig 6 år! och jag ville bli av med han hela tiden, men jag ville också att han skulle komma till insikter så att han fick ta ansvar för sitt liv och jag kunde säga, "nu släpper jag dig".

Att läsa ditt inlägg får mig att minnas att det var så, det var en kamp och jag hade ingen kunskap tidigare. Nu förstår jag varför andra sa, bara gå. Om någon skulle fråga mig vad eller hur göra idag, så skulle jag säga bara gå, rädda dig själv och ditt eget liv, men mottagaren behöver också vara mottaglig, annars kan det slå fel.

Så jag säger till dig, gör det som du behöver och leta inga ursäkter. Behöver du fira honom imorgon så behöver du det, behöver du lyssna på vad dina barn förstår eller inte så behöver du det, eller är det så att du behöver påminnas om att du är vuxen och de är omyndiga och det är svårt om de inte förstår din situation eller sin egna situation (de är förmodligen medberoende själva, kanske utan att förstå det?) men det är du som bestämmer.

Du bestämmer var du vill bo. Om huset är nära så kanske de kan bo varannan vecka, om det är ok? Så får de se själva eller har du kontakt med soc?

Du behöver inte svara på mina frågor. Jag ställer dem för att du ska svara dem för din egen skull.

Jag är frisk från mitt medberoende idag och jag ser så mycket klarare nu. Du kan också bli fri från det.

Alla kan det. Men det krävs arbete. På riktigt.

Ta hand om dig!

Backen123
Flyttat

Så var dagen kommen, jag flyttade igår, sönerna kom nu med pappan. Vi käkade pizza och har fixat. Nu Netflix och lego med lillen och storebror drog till en kompis i närheten. Så skönt ❤men ändå så sorgligt. Tycker dessa 2år var fruktansvärda så många gånger, men önskar inget hellre än att det ska få bli bra för oss, tillsammans, en familj. Förstår att framtiden blir tuff, med misslyckandet och innan orken kommer tillbaka. Träffade mannen idag när jag skulle hämta mer grejer, det var lugnt. Han har sin chans nu, annars tror jag hans liv är kört. Man blir inte frisk från sjukdomen och kan fortsätta dricka. Har någon erfarenhet vad som händer efter dom ger upp? Han tänker inte flytta hem till hemstaden, han ska bo kvar och leva vidare, vilket är obegripligt. Han har sina söner i hemstaden, men kontakten blir mindre. Hans söner vet också om sjukdomen och att han tagit behandling, undrar hur dom kommer ta allt

MalmMia
Så härligt

Och skrämmande och kanske sorgligt och bra. Du har flyttat, ta verkligen tillvara på tiden. Fundera på vad du verkligen vill och gör bra saker för dig själv. Tillåt dig att vila och gör saker när du orkar. Skriv också här och reflektera, kan kännas skönt att sortera. Ta hand om dig💖

Backen123
Vilan

kommer att vara välbehövlig, kommer att vara ledig en vecka och bara ta igen mig. Ska bli skönt. Overkligt att jag för drygt 1år stod brud och nu är jag här, varför är man så jävla dum. Hur har du det MalmMia har det lättat? Vet du har en tuff period❤ och tack för pepp och svar

Backen123
Så klokt

Det är skönt att läsa i din text, det förlåtande man behöver för sig själv. Nä vi blir svagare i dessa förhållanden, och din fundering om att kanske barnen också är medberoende väcker nånting hos mig, kanske det är så.. som sagt jag firade inte mannen, utan sista meningen han sa att gick jag inte ut skulle han kasta ut mig. Men nu ska jag bara vila i känslan av återhämtning, vila och ta dom där långa promenaderna. Hur mår du idag, du är fri från honom va? Men har du läkt i själen, återhämtar? Hur gick det för honom sen?