Jag har gjort det

89 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Blade Runner
Tack Skrållan

Jag har slutat svara på sms sedan ett par år tillbaka men när jag ibland svarar är det lugnt och icke konfrontativt. Svaren har aldrig någon betydelse för han fortsätter som om han inte sett svaret. Sedan får jag dåligt samvete för att jag tänkt att sätta ner foten och sluta betala för honom. Han har ju ingen inkomst så jag betalar allt , inklusive alla kreditkort han äger som jag betalar varje månad för att han inte ska bygga upp ett skuldberg. 90% av kostnaderna på kreditkorten är nya kläder, resor, restaurangbesök och alkohol. Jag vet att jag ska sluta att betala nu men får dåligt samvete. Vad knäpp man är.....

Skrållan
Ja konstigt

Ja det är konstigt vad man accepterar. Skulle en kompis berätta vad du är med om så hade du säkert sagt: sluta betala. Men vi här vet ju att så enkelt är det ju inte.
Bra att du svarar honom neutralt.
Så är mitt ex också. Han skriver oftast snälla saker men när jag säger att jag inte kan leva med honom när han dricker så, då svarar han inte och slutar skriva ett tag.
Vilken kamp vi för.

Adde
Du

möjliggör hans drickande genom att betala hans skulder. Hoppas du funderar lite på det.....

Blade Runner
Hej Adde

Ja jag vet, jag har funderat på det i 20 år. Alternativet är att han bygger upp enorma skulder med kronofogden och då vi varit gifta tills för en vecka sedan går det ut över mig och barnen också. Hur man än vrider och vänder på det blir det inte rätt. Betalade en faktura han gömt undan som var på väg till kronofogden i fredags och har tidigare om åren betalat spelskulder och ett antal öppenvårdsbehandlingar. Vad tycker du jag ska göra framgent ? Han är pappa till mina barn och jag vill att barnen ska ha en pappa. Ska jag betala mat och uppehälle ? ( även om jag inte har råd med det en längre tid) tills han kommer på fötter? Och vad gör jag om han inte kommer på fötter? // Blade Runner

Blade Runner
Hej igen Adde

Jag har också varje månad bett honom redogöra för sina utlägg innan jag satt över pengar till honom men han har valt att aldrig göra det och om jag tjatat eller tryckt på har han blivit arg. Eftersom jag är den enda med inkomst och vi är beroende av mitt jobb har jag valt mina kamper för att helt enkelt orka ta hand om mina barn och jobbet. Mvh Blade Runner

Skrållan
Tror

Tror att när du inte längre blir inblandad i hans ekonomi, när ni är skilda, så får han falla.
Förstår fullt ut att det inte är lätt att sätta hårt mot hårt. Och speciellt när det är pappan till dina barn. Men jag tror inte han blir nykter förrän han måste ta tag i allt själv.

Blade Runner
Skrållan

Teoretiskt och rationellt vet jag att du har rätt. Som medberoende känns det halvt omöjligt men jag vet att det är så jag måste göra :-(

Skrållan
Och du ska veta

Och du ska veta att jag vet att det inte är lätt. Ser bra ut i skriven text, men i verkligheten ......

Blade Runner
Exakt

Men tack för stöd jag ska stå på mig !!!!!
Kram
Blade Runner

Azalea
Inte lätt att vara hård

Det är för många gamla känslor inblandade plus att han är pappa till barnen.
Jag vet också att man ska strypa tillgångarna och låta de sköta det själva men det är så lätt sagt om man själv inte är inblandad och bara ser det från utsidan.
Jag kommer nog att göra det långsamt och i etapper på nåt sätt. Är helt enkelt inte tuff nog och det får jag acceptera att inte är och inte bli arg på mig själv.
Massor med kramar från mig🧡🧡

Blade Runner
Hej Azalea,

Ja visst är det precis så, vill inte att han ska gå under för då har barnen ingen pappa. I ett första steg stryper jag tillflödet av pengar som han kan använda till att dricka och gå på krogen ( dvs slutar lägga ut för hans Amex kreditkort) . KRAM !

Skrållan
Jaa

Jaa det är kämpigt. Det finns ju så mycket känslor inblandat. Men undan för undan kommer det bli bra för er också. Håller tummarna för er Azalea och Blade Runner💕

Azalea
Bra Blade Runner

Det är en bra start att göra så. Då blir det åtminstone lite svårare för honom när det gäller drickat.
Tack fina Skrållan🧡 Hoppas att vi till slut befinner oss så långt fram som du är nu.
Kram till er båda🧡❤

Blade Runner
Vaccun till blyklump

Hej alla ni fina starka modiga där ute.
Jag har känt mig som i ett vaccin. Jag har kämpat med att hålla ihop sömmarna för att inte spridas i bitar i vinden. Nu är jag inne i en annan fas. Jag tror jag känner ren och skär sorg. Sorgen sitter centrerad koncentrerad och mycket kompakt i hjärtat. Sorg över att verkligheten och vad som kunnat vara är så väsensskilt. Har svårt att känna ilska längre stunder. Det känns som att jag tillåter mig att vara ledsen. Inga tårar, bara kompakt sorg. Jag tror att det är bra. Jag vågar vara kvar i den känslan och det känns inte som att jag går upp i atomer och tappar kontrollen. Mannen har börjat vela prata efter 10 dagar av påhopp och lögner om mig till hans närstående. Jag har sagt att jag slutar betala hans kreditkort nu men står för mat, husrum, försäkringar, abonnemang osv osv tills allt är löst. Jag har sagt att jag drar av det på bodelningen och han säger att det är okej ( nästa gång han är full kommer han ta tillbaka det). Jag har satt den lilla gränsen med kreditkortet. Jag har satt det lilla gränsen att barnen är med mig och sina morföräldrar på julafton, då de vill se fram emot jul utan att oroa dig för hur det går. Mannen åker iväg och firar med sina stora barn och sitt ex. Han har bokat flyg som jag sagt att han får betala själv. Han lägger all skuld på mig. Han vägrar förstå att hans missbruk slitit itu relationen och äktenskapet. Jag har varit med min svärmor hos en alkoholterapeut, det var väldigt bra och jag ska få hjälp där framöver i mitt nya liv. Jag ska försöka få med barnen. Mamman till mannen har till slut förstått att ingen av oss kan rädda någon som inte vill räddas/inte har problem. Mannen har föreslagit försäljning av huset i maj när priserna ligger högre. Jag vet att det är ett sätt för honom att skjuta allt på framtiden och sedan i maj ångra sig och så börjar allt om. Jag vill sälja så snart som möjligt så att jag kan köpa en lägenhet och börja få ro. Innan dess är allt ett öppet sår och jag kommer ju vara vilsen även efter det men har då ändå tagit steget att flytta isär. Jag ska träffa en advokat nästa vecka. Små steg i rätt riktning.....tror jag.
Kram Blade Runner

Nordäng67
Bra gjort👌

Att sätta gränser ekonomiskt. Betala inte en spänn till av hans konsumtion på kreditkort. Bra att du ska träffa advokat. Låter klokt att sälja huset nu, även om det nu skulle innebära lite mindre pengar för huset. Det är ju först då du kan gå vidare ordentligt. Tycker du verkar ta jättekliv i rätt riktning. Heja dig Bladerunner! Kram

InteMera
Du är stark och gör bra steg

Du är stark och gör bra steg i rätt riktning! En advokat är bra att ha till hjälp, de kan stå för en röst av objektivt, kunnigt och okänslomässigt hanterande av saker när man själv bara vill ge med sig för att man inte vet eller orkar tänka vad man borde göra. Styrkekram!

Marina1958
Jag behöver också ert stöd

Jag behöver också ert stöd och pepp. Kan jag hoppa in här, eller ska jag starta en ny tråd?

Blade Runner
Marina 1958

Starta en egen tråd så kan du följa den från start och fylla på med inlägg . God Jul

Blade Runner
God Jul

Jag vill önska alla medsystrar en fridfull julledighet, vi är inte ensamma.
För mig blir det den första julen utan honom. Min 16-åriga son undrar hur det ska gå för pappa som inte har någon inkomst eller bostad. Jag försöker lugna med att han kommer kunna köpa en 1:a eller 2:a vid försäljning av huset men sonen är orolig att han ska bli isolerad vilket antagligen kommer ske. Exmannen har iallafall åkt upp till Umeå tillsammans med sitt ex och stora dotter för att fira jul med den stora sonen som bor där. Vår gemensamma 16-åring undrar om pappa ska flytta dit och upplever att pappa bara är glad när han träffar sina vuxna barn men inte när han är med oss. Det är så många frågor som väcks och det känns i hjärtat alldeles extra vid högtider. Men jag vet att jag gör det enda rätta. De sista två veckorna har varit fortsatt jobbiga med att han lånat min bil och kört full och kört in i vårt staket. Han vill inte kännas vid det och fortsätter i vanligt manér med sina sms om att jag är sinnesslö/ psykiskt sjuk/ ond osv osv för att i nästa mening säga att han saknar och älskar mig och att vi ska gifta om oss.
Jag är på väg men förstår efter samtal med advokat att vägen kan bli lång då det får bli en tvångsförsäljning av bostaden då han vägrar flytta ut. Jag vill honom väl, men jag och barnen förtjänar också ett värdigt liv, hoppas det blir snart.
God Jul till er alla
Blade Runner

assa
Skaffa barn med någon som dricker "för" mycket

Förlåt för världens längsta inlägg men när jag väl hade börjat skriva kunde jag inte sluta...
Min man är framgångsrik på många sätt. Mest på jobbfronten. Han har jobbat hårt och är idag i ett läge där han oftast inte behöver jobba speciellt mycket. (Samtidigt som hans jobb är mycket stressande, ett misstag kan innebära stora förluster) Han är den mest ambitiösa jag känner och samtidigt den lataste. Han är i fysikt bra form. Hans hälsotester han gör varje år visar alltid bra resultat. Han är otroligt social, musikalisk, reser mycket (nästan alltid tillsammans med mig) osv, osv.

Vi har en bra relation. Även om vi är olika på många sätt och vi har väldigt olika bakgrund så är han den person som utmanat mig mest (på ett positivt sätt). Jag älskar honom otroligt mycket och på flera sätt har jag aldrig mått bättre och gillat mig själv mer än jag gör just nu. Vi är båda runt 40 så det har nog delvis med åldern att göra, men han har helt klart en hel del med det att göra.

Nu till problemet. Han dricker varje dag. Ofta för mycket. Det går i perioder så det är svårt att säga hur mycket men på sista tiden har han en gång i veckan kommit hem stupfull runt 2-3 och däckat i sängen utan minne av det när han vaknar. Han blir aldrig fullare än att han kan ta sig hem själv och hamnar aldrig i bråk. Han är aldrig aggressiv rent fysiskt men kan ibland lacka på mig när jag är sur eller säger åt honom något på skarpen. Då har det hänt ett par ggr att han kallar mig jävla slyna, inte på ett aggressivt sätt men jag har alltid blivit skitförbannad då jag absolut inte vill vara tillsammans med någon som kallar mig sånt. Dagen efter kommer han inte ihåg det men ber om ursäkt när jag berättar. Om han fortfarande är full kan han dock säga att han gjorde det bara för att jag var så elak. (Så lite mitt fel alltså!)
Han har börjat glömma vad han sagt och kan på en kväll säga samma sak fyra ggr. Typisk alkoholist-varning för mig!
Även konversationer vi har när han är nykter (eller jag tror det iaf) kan han glömma helt och hållet nu.
Jag har slutat att alltid gå med honom ut. Han går ofta ut för att ta ett par glas, men det slutar alltid med mycket mera. Har han väl fått sig lite kan han inte sluta.
När han är full är han mindre empatisk och han klagar på att jag är tråkig som "alltid vill gå hem och lägga mig". I början av vårat förhållande (5 år) var jag mer för att festa så jag har nog ändrat mig mer än vad han har.
Han kan absolut ha en lugn hemmakväll med mig och bara dricka några glas vin, men aldrig helt utan.
Även om han är cool och supersocial på utsidan är han liksom nervös av sig på nåt sätt och drömmer mardrömmar varje natt och har ofta svårt att somna. (Nästan omöjligt om han är nykter) Om han dricker mycket drömmer han inte så det är en lättnad för honom. Han har otroligt svårt att hantera stress, förutom med alkohol. Det är hans medicin liksom.

Jag har berättat för honom förut men mycket mer i detalj för ca en vecka sen hur jag känner ang hans drickande. Jag berättade hur det påverkar oss och vårat förhållande och hur orolig jag är för hans hälsa.

Han har alltid sagt att det inte är ett problem, för det har inte påverkat hans jobb (sant) eller hälsa (tveksamt). Att hans släktingar alla dricker mycket och blir jättegamla ändå, att det är i hans kultur, osv.

Han sa att han förstod det jag sa för en vecka sen och har hållit sig lugn sen dess. Men det känns som att han har så tråkigt och att han egentligen bara vill dricka vidare och inte alls gå hem med mig. Det känns inte som att det kommer hålla så speciellt länge.

Det som gör problemet 1000 ggr värre och akut nu är att vi försökt skaffa barn ett tag och nu har en IVF inplanerad. Nu när det närmar sig börjar jag tvivla. Å ena sidan vill jag inget hellre än att skaffa barn med denna man som har så många positiva egenskaper som skulle kunna göra honom till en fantastisk pappa. Å andra sidan är jag rädd att hans drickande ska förstöra allt. (Han säger att han aldrig skulle dricka så om vi hade barn.) Dessutom planerar vi att flytta till hans hemland (USA) om jag blir gravid och jag är rädd att om han inte förändras kommer jag sitta fast i en stad utan kontaktnät med en pappa till mitt barn som det inte fungerar med. Mardröm!

Det är bara 2-3 veckor till IVF-försöket
och det har varit en sån lång resa hit så jag kan nästan inte förstå att jag tvivlar nu. Har inte pratat med någon om detta för det känns som att jag förråder honom. Behöver nog bara höra någon annans input. Är jag galen om jag går igenom med det här eller galen om jag inte gör det? Jag älskar honom och vill hjälpa honom men jag vet att han måste inse själv att har ett problem och jag tror inte han gör det.

mulletant
Välkommen assa

Läser ditt inlägg så här i julnatten och måste säga att när du beskriver hans alkoholkonsumtion och beteende ringer det många varningsklockor. Högt! När du sen nämner planerna på att bli föräldrar och flytta till USA och den risk du själv ser i.o.m det blir ljudet nästan öronbedövande. Det är bra att du stannat upp, formulerar din situation och din oro! Som du själv skriver; när du började sätta ord på situationen var det svårt att sluta. Du ser säkert lite klarare redan nu.
Det här är kanske inte det svar du helst önskar men det är min spontant ärliga reaktion. Det kommer säkert flera svar och ditt val gör du ju själv. Något fick dig ändå att skriva och be om respons... ta din oro på största allvar! Ge dig tid! / mt

Ullabulla
Jag är också

En av dom som älskade min alkoholiserade sambo mycket djupt.
Nästan som en besatt.

För mig som nu fått några år med backspegel ser att det var ett mönster vi båda spann.
Ju mer han drack, ju mer fastnade jag öi mitt eget gsrn och ville inte alls ut från relationen,ens när det spårade ur helt.

Det är många härinne som vittnar om löften om nykterhet vid barn.
Men få som klarat att avstå.

Det svåra är ju att släppa taget om så många bitar samtidigt.
Framtid kärlek trygghet för att själv kasta sig ut i ovissheten.

Men jag tänker:
Visst kan du pausa behandlingen och först begära nykterhet i ett år?
Och nej, man glömmer inte en konversation nykter.
Kanske är han onykter men agerar helt normalt.?

Jag funderar också på varför du ser en man som dricker varje dag som den perfekta pappan till ditt barn och en bra partner till dig?
Jag känner iofs igen miig.
Jag kastade mig in med hull och hår med mitt ex just för att han var en fantastisk man.
Hans drickande skulle jag förstås bota honom från med min ovillkorliga kärlek..

Välkommen hit och läs runt i alla trådar.
Igenkänning och kanske uppvaknande kan vara tuff läsni g.
Men ta till dig det som passar dig och i din takt.

Blade Runner
Min trygga hamn

Detta forum känns som min trygga hamn när jag upplever det första julen någonsin som skild. Jag måste säga att jag klarat av det förhållandevis bra och stundvis varit glad och kunnat känna lycka med barnen. Men också en sådan enorm saknad efter den där mannen som inte längre finns och som hatar allt med mig nu. Jag är tacksam att han firar med sina stora barn i Umeå för där får han kärlek och blir omhändertagen. Jag känner mig så otroligt ensam och vilsen och ledsen men vet att många har det så här men tvivlar på min egen förmåga att klara det och att räcka till för barnen. De har så många frågor och jag besvarar dem so en lugn vuxen men tvivlar ju själv. Det är så sablans svårt att leva, att vara människa. Sträckläste Schulmans ”Glöm mig” igår kväll när alla somnat och det för ju inte saken bättre men snart ska jag och barnen iväg på bio iallafall och det ser jag fram emot. En dag i taget, ett steg i taget.
Blade Runner

Nordäng67
Hoppas ni hade...

en mysig bio-kväll. Ja visst är det klurigt att vara människa och framför allt mamma. Man vill sina barn det allra bästa! Du har lärt dina barn väldigt viktiga saker genom hur du agerar och sätter gränser runt er. Man brukar ju säga barn gör som man gör och inte som man säger. Så även om det är svårt att förklara allt med dom rätta orden så visar du genom det du gör. Det i sin tur skapar trygghet. Du kommer klara detta, om några månader kommer det kännas lättare. Att våga vara kvar i "det ledsna" har varit min största utmaning tror jag. Blev jag ledsen trodde jag att jag hade fattat fel beslut men så behöver det ju inte alls vara. Hoppas ni får en fortsatt skön helg. Kram

Blade Runner
Tack Nordäng67 💕❤️💕❤️💕💕

❤️💕❤️💕❤️💕
Jag har hittat något sätt att känna att jag fattat rätt beslut och jag kämpar med att vara kvar i ledsenheten och klarar det ganska fint men drabbas ibland av jobbig ångest men också av känslan att jag inte alls kommer klara detta och det i sin tur får mig att tänka ” Vad har jag gjort ”!!!!
Jag har ju alltid vetat att den dagen jag tar steget blir det ännu jobbigare men på ett annat sätt och jagvkänner inte att jag har alla verktygen som behövs men de kanske kommer på vägen. Tack för att du påminner mig om att jag genom detta visar barnen rätt väg. Kram

Skrållan
Det första steget

Det första steget är värst, Blade Runner. Kunde jag, så kan du. Jag har tvivlat många gånger, och gör så ibland nu också. Men som någon sa, man längtar efter den mannen man vill han ska vara. Och den mannen finns inte längre. Alkoholen har kommit emellan, och du kan inget göra. Du kan ju bara styra ditt eget liv.
Kämpa på, det blir bättre. Kram💕

Blade Runner
Tack Skrållan

Tja, jag vet inte om det är så att ”kan du så kan jag”. Jag vet vilka styrkor jag har och detta känns inte som ett av dem, men det kan ju vara för ty jag aldrig prövat att gå denna väg, jag har aldrig levt ensam. Bion var toppen och barnen glad och nu ska vi sova. Tack för ditt stöd som betyder så mycket. Kram

Skrållan
Vill bara

Vill bara tillägga, det är första gången jag också lever ensam. Och då antar jag att jag är mycket äldre än du. Har bara vuxna barn.
Trodde aldrig detta om mig själv.
God natt. Sov gott

InteMera
Det är klart det känns

Det är klart det känns jobbigt Blade Runner, att få hela sitt liv omstuvat i vuxen ålder. I något skede av livet har, åtminstone jag, tänkt att såhär kommer livet se ut tills man blir gammal. Huset, familjen, jobbet...Tills man en dag vaknar ur dvalan och på riktigt börjar se hur det ser ut omkring en. När man tagit bort skygglapparna och alla ”men sen” och ”men om” som skulle behövas för att livet på riktigt skulle se ut som man vill ha det. Fyllan omöjliggör ju alla planer. Och mannen man en gång gifte sig med må bo under samma tak men han är en annan mänska nu och själv känner man sig förtvivlat ensam även i parförhållandet. Som egentligen mera bara består av att stå ut, tåla kränkningar och lögner, städa upp och fixa till efter nästa fylla. Och däremellan ångest även under de korta stunder allt kanske känns okej. Ända tills nästa gång man blir påmind av alkohollukt och ljudet av burkar och flaskor som öppnas. Åtminstone jag tycker jag känner mig mindre ensam när jag är själv i min lägenhet än när jag är i huset med mannen.

Men det är klart det efter åratal tillsammans med någon känns som nåt fattas när man är ensam, att inget är eller ser ut eller känns som innan. Det kommer sorg och ilska och tvivel och stundvis glädje som passerar. Men kom ihåg i dina mörkare stunder att inga känslor är permanenta, de kommer och går och vartefter tiden går börjar du känna igen dig i ditt nya liv. Rutiner byggs upp och tryggheten växer. Du är stark och du kan! Du har kommit så långt och jag tycker du gör rätt som nu sätter dig själv först, tror du verkligen att beslutet kan vara fel om du i åratal funderat stanna eller gå? Det är inget lättvindigt beslut du tagit, det är väl övervägt under lång tid och om du stannat skulle din inre kamp bara fortsatt älta stanna eller gå. Kanske till den punkt där du faktiskt inte längre haft orken och kraften till nåt annat än att stanna och se ditt liv passera i väntan på hans nästa fylla och mer elakheter.

Så jag vill önska dig solsken på vägen, vi är många som stöttar dig i dina tankar och fortsätt skriv och läs bakåt vad du själv skrivit så ser du nog att även om det är tufft så har du gjort ett bra beslut! För dig och din framtid!

Blade Runner
Skrållan

Tack , du ger mig hopp !!!! Kramar
Blade Runner

Sidor