Hatar mitt barn

116 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Ja riktigt konstigt..

Att dom inte går under samma regelverk. Såg ett program på Tv om det. Människor som mådde så himla dåligt vägrades vård inom psykiatrin eftersom dom hade problem med droger. Och drog mottagningen tog inte emot för att dom var psykotiska. Moment 22 där ingen tog ansvar. Hemskt, dom levde sina liv i misär på gatan och fick ingen hjälp någonstans.

gros19
Psykiatrivården

Vi lever i en tid med ett enormt överflöd av prylar. Allt ska vi ha och det kommer hela tiden nya prylar, men vi har inte råd med vård för dom mest utsatta människorna i vårt samhälle. Förut hade vi stora mentalsjukhus. Har själv jobbat på flera och där fanns gott om personal, trädgårdsmästeri, minigolfbana, biosalong, affär , cafe osv. En egen liten värld och oftast i väldigt vacker miljö, för det trodde man hade gynsam effekt för den psykiska hälsan. Hur hade vi råd med det?

Sen kom psykiatrinreformen och alla skulle ut i egna boenden. Många klarade inte detta utan man blev ensam, betedde sig störande på olika sätt och blev kanske slutligen vräkt från sin lägenhet och hamnade därefter på gatan.

Det var självklart inte bara positivt med de stora mentalsjukhusen, kom du en gång in där kom du aldrig ut igen. Vi hade en dam där jag jobbade som hade varit intagen 72 år, orsak utvecklingsstörning. Tror inte hon var det, men det behövdes inte mycket för att bli intagen då. Så vill vi självklart inte ha det, men tänk om vi kunde ha både och inte antingen eller. Får du vara inlagd en natt efter ett självmordsförsök, som min son, ska du vara tacksam.

Ullabulla
Ja visst väcker det tankar

Alla dessa diagnoser och alla dessa mediciner.
För att kanske täcka de mest basala behoven som vi försöker åsidosätta.
Man vill behövas,höra till få gemenskap och göra nytta.
Utifrån sina egna förutsättningar.
Idag ryms inte de som inte är på topp.
De äldre,handikappade eller de som pga ohälsa inte riktigt räcker till.

Vad händer med dom,vad får de för självbild.
Var ska de passa in och känna trygghet?

Och hur kan vård och omsorg ge kvalite trygghet och respekt utifrån varje individ.
Förr så var det ju tyvärr så att förståndshandikappade ända in på 50 talet ibland fick sova på halmmadrasser.
Alla kanske minns de hemska bilderna från barnhemmen i Rumänien osv.

Men idag i Sverige har vi ju kommit längre och har en annan måttstock på vad livskvalitet och respektfullt bemötande innebär.

Visst vore det dags för reformer där alla passar in och behövs?
Men hur,vad får det kosta och hur kan det ordnas.
Min sambo berättade om det vårdhem som fanns förut i en närliggande by.

Där fick de boende egna uppgifter.
En man fick tex varje dag gå och sopa broarna till 50 hus och hade en stolthet i det jobbet och fick mycket uppskattning.
Andra fick odla gårdens grönsaker,eller sköta gårdens djur.
Idag kallas det utnyttjande av de som inte " vet bättre"

Visst måste man kunna se över hur vård och omsorg ska bedrivas så att det blir värdigt och meningsfullt?

Självomhändertagande
En förändring borde ske

Hej, det är klart att du ska stanna här. Jättefint att höra att du fått samtal med din sons behandlare, att sonen brutit sekretessen. Psykiatrin går att prata om mycket. Det är mycket som skulle behöva förändras. Behandlingar som träningsgrupper, mindfulnessgrupper och kbt till alla borde vara självklart. Det går inte bara att pumpa i människor med mediciner. Jag ser en del som verkligen farit illa av för mycket mediciner. Läser processen av Åsa Nilsonne just nu och det är tungt att höra hur jag och andra patienter inom psykiatrin varit och är försökskaniner. Mina misstankar besannades. Mediciner behöver testas och utvärderas hur människan svarar på den och somliga får konsekvenser för resten av livet. Jag vet ingen medicin som inte gav någon biverkan. Jo, lamotrigin gav mig ingen biverkan, men den var ingen medicin för mig att tänkas vilja bli gravid på. När jag skriver detta så borde jag vara lycklig för att jag klarade att bli medicinfri, men samtidigt krävs det att jag underhåller så mycket för att leva utan medicin, så jag vet inte om det är värt det alla dagar. Det är inget som jag förespråkar. Däremot så borde den offentliga vården arbeta mer förebyggande. Vem som helst kan bli allvarligt sjuk av psykofarmaka. Det gäller verkligen att ta hand om sig.

gros19
Psykofarmaka

Så skönt att höra från någon insatt i hur psykiatrin fungerar och med erfarenhet av mediciner. Min son vill dom ska ta psykosmedicin och han vill inte, säger att han vill meditera istället och gör det dagligen och under lång tid, kanske ibland upptill två timmar på en dag.

Jag tar en medicin själv och det är lamotrigin, den enda du själomhändertagande upplevt inte haft några biverkningar. Fick en inflammation i huvudet och har medicinerat sedan dess med lamotrigin och jag får behålla den just pga att den inte ger några biverkningar. Min son har melantonin för sömnen och det har fungerat för honom. Så skönt med människor som väljer "rätt väg" dvs att avstå från medicin och att istället lägga energi på att tillfriskna. Betyder väldigt mycket för andra som kanske tvivlar. Tack självomhändertagande.

Något helt annat. Såg idag på TV ett lesbiskt par som skulle ha barn. Två kärleksfulla mammor och ett barn. Plötsligt blev allt så klart för mig. Jag var ensam mamma till två barn (tvillingar) Pappan var missbrukare och gift med sin drog, men det förstod jag inte då. Så olika förutsättningar vi föds under.

gros19
Men ja då?

Ska fira en stor födelsedagen och eftersom jag lever själv är det jag som ordnar det hela. Inga bekymmer med det. Vi äter på ett trevligt ställe på landet och är sedan hemma tillsammans med några vänner sedan lång tid tillbaka. Känns lugnt och avslappnat och lagom stort. Ser fram emot det. Det är ju så att när jag inte mår bra, vilket jag inte gjort under lång tid, är ju denna välkända berg o dalbana och då är det väldigt svårt att planera, men gjorde det ändå och det är jag nöjd med.

Sedan är det min son som ville följa med och äta och som jag skulle hämta idag. Nu är han inte hemma och går inte att nå på mobilen. Katastroftankar, har han ställt sig på spåret igen, är han intagen på psykiatrin, försvunnen osv. Sa till honom att det är helt okej om han känner att det blir jobbigt med alla människor att han inte följer med. Vi ksn äta tillsammans någon annan gång t.o.m. åka till drive in på Mc Donalds om han fördrar det. Men han går inte att nå och jag känner mig så besviken och ledsen. Han kunde väl i alla fall sagt om han kom eller inte.

Som anhörig till en son med missbruk och psykiska problem känns det som att jag alltid ska var förstående och det känns inte rätt, speciellt inte en sån här dag. Känner egentligen ilska. Vem avgör vem som har psykiska problem. Som några heliga kor som man ska tassa på tår för. Förringar inte psykiska problem, men vi har väl alla en del av den varan. Även om man har psykiska problem kan man väl för faen tala om ifall man ska följa med ut och äta eller inte, eller har jag totalt missuppfattat vad det handlar om. FÅR MAN BLI ARG PÅ NÅGON MED PSYKISKA PROBLEM och hur uttrycker man i så fall detta. Så här känner jag med eller utan psykiska problem. Så tacksam för att ni alla finns som ett stöd. Många kramar till er alla, även ni med psykiska problem. ❤

Självomhändertagande
Ja, en får bli arg på en som har psykiska problem

Jag vill börja med att gratulera dig på födelsedagen!
Det låter som du hade en bra plan och det är hemskt att du inte får tag i din son. Hoppas att du fått kontakt eller får det inom kort.
Alla vi människor har en kropp och själ och det betyder att alla har ett psyke. Vem är frisk och vem är sjuk, egentligen? Jag kan tycka att det är bra med diagnoser för att förstå, behandla och förhoppningsvis lindra. Tyvärr är det samhället som är sjukt och de människor som får diagnoser blir på ett sätt placerade i ett fack, som ännu är stigmatiserat till stor del.
Jag tänker två tankar när jag läser detta. Ja, du får såklart bli arg på en människa med psykiska problem, men att bli arg kanske inte leder till något bra, varken för dig eller för honom.
Den andra tanken är att det går också att hantera känslor genom mindfulness, att se på tankarna och notera dem och låta dem vara som de är. Nu ser jag hur tydligt MBKT, mindfulnessbaserad kognitiv terapi skulle kunna vara hjälpsamt i detta läge. Jag arbetar så med mig själv och jag blir nästan aldrig arg längre. Kanske värt att kolla upp?
En stor kram till dig!

gros19
Arg

Tvivlar inte på att mindfulness är bra, men tycker nog att ilskan är befogad i vissa sammanhang. Jag har alla möjligheter att kolla upp det här med mindfulness. En av mina gäster är sjukgymnast och mindfulnessinstruktör, men även hon är både sur och arg ibland. Förstår vad du menar och min son mediterar mycket. Hans sätt att bearbeta plågsamma känslor. Tack för att du påminner om att det finns ett annat sätt att hantera jobbiga känslor.

Nordäng67
Visst får du bli arg...

Tror det är bra att släppa fram sina känslor. Att skälla på honom kanske inte ger så mycket, gå ut i skogen och skrik ut din ilska. Och sen kan du lugnt säga ifrån till din son. Berätta att det är helt okej att inte komma på ditt kalas men att det banne mig hör till god ton att tala om det. Förstår din oro för ett nytt självmordsförsök. Var JÄMNT orolig för min mamma tidigare. Inte längre, tänker faktiskt inte alls mycket på det längre. Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag utan för att jag inte kan påverka det. Det är riktigt skönt. Försök hitta ett sätt att vara lugn med att du inte vet om han kommer välja att leva eller inte. Jag kanske låter kall men jag känner mig inte alls det. Utan har släppt kontrollen. Du har all rätt till dina känslor. Dom kan man inte kväva. Då blir dom ångest istället och det är riktigt hemskt. Jag har slutat tassa på tå för min mamma. Idag ringde mamma och "var konstig". Jag hade äntligen hittat den arbetsro som jag så väl behöver. Så jag bröt av direkt och sa att jag inte hinner prata och sa att hon får ringa någon annan eller prata med sig själv.
GRATTIS på födelsedagen 💐

gros19
Så rätt Nordäng

Så rätt det hör till god ton att tala om att man inte kommer även om man är beroende, har psykiska problem, skoskav eller vad det kan vara.

Som utomstående kan jag bli så arg när jag läser om din mamma och hur hon utnyttjar dig, så ser jag det. Så skönt du har hittat ett bra förhålliningssätt och det har väl inte varit smärtfritt kan jag tänka. Det man bär med sig, det som finns allra längst in är ju ens mamma så tror jag tror för att få ro, för att kunna gå vidare, acceptera sig själv så måste man förlåta och för att förlåta måste man kanske förstå?

Nej det stämmer jag kan inte påverka om min son väljer att inte leva. Det handlar inte om mig, men det är så fruktansvärt smärtsamt attacceptera att det ser ut så, att inte kunna påverka.
Kram och tack ❤

Xax
.

.

gros19
Födelsedag

Den bästa födelsedag jag haft så känns det just nu. Min son hörde av sig, ordnade så han fick skjuts till gården vi var på. Han var nykter och drogfri och alla var så glada att träffa honom och tyckte att han var så trevlig. Så här bra har det aldrig varit, han har ju isolerat sig under många år inte ens kunnat handla mat. Imorgon när jag vaknar tror jag nog att allt var en dröm. Just nu finns det inga bekymmer det var så trevligt och alla var så glada.

Självomhändertagande
Roligt att höra!

Läser och blir glad för din skull. För er skull. Han mår säkert själv väldigt bra att han kunde vara delaktig och att han fick vara med och fira dig med dina vänner.
När jag skrev om mindfulness som ett förhållningssätt tidigare, till känslan att vara arg så kom jag på mig själv i dagar efteråt, att jag har verkligen kunnat se på mitt egna mönster när jag brusat upp tidigare och hur jag har det idag. Det är jag tacksam för, att övandet ger resultat. Alla känslor är tillåtna. Det är hur vi hanterar dem som är intressant. Må gott.

gros19
Ja det uppskattade han mycket

Ja det uppskattade han mycket och dom andra som var där också. Skönt att känna tillhörighet för honom att vara en del i ett sammanhang.

Att mindfulness berikar ditt liv och gör det lättare att hantera jobbiga känslor är skönt för dig och kan tänka mig minskar behovet av mediciner. Framför allt att det blir en bestående förändring.
Kram och tack!

Azalea
Så härligt

Blir så glad över att läsa hur bra födelsedagen blev.
Kram Azalea 🧡

HI
Grattis i efterskott!

Och grattis till den fina presenten som din son gav er, Vilken grej! <3

Jag känner igen mig i Nordäng67 när hon skriver hur hon svarar sin mamma i telefonen. Så svarade jag min man de senaste månaderna också. Märkte jag att han var påverkad sa jag bara "Jag märker att du har druckit och jag föredrar att prata med X och inte alkoholisten, så du kan ringa mig när X är tillbaka. Ring någon som orkar lyssna på dig eller prata med dig själv. Jag längar efter X och hoppas att han snart är tillbaka!"

Blir glad av att läsa att du fått kontakt med psykiatrin och större förståelse. Och att din son, iaf tillfälligt, verkar må bättre.
Kram!

gros19
Maktlös

Nykter och drogfri men fortfarande beroende så frustrerande. Min son har inte tagit itu med sitt beroende/beroendepersonen.

Idag missbrukar han bl.a. relationer vilket är minst lika destruktivt för hans psykiska hälsa. Inga vanliga tjejer utan han väljer oftast de med en borderline diagnos. Tjejer som inledningsvis idealiserar honom och sedan nedvärderar, villket han mår förfärligt dåligt av och det triggar igång ett självförakt, skam och ofta även skuld hos honom. Dessa tjejer är experter på att trycka på dessa knappar och han har inte förmågan att ta avstånd. Något inom honom säger att dom kanske har rätt.

Blir som en drog och inledningsvis mår han extremt bra och sedan kommer abstinensen, beroendet, skammen och oförmågan att bryta det hela. En person utan beroendeproblematik hade bett dessa tjejer fara åt ....... men inte han. En sådan relation var orsaken till att han ställde sig på spåret, men tåget han stanna denna gången.

Tror inte han förstår sambandet mellan ett kemiskt beroende av droger och dessa relationer och jag har inte lyckats förmedla det till honom. Jag är mamma och dum i huvudet så klart. Han vet bäst. Det är så frustrerande jag vill banka in det i huvudet på honom, är du dum fattar du ingenting, men jag vet det handlar inte om förnuft utan om känslor. Denna maktlöshet som är så svår att hantera och acceptera. Ska pröva något jag lärt mig och det är att fokusera på mig själv istället. Samtidigt är han en del av mig så det är svårt ingen jag kan ta avstånd ifrån.

Hatar inte min son, men kan inte hantera sorgen jag känner, ibland finns han ju där, men just nu är det inte ofta och jag saknar den friska glada personen med en underbar humor. Blir så arg att det ska behöva vara så här.

MalmMia
Beroende

är fruktansvärt, skickar en styrkekram.

gros19
Missbruk/psykisk sjukdom

Hur behandlar jag min son? Vad är psykisk sjukdom och vad är missbruket orsaken till. Vad kan jag göra, hur är "rätt" sätt att hantera situationen.

Min son har ju, som jag tidigare berättat, utsatt sig för förfärliga situationer. Att han överlevt är ett under. Bl.a. hann tåget stanna när han stod på spåret, han var försvunnen 17 dagar och befann sig bland hemlösa i Köpenhamn där djungelns lag gäller och han har varit inlagd för ett flertal överdoser.

Det som gör det väldigt svårt är att han är drogfri undet ett par månader och sedan händer något. Det finns dagar när han är precis som alla andra och gör rätt saker dvs reder upp sin situation. Han är en väldigt positiv människa, med en underbar humor, omtyckt av alla. Hos mig finns hela tiden oron vad händer nu och alla fantasier om förfärliga situationer, vad man kallar katastroftankar. Avstånd från min son är inte möjligt, åtminstone inte för mig.

Min son har haft en lågvarig kontakt med psykiatrin, men det har inte hjälpt honom. Bor för tillfället på ett skyddat boende och personalen säger att när han mår bra har han inga prblem att säga nej till alkohol och droger, men han mår bara bra under kortare perioder. Vet inte varför men han har varit väldigt rädd ända sedan han var mycket liten och jag förstår inte varför. Har nu berättat att han trodde att dom skulle döda honom i skolan, inget han tidigare sagt till mig. Det han sagt är att pappa är otäck och på senare tid att hans pappa fick förfärliga raseriutbrott. Undrar om det är den rädslan han alltid burit på? Han var ensam när detta skedde.

Pappan försvann när jag blev gravid. Han är inte psykiskt frisk har jag förstått senare. När vi levde tillsammans upplevde jag att det var mig det var fel på, men när jag träffade hans förra tjej och hon berättade vad hon upplevt insåg jag att det var inte mig det var fel på. Kan idag se honom som en mycket obehaglig person riktigt psykiskt störd, men det mårks inte på utsidan. Honom har min son varit ensam med och jag inser idag vilken katastrof det varit. Vet inte om detta är orsaken till min sons dåliga mående, men har ingen annan förklaring. Givetvis är jag inte fullkomlig men mina andra barn, som har en annan pappa, har inga psykiska problem

Det blev långt och jag skriver för att reda ut det här för mig själv och medan jag skrivet inser jag att traumabehandling kanske skulle vara rätt för honom. Givetvis behöver han vara drogfri för att detta ska fungera. Gäller att motivera honom och hoppas att det är vad han behöver. Ska också säga att min son har diagnoserna störningar i autismspectrat, tidigare asperges, dock ganska "lindrig" samt ADD. Någon medicin har inte haft önskad effekt.

Slutligen vill jag berätta att det finns något som heter anhörigsamtal på psykiatrin, åtminstone där jag bor. Detta innebär att man har rätt till tre samtal som anhörig och imorgon ska jag dit. Känns jätte, jätteskönt och spännande.

MalmMia
Det sägs så

Att det finns ett djupt själsligt sår i den som blir beroende. Det känns som att du kan ha hittat ett frö till sonens sår. Jag hoppas verkligen att ni kan ta er framåt och hitta något som gör att hans sår kan börja läka.
Skönt med anhörigsamtal. Jag har gått i en anhöriggrupp 1 år och det har räddat mig. Jag fick så mycket stöd och förståelse. Otroligt skönt, jag verkligen längtade dit.

Självomhändertagande
Vilket steg han tagit

Jag minns när du skrev att din son nämnde att det finns något att berätta, men han var inte där än. Nu har han berättat att han var rädd för att bli dödad i skolan. Mitt ex som missbrukade alkohol var rädd för att bli dödad av sina klasskamrater varje dag. Han gömde sig på ett ställe eller så sprang han och blev förföljd av ett gäng barn. Han var vettskrämd och jag har lyssnat så många gånger på samma scenarier och han skulle absolut inte prata med en psykolog om det. Jag har förstått att det var ett fruktansvärt trauma för mitt ex, det var också en anledning till att han inte ville ha barn. Han kände som en vuxen man att barn generellt är äckliga och elaka. Det tog tid innan jag kunde förstå varför han sa det. Jag prövade att sätta mig in i hans situation för att förstå honom. Hur skulle jag må om jag blev så mobbad och var rädd för att dö varje dag? Jag skulle förmodligen må helt åt helvetet och jag skulle säkert fly på något sätt. Jag tänkte på mitt ex som ett stort barn i många år. Någon har skrivit här att en kan stanna i en ålder pga av trauman och jag minns inte exakt, men jag minns att jag tänkte att det kan vara så gällande mitt ex. Jag upplevde aldrig honom som en vuxen.
Bra att han börjat berätta. Det sätter igång en process även hos honom. Det är inte lätt att veta vad som är vad. Han skulle troligtvis ha det bättre av att träffa en stabil tjej som inte triggar igång känslor av skuld, skam och självförakt, men då tänker jag att han själv kan behöva veta att han förtjänar det. Jag minns en tid som jag själv glömde bort att jag fick vara glad och uppleva stunder av välmående. Jag var så van vid problem att problem var mitt liv ett tag. Vad skulle han kunna göra för att se på sig själv som harmonisk, välmående och känna behag. Vad kan vara hjälpsamt för honom? Att spela på sin gitarr? Några tankar som kommer upp just nu.

gros19
Så värdefullt det du skriver.

Så värdefullt det du skriver. Det är mycket du upplevt och därmed fått förståelse för och kan dela med dig av. Precis som ditt ex tycker min son att barn är obehagliga, han vill helst inte vara i närheten av barn. En egenskap som inte är så tilltalande, men när jag läser det du skriver så förstår jag att det kan ju vara något sådant som är orsaken.

Jo man stannar känslomässigt i utvecklingen vid ett trauma, kan inte utvecklas vidare förrän man genomlevt sitt trauma tror jag. Kanske kan man bli medveten om det och lära sig hantera det men för att känslomässigt utvecklas tror jag man behöver genomlida det och få tillgång till den energi som finns bunden i traumat (vad fick jag detta ifrån) Ett trauma uppstår, som jag tror, när du som barn är med om en ohanterlig smärta. Ingen finns som kan hjälpa dig hantera dom outhärdliga känslorna. Det har min son upplevt och hans pappa var orsaken till traumat, dock inte av ondska. Han kunde inte bättre.

Min son har börjat betätta och det han berättar tyder på att han är vad man kallar psykiskt sjuk. Inledningsvis frågade han mig vad jag tror händer med en hjärna som hela tiden lever under konstant stress. Sedan började han berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden. Väldigt obehagligt och självklart tänker jag på historier om personer typ Breivik. Han berättade också att han hört någon skrika som om personen var i svår nöd, samtidigt vet han att det inte så, men jag blir rädd var går gränsen, när tar den andra världen över eller det kanske aldrig kommer att ske. Har ännu inte fått samtalen på psykiatrin pga sjukdom.

Självomhändertagande
Uppgift på jorden

Tack för din återkoppling! Visst är det bra att dela tankar och erfarenheter. Jag tror att det är bra att vara öppen med erfarenheter för att just öka förståelsen för andra. Anonymiteten möjliggör det i större utsträckning.

Om din son skriver du "började berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden".

Är det så att han berättat för dig vad han ska göra då? Du behöver inte svara. Jag har tänkt på det där i några dagar.

Jag hoppas att du får möjlighet till samtalen inom psykiatrin snart om du inte redan haft det och om det är så att de inte vill träffas på mottagningen så borde du bli erbjuden en tid över telefon, kanske videosamtal med telefonen? Jag vet många inom psykiatrin som ändrar möten, från att träffas fysiskt till att ha möten via telefon.

Jag tänker ofta på vad min uppgift på jorden är och i tidigare sjuka hypomana skov så har jag känt att jag har varit "utvald" och ska rädda världen. Jag säger det bara för att det kanske är vanligare bland "oss" med en psykiatrisk sårbarhet att använda dessa ord, jag vet inte. Jag har varit dramatisk i mina ordval tidigare och det var också något jag gömde mig bakom då jag hade ett stort behov av uppmärksamhet.

Av alla människor som har en psykisk diagnos så är det väldigt få som begår handlingar likt ABB.

gros19
Tack för dina svar och

Tack för dina svar och trösten du förmedlar.
Jo det var skrämmande att höra när han berättade, men samtidigt så säger han att han tänker så ibland, får för sig dessa saker ibland. När jag tidigare frågat honoom hur han tänker när han mår bra så svarar han, att då tänker jag inte på dom här sakerna. Han undrar också om andra människor ser tecken och jag säger att människor tolkar saker olika. Som exempel berättade jag om en vän som hade en fågel utanför fönstret. Detta tolkar hon som att hon har besök av en avliden släkting.

Tänker så här att det viktiga är vad man gör. Hur vi tolkar saker kanske inte spelar så stor roll. Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det. Själv brukar han försöka meditera när han inte mår bra. Gör det dagligen, men i mindre omfattning när han mår bra. Sedan uppmärksammar jag det som är friskt hos honom. Att jag inte fått anhörigsamtal på psykiatrin beror på sjukdom och jag känner inte att det är akut. Jättetacksam för ditt svar ❤

Självomhändertagande
Tack

Vad roligt att du känner så! Tack för att du säger det.
Det är så bra att ni pratar med varandra.

"Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det." Det här måste vara det bästa att kommunicera med en anhörig. Du är verkligen en förebild!

Om fler gör som du, så får vi ett bättre samhälle. Vi kan alla lära oss att kommunicera bättre och jag hoppas att andra tar efter dig.

Sidor