av Aliina

Aliina
sön, 2020-05-03 - 18:48

Jag och min fd man separerade i augusti förra året. Min anledning till separationen var hans eskalerande alkoholmissbruk som jag hade levt med under drygt tio år. Eller när jag ser på det med helt klara ögon, så egentligen under vår 19 år långa relation.
Tanken var att våra barn som idag är 13 och 15 år skulle bo med honom varannan vecka under förutsättning att han då skulle vara nykter. Han lovade barnen att söka hjälp för sitt beroende, något som såklart inte har blivit av.
Hela arrangemanget fungerade till september då det spårade ur och en god vän till mig fick åka och hämta dem då barnen inte lyckades få tag på mig. Efter det valde vår dotter att bo hos mig på heltid medan sonen fortsatte att åka dit varannan vecka.
På senaste tiden har jag märkt att min son inte har mått bra när söndagen närmar sig och det är dags att åka till pappan och idag sa han att han inte ville åka dit pga att pappan väljer att dricka när han är där. Han känner sig otrygg. Jag har ju förstått att det är så här han har känt ett bra tag men har ändå peppat honom till att åka dit och försökt att intala både honom och mig själv att det har varit rätt sak att göra fast jag innerst inne vet att det är FEL!!!!
Nåväl, idag tog jag ändå detta med min exman som givetvis blev förtvivlad. Jag försökte bara vara saklig och inte blanda in mina känslor i detta och förklarade att så länge han väljer alkoholen så kommer det att vara så här och att marginalerna minskar för varje gång som det händer och till slut finns otryggheten där vare sig han dricker eller inte.
Efter det här går jag nu omkring och mår så dåligt över att jag har gjort som jag har gjort (sagt att sonen får vara hos mig ett tag nu). Det är på något underligt vis alltid svårare att stå upp för mina barn än att jag gör mitt ex besviken och ledsen. Jag blir galen på mig själv för detta men känslan finns ju där och jag kan inte släppa det.Fattar inte hur jag ska göra för att sluta att ta ansvar över min alkoholist till ex. Fattar också att sannolikheten ökar att han faktiskt tar hjälp om det faktiskt blir konsekvenser när han dricker, men ändå. Rent intellektuellt förstår jag allt det här, men jag agerar ändå på ett annat sätt och går nu här och mår illa. Usch, är så less på detta...

Ullabulla
mån, 2020-05-04 - 07:55

Till forumet.
Jag hinner bara med ett kort svar.
Du har kommit långt som ser allt det här som händer i dig.
Det är "naturligt" att man går in i dessa konstiga ansvarsroller när man lever eller har levt med en beroendeperson.
Man tar ansvar över så långt mycket mer än vad som är rimligt och blir liksom en förlängning av den personen.
Att släppa taget över det som inte är ditt ansvar är jättesvårt,men det är ju det du gör nu.
Du tar däremot ansvar i din mammaroll och skyddar dina barn från det de inte ska behöva vara med om.

Att du kan identifiera det tokiga i att du känner som du kännner,men ändå har förnuft att stå fast vid de val du gör betyder att du är helt på rätt väg.

Sen får man ta allt det som kokar inombords och kanske göra absolut ingenting?
Dvs du vet att du agerat rätt och riktigt,får en massa motstridiga könslor.
Men det är bara känslor och de får du ta hand om som en sorts efterrätt som du inte vill ha.
Klappa dig själv på axeln och fortsätt läsa härinne.
Det finns mycket matnyttigt och människor som går igenom eller nyss har gått igenom det här.