Långsiktig förändring

149 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Kennie
Hej!

Ja, jag förstod att du inte druckit så mycket just nu, det jag menade var att du beskrivit i din tråd hur du i två omgångar varit nykter tre månader, sen har du tänkt att 1-2 glas är ok och det har funkat rätt länge, men sen blir det plötsligt en rejäl fylla med minnesluckor som du inte var förberedd på. Jag tänker att om det är vad du vill undvika så behöver du en plan. Vad kan du göra för att det inte ska bli likadant den här gången? En bra grej tycker jag är att läsa om sin egen tråd från början, där blir man påmind om vad det var som gjorde att man valde att sluta. Läs ditt eget första inlägg och, som sagt, definiera för dig själv hur du ska göra för att få det att fungera som du vill. Har hört att det finns bra beroendecentrum som kan hjälpa dem som vill kunna dricka ibland att hitta verktyg för det, värt att kolla upp kanske?

Ångestmoln
Nu har det gått 2 1/2 vecka

Nu har det gått 2 1/2 vecka sedan mitt måttliga felsteg, sedan dess har jag vid två tillfällen druckit 1 glas vin (normalstort glas om ca 1,5 dl). Har känt mig lite småsugen på att dricka några gånger men inte riktigt på allvar, har liksom inte orkat dricka ens. Livet är ju så mycket enklare utan fyllor... inga minnesluckor, svår trötthet och tröghet i huvudet, ingen dagen- efter- ångest eller pinsamheter. Jag har vant mig litegrann vid att inte dricka, det skulle kännas ganska främmande att passa på och hälla i sig en flaska vin när tillfälle ges...

Känner mig mig tyvärr trots nykterhet mig ganska trött och har mycket oro både i kropp och själ... när man inte dricker får ju hjärnan aldrig riktigt stänga av och vila, behöver lite lugn och ro i huvudet känner jag....

Så roligt att folk här inne fortfarande följer mig tråd❤️ Tack för det, det ger så mycket stöd och pepp verkligen 🙏🏻 Kämpa på!

Ångestmoln
Ser att jag nu druckit

Ser att jag nu druckit måttligt under 4 månader tid 😀😀 har druckit mindre de här månaderna än jag gjort på en vecka vissa veckor! Om jag uppskattar det så snuttar jag på 1 glas per vecka i snitt, ibland 0 och ibland 2 glas per vecka. Med undantag från snedsteget för 2,5 veckor sedan som jag skrev om.

Har nog aldrig i mitt vuxna liv druckit så här lite! Inte de senaste åren i all fall. Kan inte låta bli att känna mig lite stolt trots att det inte är någon jättebedrift 🤗

Andrahalvlek
Härlig känsla!

Du ska verkligen vara väldigt glad och stolt över din bedrift. Du har hittat helt rätt taktik - fortsätt så! Din lever och din kropp tackar dig för varje glas den slipper 😍

Kram 🐘

Ångestmoln
Jag traskar på i

Jag traskar på i normalkomsumtion, snart 5 månader utan snedsteg och katastrofer. Har vid ytterligare ett tillfälle druckit lite mer än vad som är lämpligt, en AW slutade i 5 glas, vilket INTE känns okej. Ingen katastrof men inte heller bra, vill inte att det smygande ska bli mer. Men jag har inte känt mig triggad att fortsätta dricka om jag en kväll druckit, innan ville jag dricka igen nästa dag och nästa om jag väl drack. Kände inte så efter den kvällen. Har vid mina senaste tillfällen när jag druckit mer än ett glas (2 tillfällen med detta) inte känt att det Varit lika kul som innan, den där totala lyckokänslan har aldrig infunnit sig...

Ångestmoln
Har druckit på ett osunt och

Har druckit på ett osunt och icke kontrollerat sätt vid ett tillfälle, ett återfall skulle man nästan kunna säga även om det inte riktigt blev så illa som det hade kunnat bli. Det hör med normalkonsumtion kanske är att leka med elden... alkohol ger mig ångest och ångesten triggar mig att dricka och om jag dricker på den känslan är risken för att det blir för mycket. Kunde som tur var hejda mig i tid innan det blev fullständigt kaos men det var ändå illa nog. Kanske inte mängden i sig men beteendet och att jag drack snabbt. Känner mig fortfarande rädd och ut lag liksom, blir tydligen väldigt lätt bakfull har jag fått lära mig nu också.... min kropp är inte lika van vid alkohol som innan.

Ska försöka ligga lågt med alkohol nu, inga förbud men jag ska heller inte dricka på ett tag. Om tillfälle uppstår kanske jag tar ett glas men jag ska definitivt inte aktivt välja att dricka eller söka upp sådana situationer.

Kennie
Låter tufft..

Förstår att du blir nervös.. Jag har ju följt din tråd och det du beskriver nu är ju något du varit med om ett par gånger tidigare, att plötsligt dricker du på det där sättet du inte gillar igen. Hur känns det de gånger du dricker lagom, kan du njuta av det då, eller är du hela tiden lite på din vakt för att behålla kontrollen? Den stora frågan är väl om det är värt att ta de där smällarna då och då för att kunna få dricka? Jag tror att det är svårt att undvika att spåra ur ibland om man har de tendenserna (vilket jag själv har). Så då får man fundera på om man orkar med de negativa konsekvenserna av en och annan karatefylla. Vad riskerar man genom att fortsätta? För mig är det den uppenbara risken att göra bort mig totalt som avhåller mig. Jag har klarat mig ifrån det, men sista månaderna innan jag slutade närmade jag mig gränsen.. Så fundera och utvärdera.. Och ta hand om dig..

Ångestmoln
Och där kom den- katatefyllan

Och där kom den- katatefyllan som jsg så länge fruktat. En aw med en vän som gärna dricker slutade i väldigt mycket alkohol även för min del. Har inte ställt till med något pinsamt vad jag vet men jag blev snorfull och har minnesluckor. Kan inte minnas att jag tog mig hem, fast hem kom jag ju. Ångesten är paralyserande nu, drabbas av någon slags konstig trötthet och paralys såhär dagarna efteråt. Kan inte göra någonting förutom att stirra om i väggen typ. Mår piss verkligen. Och jag dom aldrig skulle dricka på det här sättet! Och jag som intalat mig att jag hade kontroll och kunde dricka normalt. Oftast går det bra och känns helt okej att dricka normalt, sådär 1-3 glas. Men blir det mer än så blir det kaos och inget stopp på mig.

Så vad ska jag görs nu då? Nolltolerans? Känns så definitivt och tråkigt men jag vet inte längre.... tänker att jag inte ska dricka eller självmant ta intiativ till aktiviteter som innefattar alkohol men ev dricka 1 glas om jag ”måste”. Inte mer.

Ångestmoln
Jag börjar sakna återhämta

Jag börjar sakna återhämta mig efter alkoholen, två dagar tar det att komma i balans tydligen. Av alla bakissymton är nog tröttheten värst, total initiativlöshet och extrem ångest. Har gått som i en bubbla hela dagen och bara försökt härda ut. Vill inte dricka på det där sättet någonsin igen. Hatar det verkligen

Torn
Hejsan

Usch, det låter inget vidare att vara sådär bakfull. Det ser ju tyvärr ut som att du inte klarar att dricka kontrollerat. 1 glas blir efter ett tag fler glas, och sedan kommer karatefyllorna. Många här som har upplevt precis samma mönster, så du är inte ensam. Du avgör ju själv hur du vill ha det framöver. Mitt förslag är dock att du kör på nolltolerans med en gång och accepterar att du inte klarar av att dricka bara ett glas.

P.s Det behöver inte vara tråkigt att vara helnykter. Jag lovar.

🤗

Friiiida
Fortsätt kämpa! Bara börja om

Fortsätt kämpa! Bara börja om 💪🏽🥰 försök tänka motiverande 🙌🏽

Ångestmoln
Nej det känns som ryk

Nej det känns som ryk roulette varje gång jag dricker, ibland går det bra men sedan ”plötsligt” slår det till och jag blir helt galen. Helt sjukt egentligen att man ger kroppen något som den uppenbarligen inte mår bra av varken psykiskt eller fysiskt. Mår fortfarande lätt illa och har svårt att äta. Sovit dåligt och känner ångest och hjärtklappning, det är nu 3 dagar sedan jag drack. Sk ta mig iväg till jobbet idag i alla fall och förädla arbeta ikapp allt jag missat nu Pga detta. Jobbet är lugnt och jag kan planera min egen tid där och stänga in mig på kontoret om jag skulle behöva, ändå känns det nästan övermäktigt att jobba. Detta trots att jag inte tänkte börja förrän vid 09. Tänker på alla som jobbar och sliter nu i pandemin och börjar tidigt och tvingas jobba över. Mitt ganska glassiga jobb är ingenting i jämförelse med det. Ändra känns det jobbigt att ha några dom helst åtaganden en dag som denna. Så trött på mitt klena psyke

DagsförFörändring90
Glassigt arbete

Känner igen mig så väl i din post, verkligen huvudet på spiken på flera punkter!

Känslan av rysk roulette är verkligen en målande bild av hur det känns. Att ibland kunna vara som alla andra, njuta av en drink och hålla det på en lagom nivå, för att nästa gång helt tappa kontrollen. Tycker själv att det är en oerhört läskig känsla, men ändå väljer man gång på gång att trycka på avtryckaren.

Gällande ditt arbete så är min situation liknande och även jag har brottats mycket med dom tankarna under veckan. Andra sliter tungt på byggen, i vården och i klassrummen... jag har fria arbetstider, fria arbetsuppgifter och kan jobba instängd på kontoret eller hemifrån precis som det passar mig. Tror dock att detta fria ansvar och ”glassiga” arbete inte alltid är så lätt som det på ytan kan verka och jag tycker inte att du ska känna dig bortskämd. Det egna ansvaret sätter en stor press på individen. Jag vet att när jag tidigare arbetade inom vården så slet jag mycket, den dagliga stressen var hög och friheten låg MEN när jag kom hem, då var jag helt ledig.

Jag tror att min oförmåga att skilja på arbete och fritid, hemma och kontoret har bidragit till att eskalera mitt drickande, liksom ett sätt att koppla bort det ständiga surret i huvudet.

Men vill egentligen bara säga att jag verkligen gillade ditt inlägg och hoppas att du får en bra dag! Kämpa på!

Ångestmoln
Tack för ditt inlägg! Det

Tack för ditt inlägg! Det värmer! ❤️ Håller med om att fria arbetstider under ansvar försvårar allt litegrann, lättare att dricka och hålla upp en fasad om man kan jobba hemifrån när man är bakis, o.s.v. Ingen misstänker mig heller, jag uppfattas som ordentlig och ansvarsfull. Känner mig som en lögnare. Nu som vanligt efter en fylla med efterföljande apati blir jag produktiv och överkompenserar både på jobbet och privat, fixar och jobbar ikapp. ”Städar” undan alla bevis på mitt senaste snedsteg. Så trött på mig själv

DagsförFörändring90
Igenkänning

Är sån igenkänning på allt du skriver.

Även jag får efter en ångestperiod såna där ryck där jag bara måste laga hela världen, jobba ikapp, städa, rengöra ugnen, ringa gamla bekanta som jag borde ringt för längesedan osv. osv. Är liksom en känsla av att man ju faktiskt är en bra människa och nu ska jag bannemej bevisa det.

För precis som med dig så tror jag att många ser mig som duktig och pålitlig och även om kollegorna nödvändigtvis inte känner till mina senaste snedsteg så vill jag ändå på något obegripligt sätt bevisa för dom att jag är bra. För min del tror jag att det har blivit viktigt att visa för omgivningen att jag är så bra, bara för att jag själv inte längre känner mig så bra (pga. fyllor och stök).

Hoppas i alla fall att du haft en bra dag på jobbet :)

Ångestmoln
Aj aj, där kom dem! Har

Aj aj, där kom dem! Har fallit dit rejält kan man säga, normalt drickande i sociala sammanhang under jul och nyår har gjort att drickandet har eskalerat. Igen. Ändå såg jag det inte komma, eller gjorde jag det. Drack massor häromdagen och kunde inte sluta. Känner mig så äcklig. Ångesten är förlamande. Jobbar hemifrån och låtsas att allt är normalt men det är långt i från normalt. Det kanske inte går det här med måttligt drickande ändå, det föder bara ångest hos mig och till slut slår det slint i huvudet. Så sjukt att ingen någonsin skulle tro det här om mig, ter mig nästan tråkig och präktig utåt sätt. Ordentlig. Om folk visste...

Min regel om ett glas vin blev tydligen en regel om att tre glas går bra, det väckte min alloholhjärna och har nu resulterat i en ordentlig fylla. Att det ska vara så svårt det här...

Någon mer än jag som känner sig o det närmaste paranoid när man är bakfull? I flera dagar, har konstiga tankar om att alla hatar mig och pratar illa om mig. Kan inte göra någonting, sitter bara hemma och stirrar i väggen typ. Hatar alkoholen.

Andrahalvlek
En liknelse

Diskuterade det här i ett annat sammanhang. Alla människor har goda och onda sidor. Man stannar kvar så länge de goda sidorna överväger, men när de onda sidorna överväger är det dags att säga tack och hej. Går att applicera på relationen till alkohol också. När de onda sidorna överväger är de få goda stunderna inte värt det längre. Då är det dags att säga tack och hej.

Så var det för mig. Den sista tiden mådde jag inte ens bra när jag drack. Korta stunder ibland bara. För att få någon positiv effekt alls krävdes att jag drack mycket och snabbt. Men då fick jag samtidigt minnesluckor, kräktes och hade råångest i flera dagar. Fy fan vad glad jag är att slippa det.

Kram 🐘

Blenda
Allt hänger kanske ihop

Hej Ångestmoln, jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Och ja, jag blir också paranoid efter en fylla.
Jag har lagt alla planer på att kunna dricka måttligt på hyllan, men har (ännu?) inte nått styrkan att för alltid undvika de svarta slukhålen, där jag desperat dricker mig in i en bubbla för att kunna släppa allt för en stund.
Gick precis idag på morgonpromenaden (varken onykter eller bakfull ska tilläggas, är i en bra fas exakt just nu) och funderade på varför.
Och i mitt fall känns det som att en del i detta är just den där präktiga, ansvarsfulla och kloka utsidan.
Ibland får jag ett överväldigande starkt behov att fly ifrån både den och verkligheten.
Kosta vad det kosta vill, liksom.
Jättedumt såklart, och inte alls säkert att det är samma för dig.
Bara en reflektion.
Kram!

Ångestmoln
Tack för era fin ord! ni

Tack för era fin ord! ni dömer aldrig, bara finns där! ❤️ Det betyder mycket! Tack! Jag vill också fly från allt, behöver en urladdning liksom. Allt är svart eller vitt och allt är liksom tomt inom mig ibland. Jag försöker jobba med mig själv om att en gråzon är okej och normal, men då tappar jag liksom bort mig själv. Jag vill liksom sätta saker i fack och strukturera, annars tappar jag mig själv och vet ingenting till slut. Samtidigt tror jag mycket på den här gråzonen, så förvirrande. Känner ibland inget samhangang, trots att jag borde det...

Ångestmoln
Efter senaste karatefyllan

Efter senaste karatefyllan har jag fortsatt att dricka när jag fått chansen, flera dagar i följd när jag haft chansen till det. Har verkligen gått över gränsen och är nu i ganska dåligt skick både fysiskt och psykiskt. Hur blev det så här? Vet stycken enda vägen ut ur den här ångestbubblan är att inte dricka. Efter några dagar nykter mår man ju alltid bättre och bättre. Ändå kommer suget.... bara några få glas. Tyvärr kommer det bli för många glas när det väl har gått sä här illa igen, måste bryta det här mönstret. Ena sekunden känns det självklart att vara nykter i alla fall ikväll men sen plötsligt vacklar jag...

Det svåra är att det sjuka liksom finns o det friska och tvärt om... samtidigt är man som två olika personer när man dricker eller är nykter. Vill inte vara den där hemska personen som dricker för mycket. Samtidigt vill jag inte känna att jag aldrig mer kan dricka någonting, det känns för stort just nu.

Tröttiz
Ångestmoln.

Ångestmoln.
Jag är från "andra sidan". Ofta blir jag så bedrövad då jag tänker på vad alkohol gör mot människor.
Kram. 🌹

Ångestmoln
Tack för dina ord! 💗Att tänka

Tack för dina ord! 💗Att tänka på hur det är för anhöriga eller läsa på anhörigsidan hjäper verkligen. Det gör så oerhört ont bara.

Ångestmoln
Alkoholen är liksom min

Alkoholen är liksom min tändvätska, jag är så trött och seg och har ofta svårt att ta mig för saker. Bakfyllor gör ju såklart en inte mer produktiv men innan man blir bakfull gör de där första trevliga glasen mig liksom både mer närvarande i nuet, mindre tankspridd och även produktiv. Jag tar mig för saker, orkar/vågar ta tag i lite motiga vardagsgrejer, Etc. Mer risk för att låta lite för dramatisk och löjlig måste jag erkänna att det där första 1-2 glasen vin är som när solen kommer fram för första gången på ämne efter att det varit grått och trist väder ett tag. Inget är som den känslan. Sen resulterar ju drickandet i mindre angenäma känslor och symtom för både mig själv och personer i min närhet. Ändå saknar man och minns man främst det där underbara efter en tids nyktert. Jag måste ersätta alkoholen med något annat- men utan att gå all in och crasha efter några veckor. Jag är en person som lätt tas ner helt i botten och påverkas mycket av saker i min omgivning. Om min man är negativ och butter en morgon när vi vaknar (vilket han ofta är) är det inte så mycket som krävs för att jag ska känna mig helt sänkt och dränerad på energi efter ett tag. Om han klagar på något (även om det inte är på mig) kan liksom 1 + 1 sak bli 10 saker i min hjärna och inte 2. Det liksom accelererar och blir jättejobbigt för mig. Sånt i kombination med andra stressmoment och/eller tristess gör att jag börjar dricka. Vill inte skylla ifrån mig men det känns som att det är ett återkommande mönster.

Ångestmoln
Jag mot sämre än på länge nu,

Jag mot sämre än på länge nu, har druckit gör mycket vid flera tillfällen den senaste månaden. Inga katastrofer som påverkat arbete eller relationer i någon större utsträckning (ingen vet ju liksom). Har väl varit lite seg och omotiverad på arbetet men inte mer än så... Det är skrämmande att bli så fullständigt ur lag efter en fylla mentalt, känner mig paranoid i flera dagar efteråt. Så ovärdigt att smyga och smussla med flaskor och i panik åka till bolaget för att kunna fylla på flaskor utan att det märks att något saknas. Vi har ett ganska stort spritförrråd hemma så det blir ibland svårt att låta bli att ”ta litegrann”. Det här med alkoholen har blivit värre på sistone, det är en verklighetsflykt för att orka med vardagen. Min man är inte den snällaste personen tyvärr, alltid sur och vresig. Dagligen säger åt mig att vara tyst (ibland är han sur redan när han vaknar). Kallar mig fula ord, skriker och skäller för minsta lilla och är allmänt nedvärderande. Om jag försöker prata med honom säger han bara att jag har fel. Han påstår att han varken skriker, svär eller säger något elakt till mig. Min jobbiga relationer gör det inte lättare att låta bli att dricka. Så deppigt allting

Ångestmoln
Jag mot sämre än på länge nu,

Jag mot sämre än på länge nu, har druckit gör mycket vid flera tillfällen den senaste månaden. Inga katastrofer som påverkat arbete eller relationer i någon större utsträckning (ingen vet ju liksom). Har väl varit lite seg och omotiverad på arbetet men inte mer än så... Det är skrämmande att bli så fullständigt ur lag efter en fylla mentalt, känner mig paranoid i flera dagar efteråt. Så ovärdigt att smyga och smussla med flaskor och i panik åka till bolaget för att kunna fylla på flaskor utan att det märks att något saknas. Vi har ett ganska stort spritförrråd hemma så det blir ibland svårt att låta bli att ”ta litegrann”. Det här med alkoholen har blivit värre på sistone, det är en verklighetsflykt för att orka med vardagen. Min man är inte den snällaste personen tyvärr, alltid sur och vresig. Dagligen säger åt mig att vara tyst (ibland är han sur redan när han vaknar). Kallar mig fula ord, skriker och skäller för minsta lilla och är allmänt nedvärderande. Om jag försöker prata med honom säger han bara att jag har fel. Han påstår att han varken skriker, svär eller säger något elakt till mig. Min jobbiga relationer gör det inte lättare att låta bli att dricka. Så deppigt allting

Miss Mary Poppins
Ush då 😢

Vad jobbigt det låter. Så bra att du skriver ❤🙏
Du om någon har en anledning att sluta dricka. Du behöver inte en till sak som drar ner dig.
Hur ser planen ut? Vart är du på väg?

"Ett mål utan plan är bara en dröm"

Kram
🌸💚🌸💚🌸

Ångestmoln
Jag har liksom ingen plan

Jag har liksom ingen plan längre, har provat helnyktert, dricka måttligt samt drick bara ett glas... faller alltid tillbaka mer eller mindre i ett osunt drickande. Känner mig smått apatisk gällande både alkoholen och min relation. Vill tyvärr inte vara helnykter för det verkar inte hålla långsiktigt för mig... bättre med måttlig låg konsumtion (det har lyckats bäst hittills). Men nu är det som att jag inte vill något annat än att få vara ifred från alla människor och dricka mitt vin och stänga av alla känslor. Samtidigt vet jag ju att det inte vore särkilt bra vare sig i stunden eller på sikt. Min man är inte nöjd med någonting jag gör, allt ska vara perfekt för att han ska ha en neutral eller försiktigt positiv inställning till mig. Han klagar på ALLT hela tiden, känner mig mer och mer ensam. Han gillar inte mina vänner eller familj heller, han nog aldrig på riktigt träffat en mer kritisk och nedlåtande människa. Har har alltid varit sådan men nu känns det lite som att jag fått nog. Att jag lyckats hålla mig helnyktrer långa perioder 3-6 mån har inte förbättrat vår relation, snarare försämrats. Det är som att han då saknade en sak han kunde kritisera mig för då och det verkade reta honom. Har var nästan värre då, slog sönder saker, spottade på mig, mm. Hotade att slå mig och slet och drog i mig. Orkar inte.

Kennie
Men..

Det du beskriver är misshandel, både fysisk och psykisk. Inte konstigt att du är nedbruten och deppig om du lever med ständig kritik och hot om våld. Och det du skriver om att det nästan blev värre när du inte drack får också varningsklockor att ringa; att han verkar gilla att ha den makt över dig som han får när du dricker. Vill du fortsätta leva med den här mannen? Utifrån sett vill jag ropa fly. Ta dig ur denna destruktiva relation, så tror jag att du kommer få det så mycket lättare att dricka lagom och hitta glädje och balans.

Sidor