Tillfrisknande, en ny fas i livet

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Zebrafinken
Tillfrisknande, en ny fas i livet
Zebrafinken
Min historia

Vi har varit tillsammans nu i 24 år och har två grabbar tillsammans som idag är 16 och 19 år. Idag har min man varit nykter i mer än 20 veckor 🙏.
Minns när vi träffades jag och min man att han redan då hade svårt att "ta det lugnt" med intaget av alkoholhaltiga drycker. Han har alltid haft ett så kallat "dåligt ölsinne", svårt att känna någon gräns när det är dags att sluta. Vi är båda uppvuxna i bra familjeförhållanden i var sin arbetarfamilj kan man säga, i en medelstor svensk stad. Med den skillnaden dock att min man hade en familj som var mer tillåtande med alkohol i tonåren än vad mina föräldrar var.
Hur som helst tror jag att vi utåt sett verkat ha varit en "normal" familj med ordnade förhållanden. Jag tycker också att det ha varit så, förrutom det jag ska berätta nu.
Min mans sjukdom alkoholism (jag har lärt mig under resans gång att det är det detta handlar om) har sakta eskalerat under många års tid och som fick en rejäl vändning våren 2020. Vad var det som hände egentligen?
Han har alltså gömt undan de starköl han druckit från mig och alla andra på de mest konstiga ställen under årens lopp. I början märkte jag ingenting, eller kanske inte ville se vad som höll på att hända. Mycket svårt som anhörig eller förstå eller ta till sig för den delen.
Minns t ex en gång när jag hittade en öppnad ölburk i yngste sonens garderob som min man hade lämnat där precis. Sådan chock! Detta blev sedan under årens lopp allt vanligare att jag skulle hitta ölburkar de mest konstiga ställen i hus och stuga. Tvättstugan, matkällaren, garaget under sängarna. Som sagt, många konstiga ställen att gömma på. Jag har under årens lopp många gånger ifrågasatt hans alkoholintag varit förbannad, frustrerad och trott att jag skulle kunna tvinga honom att sluta. Hällt ut öl, vin, whisky mm, gömt undan burkar för honom. Detta har bara gjort att han åkt och köpt mer öl att gömma. Jag trodde att jag kunde styra honom från att dricka, men jag hade inte kunskapen då att jag betedde mig fel mot honom.
Min vändning kom när jag hade medarbetarsamtal och min chef undrade hur det var hemma? Där och då brast det för mig och jag berättade för henne. Så skönt, för detta var ju en familjehemliget som vi tillsammans lyckats dölja under så många år. Där och då bestämde jag mig för att ta kontakt med vår kommuns Beroendecenter. Fick även min man att söka hjälp. Tror detta var ca 3 år sedan nu. Vi fick gå var sitt program, han för sitt beroende och jag fick erbjudande om att gå en kurs i CRAFT. Det jobbigaste men samtidigt det bästa beslutet jag tagit i mitt liv! Där fick jag träffa anda personer som var i liknande sits som jag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv först hur jag ska kommunicera med min beroendesjuka man i olika situationer mm, mm. Jag har varit väldigt medberoende mot min man under årens lopp har jag förstått i efterhand. Genom detta program har jag lärt mig att försöka göra rätt saker i olika situationer. Jag vill tro att mitt förändrade förhållningssätt sedan dess nu också på något sätt hjälpt min man att inse att han behövde hjälp för att ta sig ur sitt beroende. Han är som sagt nykter sedan 20 veckor och är som en ny människa! Dock var det hans Företagshälsa som nu hjälper honom. Han har kommit in i ett ettårs behandlingsprogram. Han och jag var i förrgår och pratade med hans behandlare, sådan fantastisk person! Mycket viktigt att den man tar hjälp av förstår vad denna sjukdom handlar om! Min man har också börjat gå på AA-möten och som det låter kommer han att fortsätta med detta. Jag tänker också söka mig till Alanon.
Jätteviktigt att komma ihåg att ni som anhörig måste ta hand om er själva först så att ni mår bra, innan ni tar hand om er anhörige. Så gjorde jag och det fungerade! Jag kan berätta så mycket mer, men det kommer om någon har någon fråga.
Ta hand om er därute, medsystrar och bröder 💕🤗!

Backen123
Hej

Min historia kan du om du vill läsa under alias backen, kändes bara tuggigt att dra den nu. Tack för att du delar, om hopp. Min man är nykter nu, sedan 3mån. Vi har haft ett kaos i 2år, där tilliten försvunnit pga av hans strul i samband med sprit. Så många nätter i tårar, varför och så många nätter med oro då han försvunnit och inte vill veta av mig. Det som har varit jobbigast är ilskan från början blev jag också arg, men inte längre. Jag är inte jag längre fullt ut. Jag går också Craft, har varit på alalon och kommunens anhörigträffar. Jag vill inte ge upp än, men jag kan inte ta mera skit. Min man är passiv aggresiv, hör väl till sjukdomen men det tär att leva med någon som aldrig kan säga förlåt, eller jag förstår.

Bestemor
Förtroende

Så glad att du vill berätta. Jag är rädd ibland att tonen är " lämna,"
Vi är inte där, alla
Kanske blir det ändå oundvikligt
Eller också finns det andra möjligheter som du visar.
Det halmstrået griper jag efter.
Möjligheter
Det måste väl ändå kunna förändras
Just nu är jag bara tillplattad efter kvällens uppläxning
Inte totalt urlakad ändå, jag tror ändå framåt
Men omskakad över det han sagt
Hur livet drabbat honom
Jag har och kan inte ens skydda
Men...skulden blir min.

Zebrafinken
Kämpa på

Hej,
Skönt att höra att din anhörige varit nykter så pass länge ändå. Märkte på min egna man och hört av hans behandlare, att det tar lång tid innan hjärnan återhämtat sig. De har trots allt druckit under lång tid innan de går in i behandling. Tydligen påverkar denna sjukdom väldigt mycket på hjärnan. Jag märker t ex av att min man ofta bli trött, men det blir bättre och bättre allt eftersom tiden får gå och att han får tid på sig. Han vill allt oftare t ex att vi ska ta promenader tillsammans och tar initiativ som inte hänt på flera år.
Förr, när han inte var sig själv, försökte jag tänka att det är hans "beroendehjärna" som pratar nu. Det har hjälpt mig något i allt elände.

Hur gamla barn har du nu och har du fått dem till Alanon? Känns det som att du får hjälp via dem? Tror det är viktigt att de får egen hjälp och att de kan prata med någon utomstående.

Styrkekramar och ta hand om dig!

Zebrafinken
Inte ditt fel

Hej Bestemor,
Det är aldrig ditt fel eller skuld att din anhörige väljer att dricka! Så svårt att förstå, jag vet, men du måste intala dig själv att det inte handlar om dig! Det är hans beroendehjärna som får honom till hans felaktiga beslut.
Försök att tänka på dig själv först och göra saker som du mår bra av! Jag vet att det är svårt, men en bra metafor jag ofta tänkt på...att ta på dig syremasken först innan du ska försöka rädda din nästa.
Vad mår du bra av att göra? Promenad, gå ut i naturen? Prata med någon utomstående? Våga ta nya steg och beslut! Det är ditt liv och du måste tänka på dig själv först innan du försöker rädda andra! Om du mår bra kommer det till slut att smitta av sig på din omgivning. Hoppas att din tid kommer och att du snart kommer att känna att du tar dig ur ditt medberoende sakta men säkert!

Kram och ta hand om dig 💕

Bestemor
Bli medveten

Ja, att bli medveten om sitt medberoende är första steget. Du får gärna skriva direkt i min tråd, så ser jag det direkt. Glad över dina tankar. Att bli en hel och stark människa själv måste vara fokus. Nu går vi omkring helt utmattade båda två
Jag lyssnar på medberoendepodden ibland, mycket bra där.
Det är också hoppfullt att hitta nån annan,som du, där läget har blivit bättre!
Jag vill våga tro på att det KAN förändras, men så poff kommer bakslag och jag bara orkar inte.
Det tar energi.
Önskar dej fortsatt lugn och ro i ert förhållande. ❣

Backen123
Barnen

Med mina barn blir det så svårt, dom har aldrig sett min man full el arg. Dom har sett det låga, han som numer sover i eget rum. Jag har berättat att han mår dåligt, och därför dricker alkohol och att han sover dåligt, därav eget sovrum. För 13-åringen har berättat om beroende sjukdomen. Vi flyttade iväg nån månad här i vår, jag var ärlig och sa varför. Flyttade hem, växlade boende så vi fick komma hem, tänkte att det är väl själva f... han ligger ju bara på soffan ändå. Mina barn var glada över beslutet, fast vi hade en fantastisk period i andra boendet. Och så gillar dom min man, han bor numera hemma här av att jag kapitulerade pga ekonomi, tycka synd om osv. Jag är rätt hård nu, kostar på men jag står upp för mig själv så långt det går. Det jag inte kan leva med är depressionen el vad det är, aldrig nå glada tillrop, ingen framtidsplaner. Det är jag som hittar på, drar med och han tackar mig alltid för att jag gör det. Men jag tillåts inte dippa, vara irriterad, sur, dvs inga negativa känslor för då har det hus i h. Hör hur mina väninnor ryar åt sina karlar, jag får inte kritisera klaga gnälla det minsta, som är rätt vanligt om man bor under samma tak. Jag ser inte att det vänder, han rör sig inte, äter en massa skit, har för små kläder pga av viktuppgång. Men jag tänker vänta ut hösten, terapi hos en alkoholteraupet är på ingång. Nu har han farit hem efter ett halvår för att träffa sina söner, men han är bara i sin hemstad i 3 dagar, då är 2 resdagar, så det inte bara jag som blir drabbad. Så det här är så mycket, inget har fungerat. Jag drog till stugan med äldste sonen i helgen, han hade varit helt galen igen. Han trodde nog att jag ville att han skulle följa med, jag sa nej tack. Förväntade mig ett återfall, hörde han varit på middag. Men när jag kom hem så hade han varit på AA, hälsade, satte sig ner i tv-soffan och vi pratade väder och vind ansträngt. Men skillnaden var, han hade utfodra djuren, brukar han inte göra när han är kränkt, det var snyggt hemma, han berättade att han tagit bort Facebook och att han skulle åka hem. Så vi får se, om dom vita knogarna börja släppa, att han 3mån tröskel var hög. Men just nu är det skönt att vara hemma själv med barn utan honom, hade mina ungdoms kamrater här sedan igår och jag kunde slappna av i det, fått jättemycket hjälp ute.