Hur blir man fri??

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Profile picture for user Djävulsdansen

Ja så känns det just nu när jag sitter här och sörjer att just min man skulle bli en beroendeperson.. Jag saknar ( hur galet och tokigt det än låter) att få dela en flaska vin. Bli sådär lite lagom berusade, spela bra musik, skratta, dansa, älska och prata.
Snart ska vi till Helsingborg och bo på hotell. Vi brukar tura över till Helsingör. Det lär vi säkert göra denna gången med och det lär bli supermysigt. Men.. Jag sörjer att vi inte denna gången kan glida in på ett hak och värma oss med en Irish Cofee.. Inte kan ta den där obligatoriska ölen. Jag lider med min man att han drabbats. Tycker det är orättvist! Kan ju tyckas egoistiskt och omoget att sörja avsaknaden av alkohol men det är faktiskt så jag känner just nu.
Trots allt elände den jävla alkoholen har ställt till med.. Så mycket ångest och så många tårar. Men också så många mysiga, roliga och galna stunder. Jag tycker det är svårt att förhålla mig till alkohol för egen del. Hemma dricker jag aldrig.. Skulle aldrig få för mig att öppna en flaska vin medans mannen sitter bredvid med en Ramlösa. Det känns helt enkelt inte rätt och jag skulle inte njuta av vinet. Men när vi träffar vänner dricker jag. Samtidigt som jag faktiskt får lite dåligt samvete och tycker synd om.. Mannen klagar inte. Men innerst inne vet jag att han också sörjer det goda glaset rödvin till maten. Att han saknar att vara en del i gemenskapen. Att han känner sig udda och malplacerad i vissa sammanhang
Men!!! Jag är förbaskat stolt över honom och såklart även tacksam över att han inte dricker.. Är jag ensam om att tänka/ känna såhär? Kram på er ⭐️

Profile picture for user Anthraxia

Lite så kände jag också i början, men nu har jag lärt mig att ha precis lika kul och vara precis lika uppsluppen och glad - utan att vara drogad; det var såklart svårt, men det går.

Svårare verkar det vara för pojkvännen, som fortfarande anser att han "behöver" dricka, helt enkelt för att uppnå en sinnesförändrande effekt. Å andra sidan så "får" ju han dricka, så länge han gör som han ska, så det är ju hans problem.

Jag saknar inte att dricka. Alls. Det jag saknar är en partner som inte känner ett behov av det för att "våga vara sig själv" :/

Profile picture for user Nordäng67

Drack heller inte tillsammans med mitt ex men kunde också känna att det var lite tråkigt att inte kunna laga god mat och dricka lagom med vin. Jag drack om jag var ute med tjejkompisar men då hade jag dåligt samvete om han hade en nykter period. Ibland ljög jag till och med och sa att jag druckit isvatten hela kvällen. Var rädd att han skulle frestas och trilla dit igen. Härligt att nykterheten håller i sig, glad för din skull. Förstår att du är stolt över honom <3

Profile picture for user Adde

som idag är en nykter alkoholist, och nykter för min egen skull, har aldrig haft problem med att andra dricker. På den tiden jag levde i 2-samhet så hade vi vårt fredagsmys tillsammans på kvällen med god mat och för henne vin. Jag drack/dricker med nöje kolsyrat vatten !

Jag tror att jag som alkis måste vara medveten om, acceptera, att det är jag som har sjukdomen och inte de som är runt mig. Jag har varit med om att folk har sneglat på mig och valt bort vin fast de gärna skulle vilja ha och jag har frågat varför de gör så. Svaren har blivit lite blandade, ofta skamsna.......du dricker ju inte !! Jag förbjuder ingen att dricka, det är var och ens eget val. Ni bestämmer själva !!

Profile picture for user Djävulsdansen

För ett par dagar sedan förlorade vi en kär släkting och vi sörjer.. Ångesten river & drar
Tyvärr tar mannen till den enda lindring han vet. Alkoholen. Som hjälper honom att fly bort & slippa känna ?Jag gick in i gamla mönster direkt. Min ångest & mitt kontrollbehov slog till med full kraft. Försökte prata honom tillrätta, uppmanade att ta Antabus, piller mot ångest. Jag bönade & bad. Till ingen nytta! Än en gång tog jag en kamp, gick in i en strid jag vet att jag inte kan vinna. Idag har jag ingen ork att argumentera & strida. Jag letar inga burkar eller flaskor. Jag försöker vila i insikten att det finns inget jag kan göra mer än att ta hand om mig själv & mitt mående så gott jag kan. Var hos läkaren imorse. Vi kom aldrig in på min mans missbruk.
Men läkaren ordinerade antidepressiva & något att dämpa ångesten med. Samt 2 v vila. Min kropp & mitt psyke behöver tas om hand. Det är dags för mig att sätta mig själv & mitt mående i första hand. Men det är så svårt.. Jag får stålsätta mig själv
Jag bär gärna allas oro, ångest & bördor
Vi har ju barn. Vuxna men 1 bor fortfarande hemma. Har ångest över att han återigen ska behöva komma hem & mötas av en onykter förälder. Det gör fysiskt ont i mig
Vem är jag som inte kan skydda mina barn från det som gör ont? Varför har jag inte dragit i nödbromsen tidigare?
Nu återser bara att se hur detta återfall blir. Just nu dricks det cider då det är det enda som finns. Kanske stannar det där, kanske inte. Jag påminner mig själv igen att det finns inget jag kan göra. Valen & kampen är inte min. Skickar en kram till alla er andra som kämpar på ❤️

Profile picture for user Olyckligpingla

Jag gråter när jag läser detta. Är i precis samma situation. Min man kan bli så frutansvärt elak mot mig när han är full och arg över minsta lilla så varje gång han dricker är jag livrädd och sitter på nålar. När han är nykter har han ångest ,så han dricker för att dämpa den.
Jag är inte lycklig. Det var inte såhär jag ville leva. Sen när han är nykter så är han ju en helt annan person och så skäms han och ber om ursäkt och jag ”glömmer” för då är han ju den jag vill vara med. När man hör hur det låter utifrån så kan jag förstå hur andra tänker, hur man kan stanna i en sån destruktiv relation men det är så förbannat jävla svårt att lämna. Min man har också lovat mig 1000 gånger att sluta. Jag vill bara säga att du är iallafall inte ensam <3 :-(

Profile picture for user Djävulsdansen

Med ångest som fyller varenda skrymsle av min kropp. Känns som hjärtat ska hoppa ur halsgropen.. Mentalt utmattad, dränerad på energi. Igår blev det en hetsig diskussion mellan min man och son.. Jag var rädd att det skulle spåra ut, gå till handgripligheter
Orden som sades har spelats upp i mitt inre hela natten. Min man var en främling jag inte känner och sonen lät honom veta att han har förlorat all respekt för honom
Det var första gången det hände och det gjorde fysiskt ont i mig
Att inte jag som mamma kan skydda mina barn från det som gör ont..
Mannen sover fortfarande
Här sitter jag och vet varken ut eller in
Hjärta och hjärna är oense som så många gånger förr
Mitt förnuft vet vad jag borde göra men mitt hjärta säger annat.
Jag sörjer att jag är så sjuk i mitt medberoende. Ingen normal, frisk människa hade utsatt sig själv och sina barn för detta och förlåtit om och om igen
Men genom att glömma och förlåta slipper man ta itu med det som gnager och gör ont.
Man låtsas som ingenting
Men i hjärtat finns ett svart hål där besvikelse, oro och ångest bor
Det är fan ett under att man som medberoende inte brakar ihop totalt av all påfrestning och bergochdalbanor man tvingas åka. Funderade nyss på att åka hemifrån. Komma bort
Men tom det är jag för svag för
Min ångest gör att jag inte fungerar..
Tänk om han ger sig ut på byn efter mer sprit, hamnar i trubbel..
Om han träffar någon vi känner
Ja! Jag skäms över honom när han är inne i en period, likt en manisk blodhund som fått upp ett spår. Omöjlig att stoppa
Jag borde ringa en vän, prata
Men jag skäms över min egen svaghet
Att jag tillåter mig själv att bli sviken om och om igen. För en frisk utomstående är ju rådet självklart att lämna. Brukar också få råd att säga åt honom att sluta dricka, skärpa sig, hälla ut drickan eller dylikt. Det låter enkelt men jag vet ju att det inte fungerar.
Så här sitter jag. Ensam med min ångest

Profile picture for user Ullabulla

Dig ett par gånger tidigare.
Jag förstår såväl din vånda.
Jag har själv några gånger utsatt mina
Barn för fylla.

Men du vet trots den ångest du sitter med:
Lämna och må långsamt bättre.
Eller stanna och må långsamt sämre.

Det finns hjälp att få även för oss anhöriga.

Profile picture for user Djävulsdansen

Jag vet så väl innerst inne att du har rätt..
Ändå stannar jag kvar apatisk & handlingsförlamad
Vet inte var jag ska hitta mod & styrka att stå upp för mig själv, resa mig och gå
Jag pendlar mellan att hata & tycka synd om
Det finns ingen logik i mina tankar
En del av mig säger stanna.. Så farligt är det inte.. Han är ju nykter stor del av tiden
Jag vet innerst inne hur tokigt det är
En annan säger gå! Gå & få sinnesro
Skaffa ett liv, ett hem, en tillvaro utan ångest
Jag vet bara inte hur jag mentalt ska klara av att släppa honom.. Kan jag någonsin sluta oroa mig?
Det känns omöjligt just nu

Profile picture for user Skrållan

Det är så svårt att lämna någon man älskar. Men undan för undan så tar det ju på känslorna. Tex. så var jag också livrädd att någon skulle få reda på att min man dricker. Nu har jag kommit så långt att jag lämnat över ansvaret på honom. Det ör inte jag som avslöjar honom, det gör han så bra själv.
Jag tror att man måste bolla dom här tankarna i huvudet, och till slut är man mogen att fatta ett klokt beslut om man ska lämna eller stanna.
Styrkekramar till dig

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack för input! Ja visst är det svårt, så svårt..
Könslorna tar stryk när man känner sig sviken om och om igen, alla hårda ord och all ilska och hat. Det tär på både en själv och relationen. Kanske är det inte längre kärlek jag känner? Att självutplåna sig själv borde ju inte vara kärlek
Men så blir mannen nykter och man förlåter, puttar undan känslor och hoppas
Tills nästa smäll
En resa som aldrig tycks ta slut
Våra vänner/ släkt vet att min man dricker
Jag försöker att inte skydda honom även om det är svårt. Tankarna far fram och tillbaka. Ena minuten är jag redo att lämna för att i nästa vakla och tycka synd om
Hoppas få ordning på tankarna snart
Stor kram tillbaka

Profile picture for user Djävulsdansen

Var tänkt att vara min! Tid för återhämtning, samla kraft för att orka kämpa vidare, framåt! Att sitta och titta på en berusad man är det sista jag behöver just nu
Men återigen får mina behov komma i andra hand. Känner inte igen mig själv. Orkar varken skrika, gråta eller hälla ut alkohol. Låter förfallet komma
Ångesten pockar på uppmärksamhet
Och jag är trött. Så trött!
Har funderat på att åka iväg ett par dagar för att slippa se eländet men något hindrar mig. Skam? Skuld? Oron att något ska gå riktigt illa? Jag vet inte vad det är men jag är oförmögen att packa en väska och gå
Blir ledsen på mig själv. Att jag sviker mig själv om och om igen. Att jag fortsätter dansa med i djävulsdansen.
Att jag inte älskar mig själv mer..
Att jag är oförmögen att ta kontroll över mitt eget liv och mående.

Profile picture for user Ullabulla

Försöka vara lite tuff med dig Softjessi.
Jag hoppas du kan läsa in min omsorg och välmening i det jag skriver.
Det sista jag vill är att såra dig.

Om du ställer dig följande frågor:
Vad vinner jag på att må såhär?
Vad vinner jag på att stanna?
Vad förlorar jag på att gå?

Där någonstans kanske du kan få fatt på trådarna i det känslokaos du är i just nu.

Kanske vinner du tid?
Kanske vinner du omgivningens sympati och förståelse.
Kanske vinner du makt i att du möjligen plågar även din man då han ser att du mår dåligt.
Kanske slipper du ta ansvar?
Kanske vill du egentligen inte gå men lindar in det i en oförmåga?

Dvs du vill inte ta ansvar för att du stannar kvar trots att allt säger att du borde gå.

Så var det i alla fall för mig.
Inget försvarade egentligen att relationen skulle fortgå,men jag nöp fast som den värsta bulldogg.
Läs anthraxias fantastiska inlägg om hur hon rasar över andras beteende och deras oförmåga att släppa taget om den människospillra som den beroende ibland uppvisar.Trots att hon i nästa andetag säger,att det är ju också jag.

Vi blir samma människospillra,delar samma glasögon och samma oförmåga att göra slut på plågan.

Allt det jag skriver är bara de tankar och reflexioner som jag själv hade.

När jag väl gick/blev lämnad av en som ville dricka istället för att leva nykter med mig så hade ändå första steget tagits mot frihet.
Jag gick aldrig tillbaka även om vi hade tät kontakt och något som ändå liknade en relation men inte fullt ut.

Endast där i ensamhet utan min beroende så kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men först rämnade jag ordentligt och förstod hur sjuk jag var,det hade jag inte koll på innan.

Att våga vara ärlig och ta konsekvenserna av den verklighet man lever i är jättetufft.
Jag vet inte om du fortfarande varit på alanon eller tagit kontakt med någon typ av terapi eller hjälp för den situatio du är i?
Det är oftast första steget.
Vi klarar det sällan ensam,precis som den beroende oftast behöver någon typ av stöd och hjälp för att bryta sin nedåtgående spiral.

Profile picture for user Anthraxia

Som svar på av Djävulsdansen

Jag är fel människa att säga det här, för jag stannade också, tills för några dagar sedan, då vi gjorde slut utan skrik och gap.
Jag fick den ovanliga ynnesten att faktiskt få se min partner sluta dricka.

Alltså, han gick från en halv/en hel dunk vin om dagen, varje dag, till en fylla var annan/var tredje helg.

Och trots det var vi ju inte lyckliga. Trots det gjorde vi slut - och här sitter jag och inser att jag KASTAT bort hela det senaste året.

För det första han gjorde efter att vi bestämt att det var slut, var att knapra i sig sitt piller, och vandra iväg på Systemet.

De senaste dagarna har både han och jag pratat om att försöka igen, men jag inser mer och mer att det går inte.

Så länge jag är där så är han nykter. Så länge han ska jobba så är han nykter.

Men MITT LIV har gått ut på enbart honom så länge nu.

Ja, visst - han är sjuk, din man är sjuk, men om karln din har antabus hemma, och inte tar den utan väljer att utsätta DIG för det, då finns det ingen orsak att känna skuld eller tycka synd om - han säger klart och tydligt att du ÄR mindre värd än spriten.

ÄR du det?
Är du och ditt liv mindre värt än alkohol?

Även om han skulle bli nykter så skulle det för alltid ligga i bakgrunden.

Snabb fråga; hur ser dina drömmar för de kommande fem åren ut?
Har du några?
Passar han in i dem UTAN att sluta dricka?

För ditt liv passerar nu - du kommer inte få tillbaka de här åren. Är det verkligen värt det för att sitta och må dåligt?

Profile picture for user Djävulsdansen

Och planerade att gå. Ändå sitter jag kvar här. Oförmögen att agera.. Har ju dessutom ett hemmaboende ”barn” att ta hand om/ finnas till för..Och jag är rädd. Så rädd att min man ska göra sig illa, kanske rentav dö.
Det hade jag inte orkat bära..
Maktlös, så maktlös
Mitt liv rasar och jag är oförmögen att agera

Profile picture for user Ullabulla

Om du tar av dig offerkoftan,vad händer då?
Om du faktiskt kommer överens med din son att han "passar pappa" en kväll.
Kan ringa dig om det går överstyr.
Så får du göra en markering för din egen skull.
Inte för din mans.
Och så kommer du tillbaka i morgon.
Ta in på hotell eller vad som helst.
Varje steg i rätt riktning kommer att lyfta dig en liten smula.
Kanske morgondagen kan bli sonens att släppa taget,sova över hos en kompis etcetera
Och om spiralen fortsätter åt fel håll så kan ni tillsammans (du och sonen) ta in på hotell en natt.
Ha en strategi och håll den de närmaste två tre dagarna.
Längre än så behöver du ju inte tänka.
Det är samma som för den beroende som för oss.
Gör rätt en kvart i taget,en timme i taget,en dag i taget osv.
Återigen,inte för att din man ska vakna upp eller förstå läget eller eller.
Utan enbart för din egen skull och för din egen utveckling.
Skit i konsekvenserna de närmaste dagarna.
Förmodligen dricker han vidare för att du och sonen sviker(vilket ni naturligtvis inte gör).
Han kommer troligen att hålla flaskan ännu hårdare.
Men låt honom göra det.

Så småningom blir han nykter och då ligger denna händelse kvar.

Inga kommentarer,eller konfrontationer eller anklagelser.
Bara en stilla sorti pga att situationen är ohållbar.

Så småningom så kommer man till den punkten att man orkar göra mer rätt än fel.

Profile picture for user Ullabulla

en sån här gång att man kunde ringa varann.
Även om mina råd inte är möjliga för dig just nu att ta til dig mer än i huvudet.
Så önskar jag att de slår rot i dig och att du kanske nästa gång är mer beredd.
Istället för att sitta lamslagen som du gör nu.

Profile picture for user Djävulsdansen

Nykter men tilltufsad och säkerligen väldigt ångestfylld sitter mannen i andra hörnet av soffan.. Inte ett ord har han yppat om tokerierna som utspelats här hemma ?
En veckas galenskap...
Jag väntar.. Väntar ut honom.. Väntar på en ursäkt, en förklaring, en plan.. Väntar på något!!?? Någon som känner igen det här beteendet? Är ju vansinnigt att tro man kan bete sig som ett svin och komma undan med det ?

Profile picture for user Ullabulla

Tar in,ända in att din man är sjuk.
Inte rår för sitt beteende och sitt beroende.

Visserligen är ansvarig för sitt tillfrisknande,men inte egentligen för den sjukdom som han just nu är mitt uppe i.
Om du bara konstaterar att nu är det klart för den här gången. Ruskar på dig och kliver upp ur soffan.
Inte låter honom stå till svars osv.
Utan bara fortsätter med ditt.
Vad händer då med dig?
Vad händer med honom?

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack igen för kloka ord & input
För att du ger mig nya infallsvinklar.
Skulle behöva en Ullabulla i mitt liv ❤️
Ja.. Vad händer då? Jag kan inte låta bli att känna mig sviken... Och besviken.. Och kan tycka att genom att låtsas som ingenting kommer han lätt undan, utan några större konsekvenser.. Jag vet inte.. Ett förlåt och tack för allt du gör/ står ut med!?
Men det är kanske min sjuka medberoende sida som spökar!? Är kanske inte rimligt...
Men att låtsas som ingenting känns ju som ett medgivande att det är ok?
Gillar att du bråkar med mina tankar?

Profile picture for user Ullabulla

För att man "står ut" med fylla och dumheter som sägs och görs på fyllan.
Som inte är den man,man egentligen lever med.
Man vill ha förklaringar och förlåt och gottgörelser.
och det är liksom den betalning,eller lön man får för mödan.
Att de är snälla,bekräftande lite hundiga i sitt beteende.
och man får storsint förlåta dom.

Dvs man är då plötsligt i överläge igen för att tidigare ha varit i ett extremt underläge.

Men det är den karusellen man mår bäst av att bryta.
Och för att bryta måste man göra annorlunda.

Och hur man gör det,det måste man komma underfund med själv.
Men ilska och anklagelser,eller tyst surande biter definitivt inte.
och gör en själv inte ett dugg gladare heller.
För man köper så gärna deras aldrig mer.
Som ingen tror på,men ändå försöker man.
Du kanske har läst Märta tikkanens fina dikt:
Tycker den så fint beskriver hur man beter sig.

Dikt av Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

"Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

Men jag trodde ju alltid
på det du sa
och älskade dig
och var övertygad om
att du egentligen inte ville någoning annat
än sluta dricka
och aldrig börja igen

Det föreföll förresten
fullständigt logiskt
för vem skulle frivilligt
vilja ha det så jävligt
som du hade det varje gång
och det blev dessutom alltid
lite värre
än den förra bottenjävliga gången

Nångång när jag misströstade
frågade jag dig
varför du inte hade slutat
fast du så säkert lovade
att du skulle göra det
förra gången

Då svarade du
att du egentligen inte
hade velat sluta
innerst inne
den gången eller nån annan gång
Men, sa du, nu ville du
på ett helt annat
och alldeles nytt sätt
Nu ville du
alltså verkligen
aldrig mera dricka
Och trodde jag dig?

Naturligtvis trodde jag
nu när du ville
också allra innerst inne
Och jag älskade ju dig

Småningom blev det så
att jag kanske egentligen
inte längre trodde
när du försäkrade att du
skulle sluta

men jag kom på mig med
att jag tydligen ändå
hade gått omkring och hoppats
eftersom jag varje gång
blev så ohyggligt
besviken

Man borde förstås
varken tro eller hoppas
utan bara älska
och vara lika
överraskad
och tacksam
varje nykter kväll
efter en nykter dag

Så är det bara inte
det är inte alls så

När jag inte längre tror
och inte längre orkar hoppas
bryr jag mig inte om
ifall du är nykter
eller super

Nu får du tro och hoppas
alldeles för dig själv
jag har tröttnat på
att bli besviken
jag ställer inte längre upp
på dina villkor

Av alla sätt
vi har prövat på
verkar det här vara det enda
som faktiskt har effekt

Synd bara
att det kom för sent
för mig

Så var det alltså
min likgiltighet
du behövde
medan min kärlek tydligen
bara var dig till skada"

Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga

Profile picture for user MondayMorning

Ullabulla - du är en mycket klok kvinna. Läser mycket av det du skriver. Klok är ordet.

Softjessi - vad skulle hända om du nästa gång din man är på väg in i en manisk period -
bad honom gå? Han kan ta sina perioder någon annanstans. Varför ska du gå?
Menar inte för gott - men för att visa sin familj respekt.

Din son mår förmodligen dåligt och tyvärr är risken
stor att han hamnar i ett medberoende i vuxen ålder.
Är det något du har funderat på?
Att skaffa honom hjälp för detta för att minimera den risken?

Ledsen att det sket sig igen .....
Hoppas att din man förstår att han måste ta hjälp.
Vet du hur mycket din man dricker under en period?

MM

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack för att ni orkar läsa och engagera er ❤️
Betyder massor!
Du har så rätt igen Ullabulla! Jag vill ha betalt, vill att han ska skämmas..
Men mest av allt vill jag nog ha en bekräftelse på att han förstår hur illa han gör oss när han dricker. Och den uteblir ju om det bara slätas över.. I fyllan låtsas han åtminstone vara helt oförstående när jag påtalar hur det påverkar oss..
Då är det bara han, hans ångest och spriten som räknas. Åh vilken fin dikt! Precis så!
Har läst mycket om boken och försökt köpa den utan att lyckas. Får kanske prova på biblioteket. Samtidigt tänker jag.. Är det möjligt att vara likgiltig inför någons missbruk om man fortfarande älskar?
Eller det är möjligt först när man gett upp och slutat älska?
MM! Jag erbjöd min man att köra honom till ett hotell där han kunde supa i fred men svaret blev nej.. Han tycks inte förstå hur hemskt det är att tvingas se på misären
Jag tror han är väldigt rädd för att vara ensam.. Båda våra barn blev erbjudna anhörigvecka i samband med min mans behandling. Dottern gick men sonen ville inte. Sonen är mer inbunden.. Säger att han inte orkar bry sig om pappa mer.. Att han har svikit så många ggr.. Att han inte kämpar tillräckligt själv.. Han är uppgiven och även han trött på att det efter en period förväntas va som vanligt. Ska ta upp anhörigvecka med honom igen.. Kanske han är mogen och mottaglig nu 5 år senare.
Ja! Hjälp måste mannen få. Men det tycks finnas mer okunskap kring periodare.. En svårare nöt att knäcka? Och om man är nykter långa perioder vaggas man in i någon sorts trygghet/ förnekelse..
Får jag fråga hur du själv gjort för att bryta ditt missbruk?
Han dricker mycket och allt han kommer över.. Denna gång har det varit bag in box, vinflaskor, bubbel samt otaliga flak öl och cider.. ( då det var vad som fanns tillgängligt)
Han dricker snabbt för att sedan kunna somna, vaknar och upprepar samma procedur.. Det är väldigt destruktivt
Sprit är nog att föredra egentligen då det ger en snabb och önskvärd effekt ganska direkt.
Det är så sorgligt att se.. Hur en människa kan bli som förbytt över en natt.
Kram till er båda ❤️

Profile picture for user MondayMorning

Har han rätt att säga nej? Jag har svårt att se att han inte skulle förstå att han sårar sonen.
Hjärnan blir ju iofs påverkad och man tänker inte på ett rationellt sätt när man dricker även om det
är i perioder så tar hjärnan stryk.

Nu har jag snart 3 år helt utan alkohol och jag vågar påstå att hela min omvärld ser annorlunda
ut. Jag kan se andras behov och förstå andras resonemang på ett helt annat vis. Hjärnan har
"mognat" och det jag inte kunde "se" för 3 år sedan är nu så glasklart. De mängder vi dricker
skadar naturligtvis vårt tänkande.

Jag tror att den bekräftelse och förståelse du vill ha kommer när din man bryter ihop och kapitulerar.
När alla väggar rasar ihop och man kommer till insikten att jag super bort mitt liv. Jag super bort min familj.
Han har förmodligen ett "accepterande" från dig så länge du är kvar. Även om du inte accepterar det så är det
så i din mans värld. I sin egen värld så har han inte stört, förmodligen stängt dörren och sover och dricker.
Och så farligt kan det väl inte vara? Min fru är ju kvar, så det är väl ingen misär?
Han har svårt att förstå din medberoende sida. Förmodligen dricker han så mycket i sina perioder att han
inte heller minns eller vet att han har betett sig illa.

Det som hände var att min dotter kom hem i en dålig period. Hon var hos sin pappa och jag erkänner att
jag pga av en veckas drickande inte fattade vilken dag det var. In kliver hon i misären jag har lyckats dölja
under många år. Hon såg på mig med orden: Sök hjälp eller så förlorar du mig.
DÅ i den sekunden fattade jag att höll på att förlora den finaste jag har, min familj.
Nu ser jag att hon räddade mitt liv.

Jag har lyckats förskona min dotter från mina perioder då hon har vart hos sin pappa varannan vecka.
Planerat en period - börja dricka när hon drar - supa i en vecka - ställa mig upp dagen innan hon kommer hem igen.
Nu kom hon hem till att se 6 st liters tomma flaskor runt sin mamma.

Inte bra. Hon har egentligen aldrig sett mig bete mig illa, då jag i princip har levt som nykterist när hon har vart med
mig.

Jag förstod bara att jag var tvungen att bryta detta, jag har inte fysiskt beroende men likt din man velat dra ner livs-rullgardinen i en vecka.
Orsaka mig själv en blackout från livet. Precis så. Vakna till. Snabbt dricka 10 cl sprit. Somna om. Vakna. Dricka - klunka i mig.
Somna om.

Men det är SÅ svårt för din man - att se att man har problem. Periodiskt beroende är komplicerat.
Hur funkar det? Av 12 månader är vi nyktra de flesta av månaderna helt utan tankar på A för att 2-3 månader
totalt supa lita narkomaner. Men läs: Narko - mani, Dipso - mani. Det är mani som ligger i grunden - tror jag
själv. Det finns inget stopp.

Hur ser livet ur efter en period? Lever ni som vanligt utan att prata om det?
Någon skrev tidigare i din tråd: Alkoholen är så mycket viktigare än dig och er son.
Skriver det igen. Det är enbart så i en dålig period. I en bra period så betyder ni allt och
alkoholen har ingen plats.

Jag vågar nog säga att din man inte ens har några tankar på A i en bra period. Inget sug.
Tills nästa smäll på käften kommer oavsett vad som utlöser den.

Det jag har fått hjälp med är under KBT: Konsekvenstänkande, impulsivitet, lära mig att "spela hela filmen - vad händer när jag tar första glaset?"
Det visade sig också under min rehabilitering att jag har ADHD, något jag inte vetat om. Jag fick en utredning som ledde till diagnos ADHD.
Valde att medicinera i låg dos. Det har också förändrat mig i kampen mot A.

MM

Profile picture for user MondayMorning

En konsekvens.
En konsekvens som gör SÅ förbannat ont att han inte har något val.
Inte ett hot. Det funkar inte. En överjävlig handling.
Din man kommer att fortsätta så länge du vårdar
honom. I din mans alkoholiserad värld är det samma
sak som att du accepterar det.

Jag har svårt att förstå medberoende men förstår självklart
att det inte är lätt.

På samma sätt som ni inte förstår vårt beroende så har jag
svårt att förstå ert sätt.

Besvikelsen och sorgen måste (i min värld) ta slut och
döda den kärlek man har?

Finns det inte en gräns även för medberoendet och man
antingen accepterar eller kapitulerar?

När man blir spyfärdig på det och gör precis vad som helst
för att slippa det?

Profile picture for user Djävulsdansen

Förlåt för sent svar..
Du har så rätt.. I att han ser det som ett accepterande från mig som förlåter och stannar kvar gång på gång.. Det blir en ond cirkel och jag tycks oförmögen att hitta ut
Jag tycker själv att det här med periodiskt beroende är svårt att greppa.. Man är ju ”frisk” långa perioder. Sen blir det precis som du säger mani. Det är kusligt att se..
Efter en period.. Jo vi pratar. Jag söker en förklaring. Mannen säger att det inte finns någon bra förklaring.. Han vill bara sova bort det sjuka som just då härjar i kroppen. Precis som du beskriver. Jag lider med både honom och alla andra som drabbats men är samtidigt så besviken på honom att han inte söker mer hjälp. Han tycks mer acceptera att det är så hans liv ser ut. KBT låter lovande! Hade varit fantastiskt om han gav det en chans. Samtidigt blir det så att jag tassar runt lite på tå. Vill inte älta perioden för mycket. Vill inte trigga igång ångest
Vilket såklart är helt galet
Besvikelsen och sorgen ligger såklart och gnager. Tilliten försvinner.
Många gånger har jag önskat att kärleken ska ta slut så jag kan avsluta relationen och gå. Men den finns kvar där. Kärleken till min nyktra man. Men en dag rinner det säkert över och kärleken dör ut
Jag önskar så innerligt att min man kunde kapitulera precis som du gjort
Innan det är för sent!
Jag beundrar dig MM!
Stor kram

Profile picture for user Anthraxia

Hans beteende måste få konsekvenser, han måste inse HUR illa han gör er - enda sättet att få in DET i hans skalle är troligen att lämna honom. Tills dess är det ju bara du som "gnäller" - men det KAN INTE vara så illa som du säger, för då skulle du gå.

Så, enda sättet att skära genom alkis-filtret är troligen att lämna.

Jag vet inte. Jag tror det.

(Edit: notera att "gnäller" och "Kan inte vara så illa" inte är min åsikt, utan mitt förslag på alkis-resonemang - och jo, jag tänker fortsätta säga "alkis" hur jävla kränkande det än må vara för det stackars missbrukarna, för mig ligger skillnaden i "alkis" = självisk skithög som glatt förstör allt omkring sig UTAN att ens göra ett seriöst försök att bli frisk - så känner man att man inte matchar det så behöver man inte ta åt sig; mitt förakt är reserverat de som vägrar säga "såhär är jag, jag trivs med det, jag tänker inte förändras, du slösar ditt liv om du tror något annat" istället för att fortsätta ljuga och ljuga och ljuga och ljuga, och ge falskt hopp, och slösa andra människors liv genom att låtsas att de tänker förändras)

Profile picture for user oroligfru

Jag måste ta tid att gå tillbaka till start av denna tråd då jag ögonblickligen känner igen mig. Min man kan också vara nykter (om jag är hemma o inte på resande fot) i många månader, men så fort han reser till Sverige (bor utomlands) eller om jag gör det så tappar han fullständigt kontrollen.
Senast nu denna vecka då jag varit i Sverige, då jag åkte hem för att fixa en sak åt honom, så fullständigt kraschar han, spyr på balkongen så grannarna ser, gömmer sprit i buskarna utanför, nästan medvetslös och spenderade 12.000 på sprit. På 8 dagar!!

Ska läsa mer om din resa,
Kram

Profile picture for user Djävulsdansen

Ja det är så jag känner mig just nu..
ännu en semester åt helvete.
Och jag är så arg så ledsen och så fruktansvärt ångestfylld. Mest arg är jag på mig själv som borde vetat bättre, borde vetat att allt skulle gå åt skogen. Vad fan ör det för jävla fel på mig?? Jag är sjuk! Så sjuk! Och så arg! Började bra. Lite socialt drickande. Tills det var dags att inta lite vin istället för frukost. Ja sen kan ni själv räkna ut resten. Jag har gråtit, bönat, bett, skrikit, kastat saker och sagt de jävligaste och mest sårande ord jag kan komma på. Jag har tagit hand om, äcklats av och känt obehag.
Jag har varit rädd. Packat en väska för att lämna honom här i ett främmande land men inte kommit iväg. Rädd att han ska supa ihjäl sig eller göra sig illa. Varit ensam, så ensam. Legat vaken om nätterna, ömsom med ångest och samtidigt ett hopp om att morgondagen ska bli bättre
Men den blir aldrig bättre tillsammans med en alkoholist. Jag borde fattat det! För flera år sedan. Och det gör ont! Så in i helvetes ont! Nästan en hel semester åt helvete!
Årets chans att njuta o vila upp sig. Istället kommer man hem som ett vrak. Och jag gråter när jag tittar på mannen. Försöker hitta min man, han jag älskar. Men hur kan man älska någon som älskar flaskan mer. Någon som i en period skulle byta bort en mot en flaska vodka? Någon som trots mina böner sveper den ena ölen efter den andra? Någon som inte ser mig och mina behov..
Jag är så ledsen.. Över att min man inte vill kapitulera inför sitt missbruk.
Att han inte vill välja mig. Trots att jag väljer honom om och om igen. Jag är en idiot!
Jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Tillåter mig att bli manipulerad och ljugen för. Lindrar ångesten när den kommer och förlåter om och om igen.
Ingen frisk människa skulle göra så!
Ändå har jag så svårt att göra mig fri. Att gå! Det valet kan ju ingen ta ifrån mig. Ändå stannar jag och hoppas om och om igen.
Hela mitt jävla liv kretsar kring hans nykterhet. Mitt mående går hand i hand med hans beroende! Jag är så sjuk, så sjuk i mitt medberoende att jag tvivlar på att jag någonsin kan ta mig ur det.
Tänkte egentligen inte skriva här då jag skäms över min egen svaghet. Men det här får bli en del i processen.
Kanske jag ska låta honom läsa en vacker dag. Kram till alla er andra som kämpar ❤️

Profile picture for user Nordäng67

Lider med dig! Sommaren för två år sedan mådde jag ungefär likadant! Det GÅR att ta sig ur och få ett bättre liv! Tror det var det berömda bananskalet när det gäller mig själv. Vet inte vad det var som fick mig att ta steget mot ett annat liv. Lyckliga omständigheter tur i oturen men framför allt stöd och pepp här! Så sluta skämmas och fortsätt skriva av dig! Slösa inte mer tid på honom! Bara gå utan att tänka för mycket för sammanfattningsvis är det skadligt att ha det som du har det! Du har kämpat nog nu! Det är som ett fängelse, dörren ut i friheten är öppen men av någon anledning är man rädd att ta steget ut i friheten. Som sagt gå därifrån! Massor med kramar och styrka ♥️

Profile picture for user Skrållan

Förstår dig så väl. Har ju varit i samma sits. I början kom tankarna, dricker han för mycket? Jag vågade knappt tänka tanken. Sedan började jag erkänna för mig själv, jaa han dricker alldeles för mycket. Att tänka tanken att lämna, nej nej.
Sedan gick det några år igen. Jag stod ut.
Tankarna om att han är alkoholist började ta form.
Ska jag berätta för någon? Aldrig i livet.
Men sedan gick åren. Han drack mer och mer. Jag började må dåligt av det. Började skriva här. Tankarna på att han blev full, ordentligt full varje helg, gjorde ont i mig. Och jag tänkte på det varje dag. Nu berättade jag för mina vuxna barn. Dom hade anat, men inte att det var så illa. En tung börda föll. Jag kunde prata med barnen när jag mådde som dåligas. Jag slutade skriva och läsa här. Jag mådde dåligare av det. Jag började ju ana att jag var tvungen att lämna.
Gick några år igen. Jag hittade tillbaka till forumet . Och efter 2:a försöket att lämna, så ställde jag ultimatum. Det som avgjorde var att mannen var samma dumma man full som nykter. Det flöt liksom ihop.
Och nu har vi bott isär i 3 månader. Vi har tecknat oss för egna lägenheter och håller på att sälja hus.
Och fast det varit svårt, så vet jag att jag är på rätt väg. Mannen vill inte sluta dricka, så då får vi gå skilda vägar.
Så jag vet vad du går igenom. Det kommer inte bli bättre. Men du måste ju ta steget själv.
Som någon skrev till mig, vill du fortsätta så här i 1 år, 3 år eller 5 år till? Hur länge orkar du Softjessi ?
När ska du få den semestern som du önskar?
Skickar en stor styrkekram

Profile picture for user Ullabulla

skrivit,ta av dig offerkoftan jessi
Det är ett hårt ord som ingen vill identifiera sig med,offerkofta.

Men det är rätt bra ord och faktiskt någonting som man kan ta av sig om man vill.
Vill,just order vill är viktigt i sammanhanget tycker jag.

Jag ville inte att mitt ex skulle gå,jag ville att han skulle stanna och sluta dricka.
men gjorde han det?,nej inte alls.

Vad hände då,jo jag blev tvungen att ta på mig offerkoftan och liksom vara martyren som stod ut.
Han gick och jag blev tvungen att börja tillfriskna.

Dvs livet eller exet rev av den i ett nafs.
Jag bad honom aldrig återvända som drickande så ag stod på mig.
Livet tillsammans med den drickande mannen var över.
Den kampen klarade han inte förrän tre år senare när han hade druckit klart.
Då hade han hela sin sorgeprocess kvar över vår relation,vad han hade offrat osv.

Så av med offerkoftan och börja jobba.
Du kan mer än du tror.
Vi på forumet finns här och kan stötta dig.
Sen finns stödgrupper kyrkans präster och diakonissor (gratis)
Sen även betald terapi om man känner att man inte mäktar med.

Profile picture for user Djävulsdansen

För kloka ord och insikter. Jag behöver det nu för att orka vidare, framåt i rätt riktning. I min riktning! Jag funderar mycket på vad det är som gör att jag stannar.. Kanske att min man är periodare och nykter större delen av året? Rädslan att han ska dricka ännu mer om jag lämnar? Rädslan att tappa kontrollen? Vem ska se efter honom om inte jag gör det? Rädslan att mina barns far ska bli en heltidsalkoholist och att dom förlorar honom? Rädslan att jag inte kan släppa kontrollen ens när jag lämnar honom?
Jag vet inte längre.. Vad det är som får mig att stanna. Jag borde ju ha slutat hoppas för längesedan.. Som det är nu påverkar han ju mitt liv även när han är nykter. Rädslan att han ska dricka gör att jag väljer bort saker att göra. Jag kan inte åka iväg hemifrån och koppla av. Tanken finns där hela tiden.. Dricker han? Usch ja vilken jävla röra
Ulla Bulla du har ofta refererat till Århundradets kärlekssaga och jag har letat som en tok efter boken.. I natt hittade jag den som ljudbok och lyssnade. Vilken stark berättelse. Och kanske är det så att det är min likgiltighet som behövs istället för min kärlek? Så fruktansvärt tragiskt!
Kram till er alla!

Profile picture for user Djävulsdansen

Fortsätter skriva för att sätta ord på mina känslor och tankar. Svag! Jag har varit svag och aldrig krävt något. Mest varit tacksam när mannen varit nykter. Inte protesterat när han gång på gång valt att avbryta Antabus för att kunna ta ett glas vin.. Varför? Varför har jag inte protesterat och gett honom ett ultimatum en gång för alla? Antabus annars går jag. Försöker fundera ut vad denna svaghet beror på? En tro att det faktiskt ska funka? Vilket det faktiskt kan göra långa perioder innan smällen kommer..
Eller är det en rädsla att faktiskt bli bortvald?
Funderingarna fortsätter

Profile picture for user Ullabulla

Två ord som styrde mitt liv.
Jag trodde att det var mannen och hans drickande.
Men i mitt fall så var det bara symtom på att min hjärna hade hakat upp sig på ältarstadiet.
Om jag inte kontrollerar så..
Om jag inte..
Och om jag avstod så kom rädslan.
Åsdå kontrollerade jag.
Efter ett tag förstod jag att kontrollen inte hjälpte ett smack.
Han blev bara bättre på att dölja det.

Men för mig så var kontrollen ett sätt att hålla mina rädslor i schack.
Om jag inte kunde kontrollera hans drickande så behövde jag försöka styra upp något annat.

Bra att du funderar,det brukar finnas många lager att klä av sig innan man kommer in till kärnan.

Profile picture for user Nordäng67

Det att våga fokusera på sig själv, våga titta på sig själv med ärliga och öppna ögon. Jag hade andras problem som någon slags täckmantel för att slippa ta tag i mina egna tror jag. Att överhuvudtaget erkänna att man faktiskt är sjuk var en hissnande känsla. Att våga erkänna att man njöt av att det var synd om en, hemskt och smutsigt kändes det. För man hade ju alltid varit "den stackars duktiga människan" som fått kämpa med andras problem, stöttat andra, tagit ansvar mm. Och det hade man gjort oavsett om dom ville det eller ej. När man slutade kämpa med dessa människor märkte man hur skrämmande lite dom egentligen behövde min "superkraft"! Samtliga mina "patienter" lever fortfarande om än inte på det sättet jag ville. Exet super fortfarande och det hade han nog gjort även om jag hade kämpat på i några år till. Hade nog gjort varken från eller till för honom. Men för mig däremot hade det varit en fortsatt spiral neråt. Bra att du funderar Softjessi, det föder insikt om dig själv. Bra att du verkar fundera mer över varför du själv stannar än över hans supande. Då har du fokus på dig själv.

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack Ulllabulla & Nordäng för kloka ord ❤️
Vi är nu hemma sedan ett par dagar, mannen är nykter och har börjat jobba. Jag njuter av 1 veckas semester utan drama och tårar. 1 vecka som är min!
Har umgåtts med barnen, skämt bort mig hos frissan och samlat nya krafter.
Semestern har vi inte pratat så mycket om. Som vanligt ska det ”glömmas” Så tröttsamt
Jag samlar tid, kraft att ta upp det.
Eller kanske jag bara struntar i det?
Jag vill inte ha fler meningslösa förlåt och löften. Löften som ändå bryts
Jag tänker fokusera på mig! Göra saker som gör mig glad! Sen får mannen fatta egna beslut kring sin nykterhet. Jag måste sluta av kontrollera, mästra och va hans tjatiga morsa. Han får ta eget ansvar och konsekvenserna av sitt handlande.
Jag tycks inte va redo att gå. Inte än iallafall
Men jag ska iallafall försöka va snäll mot mig själv och försöka släppa kontrollen över mannen. Inte låta mitt mående gå hand i hand med hans. Kommer bli tufft men jag ska kämpa!! Heja mig!

Profile picture for user Who_knew

Som svar på av Djävulsdansen

Hej Softjessi!
Jiiises vad jag känner för dig när jag läser din tråd. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Det är så mycket igenkänning i mönstren hos din beroendeperson och de upplevelser som följer med sjukdomen. Det är sån oerhörd smärta, bara blotta tanken att lämna sin livs stora kärlek. Sänder verkligen alla mina tankar och all styrka till dig i din situation. Det som slutligen fick mig att våga ta steget var bl.a. möten med medberoende personer vars barn konfronterat dem i vuxen ålder. I jämförelse med mina barns eventuella framtida känslor och upplevelser kring vår livssituation, kändes mina känslor för denna man lite mindre värdefulla (men bara lite bör understrykas). För mig var den insikten en hjälp att ta ett första steg. Min man har alltid varit mitt allt och det är så många drömmar som krossats. Det här var ju inte alls vad jag planerat och i andras ögon var vi oskiljaktiga, ett begrepp, en helhet, Yin och Yang, you name it. Det fina är ju att även om man lämnar så kan ingen sia om framtiden. Så många storys som jag också tagit del av längs min process där jag fått berättat för mig om tunga narkotikamissbrukare som hittat tillbaka till livet och återförenats med sin familj. Den tanken ger mig hopp om att även om jag definitivt lämnar nu så behöver det inte betyda det definitiva slutet på kärlekssagan.
All styrka, hopp och mod till dig ?

Profile picture for user Azalea

Jag har också läst i din tråd och förstår hur kämpigt du har haft det.
Det är tufft att leva med en beroende under dricka-perioden men jag tycker ibland nästan att det är svårare när det plötsligt är nyktert och allt ska vara glömt.
Där står msn kvar o alla minnen från det senaste och det är inte alltid enkelt att växla om och låtsas som inget har hänt.
Jag har gjort som du tänkte den sista tiden.
Genom att bara tänka på att jag mår bra och göra det jag trivs med har faktiskt känts bättre. Jag släppte all kontroll och så till honom att dina beslut=dina bekymmer, blanda inte in mig i det.
Jag mår så mycket bättre av det men kämpar just nu med skuldkänslor och ångest över att jag ska lämna honom.
Tufft beslut men det är både för min skull men mest för mina barn som trots de är vuxna så ska de inte behöva bära all oro för din mor.
All styrka till dig ?och ta hand om dig

Profile picture for user Djävulsdansen

Varit medlem länge men valt ändra mitt anvnamn..
Vi fick ett bra år.. Ett år där mannen druckit socialt i goda vänners lag o tillsammans med mig
Midsommar började bra! God stämning och goda vänner. Men mannens öl tog slut fort och när festen var slut var han inte nöjd. Skulle cykla till X för att kolla läget. Medberoende jag cyklade såklart med för att ha koll. På att han inte drack nåt mer eller gjorde sig illa. Dagen efter vaknade jag först, gick in till värdparet och åt frukost. Mannen kom efter och såg inte så pigg ut. Har han druckit? Ut och kände på mitt vin.. Hm.. hade jag inte mer? Ställde jag det där? Jag visste svaret men det var för svårt att ta in..
Hemresan dagen efter tog lång tid, vi körde på kostigar flera mil för att mannen hade ångest. Väl hemma var han tvungen att döva ångesten med en flaska vin.. Sista dagen! Jo jag lovar! 3 v senare sitter jag här med en påverkad man som intygar att idag är minsann sista dagen.. Jag har kommit en bit på min väg. Jag hoppas och tror inte längre. Tomma ord biter inte på mig. Varje återfall, varje öl och varje lögn sätter spår. Tilliten som byggts upp raserar och byggs inte upp i ett nafs. Varje återfall får mig mer distanserad. Jag orkar inte böna, be, skrika och gråta för jag vet att det tjänar inget till. Jag måste fokusera på mig själv och mitt mående men det är svårt, så svårt
Kram till alla er som kämpar

Profile picture for user Nordäng67

för din skull ♥️ Bra att du har tagit dig en bit på vägen! Kanske skulle du sammanfatta över tid hur du har det? Du startade din tråd år 2016 och nu är det 2020. Drygt fyra år har sprungit iväg. Är det någon skillnad på ert gemensamma liv? Ytterligare fyra år kommer att gå av bara farten. Hur vill Du ha det 2024? Vår lilla tid här på jorden är inte oändlig! Det där med att "ge upp hoppet" och sluta tro att saker ska bli annorlunda är bra. MEN det krävs att man agerar utifrån det har jag märkt för egen del. Annars blir man bitter och apatisk/ håglös. Att vara kvar i något som man har gett upp hoppet om tror jag skadar ens person. Lider med dig. Vet hur svårt det är! Många kramar