Nu har jag lämnat honom. För andra gången. Han fick/tog ett återfall ett halvt år efter behandling. Det är vanligt, jag vet och det hade varit ok om han kunnat prata med mig om det som hänt, om hans känslor och om mina men det gick inte. Han blev bara arg, sa att han inte hade några problem. Vi bodde tillsammans några månader efter återfallet för ingen av oss hade någon stans att ta vägen men nu sedan en månad tillbaka bor han i sommarstugan. Och jag saknar honom otroligt mycket. Det gör nästan fysiskt ont. Efter 20 år tillsammans är ensamheten total känns det som. Ja visst, skönt att slippa se honom påverkad om det var av sömntabletter eller alkohol eller en kombination vet jag inte men det hände flera kvällar efter återfallet att han blev förändrad på blicken, rörelsemönstret, talet... Och det fick mig att må jättedåligt. Problemet är att jag fortfarande hoppas att det på något mirakulöst sätt ska ordna sig att han ska vakna upp och inse att han behöver ta hjälp...