Hej,

jag har levt med min man i 20 år, vi har två söner i övre tonåren.
Min man har till och från under åren druckit mycket alkohol. Senaste åren har det blivit oftare och han har gömställen och smygdricker nästan varje dag. Inte alltid så han blir full, men påverkad flera ggr / vecka. Jag har flera gånger blivit arg och ställt ultimatum, sluta drick eller det är slut med oss osv. Det blir bättre ett litet tag och sen börjar det igen. Han är aldrig fysisk och skriker inte, men han är otrevlig och dryg och ironisk och det går inte konversera med honom när han är påverkad. Det slutar ofta med gräl när han är påverkad. Flera gånger vet jag att sönerna hört våra gräl.

Jag känner ett starkt behov av att prata med sönerna, jag vill att dom ska få möjlighet att fråga och berätta för oss hur dom känner. Jag förstår ju mycket väl att dom vet vad som pågår, och det plågar mig att vi inte pratar om det. Min man är mycket emot att prata om detta, överhuvud taget så tycker han inte om att prata om känslor. Borde jag prata med dem själv, även om min man inte vill vara med....

Hur gör ni andra, pratar ni i familjen om detta?

Kram på er alla!

Felix

I min familj pratade vi inte om min mammas drickande i flera år. Alla kände till smygsupandet, alla såg mamma allt från lite påverkad till riktigt full. Jag trodde i många år att jag vart den enda som märkte det. Jag mådde så dåligt över det, kände att jag ansvarade för mamma men inte förmådde göra något åt det.

När vi syskon sedan börjar prata om det insåg jag att vi alla hade sett. Det gjorde så ont, men vilken lättnad det var! Jag var inte ensam.

Det är svårt! Så oerhört svårt. Men som ett barn till en alkoholist vill jag ändå förespråka att man pratar öppet om det. Det kan åtminstone lindra en del av alla tunga tankar och känslor som man bär med sig.

Lycka till!

Tösabiten

Jag har en liknande situation som din Chris. Jag har levt med min man i över 20 och vi har två söner i övre tonåren. Min man dricker en hel del, mest i smyg sedan jag tagit upp problemet med honom. Han dricker nästan varje dag men inte alltid att han blir full, men blir påverkad. Min man skriker inte och är oftast inte elak. Men han blir såååå jobbig. Tror han är cool och störst, bäst och vackrast. Jag tål honom inte i det där tillståndet men han tror han är som vanligt. Jag gjorde så att efter många om och men satte jag mig med mina barn, ett i taget och diskuterade min mans situation. Detta vet inte min man om, men jag behövde förklara för dem varför jag var ledsen ibland och varför jag kunde vara lite barsk och otrevlig mot min man. De blev ledsna men förstod mig efter flera samtal. De ville inte riktigt se problemet, men de visste nog innerst inne. Jag mår mycket bättre nu när de vet, jag har deras fulla stöd. Nästa steg blir väl att min man får veta att de vet, men det vågar jag inte ta än. Ingen annan i vår familj vet. Då tänker jag på våra föräldrar, syskon och vänner. Några vet kanske innerst inne, men de blundar nog förmproblemet istället för att konfrontera honom och hjälpa honom. Har funderat på att berätta för hans syster och hennes man, men har inte orkat än. Jag hoppas du vågar mer än jag! Lycka till!

Missan

Min man har druckit i över 20 år. Det var inget vi pratade om. Folk märkte väl med sa inget direkt. Den som ställde honom mot väggen en dag var vår dotters pojkvän. Han hade märkt tidigt hur det stod till i vår familj... En kväll fick han nog då min man varit dum både mot mig o min dotter. Han skällde ut honom ordentligt... Det var då först som våra två pojkar förstod hur det var med deras pappa... Att det var alkoholen som gjorde deras pappa så dum och arg ibland.(De var ca.17 o 15 år då) Efter det kunde vi prata om det. Äldsta sonen ställde upp för mig o försvarade mig när min man var dum. Det var skönt men inte rätt att han skulle ta det ansvaret...Det blev mycket bråk mellan dom. Sonen flyttade småningom o nu är kontakten mellan dom bättre.Jag har även pratat med vår dotter.( hon är 17 år nu) Hon har väl också fått en viss förståelse för saker som hänt som hon inte förstått tidigare innan hon visste att hennes pappa drack i smyg. Hon tycker det är skönt att vi kan prata om det. Samtidigt vill jag inte lasta mina barn för mycket. Han är ju deras pappa o det är ju inte deras fel att jag inte orkat/ vågat lämna honom... Kanske hade det varit bättre för dom om jag gjort det...

Angelie

Jag är en mamma på 26 år.
Mina föräldrar dricker ganska mycket ibland med ibland minsta men det har blivit mer. Mamma skulle bara på pappa att det är han som alltid är full men så är det inte. I fredags så var vi där ( min mamma jobbade natt ) vi drack lite inte alls mycket och dottern somnade där och fick sova kvar. Men lördag morgon när min mamma kom hem möttes hon av OS och rökt.. min dotter hade sprungit fram till mormor å sagt att hon försökt väcka morfar men han bara snarkar. Min mamma skällde ut min papp efter noter och han försökte skylla ifrån sig på min dotter. ( 6 år ställt in kyckling i Ungern på 175 grader de som står på förpackningen att de ska vara samt krydda själv).. mamma trodde så klart inte på de men han var så full fortfarande att han inte fattade vilken dag de var.. han hade fortsatt dricka när vi hade gott även fast det var han som tackade för kvällen och sa att han bara skulle spela lite dator sen gå och lägga sig. Hon kommer självklart inte få sova där igen! Det här har aldrig hänt innan ! Då hade hon inte fått sova där ! Men hur ska vi göra nu ? Ingen av dem vill erkänna att dem behöver hjälp.. min syster och hennes man dricker själva varje helg.. jag vågar knappt ha alkohol hemma.. min sambo och jag vet inte hur vi ska göra då min dotter skulle bli krossad av att inte få träffa dem :( jag är både ledsen och arg, men nu vaknar dottern varje natt 5-6 gg i panik å känner sig hjälp lös.. snälla kan någon ge tips ?