Min mamma har druckit hårt och mycket. Isolerar sig. Gör inte rent sig. Skiter på sig. Går inte utomhus förurom när hon köper vin. Blev av med körkortet för rattfylla. Har diverse hälsoproblem som hon inte tar tag i. Hon vill bara dö och dricka vin. Och jag har landat i att hon inte finns längre. Det är inte min mamma längre, det är en alkoholdement missbrukare som lever för alkohol och ingenting annat. Jag är i sorg och samtidigt önskar jag att hon kunde dö snart så min pappa kan få slippa vara hennes fånge.

Hejsan! @schnauzersessan, det är inte lätt att vara människa alla gånger, och inte blir det lättare om man går vilse i alkoholträsket. Har inte varit guds bästa barn på den punkten själv. Har i en himla massa år bara levt för nästa berusning, om man då nån gång kanske råkade vara mera nykter än man då orkade eller ville vara. Det blev bara mer och mer av alkohol, och man blev bara mörkare och mörkare i sinnet. Jag brydde mig väl inte om nånting egentligen.

Man kan inte tänka klart när man är som värst ner i skiten. När jag läste din text så kände jag igen mycket från min tid som aktiv missbrukare. Men något som berörde mig mest var dina ord om vad du önskade för din mammas räkning. Tror nu ändå inte att det är så du vill liksom.

När jag var liten, eller rätt ung, fick jag av min helnyktre far lära mig att man aldrig ska önska ont över någon annan människa för sådant kan straffa sig sade han. Man drar kanske andligt på sig negativ energi liksom. Tror att han berättade om sin barndom en gång och att hans far, alltså min farfar som under farsans uppväxt var alkoholmissbrukare tills magen sade ifrån.

Farfar hade visst i fyllan önskat att min farmor skulle ramla och bryta benet eller nåt i den stilen. Men det straffade visst sig för farfar, som dagen därpå visst halkade omkull utanför sitt hus. Ja, han bröt väl inte benet, men han var visst rätt blåslagen ett bra tag enligt min far. Ska man önska en människa något så är det väl sånt som tillfrisknad och ett gott liv tror jag alltså. Ge inte upp hoppet.

Kämpa på!

@Flarran

Min mamma vill inte leva och det finns inget kvar. Både hon och alla andra hade mått bättre om hennes lidande var över. Och det finns inget hopp om henne längre. Hade någon varit svårt cancersjuk så hade jag önskat den dog också så den slapp lida. Om du inte förstår eller håller med, fine. Men jag vill ha stöd för hur man ska stå ut med att någon sakta dör ifrån en, inte känner igen en, och inte är sig själv. Inga floskler.

@schnauzersessan
Hej
Kan förstå känslan.

Gällande din pappa är det synd att han inte gjort sig fri.

Fokusera på dig. Kan bara ana vad du upplevt.
Hoppas du kan ta avstånd från dina föräldrar, din pappas val att stanna är ju hans egna.

@bella70 Jag uppmuntrar honom till frigörelse, men det är svårt när man varit gifta i 50+ år antar jag.

Och tack för förståelsen. Det är hemskt att säga så, men skönt att inte vara ensam i det liksom.