av has

has
tors, 2024-08-08 - 22:25

Insikter kommer och insikter går. Tänker att det kanske kan vara fint med en tråd där vi delar med oss av insikter lite mer generellt?

En tråd att gå tillbaka till när en behöver påminna sig om vad man en gång kom fram till, men som man sedan kanske tappade kontakten med för en stund.

Här kommer några av mina, högst personliga, insikter från den här resan.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

I den sjukes hjärna finns tusen och åter tusen anledningar och förklaringar till varför det är som det är. Varför denne ska, behöver och vill dricka. Och varför du är så jäkla jobbig, gnällig, övervakande och lägger dig i sånt som inte angår dig.

Lärdom: det spelar ingen roll vad du säger. Du är inte ens inbjuden till den pågående debatten. Alkoholisten projicerar och du blir hårt dömd av dennes inre jury utan att ens veta om att du står inför rätta.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

Alkoholisten kan tillfälligt få en aning om att något inte står rätt till. Om drickandet ännu inte helt tagit över kan morgonen börja med ångest och förhandlingar med självet. Det blev inte så bra igår, jag drack visst för mycket. Jag kommer inte dricka idag.

Men så går dagen. Kanske en bra dag kanske en dåligt. En glad fru, en sur fru. Ett lyckat projekt eller något som gick åt skogen.

Oavsett vad som händer finns där en tippning point där alkoholisten istället börjar glädja sig åt att klockslaget som ger ett ok till att börja dricka för dagen närmar sig och börjar också planera för hur det ska genomföras på ett så accepterat sätt om möjligt. Inför sig själv och inför andra.

Lärdom: det spelar ingen roll vad du gör. En glad fru, en trött fru, en sexig fru, en arg fru. Oavsett vilken roll du för dagen bekläder dig så finns det alltid anledning att dricka. Detta är en pågående dans mellan den sjuke och dess drog. Du kan försöka dansa med eller försöka avbryta dansen. Du kommer ändå att misslyckas eftersom du inte deltar och det egentligen inte alls handlar om dig.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

I de tidigare stadierna av sjukdomen kan alkoholisten visa upp förståelse för din oro och perioder av upplevt minskat drickande kan följa. Du kan känna hopp, att du fått gehör, äntligen blivit förstådd. Dessa känslor byts sedan ut mot grubblerier om det faktiskt är så att den sjuke dricker mindre eller ej. Om den alls kan dra ner. Något är fel. Du vet inte exakt vad, men känner det starkt i hela kroppen. Tills du ser spår av tomma burkar. Ölflak som aldrig tar slut. Eller flaskor som på något magiskt sätt aldrig minskar i innehåll, trots att du med egna ögon sett hur de fyllt glaset och druckits upp.

Lärdom: din oro ger inga faktiska resultat i annat än tappad energi. Likt en bil som spinner med däcken står du kvar på samma plats. Alkoholisten drar inte ner på sitt drickande, men blir däremot mer uppfinningsrik i sitt gömmande och smygande. Och i sina egna förklaringar kring hur hemskt det är att leva med en människa som tvingar denne att smyga, gömma och smussla. Känslan av att komma varandra närmre visar sig snart övergå till ytterligare steg ifrån och en ökad distans ifrån varandra.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

När saker så rämnar och alkoholisten börjar mista allt som stått den allra närmast blir den första reaktionen lättnad. Äntligen kan den sjuke dricka precis hur mycket den vill, när den vill och hur den vill utan att någon tjatig jävel lägger sig i. Utan en massa larviga pekpinnar och överdrivet fokus på drickandet, som den ju har fullständig koll på.

Lärdom: alkoholism är en sjukdom och en väldigt lurig sådan. Det är troligtvis ingen som vaknar upp en morgon och tänker ”alkoholist, det vore nåt för mig” kavlar upp ärmarna och börjar jobba på sitt drickande. Sjukdomen smyger sig på, för någon går det fortare, för en annan långsammare, men den vrider till och sätter det normala ur spel.

När sjukdomen får fäste väljer alkoholisten inte själv längre. Den styrs av sjukdomen, som manipulerar både den sjuke och omgivningen.

Det är väldigt svårt att inte ta den sjukes beteenden personligt, eftersom de med all kraft drabbar en som person.

Det är svårt att inte dras med i det man tänker är dansen, samtidigt som man egentligen inte dansar med alls utan står utanför, tittar på och försöker förstå vad som händer. Försöker få det som sägs och den egna upplevelsen av verkligheten att på något sätt gå ihop. Försöker förstå och försöker bli förstådd.

Det jag lärt mig av min nu nyktre alkoholist är att jag aldrig var bortvald. Eftersom han inte längre kunde välja själv. Att han kände sig lika stressad och styrd som jag gjorde, utan att förstå att alkoholen, som styrde honom, faktiskt också styrde hela vår familj.

Det jag vet nu, är hur viktigt det är för samtliga, inte bara den beroende, utan även alla oss runtomkring att acceptera steg 1: Vi är maktlösa inför alkoholen.

Vi är inte bortvalda. Vi är maktlösa inför alkoholen som styr den vi älskar.

Det vi har makt över är att rädda oss själva, rädda våra barn. Om vi fortfarande älskar behöver vi älska på avstånd tills personen eventuellt blir tillräckligt frisk och själv lyckas bryta sig loss och acceptera steg 1.

Ullabulla
fre, 2024-08-09 - 09:16

Vilken bra tråd!
Jag som sen 10 år inte lever med en alkoholist har lärt mig några saker om mig själv som medberoendeperson.

Jag behöver en beroendeperson i min närhet,att bekymra mig över för att känna att mitt liv är komplett.
Utan den personen är mitt liv torftigt och innehållslöst.

Att bygga upp mig själv från den sanningen tar flera år.
Att förstå att jag är en egen individ med ansvar för mig själv.

Att identifiera mig själv som den person jag är utan att blanda in beroendepersonen är ett hästjobb,ett mentalt stålbad som en annan härinne uttryckt det.

Bp(beroendepersoner) finns överallt och det är min skyldighet mot mig själv att försöka hålla ett mentalt avstånd till dessa så länge jag inte har full kontroll på mig själv.

Detta var mina första sanningar.
Jag återkommer med fler.

Åsa M
fre, 2024-08-09 - 17:33

Jag har samma reflektioner som Ullabulla. Jag bygger upp mig själv nu utan skadefall runt omkring mig som jag ska pyssla om.
Jag har också fått en allvarlig sjukdom själv och måste fokusera inåt. Det finns inte energi för att leva genom någon annan.

Tröttiz
fre, 2024-08-09 - 20:39

@has
Insikter ja ... Jag har kommit rätt långt tycker jag i min resa gällande medberoende, jag har varit riktigt i träsket. Det jag lärt mig är dock att det finns stunder som jag så att säga drar iväg och hinner tänka, vad gör han nu, bara han inte dricker och inre rumba drar igång. "Stopp, stopp" tänker jag efter några sekunder och snurrar tillbaka bandet och tänker - hans liv, hans val, en vuxen människa.

Insikt genom att i olika kanaler ta del av beroendesjukdom, hur den funkar, genom nyktra alkoholister, poddar, vad som funkar och inte. Det funkar inte att säga vad någon ska göra.
Hot, vädjan, ultimatum m.m. funkar inte.

Insikt att det i vissa situationer är beroendesidan som resonerar, den "normala" har alkoholen fått att stiga åt sidan.

Att förstå att det inte är bara så där att sluta med alkohol. Beroendet är stort. Att välja om man vill vara i det eller inte, att kunna välja sig själv och sitt eget mående utan att få skuldkänslor.

Att man själv har ansvar över sitt eget mående, det har inte en person med beroende ansvaret över. Den har fullt sjå med sig själv.

has
sön, 2024-08-11 - 21:44

@Åsa M & @Tröttiz ”att själv ha ansvar för det egna måendet!”

Visst är det överraskande hur ofta man satt det ansvaret som sist på listan. När det behöver komma först❤️

Letlive
mån, 2024-08-12 - 18:22

Jag läste ditt inlägg för flera dagar sen @has och har tänkt på det. Du skriver väldigt fint och väldigt rimligt. En person vars hjärna är kidnappad av ett missbruk kan inte ta beslut på samma sätt som innan missbruket. Dessutom är ju alkoholism en erkänd sjukdom av WHO. Men efter att ha sett en släkting tyna bort i cancer har jag svårt med sjukdomsbegreppet i samband med alkoholberoende. Är alkoholisten lika kontrollös inför sitt eget drickande som min släkting var inför hennes egna cellers okontrollerade delning? Jag har svårt att känna det skulle vara så. Jag kan ju dock ha fel såklart. Hur tänker ni andra?

Åsa M
mån, 2024-08-12 - 20:56

Jag tänker att när hjärnan har blivit beroende så är det väldigt svårt att ändra beteende. Det är lite som med psykisk sjukdom. Hjärnan är kidnappad, hjärnan är sjuk. Jag har haft en väninna med bipolär man - där var det övertydligt att han KUNDE inte förstå att hans eget beteende inte var normalt. Det är det som är sjukdomen, liksom. Jag lärde mig mycket av det.

Tröttiz
mån, 2024-08-12 - 21:08

@Åsa M
Ja, så klart och tydligt. Hjärnan blivit beroende.

Det är det också som jag fattade (för) sent ... Man kan som inte "prata förstånd" med en sådan person, inget f6nkar. 🙄

Åsa M
mån, 2024-08-12 - 21:45

Nej, precis, det går inte. Inget går in. Men hoppet lever ju, det är väl därför man försöker tills man själv går under eller relationen går i kras, vilket som nu kommer först.

Jag tänker på en annan sak och det är det här med att skydda barnen. Jag är uppvuxen med en kompis från ett alkoholisthem och hon sa en gång när hon var tonåring att hon inte fattade hur alla bara kunde lämna dem i sticket, med mamman som söp, pappan som var medberoende och två barn. Alla tog ju skada av det. Men alla runt omkring "lät" ju familjen hållas av någon slags missriktad respekt mot den sjuke. Istället för att den sjuke led så skulle alla lida. Det var så sorgligt när hon sa det och jag lärde mig av henne att aldrig acceptera att barn far illa för att man inte vill störa en familjekonstellation. Barn ska slippa se det där, punkt. Det är så grymt att låta barnen ta det bara för att man inte ids hantera det själv. En vuxens val av relation ska aldrig gå ut över ett barn.

Tröttiz
tis, 2024-08-13 - 09:37

@Åsa M
Var det inte så att tidigare var tanken att "saker skulle hållas inom familjen", att man inte skulle blanda sig i? Håller med vad du skriver, att just blanda sig i bör man göra, bland annat i det fall du beskriver.

Jag har också en kompis som växt upp i liknande, för det första kunde hon inte förstå varför den friska föräldern inte bara drog och idag finns det en stor besvikelse över att föräldern "lät" barnen växa upp så. Besviken är hon också över de andra som såg och inte gjorde något.

Tröttiz
tis, 2024-08-13 - 09:42

@Åsa M
Det kan kanske av olika anledningar vara svårt och en utmaning för en frisk förälder att göra aktiva val för sina barn kom jag att tänka på, men i detta är ju stöd av andra att lämna relationen / vara ett stöd för barnen, betydelsefullt tänker jag. Men för att komma dit bör ju "de andra" engagera sig ...

Åsa M
tis, 2024-08-13 - 16:51

@Tröttiz ja, jag hoppas tiderna har förändrats lite och att färre vuxna är beredda att låta barn utsättas för att växa upp alkoholisthem. Man blir ju märkt för livet av det. Mer mod behövs- vi måste ta bättre hand om varandra!

Ullabulla
tis, 2024-08-13 - 18:13

Fler insikter.
I denna tråd och i andra här på anhörigsidan så kommer ofta frågan om barnens skador av att bo med en beroende.

I mitt fall så var medberoendet i vägen för kloka val.
Jag valde hellre min partner än mina barn.
Nu var han stora delar av vår relation förhållandevis frisk.
Dvs drickandet pågick mycket sällan när barnen var där pga varannan veckas boende.

Men min insikt är:
Jag hade troligen låtit mina och hans barn skadats ännu mer om hans sjukdom hade varit mer påtaglig.
Dvs jag som var "frisk" hade inte styrkan/kapaciteten att sätta stopp.
Bättre än så var jag inte.

Så där tror jag vi bör ha lite ödmjukhet inför situationer där barnen utsätts för sånt de inte alls ska vara med om.

Att vi som nu står utanför på rätt sida stängslet ger tips och råd och kanske någon typ av handlingsplan.
Att skälla hjälper inte så mycket.
Den andra föräldern är ofta fullt medveten om hur galet det är.

Jag förmådde i alla fall inte bättre.

has
tors, 2024-08-15 - 21:05

@Letlive förstår din tanke/känsla där och tänker att det generellt är svårt med jämförelser av olika sorters sjukdomar.

Tänker att det finns många andra sjukdomar inom psykisk/beteendemässig ohälsa. Samt många beteenden som kan leda till följdsjukdomar, så som rökning, grav övervikt, inaktivitet, stress osv.

Jag anar en frustration bakom det du skriver och kan känna igen den.

Frustrationen som gör att man bara vill ruska om den som är beroende så att de bara ”skärper sig”. Det är så svårt att stå bredvid och se hur allt faller samman utan att alkoholisten bara tar tag i det och slutar dricka!

För mig har det känts hjälpsamt att luta mig mot WHOs definition av alkoholism som sjukdom. Den underlättar för mig att få fatt i känslan av att missbruket inte handlade om mig eller oss som par.

Saker som sades och gjordes under min mans aktiva alkoholism gör ändå ont, men att se sjukdomen ger mig perspektiv.

Hur maken beskriver sitt sjukdomsförlopp har också gett mig förståelse för att han inte kunde välja, alkoholen gjorde valen åt honom.

Boken Beroendepersonligheten beskriver också hur den sjuke gradvis försämras och tappar kontrollen över sitt drickande, sig själv och sitt liv.

På samma sätt som många andra psykiska/beteendemässiga sjukdomar gradvis kan försämras tills inget i livet längre är sig likt.

Jag tror att många mindre bra val runt alkohol längre fram faktiskt kan leda till att man inte längre väljer själv. Men jag har ju inte någon egen erfarenhet av det, utan har bara upplevt det ”i andra hand” bredvid min man.

@Ullabulla, så starkt av dig att beskriva det svåra! Jag tänker att medberoendet på många sätt fungerar som beroendet, vilket kan vara oerhört frustrerande att stå och se på utifrån! På samma sätt behöver nog den som är medberoende själv hitta fram till sin vändpunkt, där man börjar att tillfriskna.

Tack för era tankar och er input❣️🙏🏼

bella70
tors, 2024-08-15 - 23:08

@Ullabulla
Så är det - men ändå så svårt..

det är synd om den icke brukande föräldern som är medberoende
Men med det sagt kan man inte bara trösta och låta barn växa upp med ett aktivt missbruk

Som så många nu vuxna barn säger - många såg, ingen skyddade mig..

Sedan förstår jag - såg inte heller varningssignalerna först trots att de lyste rött - ville inte och blev helt ställd när min vän varnade mig att hon inte kände igen mig
(Hon är uppväxt i ett hem med grav alkoholism och har en fruktansvärd erfarenhet som präglat hennes liv)

Men frågan är då vad omgivningen kan göra? Tänker att det är bra att uppmuntra den icke brukande föräldern att söka hjälp? Att utomstående vågar anmäla och påtala oro?
Någon måste ju föra barnens talan när vi medberoende inte kan…
Hur svårt det än är… de flesta undviker och vill inte bli inblandade tyvärr.

Ullabulla
fre, 2024-08-16 - 06:54

Bella ja vad kan man göra?
Alla vi som lever i detta försvagas och bryts ner och blir ofta isolerade.
Vi har inget stort gäng vänner som står kvar.
Att "riva upp" barnen för att åka till mormor eller en vän kan man göra ett par gånger men inte återkommande.

Det är ju precis som för alkoholister en resa mot tillfrisknande man måste göra och det är mycket svårt när man är mitt uppe i det.

Alla har sina val att göra och som utomstående tror jag att stötta lyfta och motivera kan vara bägen.
Föreslå terapi,självhjälpsgrupper och orka ställa upp för den nyktra föräldern.
Men det är väldigt svårt.
Mitt drickande ex var en utmärkt och kärleksfull förälder,så allt är inte svart eller vitt.

bella70
fre, 2024-08-16 - 07:19

Så är det absolut

Men jag tror att besparar man barnen några upplevelser genom ett besök hos mormor så är det bra. Och att det kan vara ett steg i rätt riktning för den föräldern, samt en trygg paus för barnen. Samt att fler vuxna får insikt i situationen - och kan erbjuda stöd.
Men de är givetvis lika oroliga i tankarna när de är där som i hemmet.

I mitt fall handlar det om en periodare och som du skriver en otroligt fin och omtänksam man. Men det hjälper inte när det blir riktigt illa den där helgen ..

Ha en riktigt fin dag 🤗