Det är mig och min son det handlar om....

691 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
InteMera
Vad bra att mötet var

Vad bra att mötet var konstruktivt! Hoppas han nu verkligen tar chansen att försöka ens, du lär ganska fort märka om han menade allvar. Sen kan det ändå vara som du säger att det redan gått för långt, att det inte mer går att hitta tillbaka. Men njut nu av helgen, tid att sortera alla tankar och landa lite i lugn och ro efter de senaste veckornas tumult!

Nykteristen
Ja, det kändes skönt på sitt

Ja, det kändes skönt på sitt sätt samtidigt som att han fortfarande nekar till viss del om sitt problem stör mig som attans..
Vi får se, som sagt jag måste få lite distans till gårdagen som va väldigt intensiv och påfrestande...

Får du fortsätta njuta lite extra där hemma, med en glad man? Hur känns det inför helgen?

InteMera
Hans goda humör vacklar nog

Hans goda humör vacklar nog redan, för att jag i morse sa till om några helt praktiska saker därhemma. Fick inget svar på sms till honom efter vi åkt till jobbet, det brukar vara ett dåligt tecken...Det innebär oftast han tycker det jag sagt är kärringnäll och när han stör sig på sånt har han vips igen hittat en yttre anledning att dricka, dvs för att han har en så gnatig fru så han förtjänar att koppla av med sprit. Blir knappast nån trevlig helg. Till all tur ska han på arbetsresa några dagar nästa vecka så jag kan andas lite. Vilket liv man lever...

Nykteristen
Ja herregud, när man läser d

Ja herregud, när man läser d känns d ännu konstigare! O utåt sett låter d säkert helt sjukt!
Hoppas hoppas innerligt att han hejdar sig lite denna helg för din o barnens skull

Allt man vill är o planera framtiden med gott samvete kunna säga o d här kan vi göra i sommar eller om 2-3 år...men d är stört omöjligt!

InteMera
För barnens skull har han nog

För barnens skull har han nog aldrig låtit bli, inte för min heller för den delen. Säger man nåt om hans drickande så dricker han bara ännu mer, för att visa att ingen bestämmer över honom. Bara en sned blick från mig eller att jag inte skrattar åt nåt dåligt skämt när han redan druckit lite, kan räknas som gnäll från min sida och trigga mer drickande. Inte undra på man inte kan andas hemma, när minsta yttran i tal eller kroppsspråk kan trigga än mer fylla. Blir på nåt sätt som att han då kan säga kag får skylla mig själv att han dricker, att det är jag som förorsakar fyllan. Fy så det låter och jag fattar hur det måste låta i andras öron, såna som inte vet hur alkoholister funkar. Tur man här inne ärligt kan säga hur man känner och vad dom gör, de flesta känner nog igen beteendet av dem som vistas på detta forum. Har redan ont i magen och mår illa, ska snart åka hem från jobbet och jag vet mannen skulle till stan innan han skulle åka hem. Klirr i plastpåsen igen då antar jag, taxfree spriten tig nog slut redan förra helgen med tanke på alla tomflaskor jag hittat. Men nästa vecka ska han på ny resa så senast nästa helg brakar det igen om inte redan denna..

Muminmamma
Hej tjejer ❤

Nu har jag läst i kapp mig. Vilken vecka det har varit. Nu hade man verkligen behövt en lugn helg.
Känner så igen detta med att man "gör ngt fel" och att det triggar drickandet. Nu är räkningarna betalda och nu kommer jag få höra hela helgen att jag och ungarna kostar, särskilt mina stora som är "helt värdelösa".
Jobbar natthelg och det kommer bli lite sömn för att hålla ihop allt.
Jag hoppas så att ni får det bra i helgen och att ni tar hand om er och barnen så gott det går. Kram

InteMera
Jag funderar kanske för

Jag funderar kanske för mycket och i förväg men tanken kom över mig att skulle det längre ens spela nån roll om min man helt slutade dricka? Om han blev nykterist och verkligen höll fast vid det? Jag tror faktiskt inte det skulle spela nån roll mer. Jag har inget förtroende kvar, känner ingen värme eller tillit ens när han är på gott humör och framför allt vet jag att han inte skulle dra sig för att hänga ut mig när jag är som mest sårbar, det har han tidigare bevisat. Skulle jag bli allvarligt sjuk skulle jag inte kunna förlita mig på varken stöd eller hjälp, varken praktiskt eller mentalt. Det har han också bevisat.

Han har begränsat mitt umgänge, krossat min förmåga att lita på mänskor, fått mig att se mig över axeln efter faror som jag inte ens idag vet om de var verkliga eller nåt han intalade mig i sin jakt på att isolera mig. Han har förändrat mig som person, till någon jag inte är bekväm med att vara. Jag klär mig annorlunda, beter mig annorlunda - allt för att inte hans ska bli sur, svartsjuk, kalla mig dum eller hora eller nåt annat kränkande eller ännu värre bli våldsam vid nästa fylla. Efter allt han sagt och gjort full, kan jag inte förlåta honom. Alkoholen som förorsakat det mesta av det är ingen ursäkt. Man kan inte skylla våld, hot och elakheter på att man var full. Eller skylla på kan den som druckit göra, men för oss offer spelar det kanske ingen roll. Jag har likväl blivit utsatt för allt detdär, i min åsikt förmildras inte hans ansvar för att han var full. Elakheterna känns i mig lika illa även om han inte ens minns han sagt nåt pga fyllan. Blåmärkena satt kvar på mig dagen efter, även om han inte mindes vad han gjort. Minnesbilder av att min dotter kunnat komma till skada när han i blint raseri på fyllan gått på både mig och saker. Han har haft sönder så mycket saker, och aldrig sina egna utan alltid mina. Ärvda saker, min dator, min bil, mina glasögon...listan kunde göras lång. Mycket av det går inte att få tillbaka, minnen av sen länge bortgångna släktingar som slagits i kras exakt för att han vetat vad de sakerna betytt för mig. Det har gjort jag numer aldrig säger nåt om grejer, vad jag gillar eller inte för att skydda sakerna jag verkligen vill ha kvar.

Och de få sakerna ska stå på paradplats i mitt eget hem när den dagen är kommen, att jag har ett hem jag kan kalla mitt och där kärleken till mina barn kan få ta plats utan alkoholdimman. Där jag och barnen är säkra, där vi kan stötta varandra i vått och torrt utan att bli hånade. Där min åsikt och mina värderingar får ha plats utan att bli nertryckta och förlöjligade. Vilken enorm ilska man har inneboende, en ilska som nog dessvärre aldrig kommer få ett avslut i form av ett förlåt från den som förorsakat det. Min fredag kväll känns förstörd även om han inte druckit idag, för klumpen i magen har ändå grott hela dagen idall att...dendär hemska känslan att vara maktlös över förhållandena i ens eget hem. Avsaknaden av rätten till en åsikt, rätten till sina känslor är förtärande.

Hoppas ni andra har en lite lättsammare fredagsstämning, sorry för den negativa utläggningen..

Nykteristen
Ärligt talat tjejer, inte ens

Ärligt talat tjejer, inte ens en dag. Drickandet är igång. Trodde han att d va helt fritt fram nu för att jag "gett" honom en chans nu o de jvlarna sitter o tror på honom på mötet igår. Jag måste va den mest naiva och dumma människan som finns i världen....ärligt?
Blir så förbannad ärligt talat på mig själv...vill bort bort från det äckliga!

Jag förstår dig InteMera, kärleken svalnar för varje elakt ord de har o för min del är dem väldigt många! Han är fruktansvärt duktig verbalt o d värsta är att han vet om d också.

Pratade med hans syster idkll som berättade att hans mamma var jätteorolig att vi skulle gå isär över nåt så löjligt. Löjligt? Hon har nog inte levt med sin son sen han va 16-17 år....hon har inte en aning om vad jag lever med. Hon må tycka illa om mig, men usch nu tycker jag värre om henne. En dag ska jag skriva ett brev, ett långt brev om hur d här varit för oss.....en dag kommer hon få höra vad hennes älskade underbara son har gjort min sin sambo! Rätt eller fel men jag ska trycka in d i huvudet på henne för allt hon sagt om mig!

Ja, där har ni min fredagsfeeling också, bildar gärna klubb med dig inteMera

InteMera
Oj nej Nykteristen! Att deras

Oj nej Nykteristen! Att deras ord ska vara värt så lite...

Nykteristen
Men mitt i allt detta så

Men mitt i allt detta så börjar mitt huvud hänga med, pusslet börjar läggas på plats o jag börjar förstå...och jag börjar acceptera att d inte finns nåt jag kan göra för o ändra honom för att han vill verkligen inte. Han kommer leva o dö med sin alkohol som den mest älskvärda han har....d kommer ta en stund till för mig att verkligen tro på d men att ge upp helt är jag på god väg att göra! Det gör detta på nåt sätt lite lättare att faktiskt veta vad jag vill också o göra slag i saken...

InteMera
Mannen nykter igår. Idag

Mannen nykter igår. Idag lättretlig, sur och elak. Snäste av dottern pga hennes klädval, så hon satt i tårar för att hon inte skulle få följa med till stan för att pappa tyckte hon hade så fula kläder. Hennes nyaste kläder som hon valt själv och gillar och trivs i... Han åkte ensam och hittade på ett ärende till köpcentrat, absolut nåt han behövde därifrån just idag och gissa vilken annan affär som finns vägg i vägg med den han skulle till..Jag har inte sett dethär förut, hur irriterad han blir till humöret när han hållit sig nykter en kväll när han antagligen skulle velat dricka. Verkar ju bli svårare för honom att hålla sig ens en fredag kväll, förut drack han i alla fall oftast bara varannan helg men nu kommer abstinensen när det blivit helg och han är nykter. Förra helgen var han packad hela fredagen och lördagen. Tror inte han själv fattar att retligheten beror på spritsuget som verkar sätta in allt tätare och hålla i sig allt längre när han väl börjat dricka när det på sistone blivit 48 h maratonfylla så fort han alls börjat. Tror dethär håller på att eskalera..

DrömmaBort
Sugen

Jo ibland kan det vara så tydligt, hur irriterade de kan bli. Eller så driven de får att göra något annat för att avleda tankarna. Det jag undrar över är hur mycket kapasitet det där tar av deras tankar, och hur länge efter att de slutat. Eller håller de på av och an, antar jag det mal på i huvudet hela tiden.

Nykteristen
Åhhh vad arg jag skulle

Åhhh vad arg jag skulle blivit...att gå på sina barn för en sån sak är nåt som är big no no.

Den där känslan när man känner i hela kroppen att d är dags, dags för dom att ta till drickat.....den är så hemsk o påtaglig!

InteMera
Tvingade honom att be om

Tvingade honom att be om ursäkt av dottern för det han sa till henne, han såg både skamsen och förvånad ut jag tilltalar honom med sån bestämdhet. Nåt i mitt sätt mot honom har ändrat, jag säger vad jag tycker och tassar inte så försiktigt längre för att inte reta upp honom. Tror han nånstans märker och hör en skillnad. Jag känner jag inte har så mycket att förlora mer på att börja vara uppriktig. Jag har rätt till min åsikt och ska ha rätt att säga den. Han ryckte faktiskt sen upp humöret och pratade med dottern. Resten av dagen har jag roat följt hans rastlösa trampande och försök att sysselsätta sig, verkar krypa i kroppen på honom när han inte är bedövad med alkohol. Han har varit i garaget några vändor och vet inte om han druckit nåt lite för att stilla nerverna men han verkar inte på påverkad och luktar inget. Han har ändå varit på hyfsat gott humör idag, han erbjöd sig till och med att laga middag för att få lite tid att gå. Så i det hela en rätt okej lördag, känner mig rätt nöjd jag svängt fokus från honom till mitt eget mående, att jag börjat göra och säga saker som jag vill.

Har samtidigt fortsatt mitt stilla packande, en hylla till sorterad. Kollar på lite hus och räknar på vad som ekonomiskt skulle vara möjligt. Försöker se framåt, hur det nu sen än blir.

Nykteristen
InteMera

Så skönt att höra att dagen vari bra ändå!
Visst är d på nåt sätt en väldigt befriande känsla att faktiskt ha slutat bry sig om hur de tar saker utan ärligt säga vad man tycker utan att fundera på hur d låter inför dom.

Mina föräldrar tycker d är nåt som ändrats i min ton när jag pratar om honom o hans problem. Förut sa jag att jag va rädd för att säga vad jag egentligen tycker till honom vilket jag inte är längre. Att d låter som att d är bra att jag går o pratar med beroendeterapeuten. Det höll jag med om men mycket cred om just mitt bättre mående o att jag är mer medveten om mig själv måste jag ge detta forum. Det har hjälpt mig på så många sätt och nåt jag inte kommer sluta med på bra länge.
Jag känner i hela kroppen att jag är mer klarsynt inför min sambos problem, mitt Egna mående men också min framtid....jag är evigt tacksam!

Nykteristen
Söndagmorgon o jag har sovit

Söndagmorgon o jag har sovit så gott, väldigt länge sen jag sov i 11 Tim nonstop. Sonen sover fortfarande...men d behövde han väl!

Hur gick kvällen för dig? Höll han sig?

InteMera
Vad skönt du kunnat sova,

Vad skönt du kunnat sova, allt blir lite lättare när man är utvilad! Var kanske tur att du har mannen borta just denna helg, när du verkligen behövde få vila och samla krafter efter senaste veckorna!

Här gick lördagkvällen tack och lov lugnt, men vi pratar fortfarande inte om nåt viktigt. Går och lägger mig en stund efter barnen, känner jag är helt slut och kroppen säger till att den måste få vila. Vill helst heller inte sitta ensam med mannen i långa stunder, känns som stämningen blir tryckt så fort barnen är i säng. Men inga stora fylleslag eller bråk, så man får väl vara nöjd med helgen. Man är tacksam för ganska lite just nu märker jag :)

Nykteristen
Vad skönt att d blev en lugn

Vad skönt att d blev en lugn kväll! Är inte d lite konstigt vad lite man nöjer sig med som du säger. Vi är glada om kvällen blir lugn, inte mkt dricka men d behövs inte pratas. Nä hellre tystnad än bråk då kan vi va lugna o iallafall känna oss tryggare...

Hoppas söndagen blir lika lugn

Nykteristen
Här leker vi lyckliga

Här leker vi lyckliga familjen o tagit med sonen på lekland o lite lunch....känns skönt o slippa va hemma iallafall! Bara vi pratar om ytliga saker så är vi sams o inget skrik eller så. Känns konstigt o lite vemodigt i kroppen, njöt verkligen av att vara själv med sonen. Kanske är ett tecken på att jag faktiskt håller på att ta mig bort nu även känslomässigt!

Har tänkt på d mycket, vi har egentligen så lätt för o separera d är ju inte mkt som behövs o jag måste nog ta tag i d för att jag ska kunna känna jag det här är ett liv jag vill leva....för som d är nu är jag fastlåst! Känslan är så påtaglig

InteMera
Måndag morgon

En helg utan fylla. Åtminstone har han inte druckit så mycket så det skulle märkas på honom. Men humöret på honom har kastat tvärt, lördagen trampade han rastlöst omkring, söndagen pendlade han mellan glatt bus med dottern till elakt fräsande i tvära kast hela dagen. Nu åkte han på resa några dagar, jätte skönt för mig att få vara själv med barnen några dagar. Har drabbats av en overklighetskänsla, tänk om jag överdriver hans drickande och det är pga mig som inte tål lite öllukt hemma som dottern ska tvingas bo i två hem? Kanske man måste ge honom lite utrymme att koppla av med dricka om han nu så måste? Är helt vilsen i tankarna idag, vet inte om jag tänker för drastiskt med att leta bostad? Gaaah vad dethär ska vara jobbigt!

Vet att min åsikt kommer vara klar igen nästa gång han dricker, men redan efter några dagar med honom nykter börjar man ifrågasätta sitt eget omdöme. Om det är jag som är för hård, för kontrollerande, för oempatisk? Är det dethär dom menar med normaliseringsprocessen, att man klarar av som medberoende att bortse från problemet så fort den akuta situationen är över och så försöker man fortsätta nästa dag som att inget nånsin hänt och intala sig vi är en normal familj?

Dionysa
Känns igen. Igen!

Tack vare bl.a. det här forumet, så har jag blivit mycket mer observant över vad som faktiskt händer inom och utanför mig. Då märker jag t.ex. att mannen närmast cykliskt upprepar sitt drickande och sitt humör. Fyra dagar av för mycket drickande planar ut i ett par dagar då han blir rätt snäll och mysig och man börjar tänka att Nu! vänder det, nu kommer han att... för att sedan när han blivit så där stabil, åka till Systemet och handla. Ho-ho. Here we go again.

Nykteristen
Ny vecka....

InteMera, låt det va ett tag..låt det få smälta alla dina tankar. Gör man något drastiskt så tror jag inte att man klarar det och man bli ännu mer förvirrad än man redan är.

Jag förstår din tanke om normaliseringsprocessen gällande oss medberoende och jag kan bara hålla med. Denna helgen har varit lugn och faktiskt ganska trevlig..trots plötsliga raseriutbrott och dumma ord som han sagt. Det är då man får dessa tankar om att man är löjlig och säkert överdriver, tills man kastas in i det igen med huvudet före då alkoholen kommer fram och frodas i hemmet. Man känner sig schizo när man inte vet vilket ben man ska stå på..funderar på när dessa ben kommer rasa under o man ligger handfallen på marken istället.

Dionysa jag håller med om det. man börjar se de typiska mönster man aldrig velat inse förut hos dem. Man kan nästa i förväg skriva upp i kalendern vilken dag nästa fylla kommer...det är avskyvärt egentligen när man tänker efter. Varför såg man inte det här från början. Kärleken gör en blind sägs det ju, vad är det då om man inte är blind längre och utan faktiskt ser allt helt klart men inte har en susning om hur fasen man ska göra för att våga på riktigt ta sig ur?

Dionysa
Göra tvärtom

För mig (oss) har det här kommit smygande, gått i vågor. Han var närmast helnykterist när vi träffades. Jag också. Sedan halkade vi in på a alltför mycket. Säkert har det både med miljön och med våra personlighetstyper som ibland krockar rejält att göra. Jag blir t.ex. stressad av att han är så passiv, så långsam, och han stressas av mitt tempo och höga aktivitetsnivå. På så vis triggar vi varandra till dåligheter. Så nu har jag (den initiativrika...) föreslagit ett möte/v på neutral plats, där vi lugnt och sakligt, utan att värdera och bedöma, tittar på våra behov och hur vi ska kunna ev... fortsätta samexistera. Använda oss av våra olikheter på ett bra sätt.
Ja, vi har redan haft möte no1 på ett halvtomt McDonalds(!) där fr.a. han trivs, och det gick häpnadsväckande bra! Ibland lönar det sig att tänka och göra tvärtom mot vad man brukar!

Nykteristen
Det är smart gjort och

Det är smart gjort och fungerar det så varför inte....man måste nog hitta sina egna lösningar för att d ska fungera.

För vår del så träffades vi under den perioden vi båda levde loppan utomlands, jobbandes mitt i turistträsket....vår vardag va turisternas semester och vi levde därefter båda två. Dock har jag alltid haft en oerhörd respekt för alkohol o har alltid kunnat ha kul även utan det. Men inte han, där o då va d helt okej, ett normalt sätt Att leva. Dvs sova bort dagarna o jobba/festa på kvällarna. Sen kom vi hem o jag trodde att d skulle bli bättre, men d blev d inte...då fick jag för mig att han nog behövde vänja sig...få stabilitet i vardagen så blev d bra! Men nä, d blev sånt jkla kaos så hade vi stannat i den lägenheten så hade vi nog blivit vräkta tillslut. Så vi köpte hus o jag tänkte att nu ordnar d sig när vi får ett "vuxetliv" med hus o massor att göra. Men d blev d inte...så vi skaffade barn för DÅ kommer det sär ansvaret o man måste va hemma o ta d lugnt för barnets skull. Men nej o där sitter vi idag.....med en pappa o sambo som så gärna helst säkert sett att han stannade i semestermood o inte "tvingats" till ett lugnt familjeliv där han är i en väldigt utsatt position....
Orkar jag mer än d jag gjort? Orkar jag kämpa mer för ett OSS? Ett Oss som aldrig kommer kunna åka utomlands (som jag älskar) för att han kör all in på semestermood, som aldrig kommer kunna ha middagar med släkten för att han förstört våra familjerelationer, som aldrig kommer kunna sitta o njuta av ett glas vin på altanen i solnedgången för att flaskan är urdrucken tillsammans med ytterligare 1-2 flaskor av enbart honom.....
Så många drömmar jag har och haft som jag inte vet längre nåt av

InteMera
Oj vad jag känner igen detdär

Oj vad jag känner igen detdär! Först alla förklaringar man hittat på om att sen när...så slutar han dricka och blir ansvarsfull. Bara för att vid varje milstolpe konstatera att flytta ihop inte hjälpte, skaffa barn inte hjälpte, köpa hus inte hjälpte...

Jag hade också drömmar om resor då vi båda rest mycket förut, men efter några kortare resor med barnen och han på totalfylla så slutade jag föreslå fler resor. Var en sån fasa att vara på resa med små barn och han på helt oberäkneligt humör på fyllan så det gör jag inte om. Släktmiddagar vägrar han helt delta i så tack och lov har han inte skämt ut sig där i alla fall med min släkt.

Sen flera år tillbaka åker jag och barnen på resor, han blir hemma och semestrar bokar vi helst efter varandra för jag vill inte vara hemma och se på han semesterfylla. Det är ju alltid ok att dricka massor när man grillar och det är sommar, har till och med hänt han grillar på vintern för att rättfärdiga öldrickandet..

Jag har själv alltid druckit väldigt måttligt och senaste åren inte alls. Min exman är alkoholist, mina föräldrar dricker båda för mycket ända sen jag var barn och jag var tydlig med min nuvarande man när vi träffades att jag avskyr alkohol och han intygade han bara tog nåt glas till fest. Vad grundlurad jag blev, efter att ha skiljt mig från en alkoholist lyckades jag dras in till en till. Att man bara inte förstått bättre...visade sig att min man även ljugit rätt grovt om mycket annat också i sitt förflutna, mycket jag fått reda på sanningen om först nu efter nästan 10 år tillsammans. Och liksom sitt drickande förnekar han alla andra lögner också, skyller alltid på att jag minns fel eller att han sagt fel eller så. Den mannen jag trott jag är gift med existerar inte och gissa hur dum det får mig att känna mig?

Dionysa: det är bra om ni kan prata på neutral mark! Huvudsaken att man pratar, inte var!

Nykteristen
D där om o ljuga om vad som

D där om o ljuga om vad som hänt innan är ju nåt som uppdagats här med mer o mer eller ljugit snarare undanhållit o att pusslet håller på att reda ut sig nu för mig o även vi efter 10 år tillsammans. Känns konstigt, för hade jag vetat detta hade jag inte gett mig in i det här förhållandet från början tror jag....tyvärr! Dock ångrar jag ju inte min son, d bästa som hänt mig!

Men d är mkt han gjort för min familj att inte tycka om honom o hade jag haft mer förnuft så hade vi inte varit tillsammans efter sista utlandssemestern som va just med min familj...han va konstant full i en vecka plus på hemvägen på flyget. Startade bråk på flygplatsen med resenärer och med oss övriga. Fy fan egentligen. Sista gången vi åker tillsammans. Har varit utomlands själv med sonen nu varje år, d är så vi gör i fortsättningen också! Tråkigt men sant

Nykteristen
Pratar man inte om det så

Pratar man inte om det så finns det inte.....det är den taktiken vi kör på hemma nu verkar det som. Dock har han sen snedsteget i fredags hällt sig borta från alkoholen, konstigt nog.
Idag är det en föreläsning på anhörig center som jag ska gå på, sa till sambon också att han borde följa med. Det ville han sååååå gärna, men visste ju såklart inte om han kunde eftersom att han jobbar ju tills den tiden då det börjar. Sonen sover borta ikväll också, så om inte annat så får jag väl se hur det ser ut därhemma när jag kommer hem ikväll från föreläsningen. För jag ska dit och så är det med det. Jag tänker inte tjata på honom att och om han ska följa med dit, jag gör mitt egna nu. Men ska det fortsätta såhär våra liv? Orkar man det i längden?

Jag vet inte och när jag tänker på det så mår jag nästan fysiskt illa ärligt talat. Mina drömmar om ett till barn kommer aldrig att uppfyllas om jag stannar hos honom för att jag inte vågar gå igenom en graviditet till med vetskapen om att jag kommer fallera fysiskt och kan inte ta hand om sonen själv. Sen ha 2 barn att ta hand om utan att vara säker på att han tar sitt ansvar överhuvudtaget....

InteMera
Den stora sorgen

Den stora sorgen är nog det med barnen Nykteristen. Jag kände som du tillsammans med min första man, jag ville gärna ha ett barn till men med honom på fyllan och till lite hjälp med första barnet kändes det inte aktuellt. Vi skiljdes och jag längtade ändå så efter ett barn till. Träffade min nuvarande man och han önskade sig också ett barn till, så det kändes naturligt. Ändå visste jag nog redan innan barnet att vårt förhållande var skört, minns en natt jag vandrade runt mitt i natten i smällkalla vintern i klart månsken efter ett jättebråk - han var full och elak. Jag gick och gick och bestämde mig nånstans att endera dör jag typ inatt eller så försöker jag få detta att funka och får detdär barnet jag önskat. Är inte särskilt religiös men i den stunden med blicken mot stjärnhimlen önskade jag mig ett tecken på att jag gör rätt som går in i ett förhållande med denhär mannen. I den stunden faller inte bara ett utan två stjärnskott över himlen... Svalde hårt, gick hem och hade bestämt mig för att försöka få oss att bli en familj. Tre månader senare är jag gravid och mannen ger sig första gången fysiskt på mig i fyllan. Jag var i chock. Hela graviditeten höll på att sluta illa pga det fysiska och psykiska våld han utsatte mig för, han drack snarare mer än mindre efter jag blev gravid. När hon fötts fortsatte det bara...Sökte hjälp hos kvinnojour till slut och han gick i vredesterapi, fattade nog han då också att hans beteende inte var okej men bad liksom aldrig om ursäkt. Han var alltid full när det hände grejer och jag tror inte han minns mer än en bråkdel av allt han gjort. Efter nätter i polisförvar var han mest förbannad när han kom hem, inte ångerfull.

Så ja vart vill jag komma med detta? Åtminstone för min del har nog inte ett barn löst problemet med drickandet, inte med någon av männen i mitt liv. Så väljer man att få barn med en man med alkoholproblem ska man nog se till att vara beredd på att sköta både sig själv, sin graviditet och sina barn när det är dags helt själv eller se till att ha annat stöd än mannen för dem kan man inte lita på när det gäller tyvärr. Det är sorgligt att dessa män värderar sina barn så lågt, och oss som de borde försöka ge all hjälp och stöd som bara är möjligt. De säger de älskar oss men vad är det värt i praktiken, när de med sina handlingar visar vi inte är värda varken omsorg eller omtanke?

Nykteristen
Du har helt rätt, visst är d

Du har helt rätt, visst är d så och d va så d gick till här med. Jag blev gravid i feb och året innan hade varit ett rent kaos....jag hade då planerat att gå ifrån honom när han under sommaren varit full i princip varje ledig stund. En kompis till mig visste min barnlängtan samt vårt kaos....ge d en chans till sa hon en ärlig chans till o skaffa d där barnet ni vill ha, d kanske är d som behövs! Sagt o gjort en månad senare va jag gravid o vi va i sjunde himlen med min tanke OM d inte funkar så har jag iallafall ett barn. Jag ångrar inte mitt barn såklart men hade jag vetat d jag vet idag så hade jag inte varit kvar den sommaren.
Att skaffa ett barn till med honom i det här läget finns inte på kartan...jag sitter hellre och är en bra mamma till min son o ger honom den uppmärksamheten han behöver än o ha två barn som jag inte orkar för att jag själv mår hemskt nä d är inte värt d!

Ikväll va vi på en föreläsning på Anhörigcentrum. De hade bjudit in en nykter alkoholist och en anhörig. Att sitta o lyssna på den nu nyktra alkoholisten va som att få min sambos liv berättat för mig högt. D va nära många ggr att jag började gråta för d blev så verkligt....d märktes att sambon tog åt sig, att han helst av allt nog inte velat lyssna på d som sades för att d va för likt. Men han sa inget, han bara satt där o lyssnade...tog in allt som sades. När vi gick därifrån så sa han att det här blivit en rejäl tankeställare, han ville inte att d skulle gå så långt som d gjort med den killen. Att han kände igen sig på så många punkter, speciellt med garaget som alltid måste fixas....

Men vet ni, jag är rädd för att hans mamma ska svänga om hans tankar nu att d är inte så farligt som vi vill få d till.....hon är sån! Hemsk helt enkelt!

Nykteristen
Sonen har varit hos mina

Sonen har varit hos mina föräldrar under natten o lämnades på förskolan imorse. När jag kom dit så berättade dom att han brutit ihop i gråt hur mkt som helst under dagen. Så fort han inte fick som han ville eller vara där han ville. Inte likt honom alls, kan han känna av d som händer här hemma kanske? D är min pojke o d märks hur nära han är mig....men att ha en ledsen o arg lite pojke bara för att han inte träffat sin mamma sen igår em, känns inget bra alls.

Har bestämt att jag ska prata med sambon nästa vecka om allt....bära eller brista men d är dags att lätta mitt hjärta på riktigt! Kanske d funkar nu med allt eller kanske han skiter i d...d märks

Sidor