Det är mig och min son det handlar om....

691 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
InteMera
Barn är redan unga ohyggligt

Barn är redan unga ohyggligt lyhörda. Framför allt tror jag säkert din son känner av att hans pappa inte är så mycket att lita på och den otryggheten gör att de binder sig ännu hårdare till oss som är den trygga fasta punkten. Man får försöka se det från barnets vinkel: pappa vet jag inte riktig var jag har, han är ofta arg och vill inte vara med mig men mamma får man alltid hjälp och en kram av. Min dotter är likadan, jag kan inte åka nånstans utan henne och hon vill helst sova med mig också. Ju mer han druckit och desto oftare han varit arg, desto mer har hon bundit sig till mig. Vara hemma själv med pappa vill hon helst inte om hon inte absolut måste. Hon bryter ihop när jag måste på arbetsresa över dagen ibland, kan inte sova och när jag kommer hem sent har hon slocknat på soffan med kläderna på, utan kvällsmat och tandborstning för pappa fattar ju inte att sånt borde göras av honom när jag inte är hemma...

Din son behöver nog dig och reaktionen är den han förmår för att visa dig att det är dig han behöver och vill ha, att kräva han ska "vara vuxen" och klara sig utan sin enda stabila punkt kan nog vara för mycket begärt. Han känner på sig att pappa glider undan och han klamrar sig då fast vid dig, kanske stackarn kände sig övergiven när mamma inte heller fanns där. Barn tar känslomässigt också in elakheter och dålig atmosfär hemma, det kan också trigga dåligt beteende från dem som är en ren reaktion för dem att skaka dendär otäcka känslan av sig. Mina barn är såpass stora så vi kan prata om vad som händer numera men när de var mindre kunde det nog komma gråt och ilska från ingenstans, antagligen just som en reaktion på hemlivet. Tragiskt att barn ska leva såhär men åtminstone jag hoppas att de med mycket kärlek från mig kan ta sig igenom detta och förhoppningsvis lära sig nåt om livet och hur man överlever även i svåra omständigheter.

InteMera
Har ont i magen, det ringer i

Har ont i magen, det ringer i öronen och jag mår nästan illa. Inatt kommer mannen hem med nästa taxfree ranson och jag vet vad som väntar senast till helgen. Sonen var ut med soporna idag och kom in och säger: mamma har du sett mängden tomflaskor och ölburkar i soptunnan, den är nästan full...Whiskeyflaskor, vodka, rödvin, starköl...

Och då hittade jag flaskor inne i huset ändå också. Verkar som taxfree spriten för en vecka sen var bara förrätten, för domdär flaskorna fanns inte i garaget för två veckor sen när jag rotade igenom allt i garaget (letade efter ett verktyg, inte hans flaskor men till min förvåning hittade jag bara en tomflaska då). Jag tror inte jag riktigt förstått hur stora mängder han dricker när han dricker, han småsmuttar aldrig utan det dricks rejält när det dricks. Har vi tur så slocknar han med rätt låg promillehalt, men jag inser ju nu att han inom ett dygn kan dra i sig 2 vinflaskor, 1 spritflaska, en hel låda med starköl dvs 24 burkar och antagligen ännu mer än så. Men han tycker inte han dricker för mycket?? Känns som jag vill fly innan han kommer hem, ifall det redan imorgon på morgon börja heta Jag känner mig febrig, tror jag stannar hemma idag..

Nykteristen
Ja, d är nog så...jag lämnar

Ja, d är nog så...jag lämnar väldigt sällan bort honom pga det, d är liksom han och jag o har varit sen han föddes. Han är glad när pappa är med honom bara han har koll på vart jag är!

Det här med att mannen lovat att inte dricka på en vecka har gått hvete, han dricker varje dag nu...inte så han blir full o dum men påverkad o d är så osmakligt!

Åhhh nej, får ont i magen när jag läser ditt sista inlägg...må han inte få en sån helg igen :-( kan ni inte åka bort över helgen du o barnen, hälsa på nån? Så kan han röja ifred o ni slipper se d?

InteMera
Om man ändå hade ork att åka

Om man ändå hade ork att åka bort över helgen som du säger, men jag är så utmattad just nu så bara tanken på att ens måsta åka till mataffären känns som ett för stort projekt. Vill bara krypa ner under täcket och gråta av sorg och utmattning, krascha ordentligt för att förhoppningsvis orka ta itu med nåt sen. Men som vanligt finns ingen rast eller vila för mig, barnen ska ha sitt ordnat och hushållet ska skötas och jobbet är i nån vansinnestempo fas som heller inte hjälper. Alla på jobbet är så invriga när det snart är fredag, och jag mår bara dåligt över det för jag vet vad som väntar. Idag åkte han till jobbet i alla fall så blir väl fylla först imorgon då...

Nykteristen
Förstår dig!

Känner starkt igen denna utmattning, är hemma idag....visst va sonen dålig i magen igår men han hade nog kunnat gå till dagis/förskolan idag. Men JAG orkar inte....är så trött konstant att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart!
Helst av allt skulle jag vilja ta in på ett hotell för en helg nånstans men inte här i stan o bara va för mig själv...inte gå utanför sängen inte ens för o äta!

Försök o njut lite av lugnet som förhoppningsvis blir ikväll så du hinner samla lite kraft innan morgondagen kommer....

Här tror jag att den stora fyllan kommer imorn, han har varit så lugn denna vecka o "bara" druckit lite för o ett rus men ingen fylla så den kommer nog som ett brev på posten.

Har du nåt datum för när du känner att d är dags o ta tag i det ordentligt? Jag menar mest för din egen skull o ha för o peppa dig själv lite?

Jag har iallafall kommit fram till att när min anställning går ut denna vår så kommer jag få väldigt bra betalt sista lönen o då ska jag o sonen ta en vecka nånstans, jag känner att jag behöver d...sol o värme. Få njuta bara jag o sonen en stund....sen skiter jag i vad han säger, d får han bara ta!

AliceAlice
Oroväckande...

...men inte konstigt. Du måste ta symtomen av trötthet mm på allvar! det blir inte bättre av sig själv, sen stänger du av och till slut är du kanske riktigt sjuk! Gå till läkare med en gång!

Lite reflektioner på annat som skrivits i tråden; missbrukaren dricker ofta betydligt mer än vad vi anhöriga ser! Svärföräldrar är svåra... det tog min svärfar 5 år att inse, acceptera och förstå, tidigare var allt mitt fel men i höstas ringde han och bad om ursäkt, vet hur svårt det måste varit för honom men det var guld värt!

Tänk om vi bara fick krypa ihop och någon annan tog över kommandot... och man fick vara trygg.

Mycket styrka! Kram

Nykteristen
Jo du kanske har rätt...men

Jo du kanske har rätt...men nej till läkaren vågar jag inte gå! Min största rädsla i allt är att de skulle sjukskriva mig o jag måste gå hemma! Det skulle göra att jag visar mig svag utåtsett o det låter säkert helt absurt men det går inte, jag måste klara det här hela vägen....d måste gå om jag så ska gå på knäna sista biten sovandes!

Men jag har lovat mig själv att nästa vecka ska jag sätta mig ner o prata med min sambo, berätta hur jag känner. Han påtalar hela tiden om hur bra vi är som är så öppna med våra känslor mot varandra o kan prata om allt. Han har ingen aning, för han lyssnar inte när jag pratar...undrar om han nånsin gjort d egentligen?! Om han verkligen bryr sig vad jag känner eller tycker....ibland kanske men oftast inte. Det är vad jag tror iallafall!

Gällande min svärmor kommer jag aldrig att få en ursäkt....iallafall inte i nyktert tillstånd. Hon sätter min sambo på en piedestal trots att hon vet om hans a-problem sen lång tid tillbaka. Varför va d ingen som sa nåt till mig om d? Varför va d ingen som frågade om jag visste? För ärligt,då visste jag inte.....då när vi träffades för första gången! Fast de kanske också hoppades att d skulle vända då till d bättre...d har d väl visserligen gjort men d a har ändå plats nr 1 i hans liv om än i mindre mängd än innan.

Muminmamma
Kära du ❤

Som du kämpar och håller i. Det är inte konstigt att du är så trött. Du får aldrig något andrum, ingen paus.
Om du har möjlighet så borde du och din son åka bort en helg. Bara vara.
jag läser och följer din kamp. Du är fantastisk. Stor kram.

Nykteristen
Muminmamman

Älskade du, tack för dina fina ord! Jag följer även din tråd o märker hur du kämpar med ändå är fast, jag hoppas att du nångång får kraften att ta barnen o allt därifrån!

D har varit lugnt ett par dgr nu o även igår....men inte hos mig för d är då jag funderar på fortfarande om d inte är jag som är helt dum i huvudet o bara inbillar mig alla problem om inte jag överdriver allting som han säger o även andra!
På riktigt, ska ens liv vara såhär?! O hur gör man för o få ett annorlunda liv? Känns som att jag borrar ner mig ännu mer o försöker fp till d där normala livet utåtsett, d är skrämmande....nästan rädd för mig själv ibland o har ärligt talat ingen aning om jag är här med honom för kärlekens skull eller om jag inbillar mig den o svarar för att han säger jag älskar dig o jag "måste" svara tillbaka.
Kommer på mig själv att ofta ännu mer nuförtiden fundera på hur jag skulle möblera o pyssla i min egna lägenhet. Alla dessa drömmar jag har på nätterna....är d för o skapa en vision om hur jag vill eller är d bara inbillning?
Låter som jag är helt sjuk, men jag har ändå koll på min vardag....dock inget framtidstänk längre! Jag vet vad jag vill med min son o vad vi ska hitta på men inte mer än så...

InteMera
Om du är sjuk så är jag det

Om du är sjuk så är jag det också! Har varit lugnt hemma ett tag och jag tror jag överdrivit, är lite galen som inbillat mig allt...Ikväll ska det ses på film och inget tyder på att det blir drickande idag. Han har varit nästintill rar sen han kom hem. Känns bara märkligt alltsammans just nu. Jag har redan i fem år dagdrömt och fantiserat om ett eget hus, men det känns som en fantasi som kanske aldrig blir av. I drömmarna är livet glatt och trevligt, jag gör sånt jag gillar och barnen får låta och ta plats. Långt ifrån hur livet egentligen är. Lider av en overklighetskänsla just nu, går som i sömnen och vet inte riktigt vad som är vad. Borttappad. Förvirrad. Trött.

Nykteristen
Kunde inte skrivit bättre

Kunde inte skrivit bättre själv....overklighetskänsla är helt rätt ord! Det är lustigt egentligen, man läser om folks problem på FB o tänker ja om man ändå hade haft dom problemen va lätt mitt liv hade varit. Det är starkt av ensamstående mammor att vara ensamna och man tänker att jag vad lätt mitt liv hade varit om jag "bara" va ensamstående själv och inte ensamstående med sambo!

Ibland vill man bara skrika av ilska o ibland vill man bara gråta av besvikelse.

Så skönt att han ändå har varit trevlig o snäll sen han kom hem....d behöver du min vän.

Här kom mannen hem precis o jag tror att han tagit en öl eller nåt innan han kom in genom dörren. För så lugn o pratig är han bara när han druckit o tiggar tuggummi som vanligt när han druckit nåt! O jag? Orkar inte bry mig, jag har bokstavligt talat gett upp helt...han kan supa ihjäl sig om han vill så trött är jag på denna jvla alkohol!!!!

Muminmamma
Jag möblerar också mitt

Jag möblerar också mitt fantasiboende. Har tittar runt i huset vad som är mitt, bara mitt. Det är inte så mkt, men vet ni, det spelar ingen roll. Jag är så trött på prylar och saker. Min man är väldigt fixerad vid pengar, prylar och status.
jag vill egentligen bara ha det enkelt om ombonat. Känslan i hemmet är det viktiga, inte fasaden.
Min man drack inte igår. Annars har det varit en hel del denna veckan.
Just nu ligger han i soffan och gnäller för att jag inte vill sitta och titta på TV m honom. För varje öl som öppnas och pysandet som följer, mår jag fysiskt illa och vill bara härifrån. Önskar så att jag hade ngn att åka hem till.
Stå på er tjejer och jag tänker på er. Ni är bäst! ❤ Stor kram

Nykteristen
Tänkt på d, varför är d sp?

Tänkt på d, varför är d sp? Att hela deras yttre och hem ska va så förbaskat perfekta? För d är samma här, pengar och prylar är så viktigt.....speciellt i de intressen han har. Men mina o sonens saker är egentligen bara ivägen. Jag har inte heller mkt som är mitt för jag har rensat så otroligt mkt....men ändå gnäller han över alla jvla skit "vi" har när d snarare är han som har.

Skönt för dig Muminmamman att han inte dricker ikväll. Det gör min kan jag säga o han är så tjatig så jäkla tjatig! Står o berättar samma sak 100 miljoner gånger för att sedan bli irriterad över att jag inte förstår! Sen försöka komma på ursäkter för o inte följa med till mina föräldrar imorn o ber om den bekräftelsen för att sedan förklara att du vet att jag älskar att få bekräftelse på d jag gör! Ähhhh jo tack jag vet det!
Har ju redan sagt att d bara är jag o sonen imorn för vet ni, jag har inte ens frågat honom för jag vet vad han skulle säga ändå om d, dvs nej o sen nån ursäkt!

Orkar inte ens vara trevlig mot honom ikväll....han märkte d så han gick ut o garaget o ringde sin bästa kompis tillsammans med en flaska vin! Äckligt är vad d är, min egna åsikt om kvällen...ska strax sova så jag slipper se o höra eländet!

lizzbet
Miminmamma

Har du råd att ta in på hotell över helgen? Ta din handväska, lite rena underkläder och bara åk! (Om dina barn är såpass stora att de klarar sig själva förstås)
Kram

Nykteristen
sova? Va är d trots att

sova? Va är d trots att kroppen skriker av tröttnad!
Huvudet kan inte, de 100 tankarna blir ännu fler när jag stänger ögonen, sovandet som ska få folk att återhämta sig o fylla på med energi igen o orka med en ny dag. Vad gör man när energin är så låg att den snart inte existerar?

Jag läste precis om en kvinna som är medlem i en grupp på FB som precis upptäckt att hon va medberoende efter ett uppbrott o gått till en psykolog. Folk prisade henne för hur duktig hon va som gått ifrån en sån fruktansvärt horribel alkoholist som hon förklarade honom som in i minsta detalj!

Det är inte sånt jag vill höra om vi går ifrån varandra...inte hur jkla duktig jag är som avslutat relationen med den där hemska alkoholiserade mannen som är pappa till mitt barn! För d är inget bra, d blir inte bra bara för det....jag kan göra d lättare o bättre för mig o sonen men inte bra i den bemärkelsen för d kan bara sambon genom att sluta dricka.
Nu kommer jag aldrig i hela mitt liv blotta mig på d sättet oavsett men jag kommer heller aldrig påpeka att han är en dålig människa, för d är han inte i grunden. Det är alkoholen som gör honom till en sämre och väldigt sjuk människa!

Muminmamma
Kära Nykteristen ❤

Det är det som gör så ont. Vetskapen att utan alkoholen är det en helt annan person som man tänkt leva sitt liv med.
Du behöver verkligen sova och bara få vara.

Lizzbet, jag har en 9 och 10 åringen hemma förutom de stora. Får bli hemma. Din omtanke värmer söta du.
Kram på er. ❤

InteMera
Här lunkar vi på och pratar

Här lunkar vi på och pratar vardagligheter, låssas allt är som vanligt. Jag vaknar svettig i mardrömmar mitt i natten, drömmar som känns så verkliga så man för en sekund måste andas hårt när man vakar för att urskilja om det inte hänt eller varit på riktigt. Mardrömmar om misshandel, att han i fyllan ger sig på dottern för att hämnas på mig...saker som inte hänt men mycket väl kunde göra det om saker eskalerar hos oss.

Dottern pratar och funderar mycket om dethär med pappas drickande, om vi kan bo kvar och hur det skulle vara att bo annanstans. Hennes lilla huvud borde inte vara fyllt av sådant, blir så lessen över det. Men samtidigt blir hans drickande mer verkligt för mig, det är ju inte bara jag som ser det. Dottern sa idag redan att pappa ser ut som att han tänker dricka idag, hur sorgligt är det att ett barn sju år ska behöva ens tolka en sån sak? Tyvärr tror jag hon har helt rätt dock, han skulle mecka i garaget idag hette det...så vi får se.

Jag orkar inte heller mera ens försöka vara trevlig, han reagerar lite när han får ovanliga svar av mig, att jag säger vad jag tycker och inte bara håller med för husfridens skull är lite nytt. Han vet inte riktigt vad han ska tro om det, att jag säger emot eller fräser ifrån, jag antar hans svartsjuka hjärna bara tror jag vänsterprasslar för att han skulle få mig sur är ju otänkbart. Lär nog få den anklagelsen snart i ansiktet. Jag ska på arbetsresa nästa vecka och genast skulle det kollas vart, med vem och varför. När han själv åker har jag oftast ingen aning om vart eller med vem, har slutat fråga för jag bryr mig inte. Bara skönt ju längre han hålls borta.

Vila är nog nåt vinalla här tror jag skulle behöva. Jag har börjat få oroväckande fysiska besvär, vet inte hur länge kroppen orkar när huvudet är slut. Drabbas, av stickningar i hjärtat, stundvisa tunnelseenden med yrsel och vad jag i det närmaste skulle kalla stundvis panikångest attacker. Känns som väggarna kryper närmare. Men sjukskrivning är otänkbart, i en eventuell vårdnastvist kan det kosta mig min dotter att jag är eller nyligen varit sjukskriven för utmattning med olika både psykiska och fysiska symptom. Så jag biter ihop, försöker överleva dagen. Men få se hur länge stenröset på axlarna kan fortsätta växa innan alltsammans kraschar. Det kommer inte vara vackert när den stunden kommer...

Känner igen detdär med pengarna också, får kosta bara det är hans...bara hans som får ta plats, tömma kontot och planeras för. Jag betalar allt mitt och barnens själv, sin lön bränner han överskottet av till sina motorcyklar, sprit och andra prylar. Jag sparar hela året för att barnen ska få en resa, han tar lån och köper ny mc till sig. Ska det skaffas nåt hem vill han ha dyrt och fint, att vårt konto är tömt av allt hans småhandlas är jag irriterande som påtalar.

Hoppas ni andra har en bättre helg, känner jag drabbats av ett ohyggligt mörkt sinne denna lördag..

Nykteristen
InteMera <3

Så ledsamt o höra om din dotter....man blir arg o ledsen över att männen i våra relationer inte inser bättre än så!
Kanske d är dags att även din sitter får utlopp för sina funderingar hos en anhöriggrupp?

Ja, vad händer om huvudet slutat? Vad händer med kroppen? Ärligt, för jag har ingen aning. Syns d på en att energin inte finns längre? Ser våra män hur slitna o trötta på våra själar är?

Ullabulla
Varför?

Kan jag ändå inte låta bli att skriva trots att jag varit där ni är.
Försök att läsa andras inlägg. Våga tala ur skägget med dom som förstår och kan vägleda försiktigt åt rätt håll.
Det går att förändra livet i rätt riktning utan att för den skull måsta ta drastiska beslut man inte är redo för.

Jag som nu kommit ifrån allt en smula och lagt 2,5 år mellan mig och min alkis funderar verkligen på ovanstående frågor trots att jag varit i nästan samma sits som er.

Men om ni om några år tagit er ur och tittar tillbaka på vad ni skrivit så kommer ni att fundera över hur ni tänkte.
En 7-åring ska inte behöva fundera på om hennes pappa ska dricka eller inte.
En kvinna ska inte behöva vara rädd för sin man.

Hon ska få känna ro kärlek och samhörighet med den hon lever med,inte bara uppleva kaos och förtvivlan.

Jag citerar en fin rad i boken Tillfrisknande som kan köpas via ALanon
"När jag startade mitt tillfrisknande för ett antal år sedan så visste jag inte att jag hade förlorat förståndet"

Det är där man är,man har förlorat förståndet men förstår det inte ens.
Kan inte tänka klart och se verkligheten med rätt blick.
Man ljuger så förtvivlat för sig själv för man vet att om man skulle orka se,så skulle man vara tvungen att agera.
Och den kraften har man inte.

Så det blir någon sorts moment 22 där man blundar för att orka leva kvar.
Och man lever kvar för att man ljuger för sig själv att det inte r så hemskt som det verkligen är.

Och sen kommer ju då de bättre perioderna av befrielse lättnad och hopp som gör så gott för själ och hjärta.
Då de lovar,eller man får kärleksbetygelser att man är viktig eller eller.

Men i sanningens namn,är det verkligen värt det?

Och ni får inte för en sekund tro att jag dömer er eller sätter mig som någon sorts moralisk väktare över er,för det gör jag inte.
Hade inte min alkis gått så hade jag med största sannolikhet varit kvar,för jag hade inte heller kraften att gå.
Han drack i 1 år mitt framför ögonen på mig och jag märkte ingenting.osvosv

Det är en kamp på liv och död där alkoholen nästan alltid vinner.
Och kvar står förlorarna.
Vill ni vara de som agerar och tar kontrollen över era liv,eller vill ni låta den som inte har något förnuft kvar pga alkoholism bestämma över er och ert liv.
Valet är ert även om jag vet att det inte känns så just nu.

Det börjar med det lilla,som sätter sig som små små frön och sakta börjar de gro. Sen kan ni börja skörda de första frukterna av självständighet och egenkontroll. Så småningom klarar ni att ta större kliv. Och till slut är ni så pass vakna så att ni kan ta ett aktivt och medvetet val om ni vill vara kvar i detta.

InteMera
Tack Ullabulla

Tack för ett inlägg med stort eftertryck, tar in allt du skriver och förstår helt hur du menar. Vi vet själv vi ljuger för oss själva, frön är redan sådda av allt vi läst och kommit till insikt om här men än vacklar beslutsamheten, tron och förmågan att göra nåt åt det. Det är just det vi gör på denna sida, samlar kraft mod och förstånd att ta itu med livet. Men det är tufft och måste få ta sin tid. Alla längtar vi att få ett slut på lidandet, frågan är bara hur man ska åstadkomma det när man känner sig tom, orkeslös och maktlös men ändå har gnistan och kampviljan kvar.

InteMera
Hon hade rätt

Min dotter hade alldeles rätt. Tre timmar i garaget och han kommer in vinglande med en sur uppsyn stinkande av sprit. Barnen tack och lov redan i säng så dom slapp se honom ikväll, nattade tidigt för jag hade mina aningar idag. Han sitter suckande i vardagsrummet tills huvudet faller bak och han slocknar. I det skedet gör jag det jag brukar, gömmer plånbok, bilnycklar och telefon och går och lägger mig. Klockan är åtta på lördag kväll..

Står inte ut med hans vidriga fyllenärvaro så har inget val än att gå i säng om jag inte vill vara i samma rum med honom. Han vaknar till och blir sur när han märker jag går bort. Som om jag borde sitta kvar och se och lyssna på hans fyllestönande, alltid skrollanede på telefon med en arg min. Jag gömmer det nödvändiga för en möjlig snabb flykt om det skulle bli nödvändigt (har visat sig vara smart att glra det efter att han förut kastat ut både bilnycklar och telegon till skogs för att förhindra jag kan ta mig härifrån eller ringa hjälp) och backar ur situationen för att inte dra igång ett bråk jag inte just nu orkar med.

Ursäkta språket men åt helvete med sånt här! Jag fattar ju själv hur det låter när jag läser vad jag skrivit! Vad gör jag ännu här? Vad är dethär för låssasliv man spelar biroll i? Jag vill ha ett riktigt liv, ett där jag spelar huvudrollen och slippee planera kvällen utifrån att jag kanske/kanske inte ska bli misshandlad! Sinnessjukt dethär man står ut med!

Nykteristen
Tack Ulla-Bulla

Det är av denna anledning d känns så extra bra att ha hittat hit, dessa fina o brutalt ärliga råd man får o en förståelse mitt i allt.

Det är här man kan gå in o läsa om de som brutit upp o faktiskt gjort drömmen till sanning.
Det är konstigt egentligen för ikväll har jag en känsla av att mitt liv är inte mer än såhär....jag kanske inte är värd mer än såhär! Men innerst inne vet jag bättre men idag ser jag ingen utväg, gör mig sorgsen för varför skulle d vara svårare för mig att ta mig loss än för nån annan i en relation med en annan person...inbillning?

Nykteristen
InteMera

Får ont imagen för din skull men du gör helt rätt i att gömma grejerna...brukar jag också göra o alltid fulladdad mobil utifall att.

Här tror jag att han undviker mig, han sitter ute i garaget. Dricker o pratar i telefonen. Gjorde han igår också...han är rädd för att jag ska börja prata om d nu när sonen somnat!

Hoppas kvällen blir lugn för dig min vän, åhhh om man inte kunde vrida fram tiden för o få allt gjort o få leva sitt egna liv!

Nykteristen
Bara för att man håller

Bara för att man håller käften o inte säger nåt så är livet frid o fröjd...då lever vi nåt jvla låtsasliv där vi håller för ögonen o inte ser att han dricker, sååå lyckliga!

Men sen råkar frun i huset lägga en kommentar o d tar helt plötsligt hus i hvete o allt rasar igen....gap o skrik om att han allt gör så gott han kan. Han har ju faktiskt jobbat 10 timmar o ska inte behöva ta sån skit av nån efter d....jag som bara glider omkring o slutar tidigt har inget o säga till om o så gnäller jag bara.. Det är nog bättre jag hittar nån annan Om jag mår så jvla dåligt med honom.

Det enda jag vill är att han tar mig i sin famn o kramar mig riktigt hårt o länge....

InteMera
Vad svårt han har att fatta!

Vad svårt han har att fatta! Att du hellre skulle kramas än att klaga...Tänk att när dom jobbat en lång dag så förtjänar dom att koppla av, dricka sprit om så önskas men gudnåde om vi skulle önska oss själva detsamma. Men oss väntar hushållsarbete och klängiga barn o en full karl...men vad i all världen kan nu vi ha att klaga på ?

Jag åkte på arbetsresa idag, dottern har varit helt förstörd hela helgen för hon vill inte lämnas ensam med pappa, hon har gråtit och kurat ihop sig i min famn sen fredag tills jag åkte i morse, så lite tillit och förtroende har hon kvar till honom att han skulle kunna vara en ynka vardag själv med henne. Sen blev mitt flyg hem inställt och jag tvingas övernatta på främmande ort och kan bara ana skräcken hos min dotter när hon vaknat och mamma inte är där, hade ju lovat komma hem till natten om än efter att hon somnat. Jag får nästan panik av att inte slippa hem, känns som jag övergett min dotter när jag vet hon behöver mig. Pappan redan sur att han måste "passa ungar" en dag till för att han måste få iväg dem till skolan innan jag hinner hem med första flyget. Att be honom packa skolväskor, mellanmål, åka till tandläkaren med den ena och diskutera dagens läxförhör med den andra orkar jag inte ens be om, borde inte han veta sånt också som bor med oss?

Men det var väl just det, han bor med oss men inte tillsammans med oss utan i samma hem men ändå vid sidan av, är där men inte med oss utan med sig själv och sitt. Som ett husdjur som finns där men liksom inte kan väntas vara till nån hjälp. Så förvriden hela situationen, svårt att förklara på jobbet tex varför jag inte vill resa när dom tycker jag har ju man som kan ta hand om barnen. Det dom inte vet att är att det kunde vara mindre skada skedd om dom var hemma utan honom än med...vet ju aldrig när han får för sig att dricka heller, skulle inte förvåna mig om han skulle supa till en sån här kväll för att understryka "se nu hur det går när du åker bort och barnen far illa och det är ditt fel"...för att se till jag inte åker nånstans på vääääldigt länge igen.

Muminmamma
Tänk om våra män la lika mkt

Tänk om våra män la lika mkt energi och tid på kärlek och omtanke som de lägger på sin ilska och alkoholen.
Jag lider så med er.
Känner din längtan efter värme och kärlek Nykteristen och din ångest att åka ifrån din dotter, Intemera, får mig att gråta.
Att dom inte förstår hur illa dom gör! Önskar jag kunde göra mer för er.❤
Stor kram.

DrömmaBort
Kramberoende

Här är en till som saknar kramar!
Igen en dag med helt bra potential till en hyfsad dag. Utan A och på den fronten går det bra. Men närvaron... jag sade han inte behövt vara på plats om det är så tydligt han inte alls är närvarande. Att tydligt vara irriterad och rastlös, för att man inget kunde göra sårade verkigen mej, vi kunde gjort något vettigt av den stunden, fast just kramas. Just nu vill jag bara ha bevis för att det är värt att fortsätta. Inte en enda jobbrelterad sak. Bara närhet, kramar, gemensam tid, gemensamma planer, sex, diskussioner. Vad som hellst och allting.

Sisyfos
Varför

Jag vet att jag inte borde fråga, jag som kommer från andra sidan. Skulle ni fråga nåt så skulle jag inte ha nåt bra svar, men jag funderar så på varför ni stannar. InteMera och Nykteristen, ni förtjänar så mycket bättre. Ni är fantastiska mammor, fantastiska människor. Ni borde inte låta gubbarna trampa runt som de gör. De trampar på er och de trampar på era barn. Som ni beskriver dem härinne så är de ju vidriga. Det kanske finns en annan sida, men alkoholen förstör allt som är mänskligt. De kommer inte att förändras förrän de slutar och de verkar inte ens kännas vid problemet.
Förstår absolut att ni är slutkörda nu, men ni har det långt därinne. En ryggrad! Ta stöd i den och välj er själva och era barn. förstår att det kommer upp en massa oro om hur det ska bli, med umgänge o.dyl, men det fungerar inte att ha det som ni har det. Om jag hade gjort som era män hade jag velat att min sambo stack.
Och förlåt att jag skriver, det gör mig bara så ont att läsa om er situation. Ni behöver inte svara och känn er stolta över de mammor ni är!

AlkoDHyperD
Alkoholist och medberoende (lite omvänt här)

Det här inlägget ska absolut inte läsas som en uppmaning till er medberoende att "bara jag visar kärlek så kommer han vara nykter" utan snarare ge mer argument för att lämna ett destruktivt förhållande. Jag är periodare och även medberoende till en man som inte är alkoholmissbrukare utan är dystomisk och nu deprimerad....Ja, det kallas medberoende till psykiskt sjuka också. I hela vårt gemensamma liv har jag curlat och underlättat, muntrat upp och försökt få stämningen positiv. Hans mående har varit viktigare än barnens.
Varför vi ens sökte oss till varandra från början? Nu var det ju trettio år sedan och jag var mitt i min "sjukdomskarriär" med hetsätning, självsvält och alkoholmissbruk. Antar att det just var de egenskaperna - passivitet, likgiltighet och känslomässigt avstånd - samma egenskaper som nu triggar mina återfall, för då stötte jag bort alla som vågade komma nära och "störa" självdestruktiviteten. Han behövde en spännande person att "leva" genom och jag "behövde"någon utan egen vilja som accepterade mitt destruktiva liv och hängde på alla mina tokiga infall.
Jag frågade honom för ett tag sedan om varför han ens stannade kvar under den tiden. Vi hade inga barn, var unga. Varför han stannade kvar hos en tjej som kom med så många överrskningar. Medvetslös i soffan när han kom hem, ibland förts till sjukhus efter självmordsförsök, ibland hade kraschat med bilen och skurit upp handlederna, lämnat lägenheten full av matrester och disk efter hetsätningar.
Var det för att han saknade handlingskraft att lämna? Var det den egna låga självkänslan, att han inte var värd bättre, var det medkänsla eller hopp om bättring eller faktiskt kärlek? Jag fick aldrig något svar för det är sådan han är. Lämnar mig utan kontakt och utan respons när jag försöker närma mig.
Missbruksrelationen brukar beskrivas som att den som missbrukar är "barnet" och den som lever med missbrukaren får vara den "vuxna" i relationen. I vår relation är det inte så. Inte ens när jag mådde som sämst, till och med när jag låg på psyk och vägde trettio kilo eller var på avgiftning, tog jag hand om räkningarna och annat som behövde organiseras.
När jag tillfrisknat, utbildat mig och fått jobb blev balansen ännu ojämnare. Hus, barn, ekonomi, allt det praktiska - ansvaret ligger på mig. Den starka, den som har utbildning, tjänar pengar, den som löser problem, har alla kontakter med omvärlden, den som tål det mesta. Jag är den barnen gråter efter oavsett om jag druckit eller ej. Lyckligtvis har återfallen varit så glesa att de inte förknippar alkoholdoft med rädsla (ännu). För pappa ger inte känslomässig kontakt. När jag kraschar finns det risk för återfall. Men även det ligger helt på mig själv att förebygga och hantera. Kanske med rätta. Fast det hjälper om man har stöd. Och efter nyår kraschade jag efter ett år utan en droppe.
Förra veckan, kort efter mitt senaste återfall, som jag berättat för honom om (inte hade han märkt att jag druckit mer än vid något enstaka tillfälle!) såg jag att han köpt hem vin. Blev arg och sårad. Sa det till honom. Hur kan du köpa hem alkohol nu när jag berättat hur nära jag var att dricka ihjäl mig och när du var med under den tiden då jag var så nere i missbruket? Visst, i vanliga fall, de senaste tjugo åren, har jag kunnat låta bli vin och öl om det finns hemma (dricker bara sprit under återfall) men hur ska DU kunna veta att jag inte är så desperat efter vad som helst att jag tar det som finns i huset?
Jag vet att jag har ett eget ansvar för mina handlingar. Återfall kan inte skyllas på någon annan - men - den där kramen som nämns i inläggen här. Den kramen kanske hade förhindrat återfallet den här gången.
Har även funderat en del på relationskontrakt, gamla mönster och balans i förhållanden. När jag tar ett återfall är det som han växer en aning. Att jag blir mer mänsklig och mindre superhjälte. Ordningen återställd. Flera personer har sagt att jag måste skilja mig för att överleva. Så är det nog. Känslomässig ensamhet, brist på kontakt, att vara osynlig, ensam med ansvar. Allt detta leder till att jag inte orkar och då dricker jag.

Muminmamma
Ja Sisyfos, det är nog

Ja Sisyfos, det är nog egentligen det vi behöver höra. Ngn från andra sidan som du skriver. Du skriver så rakt och exakt.
Tack snälla för att du skrev. Önskar dig lycka till med allt . Kram ❤

Sidor