Att inse fakta

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Du precis som alla andra har mycket klokskap att dela med er av. Ni är bara ovana sannolikt. I huvudsak skriver man förstås för sin egen skull. Att någon sedan läser och kommenterar känns jättebra. Det är i "samtalet" som det blir bäst, när man har någon att bollplanka med. Men jag fortsätter skriva för egen del förstås. Jag är en skrivande människa, och jag har skitsvårt för att inte tycka och tänka och ha åsikter om det mesta. Om man är sådan är det svårt att förstå att inte alla är sådana. Och eftersom min sambo, som är fortsatt nykter, inte alls verkar ha behov av att prata om det här med mig så är det bra för mig att "prata" med andra som har alkoholproblem. Den förståelsen kan jag sedan applicera på min sambo OM eller när han tar ett återfall. Förr eller senare kommer det nog, och jag vet inte just nu hur jag kommer att hantera det.

Profile picture for user InteMera

Tråkigt att du upplever du inte får så mycket respons på det du skriver, men du ska veta vi är många som läser allt klokt du skrivit! Känns ibland lite svårt att kommentera och komma med råd eftersom du är i den lyckliga sitsen att din sambo insett sitt problem och slutat dricka. Vi som ännu är mitt i eländet har kanske inte så mycket input att komma med för vi har ingen aning om hur man ens ska ta sig till din sits, du är liksom nivån över oss andra här nere i träsket med våra alkoholister ?

Men är jätte glad för dig och er, att nykterheten hållit i sig och jag är säker att ett bakslag kommer du att ta som just det, bara en tillfällig svacka. Önskar dig en trevlig fortsättning på söndagen!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Hälsan tiger still. Jag vet ju det. Vi pratade om det på jobbet häromdagen. Mitt jobb går ut på att fixa och dona och serva andra, så att de ska göra bästa möjliga jobb. Hur ofta får jag cred för det? Hur ofta får jag ett tack? Hur ofta verkar någon ens bry sig? Inte så ofta, men jag blir lika glad varje gång det händer. Jag vet ju hur viktigt mitt jobb är, och att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb. Men jag behöver höra det ibland också. Det blir annars en obalans som skaver om man bara ger och ger och och inte får tillbaka. Så ditt bekräftande inlägg var precis vad jag behövde nu! Kram ❤️

Profile picture for user InteMera

Jag förstår precis hur du menar. Jag har också ett sånt jobb där jag sopar banan för allt och alla, för att fasaden till kund ska vara perfekt oavsett vad som pågår i kulisserna. Det brukar vara mig alla vänder sig till när de har glömt att ordna nåt och det är panikbråttom för de vet att mitt trollspö är dugligare än de flesta andras ? Sällan om nånsin får man ett tack eller att någon uppmärksammar ens ansträngningar och dendär ena gången någon på riktigt "ser" en och säger ett uppriktigt tack lever man länge på. Och självklart gäller detsamma även på ett forum, att få ett svar är en bekräftelse på att någon ser en, hör en. Om så bara en kort kommentar så värmer det och ger tillbaka. Hela iden är ju att detta ska vara en dialog, på vars och ens vilkor, för monolog till döva öron har vi säkert nog av hemma allihop som är här!

Profile picture for user Bedrövadsambo

I bilen hem från jobbet idag tänkte jag att det var länge sedan jag kände oro när jag åker hem. Som om jag tar nykterheten för given. Just därför blev jag förstås orolig. Sambon hade ledig dag, och alla möjligheter att ta ett återfall om han vill. Men han vill ju inte, jag vet ju det. Men eftersom han inte vill tala om det så vet jag ju inte heller hur svårt det är för honom, hur mycket han brottas med suget. Han verkar tillfreds och harmonisk, och vi har det mysigt tillsammans. Ikväll var vi och badade i havet, eller jag badade snarare. Bara 19 grader, men fullt badbart. Snart är det midsommar, men det är inget speciellt för oss. På midsommarafton ska sambon jobba, och jag och dottern plus min mamma ska besöka något ställe där de dansar runt stången. Efter det lite midsommarbuffé på en restaurang, och sen blir det som en vanlig fredagkväll för mig och dottern. Lite tråkigt kanske, men faktiskt rätt skönt att ingen av oss lockas av stora fester. Vi trivs bäst hemma. Kaka söker maka ❤️

Profile picture for user InteMera

Låter så skönt! Vanligt liv på egna vilkor, utan oro för fylla och att kunna fira högtider precis som man vill ? Njut av de val ni nu kan göra, när alkoholen inte står i centrum! Kanske enklare för honom också att jobba på midsommar som annars förknippas med drickande? Och du och dottern kan ha en avkopplad midsommar tills han kommer hem från jobbet! 15 veckor börjar onekligen vara så länge så han verkar ha bestämt sig för att livet är trevligare som det är nu än förr, du får vara glad och stolt ni tillsammans kommit såhär långt!

Profile picture for user Bedrövadsambo

När det som jag brukar kalla incidenten inträffade för 15 veckor sedan var jag helt uppgiven. Min uppväxt med alkoholiserad pappa hade fått mig att tro att det aldrig skulle funka. Återfall på återfall var bara att vänta, förr eller senare. Då sa en kompis till mig: "Så behöver det inte bli. Min svärfar drack en sjuttis om dagen i många år. En dag bestämde han sig för att sluta, och efter det drack han inte en droppe på 47 år". Hennes ord gav mig hopp. Och på samma sätt hoppas jag att min tråd ska kunna ge andra hopp, både anhöriga och beroende. Det kan gå bra!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Oförändrat lugnt och skönt här hemma. Min sambo är inte lika trött som han var de första veckorna, men han är fortsatt lite låg. Ingen vidare lust att hitta på så mycket, trivs bäst hemma. Det vi gör sker på mitt initiativ, men han följer med åtminstone. Han är som en mussla dessutom, vill inte prata om det. Och jag frågar inte. Har alldeles för dåliga minnen från min uppväxt när min pappa var tyst och sluten och min mamma tjatade "Vad är det nu? Vad är du sur för?" Det slutade alltid med att min pappa var både arg och sur, och sen var den dagen förstörd. Jag väntar på rätt tillfälle, på en invit till att han vill prata. Och då tänker jag mest lyssna.

Profile picture for user Rosa Pantern

Fint av dig att göra så, att vänta in och så finnas för att lyssna. Tror på det sättet, utifrån vad jag själv skulle uppskattat om jag haft det jobbigt. Du har visst verklig kärlek till honom och styrka. Hoppas du får själv den kärlek som du ger! Att den mångfaldigas!!

Profile picture for user InteMera

Att tjata leder sällan till ärlig diskussion så jag tror du gör helt rätt, låt honom ta första inledningen när han är redo. Och så är ju inte alla män kända för sin djupsinniga samtalsförmåga heller oavsett vad det gäller ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Påtvingat allvarsprat brukar aldrig leda någon vart, om det inte är akut för då är det ju nödvändigt. Men jag har ju redan sagt vad jag tycker och vill, liksom han har gjort. Och då behöver man inte älta det så länge inget förändras i tanke och vilja. Jag har tålamod. Den sjukliga tröttheten är borta, och energin, drivkraften och lusten att hitta på saker kommer nog tillbaka så småningom. Jag är nöjd så länge han deltar på det jag hittar på åt oss, det är ju verkligen inte självklart. Minns själv hur min alkoholiserade pappa aldrig ville göra någonting kul. Ingenting. Alla förslag mottogs med pust och stånk och "Måste vi det? Nej jag vill inte, en annan dag." Från att städa förrådet till att åka till Ikea och köpa nya möbler. Biobesök, teater, restaurangbesök - allt! I alla år. Otroligt deprimerande att leva med en sådan sambo!

Profile picture for user Tofslan

Hejhej, Bedrövadsambo, har nu läst din tråd för du har kommenterar så fint i min några gånger. Ärligt talat blev jag förvånad (kanske pga hur andra trådar ser ut), det har ju gått jättebra för din sambo! 4 månader och inget återfall. Bra jobbat, både han och du som ställde ultimatum. Hoppas det fortsätter såhär!
By the way, min mamma var alkoholist och pillermissbrukare. Hon var nykter från alkohol ett tag, typ 5-6 år efter att mamma och pappa skilde sig. Men då tog hon piller istället för alkohol, typ ett återfall en/två ggr om året. Hon dog tillslut av en överdos när hon var 61, då hade hon också tagit återfall med alkoholen ett par månader tidigare. Vi vet fortfarande inte om det var självmord eller en olyckshändelse... ibland skulle jag vilja veta, men ibland inte. Hon hade många perioder av depression och låg i sängen i flera månader. Usch. Nu blev det långt i din tråd. Men ville bara säga att jag har den erfarenheten också.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som barn till missbrukare ska man vara extra försiktig. Min sambos pappa var alkoholist, flera av hans syskon också. Min pappa var det, och flera syskon till honom. Min sambos nykterhet har gjort att jag ifrågasatt mitt eget drickande förstås. Tidigare kunde vi festa till det rejält, men det gör vi förstås inte längre. Och jag saknar det inte ett dugg. Jag är inte helt nykter, tar gärna två-tre glas vin fre-lör och på kalas. Och sambon är nöjd med att köra. Han vill inte tala öppet om sin nykterhet för alla än, bara de närmaste på hans sida vet och min bästa kompis. Mitt ex och mina barn vet inget, och det är lika bra. Min sambo tillhör inte sorten som talar öppet om sina egna problem för att indirekt hjälpa andra. Det gör däremot jag, som pratar om min utmattningsdepression, och vägen tillbaka, med allt och alla som vill lyssna. Man är olika, och det är okej ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Om jag hade vetat om hans bakgrund med riskdrickande så hade jag aldrig festat med honom givetvis! Men jag hade ingen aning. Reagerade bara på att han drack snabbt, tills allt tog slut, och blev skitfull. Sen eskalerade det och utmynnade i katastrof. Men det har gått bra hittills, och jag är SÅ tacksam för varje dag ihop. Har näääästan slutat oroa mig för återfall. Nästan.

Profile picture for user Tofslan

...att det är större risk att man själv hamnar i missbruk om man är barn till en missbrukare. Det har jag alltid varit orolig för och tänkt på. Morfar var alkoholist också. Jag skrev i min dagbok när jag var typ 10 att jag ALDRIG skulle dricka alkohol. Tänk att man var smartare då. Man borde aldrig ha testat. Ja, ett par vin på helgen är ju ingen fara men jag förstår att man aldrig kan sluta att utvärdera sitt eget bruk av alkohol när man har erfarenheter i barndomen som vi har av det. Nästan så att man får lite skuldkänslor när man dricker, eller nästan, typ alltid, för att jag vet hur mycket jag egentligen hatar vad denna dryck gjorde med min mamma och många andra som lider. Väldigt intressant... du kan nog slappna av lite, inte kul att gå och oroa sig hela tiden. Som du säger så vill du ju släppa kontrollen och din sambo gör ett bra jobb. Ett återfall kanske kommer down the road men då får ni ta det då tycker jag.

Profile picture for user Tofslan

Forumet är så bra för alla som vill prata, det är många som lyssnar. Själv talar jag inte så mycket om känslor och tankar jag har men det känns skönt att skriva av mig här och få någonting tillbaka från folk som förstår :)

Profile picture for user Bedrövadsambo

Oförändrat lugnt hemma hos oss. Nästa vecka börjar semestern. Då ska vi på festival två dagar. Buss dit och hem. I fjol blev vi typ asplakat fulla båda två. Så blir det INTE i år. Måste kolla med sambon hur han tänker inför detta. Tror han att han efter så många nyktra veckor kan "unna sig några öl"? Och "missunnar" jag honom det? Usch vad svårt! Oron gör sig påmind igen. Svårt att prata om det när han så tydligt visar att han inte vill prata om det.

Profile picture for user Dis

Säkert bra som du tänker, att lufta det på förhand så det inte blir några obehagliga överraskningar. Tar han fortfarande antabus och hur har det fungerat för honom? För om han gör det så tänker jag att det bör vara en trygghet för dig?

Profile picture for user melancholia

Hittade just din tråd och har snabbläst den - det inger hopp! Förstår att det väcks oro inför semestern och att det kan kännas obekvämt att prata, men ni tycks ha utvecklat en väldigt fin öppenhet under alla dessa nyktra veckor. Jag håller tummarna för att det går bra! Är precis som du uppväxt med en alkoholiserad pappa och förstår såväl den stora sorgen som det svåra medberoendet.

Fortsätt skriva och reflektera. Din sambo kan skatta sig lycklig som har dig :)

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vi kan skatta oss lyckliga som hittat varandra ❤️ Han är 51 och jag 47 år, och vi träffades för 1,5 år sedan. Förhoppningsvis kommer vi att ha många fina år framför oss. Så det är verkligen värt att satsa på. Han har så enormt många fina sidor, nykterheten kändes som den sista viktiga pusselbiten som fattades. Jag efterfrågar inte festandet ett dugg för egen del, tvärtom.

Profile picture for user InteMera

Jag tror säkert han själv fattar att en festival kommer innebära lockelse men att det där är lika illa som annars att ta ens dendär första ölen. Jag tror det kommer gå bra ? Men för att lindra din oro är det säkert bra om ni kan prata om det innan, så inte hela evenemanget är förstört för dig med en klump i magen hela tiden både före, under och efter!

Profile picture for user Nordäng67

Som svar på av Bedrövadsambo

Blir lite avundsjuk (fast inte missunsamm) på dig! Din sambo verkar ta sina problem och ert förhållande på största allvar! Gjorde slut med min särbo för sex veckor sedan! Mest för att han äntligen skulle fatta allvaret och ta tag i sina problem! Men han började supa ännu värre och blev ännu elakare under fylla! Gick inte alls som jag tänkt mig! Kände mig stark den första tiden och kände att jag hade fått ordning på mitt liv! Men nu känner jag mig så himla sorgsen och bara gråter! Över allt som gick förlorat och på grund av vad? Den J-vla spriten som han inte kan låta bli! Och han har noll kraft att göra nåt åt det! Låt inte din sambo unna sig några öl på festivalen för då kanske ni är tillbaka på ruta ett igen! Det hände mig och min särbo otaliga gånger! Han skulle "bara ta en öl till julmaten" efter en nykter höst! Sen var helvetet lös.... igen! Tror inte en alkoholist kan unna sig en enda droppe tyvärr! Kram från deppigt ex till alkoholist

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nä, jag är nog också övertygad om att han inte ska dricka ens en enda öl på festivalen. Ska bara ta reda på vad han tänker/tycker också. Igår öppnade jag upp för möjligheten att han kan köra dit, så vi slipper passa busstider och det slipper bli så många timmar. I fjol blev det för många timmar, det kände vi båda. Jag har märkt att just bilkörning är ett argument han gärna "gömmer sig" bakom. Då är det alltid "legitimt" att inte dricka om vi träffar på bekanta på festivalen. Vi fortsätter diskussionen ikväll sannolikt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Skönt ändå att du slipper bo ihop med dina fulla, elaka särbo! Och vem vet, han måste kanske nå botten innan han kan vända uppåt? I min sambos fall har jag efteråt förstått att det inte är första gången han blivit nykter. Han har sannolikt ett långt alkoholmissbruk från och till bakom sig, som förvärrats i och med hans GBP-operation för 8-10 år sedan. Han visste precis hur han skulle göra för att bli nykter, och att han verkligen ville bli det. Och det är jag SÅ tacksam för ❤️ Samtidigt får jag lära mig leva med risken för återfall. Tar han ett återfall är det kanske droppen för mig. Men den dagen, den sorgen.

Profile picture for user Nordäng67

Som svar på av Bedrövadsambo

det är skönt att slippa den fulle och elake men jag saknar den nyktre personen som var en helt annan person än den fulle!
Ja din sambo vet hur han ska göra och så verkar du va bra på att hantera det hela! Rädslan för återfall får man nog göra ett väldigt aktivt val att leva! Ju längre tid som nykter desto mindre rädsla!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Senaste veckan har jag inte oroat mig alls faktiskt. Det känns verkligen som en helt annan tid, fast det bara är fyra månader sen. I helgen var vi en kort sväng på stan, jag köpte öl till mig och Cola till honom. No big deal. Köpte Cola till dottern också, helt naturligt ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han sa bara "jag har insett att jag inte tål alkohol så jag slutar dricka helt" och sen har han inte sagt något mer. Efter sin GBP-operation tål han väldigt lite, och det slår väldigt olika. Vi har bråkat massor om det. Sen kom han väl till botten helt enkelt. Jag frågar inte, han verkar ha slagit det helt ifrån sig. Vill dock inte prata om det öppet heller än, så han kör typ alltid bil överallt. Enklast att skylla på liksom.

Profile picture for user Tofslan

Läste om tråden med de där operationerna, att man kan bli känsligare för alkoholberoende efter en sådan. Att prata öppet om det... ja, det skulle nog vara svårt för mig också. Det kommer nog efter ett slag.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Med antabus kan man absolut inte dricka. Det är en hjälp för många att veta det. (Och jag vet ärligt talat inte om han tar dem längre.) Men att gå på AA-möte tex är inte hans grej alls. Alla är olika - alla måste hitta sitt eget sätt!

Profile picture for user Tofslan

Åh, okej! Ja, då har man ju nästan inget val, om man inte vill må dåligt. Tror absolut att det är jättebra för många i början, att bryta vanan. Man måste ha viljan och motivationen att sluta... jag har inte kommit dit än. Men en paus är bra för mig. Sen får vi se.

Profile picture for user Rosa Pantern

Hej!

Nu kommer jag här och är lite näbbig, men på tal om AA och "hitta sin grej" vill jag ändå påpeka att jag tycker det luktar undanflykt... Din partner kanske inte är redo för ett starkt beslut, men det är ju en sak. Det är ju inte min heller.. Och AA är "inte hans grej" heller...!

Jag frågade ödmjukt någon en gång vilka som AA egentligen är mest lämpat för? Nu kommer jag inte exakt ihåg vem det var jag frågade, men svaret gav då mig en omedelbar insikt: "nja AA brukar passa, och kunna hjälpa, för vem som helst som ärligt vill ha ett nyktert liv"!

Och inom AA jobbar man med sig själv, ett jätteplus för att kunna utvecklad vidare i bla sina relationer tycker jag! Nu har t ex min man (eller fd man) väldigt svåra barndomsupplevelser i bagaget, som han kanske inte orkar möta - men jag tror ändå det är den nödvändiga vägen!

Jag vet en person som hux flux slutade dricka efter ett missbruk. Hennes sätt var det, rätt imponerande! Inte mera en droppe resten av livet! Men förnekandet av hur det egentligen varit de där åren blev kvar, vilket gjorde att barnen aldrig kom henne nära igen, känslomässigt.

Känner för min del någonstans att jag vill utvecklas - tillsammans med en partner - men min pendlar mellan fylleläge, irritation, normalitet (och ibland skov av "låga" värderingar och ovilja att lära nytt). Det går tillbaka till ruta ett igen, med jämna mellanrum. Och jag har levt på, tröttnat på att bara anpassa mig och städa upp och börjat vilja någonting annat.

Ledsen för honom, han var sig lik när vi träffades, har egentligen inte förändrats. Det är jag som tröttnat på dåligt tilltal o dyl. Därför är det ju lite som svek av mig. Från början var jag bara glad och förälskad och då var det så svårt att ta in att behöva avsluta det vi nyss påbörjat.

Det blev ett långt stycke av min reaktion på att hitta "sin grej".

En låga flammade upp i mig, för jag tänker att om ett nyktert liv är målet, så är visst AA ett verktyg, med gemenskap på köpet, och som inte heller skinnar någon ekonomiskt, som borde vara värt att prova.

Förlåt om jag är "beskäftig"! Ta hand om er! Du är kärleksfull har jag förstått, och det är nog viktigast i livet! Hoppas din man är rädd om dig!

Profile picture for user MondayMorning

Det finns nog massa människor som känner att dom inte passar in på ett AA möte. Som jag själv. Jag har provat flera gånger och jag trivs inte alls. Jag hade ångestfyllda mardrömmar om AA vid fler tillfällen. Och det finns ju faktiskt andra sätt att behålla sin nykterhet och göra sin personliga resa. Det behöver naturligtvis inte vara en undanflykt för att det inte passar ihop med ens personlighet.

Många som går på AA anser att det är den enda vägen. Det är det inte. Det finns fler metoder. Och det är ju egentligen skit samma hur man håller sig nykter bara man gör det.

Antalet återfall hos missbrukare är lika stort hos AA som de som söker hjälp inom landstigen i t.ex KBT.

Så det är inte min grej heller, men jag har hitta andra stigar att gå på och dessa är både nyktra och innehållsrika.

Jag har dock förståelse och respekterar att andra gillar AA, gillar den gemenskapen som finns och allt det som AA står för.
Men det passar inte mig.

Mvh

MM

Profile picture for user Bedrövadsambo

Alla måste hitta sitt sätt att bli nykter, och att fortsätta vara nykter. För att ventilera ännu mer fördomar tror jag att min sambo likt många andra män inte vill "rota för mycket". Han har haft många tuffa perioder i sitt liv, och han pratar om dem öppet om jag vill. Men inte om och om igen. Han går vidare liksom. Som när han blev sambo med mig efter ca ett års förhållande - han sökte nytt jobb i min hemstad, sa upp sig och flyttade hem till mig (ca 20 mil). Han har inga barn, men han håller sporadisk kontakt med syskon och vänner, mest på FB inte så mycket IRL. Och han verkar lugn och harmonisk. Plikttrogen på jobbet, gör mycket hemarbete, finner sig bättre och bättre tillrätta i sin nya miljö. Han går vidare. Väldigt många män gör det, de är värdelösa på att behålla gamla relationer.

Profile picture for user Carina

Hej på er!
Det är så fint att se hur ni skriver, peppar och stödjer varandra! :-)

Jag har en tanke gällande att "hitta sin grej". När man forskat på olika behandlingar (och det finns många olika behandlingar/program med olika inriktningar) som visar bra resultat, har också hittat att en annan viktig nyckel till att en behandling är framgångsrik. Det är personens eget engagemang i behandlingen och att han/hon själv tror på att behandlingen kan fungera.
Ibland kan personer börja en behandling utan att känna speciellt mycket engagemang eller tro på behandlingen, men efter en tid så börjar detta växa hos personen och det är möjligt att behandlingen kommer att vara till hjälp. Men ibland kommer personen fram till att det inte känns som rätt väg för dem. De känner sig inte engagerade eller tror inte på just den här vägen för dem. Det är en av anledningarna till att vägarna kan bli lite krokiga, för man behöver testa sig fram tills man hittar det man själv tror på.

Önskar er en fin (och kanske solig) dag!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Nordäng67

att själva supandet är ett symptom på något (sjukdom)! Kunde lika gärna va nåt annat! Om man inte kommer till rätta med det som framkallar/utlöser symptomet så tar den gärna någon annan form när/om alkoholisten slutar supa! Därför tror jag att terapi av någon form är nödvändig om det ska bli bra och hålla i sig! Långsiktigt så att säga! Men vet inte, kanske inte stämmer!?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min magkänsla hade rätt. Igen. Festival utan att dricka öl kändes otänkbart för sambon. Jag började storstilat med att köpa Cola och kaffe till honom. Sen dess har det blivit fyra öl för honom. "Vara på sånt här utan att dricka känns meningslöst". Och jag sa precis till honom att det här känns väldigt obekvämt för mig, och han svarade att jag inte behöver oroa mig. Fortsättning följer. Jag är inte hans morsa.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jo, en lång föreläsning om hur destruktivt jag själv dricker. Anfall är bästa försvar? Han hänvisar till och med till utsagor från min ex-sambo, och till min pappas alkoholberoende. Och själv har han egentligen inte sådana problem, det var bara en olycklig omständighet som gjorde honom "helt dum i huvudet" just då. Och själv vill jag bara åka hem nu.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Och antabus tog han bara två-tre veckor efter "incidenten" för säkerhets skull. Han påstår sig inte ens haft sug sen dess. Tydligen krävdes fyra öl för att avslöja det. Men jag är inte hans morsa!

Profile picture for user Tofslan

Svårt att veta vad man ska säga, det gick ju så bra för er. Ni borde prata om detta imorgon, gå igenom dina krav du hade och att han gick med på dem. Hoppas inte kvällen blir helt förstörd och att han slutade dricka efter de där 4 ölen.
Kram på dig!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Fem öl blev det till slut. Nu är vi hemma och jag känner mig minst sagt kluven inför vad som hänt, och vad som händer nu. Tydligen krävdes det några öl för att han överhuvudtaget skulle prata med mig om sitt missbruk. Och tyvärr sa han ikväll "jag har inte problem på det sättet, på allvar liksom". Men vi pratade om det i alla fall. Och diskussionen måste fortsätta. Imorgon och/eller på söndag. Tyvärr krävdes också några öl för att han skulle visa mig någon fysisk affektion också. Vilket jag saknat enormt. Och det gör nästan mest ont. Varför krävs alkohol för det? Oerhört ledsamt och kluvna känslor. Han sover gott nu. Jag också snart hoppas jag.

Profile picture for user Tofslan

Svårt att erkänna att han har problem just i stunden kanske, när han är lite lullig redan. Men han har ju börjat med antabus! Det tar man ju inte om man inte har problem med att avstå från alkohol. Hoppas ni får en bra konversation imorgon eller söndag. Ni måste bara på samma sida i alla fall. Jag är ingen expert men finns här om du vill prata i alla fall. Det där med att du skulle ha problem är nog absolut en försvarsmekanism, och att dra upp din pappa är lite lågt tycker jag.
Godnatt och sov gott nu!

Profile picture for user InteMera

Oj nej! Detdär med festival blev för stor lockelse till ölen då. Lider med dig och förstår det känns jobbigt nu. Hoppas ni kan prata om det när han är nykter, kanske han då känner annorlunda själv också. Att han kanske själv upplever det som ett misslyckande och har ångest. Klart han som full tyckte han inte har några problem och att rikta pratet mot dig är nog bara ett försvar. Hoppas han inte nu bara tycker han är "botad" eftersom han kunde dricka några öl utan att bli aspackad. Även om det ju inte är därför han hålli sig nykter så länge men minnet kan bli kort, speciellt om dom just redan druckit några öl. Styrkekram till dig!

Profile picture for user mulletant

Men kanske nödvändigt och en möjlighet till nästa vända i er relation? Det kan vara så att han hållit sig nykter på s.k vita knogar och ändå lyckats hålla sig på och/eller visa sig (mestadels?) på gott humör - men festivalen blev för stor utmaning. Så som du beskrev i dina tidiga inlägg verkade hans alkoholberoende vara allvarligt och då är det en jätteutmaning att sluta. Att han började med Antabus och verkligen varit nykter alla dessa veckor kan ju tolkas som att han verkligen vill satsa på en gemensam framtid. Efter denna incident har ni en ny erfarenhet som startpunkt att prata om vad ni vill med ett gemensamt liv. Och om ni vill, båda.

När min man valde nykterhet tog det mer än ett år innan nykterheten genuint blev hans egen. Under det året var det flertal tillfällen som var starkt förknippade med alkohol som han inte ville delta i, bland annat en festival som vi ofta besökt och gillat. Fortfarande är det situationer som varit som vi inte talar om. Det känns inte som ett förnekande eller sopande under mattan. De finns och jag vet att han vet hur det har varit. Också att jag inte kan dela den erfarenheten, har inte den insikten i beroendets makt. Jag har hört honom tala om det med andra alkoholberoende, t ex när vi deltagit i konvent, och jag har respekt för att det inte hör mig till. Likaså är mina erfarenheter mina, dock har jag ju överöst honom med dem som hör missbrukstiden till då i uppbrottets tidevarv. Många insikter har jag fått efterhand när jag lärt mig mer och de viktigaste handlar om mig. Om detta har jag skrivit mycket i min tråd här i Det vidare livet.

Jag valde ju att helt sluta med alkohol, dels av respekt för honom men mest för att jag såg ingen glädje i att dricka själv. För mig är/var det roliga med alkohol det gemensamma, festligheten, och det fanns ju inte längre. Det tog faktiskt ganska länge innan vi hittade tillbaka till just det, den gemensamma upplevelsen av god mat, festlig dryck i vackra glas och känslan att nu-det-fest-samvaro men vi har hittat det igen. Duka lite fint och goda A-fria drycker. Ingen oro och klara tankar. Och klara minnen.

Vill ännu tillägga att återfall nästan hör till på vägen mot stabil nykterhet. Nu när han nyktrat till har ni en gyllene chans att ta ställning till vad ni är villiga att satsa på er relation och ett gemensamt liv. De frågetecken du haft om hans fysiska 'avstånd' och ovilja att prata fick kanske en samtalsöppning nu? Jag har djupaste respekt för de ställningstagande du gjort, jag har också vuxit upp med en alkoholiserad far och ville aldrig leva i detsamma. Det var en chock för mig att inse hur det stod till och mitt beslut att lämna var urstarkt när jag kom så långt - i det fanns också en av nycklarna till förändring.

Vill ändå förmedla ett handtag av hopp... det finns de som valt nykterhet och hittat grund för ett gemensamt liv.
Önskar er båda ärliga och konstruktiva samtal och varmt lycka till! / mt

Profile picture for user Ullabulla

Ge dig några rader,bedrövad sambo.
Att som du haft en nykter sambo i rätt många veckor och fått känna lugnet lägra sig lite grann.
Och nu rycks allt bara bort som i en handvändning för en festivals skull.

Som MT skriver så är ju återfall väldigt vanliga.
I mitt fall så var ju min sambo "nykter" i 1.5 år medan han i verkligheten endast var det i 6 månader.
Men någonstans valde du denna man med hans missbruksproblematik och gick in i relation ändå.

Kan du någonstans och på något sätt välja en egen väg där hans missbruk inte får ta den stora plats det tar idag?
Ett där du har en egen agenda,en egen livsplan som inte innefattas av viet och därför också behovet av hans nykterhet?

Ett där du och bara du väljer innehållet i dina dagar och han får vara en medåkande aktör.
Där du kan koppla loss hans vagn när han inte är nykter?

Dvs inte ta så stora och snabba beslut i stundens hetta.
Eller är den rätta vägen kanske att gå på det beslut du tog där och då,inte tillåta ett återfall.

Ett särboskap eller separation där han återigen får visa sin goda vilja till nykterhet och et val av dig.
Jag har egentligen inga goda råd att ge dig.

Att leva på hoppet och tro att någon ska ändra sitt beteende för relationens skull är tufft.
Både för den som väntar på "rätt" uppförande.
Också naturligtvis för den som dricker och som hela tiden får kämpa med sitt missbruk.

Jag önskar er ett ärligt och bra samtal med goda chanser till möte och samförstånd över detta tråkiga återfall.

Profile picture for user Pi31415

att din sambo fick ett återfall. Men som mulletant skriver, och som du säkert läst i många trådar bland oss som utvecklat alkoholism, så är något eller några återfall mycket vanligt under vägen fram till ett nyktert liv.

Det här att din sambo "föreläste" om, "ditt destruktiva drickande", var säkert kraftigt överdrivet p.g.a. upprördhet. Och dåligt mående för att han drack igen. Men, det kan ju vara så att han, utan att ha sagt det, tycker att det varit jobbigt när du tar något vinglas samtidigt som han försöker leva nykter. Många av oss alkoholberoende har mycket svårt för alkohol i vår närhet, i synnerhet i början på nykterheten.

Sedan ska jag vara lite rakt på, och hoppas att du inte tar illa upp. Hur har du det med ditt eget drickande? Har du det under kontroll?
Många av de som utvecklar alkoholism, har under inledningen av karriären kunnat dricka normalt (vad nu det är), men sedan har det eskalerat senare under livet. Man vet ju aldrig på förhand om man har förutsättning för att utveckla ett beroende senare.
Ett alternativ skulle kunna vara att du avhåller dig från alkohol, åtminstone i närheten av din sambo, för att både stötta och underlätta för honom.
Jag tror inte att du har några problem med alkoholen. Då är det inte så svårt att avhålla sig en period. Dessutom får du då känna på en minimivariant av hur det är att avstå från alkohol för en som utvecklat alkoholism.

Jag hoppas att det här utvecklar sig till något positivt för dig. Med lite distans kan även negativa händelser ge nyttiga erfarenheter.

Kramar

Profile picture for user Blåklocka

Hej!
Håller med " föregående talare". Jättetråkigt att ni fick ett så tråkigt avslut på er kväll. För mig kommer ett igenkännande i det att man liksom är på olika mentala platser där det enda som kretsar i bådas tanke, i hela ens medvetande är ALKOHOLEN.
Precis som du, har jag också en man som är alkoholist. Under de senaste 1,5 året har vårt liv kretsat kring detta att han dricker. Jag är på helspänn och försöker anpassa mig på ett sätt som fått mig att bli sjuk. Han å sin sida har förnekat, blivit arg, lovat bot och bättring, hållit sig helt nykter i perioder men alltid börjat dricka sådär " normalt som alla andra" och det har såklart slutat med katastrof och vi får det ännu värre i vår relation.
För ett år sedan la jag fram ett ultimatum där jag talade om att jag inte står ut med hans drickande och att jag inte kan eller vill bo med honom om han inte gör någonting åt det.
Detta har han inte brytt sig om utan tycker nu att jag är då elak och behandlar honom som skit eftersom vi nu bor separerade.
Jag trodde i början av sommaren att det skulle fungera då jag iaf skulle slippa eländet då han dricker men nu har jag bestämt mig. Det jag vill säg till dig är:
Överlåt till din man att sluta dricka eller fortsätta.
Starta ett eget liv och bry dig inte om hur jan väljer att göra med sitt.
Du har bara ett liv och du är värd sann kärlek både själslig och kroppslig. Du kan inte nöja dig med smulorna dom din man ev ger dig och bara då han är full.
Jag känner mig ju ledsen över att vår relation är på väg att dö ut, men det är ju inte upp till mig längre. Min man går ta ansvaret över ditt drickande och som det verkar så är alkoholen viktigast.
Och jag tänker inte komma på andra plats. För det blir ingenting över då alkoholen tar alla platser i en alkoholists liv.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Allt är bra med oss, om än lite förvirrat. Ingen av oss blev fulla igår, och ingen av oss är bakfulla idag. Vi hade ett bra prat igår, och ett bra prat idag. Vi ser fram emot dag två på festivalen. Av olika skäl ska sambon dessutom köra ikväll. Och jag vill verkligen tro att han har kontroll! Men den bilden när han kommer raglande ur bilen mitt på dagen, två timmar efter att han bedyrat att han aldrig ska dricka mer, förföljer mig dag som natt. Det var som om hans hjärna blivit kidnappad av en sluddrande utomjording. Jag vill aldrig, aldrig hamna där igen.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambon säger att han inte vill dricka hemma, och att han inte vill dricka vin utan bara öl. Vad som egentligen hände då i februari kan han inte förklara. Han bedyrar att det aldrig ska hända igen (jo, tjena). Jag ska nog bli helt nykter själv en tid. Det är inte lika kul när man inte kan dricka ihop. Och jag vet ju att jag periodvis dricker för mycket och destruktivt. I fel sällskap och av fel orsak. Och kan jag inte vara nykter en månad så har jag också problem. Och då är det bra att komma tillrätta med det innan det går för långt. På min "hemmagjorda skala" någonstans högre upp i min tråd ligger jag själv på nivån "bråkar med anhöriga om alkolintaget, tål mer och mer, dvs ökad tolerans". (Inlägg #14, nivå 2-4.) Jag har i perioder bråkat massor med ex-sambon om att jag dricker för mycket på fester tex. Blir väldigt högljudd och livlig, cyklar i diket på väg hem etc. Just nu känns dock tillfällena att festa till det ytterst begränsade. Och jag saknar det inte.

Profile picture for user Pi31415

då sker en dialog och en process fortskrider. Förhoppningsvis kan det utmynna i något fungerande och bra för er båda.

Hoppas att ni får en bra andra dag på festivalen.
Vill också passa på att tacka både för att du delar med dig, och att du är så engagerad här på forumet, Bedrövadsambo.

Profile picture for user Tofslan

...det är ju det viktigaste. Att han tror att han dricka öl nu är ju lite problematiskt. Och jag håller med Pi om två saker, dels att du kanske inte borde dricka framför honom och med honom, även om han säger att det är okej. Och dels vill jag också tacka dig för vad du gör på forumet, du ger mig alltid kloka svar och hejarop!
Kram

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vi hade missuppfattat tiden så vi missade bussen till festivalen. Sambon sa direkt "Det gör ingenting, jag kör". Så kvällen blev lugn på den fronten. Och trevlig ? Vet inte om vårt prat påverkade, men skönt kändes det. Det var nog inte klokt av oss välja ett sådant sammanhang, som är så väldigt förknippat med alkohol. Vi lär oss hela tiden. Riktigt aptrött är jag nu. Dels för att det är sent men också av att anspänningen släppt tror jag.

Profile picture for user Sisyfos

Håller med de andra om att du gör en fantastisk insats på forumet. Tycker också att du gör helt rätt som lämnar ansvaret till sambon (även om jag ser och förstår att det i princip är omöjligt).
Tänkte skriva igår att det mycket väl kan fungera som din sambo beskriver. Det funkade för mig att dricka socialt en lång period tills jag började smygdricka igen. Men då måste nivån vara väldigt reglerad tror jag - högst två glas, 1 l öl. Socialt, inget tröst/läkande drickande etc, etc. Läste dock din tråd igen från början och du beskriver en man som enligt dig är mycket lättpåverkad. Jag funderar över om han smygdrack redan då. Och ganska stora mängder. Visst kan det vara som du skriver, men just det faktum att nu pratar om att han inte ska dricka och han kommer hem apfull kan också tyda på att han dels inte var nykter när ni började prata, dels hade gömd a någonstans att dricka. Kanske t.o.m. Sprit. Funkar han lite som jag så måste drickan ta slut... så att man kan börja på ny kula. Och jag tycker mig märka att även om man är och borde vara nykter så tar man mycket sämre beslut när man faktiskt har druckit dan innan.
Jag känner mig oerhört kluven i det jag skriver. Vill ju själv tro och tycka att jag kan hantera att socialdricka. Det har aldrig varit mitt problem. Dock så började jag ju smyga igen efter en jobbig tid för ett år sedan och det går periodvis. Det är inte så mycket men om jag "får" dricka 1/2 flaska vin hemma så dricker jag kanske 1/2 i smyg också. Det blir inte varje dag men för ofta, särskilt eftersom målet egentligen är att inte smyga alls. Intalar mig själv att det inte är så farligt, det sker när barnen sover etc etc. Men jag lever helt enkelt inte som jag lär och a tar för mycket tid i mitt liv just nu igen. Jag kan helt enkelt inte ha a tillgängligt hemma. Då smyger jag. Så jag håller nog med de andra. Skippa drickat du också en period. Och håll dig sen under riskbruksnivån kanske... man tror liksom inte att man ska fastna i ett osunt drickande, men riskbruksnivån är låg och bör så vara. Och då är det högst två glas per gång som gäller. Kollade min konsumtion på nån app och veckokonsumtionen var ok, dock inte att allt slank ner samtidigt.
Jag är i din sambos sits. Jag vill att min sambo ska lita på att jag klarar av det. Kan han lita på det jag säger? Nä, tyvärr inte. Jag ljuger när jag blir påkommen, eftersom det är så pinsamt och eftersom jag inte är nykter då. Kan han lita på mina intentioner? Absolut! Och jag tror verkligen att jag återigen kan ha ett sunt förhållande till a som för två år sedan. Vet att många på missbrukarsidorna är oerhört skeptiska till det... men som sagt om man verkligen ska ha ett sunt förhållande, då är det de där nivåerna som ska hållas. Det blev lite långt detta, men jag vill ge dig en liten bild av hur det kan se ut på andra sidan. Och som sagt, just din inställning om att det är hans ansvar tycker jag mycket om. Dock tycker jag absolut inte att du ska börja acceptera att han dricker hemma hos er igen - om det inte är nåt alldeles särskilt. jag vet ju inte själv heller om jag borde lägga ner helt istället. Men just den biten tycker jag att jag kan ta ansvar för själv att fundera över. (Eftersom drickandet sker så sällan och utan att någon eg märker. Är inte full så familjen ser.) . Det är en balansakt och jag sitter inte med facit alls. Kanske sitter de andra på missbrukarsidorna med facit. De allra allra flesta halkar tillbaks igen och då djupare. Jag vill dock ännu inte inse att jag ska stänga helt. Och det vill uppenbarligen inte sambon din heller. Lycka till nu med allt!

Profile picture for user miss lyckad

Tycker att oärligheten vid missbruk är det värsta för förhållandet. Lögnerna underminerar hela relationen. Kan man ljuga om a-intag så kan man ljuga om annat. Jag har sagt till "sambon" att varför ljuger du om saker som är uppenbara?. Tex Nä , jag har inte druckit men vill inte köra bil?? Då sa jag till honom att "Jag bryr mig inte längre eftersom vi ska separera. Men du kan ju inte fortsätta att ljuga när sonen ska vara hos dig"...Han kommer inte till dig om du är full..Tänker på dig Bedrövad sambo och att du inte visste om din man tog antabus eller ej. Det är klart att det är hans sak att välja nykterheten, men det är eran sak att han håller sig till sanning. Hade jag varit i din mans tofflor och ville vara nykter, så hade jag varit öppnare med mina svagheter. Det är tvunget att vara ärlig när man är missbrukare och ska ha en relation. Den första lögnen följs ofta av flera...Hoppas allt blir bra för dig.. Det är du värd..

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vi har mycket mer att prata om jag och sambon känner jag. Jag ska börja med stt sluta dricka själv helt ett tag. Tack för att ni finns!

Profile picture for user Nordäng67

Lögnerna är värst, otryggheten sprider sig, ingen tillit! Så ETT problem (alkohol) skapar många andra problem! Och, åtminstone mitt ex, ljög även om annat! Dåliga saker som sägs och görs på fyllan ursäktas med alkohol! Ungefär som om alkohol är en annan person som man kan skylla saker på!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Lördagens fem öl verkar inte ha satt igång något mer drickande i alla fall. Jag vet inte om jag är överdrivet orolig? Men jag tänker att om man en gång varit så illa däran att man går upp mitt i natten och tömmer en vintetra "i smyg", och köper folköl som man tömmer i bilen som man sen raglar ur, asplakat, så kan man inte ens dricka fem öl utan att riskera att dricka mer. Men för min sambo verkar det som hände i jan-feb vara isolerat från allt annat, där ska han aldrig hamna igen. Det behöver jag "absolut inte oroa mig för." Vet inte om jag vågar tro på det. Blir antalet tillfällen då han vill dricka "litegrann" fler så blir det nog faktiskt tack och hej. Då blir oron för stor, då kommer den att överskugga det mesta. Då är våra riskanalyser helt i ofas, och det funkar inte.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Precis nu kom jag ihåg vad min psykolog sa till mig i februari direkt efter "incidenten" då jag behövde vägledning. "Du behöver bara bestämma dig. Att leva med oron för återfall, eller bryta upp." Har inte bestämt mig än.

Profile picture for user mulletant

Lämna ansvaret till honom. Att de fem ölen inte triggade igång något mer kan du (och inte han) ännu vara så säker på. Många här beskriver att det kan gå med måttlighet ett litet tag men sen tar alkoholen överhanden. För min del känns det klokt som du tänker. 'Incidenten' och drickandet som du beskriver låter nog allvarligt. Vänta och se och fortsätt skriva för din egen skull! / mt

Profile picture for user Bedrövadsambo

Den största anledningen till att det inte känns ens okej att leva med oron för återfall är min barndom. Min pappa var "periodare" men det var snarare ytterst få nyktra perioder det handlade om. Min mamma drack också för mycket periodvis, allra helst under ledigheter. När vi var på semesterresor och kom till en okänd ort var det första de letade efter just Systembolaget. Jag var ensambarn, och jag var väldigt ensam med en ständigt gnagande oroskänsla. Jag utvecklade en väldigt god hörsel för att försöka utröna vad mina föräldrar gjorde i smyg. Vilken skåpsdörr i köket som öppnades, ljudet av ett glas som sattes ner på diskbänken. Jag kunde höra på min pappas hostande vilket stadium han befann sig i, och jag hörde direkt på mammas röst om det skulle bli någon middag eller inte. När jag skulle sova igår kväll kom jag på mig själv med att ligga och lyssna efter ljud på samma sätt. Jag vill INTE tvingas uppleva detta igen!

Profile picture for user mulletant

vad du talar om bedrövadsambo. Att bära sin barndoms oro med sig har sitt höga pris. Nu är du ju mitt i det du inte vill uppleva.... men så bra att du ser vad som händer inom dig! Så bra att du är klar över vad du inte vill vara en del av. Håll fast vid det!
Varmaste kramen / mt, också vuxet barn

Profile picture for user InteMera

Jag känner också igen "ljudvaktandet" från barndomen och har insett jag gör detsamma med mannen nu också. Jag är också uppvuxen med fyllebråk och lyssnande till hur många gånger mamma gick i frysen efter den iskalla vodkan per kväll. Lyssnande efter i vilket skåp det hämtades glas, om det skulle drickas starkt eller bara öl eller vin. Det är en helt egen form av ljudkänslighet tror jag att vara uppvuxen med vuxna som druckit, man kan signalen av varje knarr i dörren eller golvet, klick i skåpdörrar eller ljudet av skruvkork i källartrappen. Och det tvingas man återuppleva nu själv gift med en som dricker. Obehagligt och inget man kan leva med, förminskar ju en som vuxen tillbaka till ett barns orosnivåer och förvirrar ens normala rationalitet med att förminska den vuxna mänskans styrka till ett barns trygghetsönskan. Man går tillbaka till en svagare känsla, och det känns som man bor med spöken från det förflutna, sånt man helst velat glömma och förtränga,trott man kommit över men vips finns obehaget där av ett enda litet ljud.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min barndom kan jag inte göra något åt. Men min nutid och framtid kan jag göra något åt. Det känns som jag behöver stå upp för mitt barndomsjag. Om oron består så måste jag ta initiativ till separation. Men jag avvaktar lite till, just nu känns bara oron lite överhettad. Det fanns inget fog för några misstankar igår egentligen, jag kunde inte härleda ljuden riktigt bara. Har fått en förklaring idag. Men det var just lyssnandet som tog mig så hårt, att jag tog upp ett beteende som jag trodde var glömt och begravt.

Profile picture for user miss lyckad

Som ger anhöriga oro.. Jag läser här på anhörigsidorna för att minnas först hur jag hade det med sambon. Sedan mina barn med både mig och sambon... Dessa små ljud av korkar och ölburkar som öppnas. Av ljuden av musik och skratt som när som helst kan utbryta i bråk.. Ingen mår bra av att bo med missbrukare. En stor anledning för mig att separera. Trots mycket annat som fungerar i förhållandet. Undermineringen av tillit, kärlek, och glädje gräver sig djupt in i våra själar...

Profile picture for user Bedrövadsambo

129 nyktra och 1 onykter dag kan sambon stoltsera med nu. Fast han håller nog inte räkningen. Förra fredagens öldrickande fick inget efterspel. På lördagen körde han, och sen har han jobbat nonstop. Även ikväll jobbar sambon, och imorgon påbörjar han sin fyraveckors semester. Och jag har bestämt mig för att inte dricka någon alkohol alls under kommande fyra veckor, för att underlätta för honom optimalt och medvetet hitta gemensamma nyktra aktiviteter. Jag förstår ju om besök på uteservering inte lockar honom alls just nu tex. Så då gör vi andra saker istället! Jag har inte heller något behov av uteserveringar, pubkvällar och dyl. Det är mest dålig ovana tror jag, att man förknippar sommar med att dricka i tid och otid, både på lokal och överallt annars. Det här forumet har verkligen öppnat mina ögon på den punkten.

Profile picture for user Pi31415

Bedrövadsambo.

Förhoppningsvis har din sambo varit nykter för att han vill, och inte med vita knogar. I så fall finns det en möjlighet att det var en engångsgrej de där ölen.
Jättebra att du stöttar med egen nykterhet.

Hoppas att det går bra för er.

Kram!

Profile picture for user Dis

Kära Bedrövadsambo! Är inne på forumet för första gången sen jag påbörjade min semester. Tråkigt att din sambo valde att ta ett återfall. Min sambo har gjort detsamma, men efter en mycket kortare periods nykterhet som du vet ?

Men bra att ni kan prata om det nu i alla fall. Är hans inställning fortfarande att han vill dricka öl i sociala sammanhang?

Varm kram till dig!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vi får se vilka frestelser semestern innebär för honom. Men om jag också är nykter så är det i alla fall inte pga mig han faller för ev frestelser.

Profile picture for user InteMera

Jag hoppas innerligt din sambo Bedrövadsambo klarar sin semester utan alkohol, det brukar ju höra till på alla möjliga ställen på sommaren. Det ska grillas och träffas bekanta på stan eller på stugan eller det är sol eller det regnar..ja frestelserna är många!

Min man brakföll nu på sin semester i fylleträsket, "skulle bara ha semestern att dricka lite tills han tar itu med hälsan", så tjohoo vad kul det varit när han varit ledig och druckit mer än annars.

Profile picture for user skogsfrun

Hej, jag tycker att det låter bra att du själv ska dra ner drickandet och fokusera på att gör andra saker med din sambo. Ja menar, vem har bestämt att fredagsmys måste innebära alkohol eller ens att man ska sitta och äta och dricka framför tv'n? Fredagsmys kan vara att åka och tälta och fiska, går en danskurs eller vad som helst. Det är bara fantasin som sätter gränser.

Jag tror helt klart din sambo har en känslighet/beroende för alkohol och som har förvärrats iom GBP'n (läser det överallt tycker jag), även om han förnekar det. Man kommer inte utraglandes ur en bil om om man inte har problem. Jättebra om han klarar att hålla sig till festivalöl (varför tog han inte alkoholfri öl?) men så länge han inte bestämt sig för att sluta helt och 100% så kan det vara de vita knogarnas tid för honom, och säkert rätt så jobbigt att sitta bredvid när någon dricker. Men det är klart. Sånt är ju svårt att erkänna för då erkänner man ju samtidigt att man har ett sug=beroende och i hans fall även riskerar relationen. Hursomhelst så brukar det leda till återfall.

Detta behöver inte betyda att det blir som med din pappa. Det här är en ny person med nya förutsättningar. Om ni vill ha varandra så kanske ni kan skapa ett nytt liv tillsammans och reducera alla risker för återfall så gott det går? Du kommer alltid att få leva med osäkerheten tills han slutat helt. Även då finns det risk för återfall även om de är mindre förekommande än annars.

Du får ursäkta om jag fattat något fel för jag läste din tråd väldigt sent i natt. Jag vill inte vara den som hoppar till slutsatser så ta det jag skriver med lite ro. Det var bara en känsla jag fick: att den här mannen nog har ett starkt sug för alkohol som han försöker bemästra för att få vara i relation med dig. Han har nog inte erkänt för sig själv att han har problem och skulle nog behöva komma hit själv för att förstå vilka olika nyanser av alkoholberoende som finns. Jag levde själv länge i förnekelse eftersom jag inte såg mig själv som den bild jag har av en alkoholberoende person: en skränig parkbänksalkoholist. Men när det gick upp för mig hur mycket tankar och energi jag la på att försöka låta bli att dricka så förstod jag att jag måste ha utvecklat någon slags beroende. Därför har jag slutat nu, för jag vill ha den energin till annat. Fortsätt skriv!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag tror att du har förstått det mesta rätt ? Vår relation är inte längre än 1,5 år gammal, och man väljer ju ofta att inte berätta de sämsta bitarna. Jag tror att sambon har haft återkommande alkoholproblem, som nu eskalerade igen när han ville sällskapsdricka med mig. Jag visste ju inget om hans bakgrund. Nu vet jag, och vi kan vara öppna med det. Medvetet söka oss till andra aktiviteter och sällskap. Han förstod nog verkligen på min reaktion på "festivalölen" att jag inte är okej med att han dricker ens ibland. Aldrig mer. Han tål det inte. Och jag mår också bra av att låta bli. För mig är det en ovana som måste brytas. Fredag-lördag vill jag gärna koppla av med lite vin. Nu får jag hitta andra sätt att koppla av, och bjuda med mig sambon. Jag behöver också återinföra sundare träningsvanor tex. Jag har varit väldigt inaktiv för länge nu.

Profile picture for user skogsfrun

Det behöver nog alla träna på. Jag tänkte: I och med att han gjort en GBP kanske han själv borde forska lite på vad som händer när man dricker alkohol när man gjort den operationen? Allt fler vittnar om att alkoholberoende utvecklas väldigt snabbt efter det. Det kanske kan vara en motivation för honom att avstå helt för även om han inte kan erkänna att han har problem nu så kanske han blir motiverad att göra allt han kan för att inte "få" problem. En möjlig ansiktsräddare?

Det här landet är infekterat av alkohol, i synnerhet i semestertider: uteserveringar, campingplatser mm. Så jag tror att alla sätt att hitta på annat att göra är bra. Sen finns det ju nyktra sällskap man kan söka sig till också om man vill socialisera utan alkohol. Föreningslivet är i många fall alkoholfritt det med. Träning och annan fysisk ansträngning som fjällvandring, paddling mm är också rätt så oförenligt med alkohol. Ha det fint!

Profile picture for user Tofslan

Jag tror verkligen att det är sunt för din sambo att du också avstår från drickandet ett tag. Min man gör också det, och det hjälper verkligen tycker jag! Då känns det som att man gör någonting tillsammans, och inte är helt ensam i sitt problem. Starkt av dig :) och det hjälper ju träningen, absolut!
Kram

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambons första semestervecka har varit fortsatt nykter ? I torsdags åkte vi på en liten resa och kom hem idag. Torsdag kväll skulle vi grilla och sambon frågade när vi körde förbi systemet "vill du köpa vin" och jag svarade "det behövs inte". Helt noll alkohol har det inte blivit för mig. I samband med restaurangbesök har det blivit ett glas vin (ons), en öl (fre), och en öl (lör). Kommande vecka blir det inga restaurangbesök, och ingen alkohol alls för mig. Och ikväll har jag sprungit pyttelite. Springa fyra lyktstolpar, gå två, och totalt bara några km. Men tillräckligt för att svettas och flåsa, och det är det jag vill uppnå. Jag väger alldeles för mycket och att springa frestar på knän och fötter, så jag får ta det lite varsamt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambons tredje semestervecka är nu inledd, och igår uppnådde han fem nyktra månader. Känns fortsatt bra ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu har sambon börjat jobba igen, och han höll sig nykter hela semestern. Inte jag dock. Första två veckorna var jag helnykter, men när jag började jobba igen återföll jag i vanan fredag-lördags-vin. Förvisso inte mkt och väldigt stillsamt, blir inte bakfull alls. Och begränsat till fredag-lördag. Sambon verkar okej med det, och jag låter det vara så tills vidare. Men allt har ändå tagit en ny vändning. Min sambo har fått nytt jobb och ska därför flytta. Vi blir särbo igen, eller som han uttrycker det "vi får två hem". Jag vet inte vad jag ska tänka, tycka eller tro just nu. Jag är tveksam till att det kommer att hålla mellan oss, och då får det bli så. Det finns en mening med allt, och vi var kanske inte menade att "åldras ihop". Jag vet ju att han vantrivts på det jobb han fick här i min hemstad, och jobbet är oerhört viktigt. Om man vantrivs ska man inte stanna kvar. Han har fått ett kanonjobb och det är "bara" ca 15 mil dit. Det funkar inte att pendla dagligen, men veckopendla funkar förstås utmärkt. Men jag uppskattar ju verkligen vardagen vi har ihop! Så jag känner mig lite sviken faktiskt. Lite ödets ironi kanske. Och jag kan inte låta bli att tänka att eget hem på annan ort kanske ger honom möjlighet att börja dricka igen. Jag vill inte tänka så, men hur skulle jag kunna låta bli? Idag ringde jag hem fem-sex gg i rad, och blev kopplad till telefonsvarare. Direkt tänkte jag "har han..." Till slut ringde han upp. Mobilen var på laddning i ett annat rum så han hade inte hört den. Ska misstänksamheten någonsin släppa? Den som lever får se.

Profile picture for user Bedrövadsambo

På grund av att jag har barn med särskilda behov kan jag inte flytta med honom, även om jag hade velat. Det finns inte i boken ens. Dottern måste ha båda sina föräldrar i samma kommun, och hon måste ha föräldrar som kan umgås och samarbeta. Det vet min sambo, och det respekterar han. Men särboskap kan förstås funka. Ett tag. Jag har dock stort behov av vila, och lör-sön vill jag göra så lite som möjligt. Inte vara på resande fot, det fixar jag inte i längden. Det första året var vi särbo, och det funkade. Men det hade inte funkat längre än ett år, för min del. Jag känner ett par där mannen veckopendlat i 18 år. 30 mil enkel resa. Han kommer hem varje torsdagkväll och reser igen söndagkväll eller tidig måndagmorgon. Skulle jag aldrig fixat! Och min sambo har ett jobb som kräver att han jobbar varannan helg, och jag jobbar alltid mån-fre. Suck.

Profile picture for user InteMera

Oj nej Bedrövadsambo! Det var en oväntad vändning! Hoppas du hittar nåt sätt att hantera besvikelsen och att ni på nåt sätt får det att funka ändå. Om det är det du ändå vill i längden. Att flytta när man har barn kan vara svårt, med barn med specialbehov kan det vara nästintill omöjligt, så jag förstår du inte själv vill flytta med. Och som du skulle även jag nog tänkt tanken att han ordnar tid och rum
för att kunna dricka igen, kanske inte avsiktligt men lockelsen kan säkert bli större ensam hemma 15 mil bort från den som nykterheten hållits för.

Stor kram till dig!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag är bortrest några dagar, ons-lör. Igår och idag har min sambo inte varit särskilt tillgänglig. Nu ikväll har han inte varit aktiv på FB/messenger på 14 tim. I vanliga fall går det sällan mer än en timme. Och det är ju jag som är bortrest och "upptagen" med annat. Direkt tänker jag "han har druckit". Så övertygad känner jag mig att det inte kan vara annat än sant. Så det är verkligen lika bra att han flyttar på fredag, och det lär inte hålla mellan oss. Jag litar inte på honom ett dugg. Jag får nog bara vara tacksam att jag kom lindrigt undan. Aldrig mer man i mitt hem.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det enda jag tänker just nu är tack och lov att jag endast lämnat min hund i hans vård och inte min yngsta dotter. Och tänk om jag har helt fel? Men magkänslan har sällan fel. Morgondagen får ge besked. Förhoppningsvis. Å andra sidan är ett särboskap omöjligt om jag inte litar på honom. Och det gör jag inte. Och det måste jag berätta för honom.

Profile picture for user mulletant

har sällan fel. Så är det. Vägen till stabil nykterhet verkar vara lång för de flesta. Och ja, du måste berätta för honom. Så klok du är Bedrövadsambo!
Tröstekram och allt gott / mt

Profile picture for user Ullabulla

Det är så svårt att göra det rätta,rent praktiskt när känslorna säger åt en att hålla kvar.
Men du verkar redig och klar med din vilja och ambitionerna med ditt liv.
För dig är det en viktig förutsättning att leva i ett nyktert sambo eller särboskap.

Du jiddrar inte med dig själv i nuläget och har redan accepterat ett återfall.
Jag håller tummarna att det blir bra för dig.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det första jag hittar när jag kommer hem är en plastkasse med fem starköl liggande på skostället i hallen. Tomma givetvis. Ingen sambo hemma än. Fortsättning följer.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambon kom hem för en timme sedan. Sa direkt "jag är inte nykter, jag har sovit i bilen". Han har alltså sjukskrivit sig idag för att dricka. Givetvis skällde jag på honom en stund och sedan sa jag "sjukskriv dig resten av veckan och innan kl 16 imorgon ska du och dina saker vara härifrån." Han börjar nytt jobb på fredag, på sin hemort, men jag står inte ut en dag till. Knappt jag överlever natten känner jag. När han försökte ta på mig urskuldande sa jag iskallt "låt bli". Nu sover han. Och jag sover på soffan i natt. Så jävla arg, ledsen och besviken! Ringde min bästa kompis, som är den enda som vet allt om detta, bara för att få prata. Hon erbjöd sig att hämta mig och hunden nu direkt, men det behövs inte. Jag är inte rädd för honom, han är bara ynklig och patetisk. Och jag är hundra procent övertygad i mitt beslut. Han ska flytta imorgon! Det är mitt hem och mitt liv. Jag bestämmer över det. Imorgon kl 16 kommer min dotter hit. Jag får bara säga "N har fått nytt jobb i Y, så han har flyttat". Hon har en utvecklingsstörning och lever i nuet, men hon kommer över det. Hon älskar N, men hon kommer över det. Till slut. Och jag också.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag åkte hem tidigare från min resa för att tillbringa lördagkvällen och hela söndagen med sambon, med tanke på att han börjat nytt jobb på annan ort på fredag. Och här sitter jag. Ensam framför tv:n.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag frågade om han hade tagit om hunden. Han svarade "självklart" och jag svarade "knappast självklart eftersom du inte ens tagit hand om dig själv". Fy fan vad galet arg jag är på honom! Ja, det är en sjukdom. Men just nu känns min tolerans minimal. Orden min psykolog sa i mars ringer i öronen "antingen bryter du upp, eller så lever du med oron för återfall". Hon sa också att jag inte behövde bestämma mig direkt utan avvakta. Men nu har jag bestämt mig. Imorgon måste han flytta.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han behövde bara göra en enda sak: Hålla sig nykter. Sjukdomen alkoholism är verkligen skoningslös. Det enda han säger när jag frågar VARFÖR är "Det blev för mycket" och "Jag vet inte". Vi får prata mer imorgon när han är nykter.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambon springer in och ut helt rastlöst ur sovrummet. Jag sitter helt iskall framför tv:n, säger ingenting. En vända skulle han "ut i bilen och sova". Sannolikt finns det alkohol kvar där. Kom tillbaka efter en kort stund "inte så lätt om man inte har nycklarna". Vet inte var han gjort av dem, men hade jag sett dem hade jag gömt dem. Men det har jag inte gjort. Han sa "du kan behålla sängen, jag har köpt en ny". Precis som jag vill behålla hans dubbelsäng? Never! Jag bär upp min 120-säng ur förrådet igen. Tills dess sover jag på soffan.

Profile picture for user miss lyckad

När jag läste dina senaste inlägg fick jag ont i magen...Det där att känna på sig vad som väntar. Du får vara glad att du är så stark..Du har stöttat många på forumet, jättefint..Nu är din situation turbulent..Det ordnar sig..Stor kram och bra energier skickar jag till dig❤

Profile picture for user MCR

Jag känner så med dig!

All ilska och frustration!

Sjukdomen är verkligen skoningslös.

Jag är glad att du är så stark i ditt beslut - att du tar tillbaka makten över ditt liv!

Jag peppar dig allt jag kan! För du är värd allt gott!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som dotter till en alkoholist, och som ensambarn, tänkte jag tidigt "bara jag blir vuxen så jag får klara mig själv". Lite ödets ironi att min pappas missbruk har rustat mig för den här kampen. Jag får nog bara vara tacksam att jag kom lindrigt undan. Det är MIN lägenhet, vi har inga gemensamma barn, lån, hus etc, och jag har god ekonomi och ett bra skyddsnät. Jag kommer ur det här, och ilskan mattas av med tiden. Just nu skiter jag fullständigt i hur det går för sambon, men det förändras nog snart eftersom jag har mkt empati och stort hjärta. Men just nu är ilska den dominerande känslan.