Att inse fakta

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Profile picture for user MCR

" ja, det är absolut sunt att känna ilska. Var riktigt jävla svinförbannad så mycket du orkar!"

Så, sa du till mig. Och det var skönt att du bekräftade mig i min känsla.

Nu tycker jag du ska vara just det! För ilska är en kraftfull känsla.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag ska fortsätta vara skitförbannad tills han och hans saker lämnat min bostad. Sen kan jag gråta i min ensamhet.

Profile picture for user Nikas

Känner så väl igen allt som sägs i detta forum....sitter i detta nu ensam i soffan med dottern sovandes bredvid. Min sambos alkoholproblem har vuxit sig större och större med åren, smygande, ljugande och många ensamma kvällar har det blivit genom åren. Umgänget krymper för man orkar inte hålla masken, vara käck inför gäster mm. I januari blev det en vändpunkt då han kunde skadat sig ordentligt. Jag har verkligen försökt att kämpa med honom under denna tiden. Han började på AA, jättebra men efter en tid förstod jag att han helt enkelt satt på mötena och ljög om hur bra det gick. Hans mentor gav honom då de svagaste antabusen. Funkade fint i ca 6 veckor men sen tyckte han att han var"frisk". Började på tabletterna efter återfall men hittar hela tiden ursäkter varför han inte kan ta dem. Har till och med låtsas ta tabletten inför vår 10-åriga dotter....han tog en annan tablett kom vi på sen. Tror han gjorde likadant idag. Han har panikångest utöver detta samt en enorm rädsla för att bli lämnad då han har blivit lämnad av två mödrar, genom adoption och sedan dödsfall. Han har det jobbig med sig själv, känner sig ful och oönskad. Detta är faktorer som gör att jag försöker kämpa på men idag blev det lite väl mycket....att se sitt barn gråta och vara orolig för var pappa är och varför han är full fast han "lovat" att inte vara det.....hon är så otroligt glad för sin pappa...det känns I ens hjärta. Funderar på en intervention....har redan blandat in en hel del folk så jag är inte helt ensam i alla fall. Skönt att skriva av sig lite och att vi är många som känner likadant, fast i den bästa av världar borde det inte behövas ett forum kring detta ämne. Ha en god kväll...jag tänker på er!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Den har sällan fel. Tyvärr. Och utifrån det måste du sen ta beslut utifrån ditt och dina barns bästa. Jag har "bara" en "extrapappa"-relation att kväva. Det är dock illa nog för mig och dottern.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Anledningen till att sambon måste vara härifrån kl 16 imorgon är att då kommer min yngsta dotter hit. Jag och hennes pappa har växelvis boende. Hon har precis fyllt 18 år men är i och med sin utvecklingsstörning som en femåring i många situationer. Jag har precis blivit god man för henne. Som ni förstår har jag SÅ mycket viktigare att fokusera på än en alkoholiserad sambo. Tyvärr älskar dottern min sambo oerhört mkt, och det är ömsesidigt. Det komplicerar allt. Vad ska jag säga till henne?

Profile picture for user MCR

Jag tänker att du själv vet bäst på vilken nivå du pratar med din dotter.

Men jag tycker du ska säga att han har flyttat dels för han fått ett nytt jobb, men också för att han är sjuk. Han kommer behöva hjälp för att må bättre och den hjälpen måste han få av andra. Säg också att du nu är arg och kanske sen även ledsen. Ledsen för du kommer sakna den han var när han mådde bra. Och bekräfta din dotters känslor runt det som händer.

Och kom ihåg - du är inte ensam sen när tårarna kommer. Här finns många som lyssnar och omfamnar.

❤❤❤

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag får sova på saken, då brukar det mesta klarna.

Profile picture for user InteMera

Vad jobbiga dagar du haft! Hoppas hans flytt idag går smärtfritt, att du orkar hålla ihop dig själv tills han stänger dörren. Han förtjänar inte att se hur illa han gjort dig, bra att vara arg för det håller sorgen borta tills man kan låta den få ta plats. Din dotter kan säkert bli lessen när hon hör han flyttat men jag som själv har ett barn med särbehov tror att de många gånger förstår mer än väl när det handlar just om känslor. Hon förstår du också är lessen han flyttat och säkert kan du förklara för henne att han åkt för att jobba. Att han är sjuk kan vara svårare tror jag för dessa barn att förstå, åtminstone min son skulle nog undra varför vi inte då tar hand om honom om han är sjuk. Barn är så konkreta i sina tankar och utgår ifrån att om man är sjuk så kan man bli frisk. Tyvärr är ju alkoholism en lite speciell sjukdom som kräver att den sjuka vill bli frisk vilket kan vara svårt för barn att förstå, varför någon sjuk inte skulle vilja bli frisk. Sänder dig styrka och en stor varm kram, du förtjänar allt gott!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han tog typ bara kläder med sig. Ville komma upp senare i veckan och hämta resten, men jag sa nej. Han får vänta till nästa helg då dottern är hos sin pappa. Han fick lämna nyckeln. Just nu känns det så otroligt sorgligt, men ilska är fortfarande den mest dominerande känslan.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Hon kommer att bli otroligt ledsen förstås. Men att han flyttat hem igen, eftersom han fått nytt jobb är nog det enklaste och bästa att säga till henne. Och sedan får vi vara ledsna över det ihop hon och jag.

Profile picture for user Ullabulla

en förståndshandikappad dotter med enormt tighta band till den alkohliserade man jag levde med i 20 år.
Det har gått bra att leva vidare utan sambonn i direkt närhet.
Vi har löst det med att de ibland när han har varit i bättre perioder umgåtts lite med dottern tillsammans med assistenten.

Det kan vara en väg att göra övergången lite smidigare.
Ett fika,en lunch med någon annan person än du med som buffert.

Mycket lättare än vad jag trodde har det gått.
Det har varit betydligt svårare för mig att tappa mitt stöd i en extraförälder och en saknad efter personen.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min sambo, eller ex-sambo snarare, är inte hennes pappa. Tack och lov. Vi har bara varit ihop i drygt 2,5 år, men dottern tycker otroligt mycket om honom. Och det är ömsesidigt ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Dotterns pappa och jag har dottern boende hos oss varannan vecka, sen snart fyra år tillbaka. Vi samarbetar otroligt bra, träffas alltid vid "överlämning" osv.

Profile picture for user Ullabulla

i situationen som handikappförälder är ju att man blir mer utlämnad och sårbar.
Mer skör och i behov av att ha fungerande vuxna runt sig för att allt ska rulla på,på ett bra sätt.
Man har liksom inte bara sig själv.
Och får man då en partner som accepterar ens handikappade barn fullt ut så blir man (i alla fall jag) så otroligt tacksam.
De ska ju inte säga ja bara till mig,utan också till mitt handikappade barn.
Så jag lider med dig,bedrövad sambo.
Du har inte bara tappat en kärlek utan också en vuxen som har sett ditt barn som behöver ses på ett speciellt sätt.

Men det du kan tänka i detta är ju att du alltid kan ge honom en chans till om han väljer att söka hjälp och aktivt vilja vara nykter.
Om kärleken och tålamodet räcker till det.
Men det är ju hans sak att välja och vilja,inte din.

Mitt ex har sen två års tid velat tillbaka till vår relation,men inte klarat att vara nykter.
Det har han nu efter totalt tre års fullskalig alkoholism klarat.
Han är nykter sen fyra månader och kanske fortsätter så.
Men kärleken oss emellan som var väldigt stark har nu gått över från kärlek till varm vänskap och omsorg från min sida.

Men ge inte upp,tappa inte hoppet.
Under kan ske och om du känner att det finns gnistor kvar så finns alltid den möjliga framtiden kvar.

Profile picture for user Evigt ung

...av dig att tänka på dig själv och din dotter i första hand!
Det är klart en sorg och besvikelse när det inte blir som man hoppats på men det är inte värt ännu mera besvikelse när det händer nästa gång.
Du gör helt rätt...lägg din energi på er och undvik sådant som tar din energi (oro tar massor av energi)
Jag tänker på dig och skickar lite positiv energi och peppning.?

Kram?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det gick bra att berätta för dottern. Först vrålade hon "Varför då? Han älskar dig. Du älskar honom". Sen sa hon "Jaja, vi klarar oss". Sen när vi kom hem till lägenheten konstaterade hon att det var tomt hemma. "Han är borta." En stund senare sa hon "Kommer N snart?" Och jag svarade "Nej, han kommer inte. Han har flyttat". Hon sa: "Ja, just det ja. Han får köpa sitt eget kaffe. Han klarar sig, han är stor." Så överlag har det gått bra än så länge, lite repetition de närmaste dagarna så har hon förhoppningsvis snart vant sig vid att vi två är själva. Och jag också. Tankarna och magontet kommer och går, väller över mig då och då som vågor. Allt här hemma påminner om honom. Jag ansträngde mig verkligen för att låta honom "ta plats" i mitt hem, och nu ska jag återta den platsen själv igen. Den värsta ilskan har dragit sig tillbaka och gett plats för sorg och saknad, även om jag vet att jag har tagit helt rätt beslut. Samtidigt är jag förstås orolig för honom. Hur mår han nu och var håller han hus? Men jag är fortfarande för arg på honom för att fråga.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tack Ullabulla och Evigt ung för att ni peppar mig i detta svåra beslut. Till Ullabulla: Det var verkligen en gåva att hitta en man som tog till sig min dotter med utvecklingsstörning med hela sitt hjärta. Sådan "tur" har jag nog inte igen. Men hon har mig, sin pappa, storasyster och farmor och farfar som stöttande nätverk. Så dottern har helt rätt, "vi klarar oss" ❤️

Profile picture for user InteMera

Din kloka dotter har så rätt: ni klarar er ❤️

Och det tror jag nog han gör också, han är ju stor som din dotter konstaterat. Och vet du: gör han inte det så är det varken ditt fel, ditt ansvar eller din sak att reda upp!

Hoppas du och dottern får några okej dagar att landa i det nya, så ska du se att efter ett tag så släpper magontet och du vågar känna på riktigt att du fattat rätt beslut. Ett sorgligt, tungt och jobbigt beslut men det bästa du kunde göra just nu. För dig. För din dotter.

Ljus och styrka på vägen ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag är ilskan nästan helt borta, och jag känner mest en otrolig sorg och saknad. Jag har efter en natts halvdan sömn valt att anpassa den "officiella sanningen" av hänsyn till N. Ytterst få vet varför han fick flytta pronto. Jag hänvisar istället till det nya jobbet som han har fått på sin gamla hemort, och att jag inte vill ha ett distansförhållande. Been there, done that. Jag orkar inte med det i längden, att vara på "resande fot" och att allt ska vara så perfekt de få dagar man träffas. Jag tror inte att det kommer hålla helt enkelt, och då bryter jag hellre nu direkt. Och det är ju sant, men det är ju inte huvudorsaken givetvis. Jag skyddar honom helt enkelt. Jag blir liksom "boven" i den här splittringen. Känns sådär minst sagt, men det känns samtidigt som den sista kärleksgåva jag kan ge honom. Då slipper hans minne "förmörkas" i deras ögon. Det gör ju varken till eller från för min del, och jag vet ju vad som hänt. Och hur stor sorg och saknad jag än känner så vet jag att jag har tagit rätt beslut.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Att jag idag hittade en halv burk med antabus här hemma gjorde mig dock jävligt arg. Igen. Han slutade med antabus efter några veckor för "han behövde inte det". Istället för att åka till bolaget i fredags kunde han ha tagit en antabus! Nä, han har inte sjukdomsinsikt än.

Profile picture for user InteMera

Jag tycker det är starkt av dig att inte berätta för alla varför han flyttat, men som du själv säger så är det knappast varken till eller från för dig att alla vet den riktiga orsaken. Att han fick jobb kom ju rätt passligt, det accepterar nog de flesta som en god nog orsak. Så slipper du sätta känslorna på utsidan och förklara dig för allt och alla om du berättar han dricker, bättre du tar den diskussionen med de personer du orkar prata med om det. Och för din dotter säkert bäst ingen i misstag tar upp drickandet med henne! Endel är så okänsliga så de täcks fråga plumpt och rota i vad som helst som inte angår dem.

Att du hittar otagen antabus bekräftar det du trott, att han inte har insikt och därmed är chansen han håller sig hållbart nykter på sikt antagligen ganska liten dessvärre. Hoppas det ens känns lite bra att veta du nu slipper slösa mer tid på oro och ett förhållande som skulle hållit golvet i gungning längre fram också, att du nu kan sörja klart istället och gå vidare till ett lugnare liv.

Önskar dig en skönt normal tisdag idag!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag känner en lättnad över att jag ska slippa lägga negativ energi och oro på vår relation mer. Jag ska bara slicka såren, så är jag på banan igen. Lite bränd i båda ändar dock, och det är nog tveksamt om jag släpper in en man i mitt hem igen. Men den som lever får se.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Och jag är väldigt medveten om att jag är lyckligt lottad i de här trista sammanhangen. Han flyttade in i min lägenhet, och lika enkelt flyttade han ut. (Hade knappt några möbler med sig, det mesta är mitt.) Han har aldrig gapat eller skrikit på mig, inte heller varit våldsam. Han gick direkt när jag bad honom (han fick dock sova ruset av sig först). Jag har god ekonomi och klarar mig själv. Vi hade "bara" varit ihop i 1,5 år, och vi behöver aldrig mer ha kontakt med varandra pga gemensamma barn tex. Jag har goda vänner som stöttar mig till hundra procent, och som jag kan ringa mitt i natten, som jag varit hundra procent ärlig mot. En av dessa ringde jag i mars när detta hände första gången och hon sa efter en stund: "fan vad jobbigt, men så jävla mycket värre det hade varit om du hade flyttat in hos honom 15 mil bort. Då hade jag fått panik!" Och det är väldigt sant. Dessutom har jag via min arbetsgivare tillgång till en jätteduktig kbt-psykolog som lotsade mig igenom den värsta fasen för ett halvår sedan, och som jag har ny tid hos nästa vecka. Jag är priviligerad, och medveten om det.

Profile picture for user InteMera

Du ska vara glad och tacksam du har ett bra fungerande liv utan honom, som du säger kanske du kom lättare undan än vi som har barn med dessa mänskor. Att veta man klarar sig utan personen, både ekonomiskt, socialt och jobbmässigt är nog viktigt för en snabbare återhämtning när det väl tagit slut. Men du ska för all del inte gå runt och tycka du kom lätt undan, allt du upplevt har varit jobbigt nog ändå och att jämföra sig med andras livsvägar gör en oftast bara deppig på sätt eller annat.

Så gå med huvudet högt, var nöjd du klarar av att hantera just din situation! Solsken på vägen! ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Ex-sambon kom förbi ikväll och hämtade lite av sina saker. Dottern sover gott tidigt så det kändes okej. Jag vill inte att de ska träffas just nu när uppbrottet är så färskt. Hon har inte pratat om honom alls de senaste två dagarna. Vi pratade typ ingenting. Jag önskade honom lycka till på nya jobbet. Han sa att han kommer igen nästa helg och hämtar resten. Thats it. Ovanpå allt annat, eller kanske just därför, känns det som kärleken slocknat. Fortfarande är de negativa minnena dominerande hos mig. Och jag är innerligt lättad över att jag snart har lagt allt detta bakom mig.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag har bestämt mig för att behålla sängen (som typ var det enda han bidrog med till hemmet) och göra den till min enbart. Jag sover gott i den och den passar i mitt sovrum. Det blir min "betalning" för alla pengar jag lånat ut och allt jag har betalat för honom den här sommaren. Några pengar lär jag aldrig se, så då blir sängen min betalning.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det känns ungefär dubbelt så bra dag för dag. Full rulle på jobbet, hinner inte tänka alls privat då. Här hemma intar jag mitt eget hem igen steg för steg till hundra procent. Hyfsat långsamt så inte dottern blir obekväm. Sitter på "hans" plats i soffan och vid köksbordet, ställer min tandborste i hans hållare, slängt hans handdukar i tvätten osv. Och idag när han kom hit såg jag till att disken var diskad - inte ens på den punkten skulle han kunna inbilla sig att han saknas!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min äldsta dotter pressade mig häromdagen. Hennes pappa hade ringt henne "vet du vad som hänt?" Och hon stod på sig "vad hände i söndags?" Så jag berättade. Väldigt kort, hon satt på bussen. Idag såg jag att hon plockat bort honom som vän på FB. Men det känns lite drastiskt. Jag har i alla fall ändrat min status till ------ och ändringen syns inte i nyhetsflödet. Efter att jag såg att han hade ändrat till singel. Jag började få en massa mess från gemensamma vänner när jag satt på jobbet idag. "Vad har hänt?" Själv hade jag gärna väntat ett tag. Efter separationen från barnens pappa tog det tre år innan jag ändrade till singel på FB. Men status ------- känns rätt så passande för mig just nu faktiskt ?

Profile picture for user Nordäng67

att du är så säker i ditt beslut! Önskar jag kunde vara det med! Gjorde slut med mitt ex för tre månader sedan men har så himla svårt att gå vidare. Har svårt att se helheten som jag märker att du kan! Jag hänger kvar vid dom bra stunderna som vi hade när han var nykter! Man brukar ju säga att allt inte är svart eller vitt men när det gäller trygghet och tillit är det faktiskt det. Antingen litar man på någon eller så gör man inte det. Känner ingen trygghet i honom och har ingen tillit! Ändå så kan jag inte släppa och ge upp hoppet! Beundrar ditt mod och din styrka!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Just nu gör jag det jag inte kunde göra som barn, med en alkoholiserad pappa. Jag tar kommando över MITT liv. Då kunde jag inte bara dra, varken mentalt eller praktiskt. Det kan jag nu. Jag har förutsättningar för det. Någonstans i mitt inre och även praktiskt har jag inte stängt alla bakdörrar, jag har underhållit gångjärnen i lönndom. Jag är ensambarn och uppväxt i en dysfunktionell familj. Väldigt tidigt lärde jag mig att jag bara kunde lita på mig själv. Jag behöver ingen trygghet i någon annan, den har jag i mig själv. Just därför var det svintufft för tio år sedan då jag blev utmattningsdeprimerad. Då tappade jag helt mina förmågor. Då var jag hundra procent beroende av andra. Min tillit till mig själv och mina egna förmågor tog då så mycket stryk att det tog flera år att bygga upp igen. Sen dess är jag mycket noga med att vårda min mentala hälsa, och där var sambon bara en käpp i hjulet. Kämpa på du också! Du vet ju med ditt förnuft att de fina stunderna var få, och att de föga uppvägde de dåliga. Sen lever känslorna sitt eget liv. Ibland får man "prata förnuft med sig själv" genom att plocka fram det negativa medvetet. För att påminnas om att man har tagit rätt beslut.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag har jag funderat jättemycket över tre saker:

1) Planerade min ex-sambo att ta ett återfall för att jag skulle bryta relationen, så att han slapp göra det?

2) Vad har han egentligen sagt om mig till sina släktingar eftersom de direkt tagit bort mig som vän på FB?

3) Hur mycket är egentligen sant om den relationen han hade med sin ex-fru, orsaken till uppbrottet etc?

Tre frågor som aldrig lär få något svar. Varför funderar jag ens över dem? Jag vet ju vad som hänt, och jag kunde inte bry mig mindre än över hur de tänker/säger om mig. Jag tänker aldrig träffa dem igen.

Profile picture for user MondayMorning

Han kan ju ha tagit ett återfall för att få bli utslängd så han kan få dricka ifred.
Men det där har du ju också räknat ut. Du vet ju hur vi fungerar, vi alkoholister.

Kram

MM

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag ville mörka orsaken till hans flytt men nu när jag förstått att han också mörkat har jag talat om sanningen för alla som betyder något för mig, dvs mina släktingar och vänner som anammat honom.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det förstår jag förstås. Att han vill dricka ifred. Hoppas att han klarar av sitt nya jobb bara. Men det är hans problem.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag kan nästan höra honom: "Hon kastade ut mig mitt i natten". Vad det gäller orsaken räcker dock inte fantasin till riktigt. För att jag är en galen psykopat kanske? Så långt från mig man kan komma, men hans släkt och vänner känner förstås inte mig på riktigt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Yngsta dottern har bott hos mig hela veckan och fre-sön besöker vi två och barnens pappa den äldsta dottern för att fira hennes födelsedag. Fullt upp med andra ord. Annars känns det som allt är sagt - skiten är bokstavligt talat slängd i fläkten nu. Nu är det bara att gilla läget och stå ut tills stanken ger med sig. Och återigen lära sig hantera tomheten i lägenheten när yngsta dottern har pappaveckor. Men jag har min älskade hund så ensam är jag absolut inte! Och jag mår nog bara bra av tystnaden och tomheten just nu. Jag behöver landa efter en mer eller mindre konstant oro och vaksamhet. Kram och tack för att ni finns ❤️

Profile picture for user InteMera

Försök använd din egentid för saker du tycker om att göra, kanske sånt du inte kunde eller velat göra när han ännu var där? Återta din tid, ditt hem och dina känslor i lugn och ro. Tillåt dig att känna och var glad eller ledsen eller arg eller vad du behöver, ge dig själv tid och utrymme att "känna färdigt" din förlust. Låt det ta tid att bli ett helt Du igen, var snäll med dig själv!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Den senaste 1,5 månaden har jag haft galet mkt att göra på jobbet. Vissa dagar har hjärnan känts "överkokt". Igår när jag skulle slänga soporna var det helt omöjligt att komma ihåg koden till soprummet. Men vis av tidigare erfarenheter har jag alla koder inlagda i mobilens kontaktbok, så det löste sig. Ett varningstecken är det i alla fall. De senaste två veckorna, sen ex-sambon fick flytta, har dessutom varit extra intensiva eftersom jag har varit bortrest båda helgerna, och då blir återhämtningen lidande. Jag har liksom inte landat i det nya, eller nygamla snarare. Jag har inte sörjt, inte gråtit en tår, knappt gett utlopp för min ilska. Jag har mest brytt mig om andras reaktioner på vår separation, mest yngsta dotterns reaktion förstås. I morse kom jag inte ur sängen pga blixtrande migrän. Min kropp är klokare än jag, nu sa den till mig "gå och lägg dig och vila människa". Så det gjorde jag. Skriver mest här för att tvingas reflektera, känna och tänka. Det hjälper inte att bara lägga locket på, bita ihop och kämpa vidare. Jo, ett kort tag. Men aldrig i längden. Sen idag har det blivit lite lugnare på jobbet, jag har jobbat ikapp och skaffat mig en överblick framåt. Då kommer kroppens reaktion. Förstås. Ska göra så lite som möjligt i helgen, bara umgås med yngsta dottern och tvätta. Och handla och laga mat och träffa min mamma och... Ja, ni vet hur det är.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tvättat massor, och återtagit ännu lite mer av lght. Spår efter spår rensar jag bort efter ex-sambon. Om två veckor ska han komma och hämta resten. Sorgligt men nödvändigt att genomgå processen tror jag. Tömma en garderob, tvätta hans sista kläder i tvättkorgen, montera ner ett köksbord och bära upp mitt gamla ur förrådet. Små, små handlingar som till slut gör lägenheten till bara min igen. Vi har inte haft någon kontakt alls och det gör mig nästan mest förtvivlad nu. Jag bryr mig ju fortfarande om honom, vill veta hur det går med allt. Men det är kanske lika bra att tystnaden består.

Profile picture for user Ullabulla

Att relationen är över och att den man älskar valde alkohol är mycket tung att ta.
Även om man förstod att det troligen skulle sluta så.
Jag hoppas du vågar ge dig själv chansen att öppna upp in till känslolivet och att det får göra ont.
Det är befriande och läkande också,förstås..

Jag tycker du känns stark och beslutsam.
Inte sån velpotta som jag som hade så oerhört svårt att släppa taget.

Profile picture for user Nordäng67

verkar du vara! Beundransvärd! Här är ännu en velpotta som har svårt att släppa taget! Hoppas på att han håller sina löften om förändring denna gång! Det blir ingen mer gång annars har jag lovat mig själv dyrt och heligt!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Man ska förstås aldrig säga aldrig, men det känns långt bort att jag ens börjar umgås med ex-sambon igen. Men jag vill förstås ändå veta att han mår bra, och hur det går på nya jobbet. Men just nu tiger jag still. Och min kärlek har helt slocknat för honom oavsett. Den typen av lögner eller undanhållande är så avtändande att ingenting kan återtända den glöden. Det vet han, och det är därför han direkt valt bort mig på FB. Han vet att han ingenting har att hämta hos mig. Någonsin. Det är bara att fortsätta hoppas på ärlig kärlek lagom till jag fyller 50 kanske ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag är bara innerligt tacksam att min gamla ex-sambo (sen snart fyra år), tillika mina barns pappa, inte har alkoholproblem. Han har på sitt trubbiga sätt tvärtom stöttat mig i detta, när han väl fick veta. Men det är ändå fascinerande hur få som vågar prata om det. Om jag berättat sanningen för ca 15 personer är det endast fem som gett någon direkt respons och uppmanat mig att prata om det med dem. Och de fem har sannolikt egen erfarenhet på något sätt. Å andra sidan träffade jag min psykolog i veckan, och jag har ju er så jag klarar mig bra ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Under våra 1,9 år ihop, de dagar vi inte har varit tillsammans, så har vi haft kontakt via messenger flera gånger per dag. Många mess har det blivit. Innan vi ens träffades första gången, två veckor efter den första trevande kontakten på FB, räknade jag till 3000 mess totalt. En ständig kontakt, ett ständigt bollplank, en ständig bekräftelse, och så mycket kärlek och omtanke. Åt båda hållen. Vi var så kära, och tacksamma över att ha hittat varandra. Det senaste jobbiga halvåret har överskuggat allt fint vi hade i början, men minnena finns förstås kvar långt därinne. Sen ex-sambon flyttade för snart tre veckor sedan är det SÅ tyst och tomt, och inte bara fysiskt utan även via mess. Ytterst få och då bara rent praktiska mess har det blivit. Och nu när ilskan lagt sig och allt lugnat ner sig lite på jobbet så jag ens orkar/hinner tänka på mitt eget känsloliv så är tomheten allra mest påtaglig. En tomhet som jag måste fylla med annat. Med vadå? Ja, det får väl framtiden utvisa. Jag är fortfarande hundra procent övertygad om att jag tog rätt beslut. Och med tiden kommer tomheten fyllas med annat. Tiden läker alla sår.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Igår skickade han det första messet på en vecka. Han tackade mig för att jag skickar vidare hans post. Sen skrev han att han skulle ta tåget hit för att festa med två goda kollegor en lördag. Då svarade jag "så noll alkohol gäller inte längre?" och han svarade "jo, det gäller". Jag hoppas innerligt för hans skull att det går bra med nya jobbet och att han låter bli att dricka överhuvudtaget. Men det är hans beslut och hans liv. Men har man en gång älskat en människa så önskar man dem förstås dem allt gott, när värsta ilskan har lagt sig. Sen att det aldrig blir vi igen får jag tugga i mig och smälta, och det får ta den tid det tar. Jag känner mig inte lika "blåst" längre. Jag är en människa som tror alla om gott, och då tillhör det att ha fel ibland. Men jag vill inte vara annorlunda. Jag är engagerad, går all-in, tror alla om gott, osv. Det är en del i min personlighet som jag vill bejaka. Sån är jag.

Profile picture for user Ullabulla

En alkoholist är mycket svårt.
Känslomässigt dränerande och ibland utan den nödvändiga feedback som en relation kräver.

Men när det blir rätt.
När man är i fas och samklang så är man så nära en alkoholist om jag nu får "klumpa ihop" alla olika människor med ett beroende.

Att släppa taget om den närheten och symbiosen för att man innerst inne vet att det är för tungt och svårt är jättetufft.

Jag lider med dig bedrövad sambo.

Profile picture for user Jimpa

Hon skrev till mig i lördags 9/9 var: Jag känner inte för att prata just nu. Jag är hemskt ledsen att det har blivit såhär men jag känner att jag måste gå vidare. Sköt om dig och lycka till framöver

Profile picture for user Bedrövadsambo

Åtminstone tills vidare. Var glad att ni inte har barn och hus och annat som krånglar till det ytterligare.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Om du läser andras trådar härinne på anhörigforum så förstår du kanske mer hur starkt missbruket är, och hur svårt det är att sluta hoppas.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Direkt efter vår separation för tre veckor sedan blev det tvärtyst mellan oss. Jag var så arg på honom. Efterhand har ju ilskan bleknat och sorgen och saknaden har tagit allt större plats. Senaste veckan har vi messat en hel del ? Jag försöker hålla det till en praktisk nivå, saker han ska hämta etc. Men senast idag messade vi om att min yngsta dotter med utvecklingsstörning messar honom i princip nästan dagligen, och hur jag ska få henne att förstå? Idag messade hon till honom "har du gjort slut med min mamma, så gör man inte, du ska be henne om ursäkt." Det är f.. inte lätt att förenkla det här till hennes nivå. Han tycker att vi ska hälsa på honom i nya lägenheten, så att hon faktiskt förstår. Jag vet inte vad som är bäst för henne egentligen. Får fundera på det.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Ikväll erkände ex-sambon att han både planerade och genomförde sitt återfall för att jag skulle "slänga ut honom". Precis vad jag trodde. Precis vad han ville. Så jävla blåst. Igen. Och så jävla fegt att han inte själv "gjorde slut" utan "provocerar" mig att göra det. Ridå. Godnatt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tydligen hade "någon" konfronterat honom med att jag sagt att hans darrningar beror på alkoholproblem. Jag svarade att jag inte sagt så till någon. Darrningarna har jag alltid härrört till lågt blodsocker, för det är vad han skyllt på. Däremot sa jag att jag berättat om hans alkoholproblem för de närmaste. Hur skulle jag annars förklara det abrupta uppbrottet? Och jag sa att jag vägrar vara "boven" i detta. Han svarade att han inte bryr sig, för han trivs så bra i sin nya lägenhet och med nya jobbet. Kul för honom.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Och vet ni vad han skyllde på mer? För säkert 15-20 år sedan hade han testikelcancer. Sen dess har han haft fysiska problem, men det har han kompenserat på annat sätt. Men nu kände han att han "älskade mig men inte kunde visa det utan piller". Skitsnack. Det gick väldigt bra i början av vår relation! Suck. Karlar är som toaletter - antingen upptagna eller fulla med skit ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu är jag riktigt jävla arg igen - och nu är sorgen och saknaden plötsligt minimal igen!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag har blockerat honom i messenger nu. Vill han något får han ringa. Sen får vi se om jag svarar.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det här är min "dagbok" att läsa igenom när jag känner mig svag. Innehåller ingen censur, bara ärlighet.

Profile picture for user Morgondag

Vill bara skicka en kram så här på kvällskvisten. Ja, vet inte om det är giftet som gjort honom till en "egoistisk skitstövel", eller om han var det innan.... På ett sätt kanske dessa fyllemeddelande (som jag antar) bara bekräftar att detta inte var något att bygga på eller tro på. Sov gott!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Och tack för omtanke ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu när jag blockerat honom på FB helt, och då kan han börja snacka skit om mig som han gjorde om sitt ex. Nu tror jag inte ett ord av allt han sagt om henne.

Profile picture for user lizzbet

Känns som vi träffat samma man... Men nej, ni har ju barn, och "din" verkar ändå lite vettigare än "min"... ;)
Kram

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag har två ex-sambo. Den första blev jag ihop med 1989. Vi fick två barn ihop. Separerade 2013. Vi har kanonkontakt. Driver vidare Familjen AB från två adresser, träffas hos varandra varje söndag för gemensam familjemiddag, har nästan daglig kontakt om allt praktiskt som rör barnen. Firar födelsedagar, jul och sånt ihop och har god behållning av det. Vi är som syskon typ. Min andra ex-sambo, alkoholisten, träffade jag i december 2015, flyttade ihop i januari 2017. Inga gemensamma åtaganden, bara sårade känslor. Lätt att "blocka" ur mitt liv av praktiska och teoretiska skäl. Svårare av känslomässiga. Men jag kommer över det. Någon gång.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu har jag dessutom raderat hans mobilnummer i dotterns mobil. Om hon blir arg får jag ta det. Jag vill inte att de ska ha kontakt. Han kan inte komma och gå som han vill i hennes liv. Hon har redan en pappa som hon bor hos växelvis varannan vecka, och övrig tid är han alltid tillgänglig via sms och telefon. Precis som jag är när hon bor hos sin pappa.

Profile picture for user InteMera

Säkert det ända rätta, att se till dom inte kan ha kontakt. Du behöver inte tillåta kontakt bakom ryggen på dig och din dotter kan säkert ha svårt att riktigt förstå vad uppbrottet handlat om.

Tråkigt att det kommer fram att han planerat uppbrottet, kunde han ite varit ärlig och sagt det bara istället för att "skylla" på ett återfall? Och lögner på FB, ja det är lågt.

Sänder dig en stor styrkekram!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu har det gått tre veckor sen ex-sambon flyttade och den nygamla vardagen har börjat sätta sig. Det påstås ju att det tar tre veckor att etablera en vana, och så är det nog. Sen några dagar tillbaka har jag blockerat honom på FB och messenger, och sen dess har jag bara fått två sms. Jag känner inget behov av att ha kontakt med honom, vi är slutpratade. Jag vill inte träffa honom, och jag vill inte att min dotter träffar honom. Sen jag raderade honom ur hennes kontaktbok har jag inte hört ett ord om honom från dottern. Min kloka dotter har så rätt: "Vi klarar oss". Jag är samtidigt så glad och tacksam att jag genom detta forumet har fått hela den här halvårslånga resan på pränt. Jag vet av erfarenhet att jag hade glömt och förträngt rätt snabbt annars. Det gör man med allt jobbigt. Jag är också tacksam över allt stöd och pepp och konkreta råd jag fått av er. Ni är bäst ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Senaste veckan har det känts jättebra. Jag har hittat tillbaka till "bara mitt" igen, och jag trivs i mitt sällskap. Har knappt tänkt på ex-sambon alls, i alla fall inte av sorg och saknad. Mest praktiskt. Kommande helg ska han komma och hämta sina sista saker. Idag har jag "städat ut honom" helt och hållet i badrummet. Slängde de få kvarvarande sakerna i en kasse. Har en liten hörna i sovrummet med hans saker, och snart blir den hörnan tom också.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Igår skickade jag några sms, mest för att få veta om han kommer i helgen och hämtar sin resterande saker. Nope. Jobbar extra. Skönt för honom att jobbet upptar 80-90 procent av hans liv, då kan han ju inte dricka i alla fall. Och det är kanske lösningen. Jobba svinmycket. Jobbet blir då hans enda "liv". Men sämre liv kan man ha. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag ingår inte i den svåra ekvationen längre. Prylarna får stå kvar tills han har tid att hämta dem. Eller så skänker jag rubbet till Röda Korset. Han får några chanser till.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han försökte börja "snacka" via sms, som vi gjort på messenger i 1,5 år. Lätt 1000 mess på en månad har det blivit när vi inte bott ihop. Jag satte dock gränsen direkt då. "Ok, jag kan x, x, x, annars får det dröja." Och sen svarade jag inget mer. Till slut "tystnade" han. Jag har blockerat honom på FB och messenger, vill inte ha kontakt, vill inte "prata ut", vill inte att någon av oss ska hoppas på att det blir "vi" igen. För det blir vi inte. Han är en lärdom i mitt liv. Inget mer. Jo, lite positiva minnen också förstås. Men inte tillräckligt positiva för att inbilla mig något. Jag är för jordnära för det. Och numer duktigt bränd i båda ändar.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Ja, det känns som jag lärt mig en hel del. Det känns otroligt bra att jag har varit sann mot mig själv, och att jag tydligt har både markerat och agerat för att skydda mina gränser.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag förstår nu varför det tog lite tid innan jag fick någon kommentar på mitt första inlägg i början av mars. Det fyller ju på hela tiden med nya inlägg. Nya människor som sitter i skiten bokstavligt talat, antingen pga eget missbruk eller någon annans. Råden är desamma hela tiden, men alla måste hitta ”sitt sätt”. En del inlägg blir ett enda, en del hankar sig fast ett tag, ytterligare andra lyckas knö sig in i gemenskapen. Själv har jag selektivt börjat leta efter ”kända” nick, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i alla nya hela tiden. Vissa dagar har jag mer ork, och då gör jag en ”punktinsats”, vissa dagar skummar jag bara igenom och läser ytterst få inlägg. Så otroligt sorgligt och deprimerande att man inte räcker till för alla! Samtidigt tänker jag att de ”nya” sannolikt hittar vänner som också är nya osv. Det man vill ha får man också ge, och det är extra viktigt i detta forum. Den som bara vill ha kommentarer och aldrig ger några blir inte långlivad. Ge och få, ett ständigt kretslopp. Ibland undrar jag varför jag ens hänger kvar här. Min alkoholist är utflyttad sen en månad tillbaka, min nygamla vardag har återtagit sin form igen. Men samtidigt vill jag verkligen ”ge tillbaka” till andra anhöriga, eftersom jag själv fick enorm stöttning här. Och jag vill i den mån jag kan stötta andra med alkoholproblem, på något sätt i brist på att jag inte kunde hjälpa ”min” alkoholist. Jag är fortfarande arg på honom för att det slutade som det gjorde. Samtidigt är jag medveten om att det är ett destruktivt spill av energi. Allt blir som det blir, även om man hade velat annorlunda.

Profile picture for user Nordäng67

på nåt sätter växer och utvecklas själv av att både dela med sig av sina egna erfarenheter och att reflektera över andras! Det där sista du skriver om att du är arg är nog en hälsosam reaktion. Ilska är en kraft i sig som göra att man lastar av sitt bagage. Efter det kommer nog lugnet. Jag har tagit till mig av mycket du skriver, kloka ord! Tack för att du har berättat och reflekterat! Och även om man har lämnat något dåligt bakom sig genom ett aktivt val så finns det ju ändå med en på sätt och vis..resten av livet!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vårt korta förhållande och uppbrottet har förstås gjort mig klokare! Är nog mer misstänksam nästa gång. Men det har inte förändrat min syn på mig själv eller påverkat mig radikalt på något annat sätt. Den resan har jag gjort tidigare. Få saker i livet framöver kommer påverka mig ”i grunden” på det sättet. Men min naiva godtrogna syn på människor och kärleken har fått sig en rejäl törn. Inte livsviktigt på något sätt, men oerhört sorgligt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

På söndag har jag bjudit in min senaste ex-sambo till att äta middag med min exex-sambo, tillika barnens pappa, och yngsta dotter. Dumt eller skitdumt? Min exex-sambo känner numer till ”allt” men tycker ändå att min ex-sambo är en bra människa och han tror att vår dotter behöver ta ”avsked” på ett bra sätt. Hon fick ju aldrig göra det, han bara försvann. Fattar ni att min exex-sambo uppmuntrar mig att han och vår dotter ska träffa min alkoholiserade ex-sambo! Jag fattar det knappt själv. Jo, visst förstår jag vikten av ”avsked” på ett riktigt sätt. Men att vi fyra sammanstrålar på söndag känns inte särskilt bekvämt. Jag är ju fortfarande arg. Att min exex-sambo är så till synes förlåtande förstår jag inte, men jag uppskattar det verkligen. Han skiljer verkligen på sak och person. Det min ex-sambo gjort är en sak, vem han är som människa en annan. Och barnens pappa har ju rätt. Och han har vår dotter som vägledning. Hon älskar verkligen min ex-sambo fortfarande, och bättre människokännare än hon finns inte. Att min alkoholiserade ex-sambo dessutom säger sig inte ha några som helst problem att komma hit på söndag gör mig förbryllad. Är det mig det är fel på?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min exex-sambo är inte påstridig på något sätt, men han har genom sina kommentarer visat vad han tycker om att min ex-sambo väldigt abrupt försvann ur vår dotters liv. Han förstår och respekterar varför, men skulle önska ett bättre avsked för hennes skull. Men beslutet är mitt.

Profile picture for user AlkoDHyperD

Du är nog bara förvånad över att de där två äntligen blivit så kloka som du försökt lära dem medan ni var par. Precis som när man märker att barnen gör som man lärt dem, fadt långt efter de flyttat hemifrån...
Och att oroa sig och bereda sig på problem i förhållande till de två exen är väl förmodligen något du har lång träning och erfarenhet av.
Min hypotes, alltså.
Tror det kommer att bli en bra söndagsmiddag

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag har inte berättat några detaljer alls för min exex-sambo angående min ex-sambos beteende när han var apfull förstås. Det gagnar ingen. Det hemsöker mig tillräckligt i mina mardrömmar. Att jag ens har både en exex-sambo och en ex-sambo känns ju bedrövligt ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Mina nuvarande två ex har alltid funkat svinbra ihop. Det visste jag från första början att de skulle göra. Min dåvarande nya sambo var tveksam, men efter att de träffats var han helt såld. Jag får väl bara bita ihop helt enkelt, se det som det avsked det faktiskt är. Under ordnade former.

Profile picture for user Nordäng67

tycker jag synd om dig! Bita ihop var ordet! Hoppas det avlöper väl. Vilket du säkert ser till att det gör men ändå. Vilken situation att hantera för dig!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Ex-sambon ”skulle fundera på det” så mitt hopp är att det inte blir av. Ändå är det jag som bjudit in honom. Ibland vet inte min vänsterhand vad min högerhand gör typ ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Att jag ens bjöd in honom på söndag beror på att han jobbar på lördag, då jag är ensam utan hemmaboende dotter. Och sen behövde han sin varmare jacka, och jag vet inte om jag orkar böka med att skicka den med posten. Latmasken ni vet.

Profile picture for user MCR

Det blir förhoppningsvis ett fint avsked.

Ditt tidigare inlägg #280 fick mig att känna liknande känslor. Det är sorgligt att se alla nya medlemmar som delar samma öde, samma frustration, samma skam och samma sorg.

Och känslan av att inte räcka till. Jag själv är så tacksam för stödet som jag har fått. Du ger och har gett så mycket! Till väldigt många. Jag känner själv att kraften inte alltid räcker till att stötta och peppa. Men den egna kampen kanske ändå hjälper på något sätt. Men visst är det så, att vi ger och tar. Och det är så vi växer och får insikter.

Jag hoppas verkligen inte du lämnar forumet helt, för jag tror att vi kan behöva bearbeta och växa under en lång tid. Även efter en separation. Det kan komma så mycket funderingar, tankar och minnen som behöver ventileras.

Och sen vill jag vill veta hur middagen gick!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag hänger kvar så länge jag känner att jag har någonting att ge, och jag vill ju förstås se hur det går för er! Vi får se om middagen på söndag blir av - och då återkommer jag förstås med rapport ?

Profile picture for user Ullabulla

Kanske eftersom du fortfarande är arg så finns det känslor kvar?
Att ditt undermedvetna vill ge honom en mikrochans?

Men att ditt "kloka" jag redan satt upp alla murar som finns.

Känslor är känslor och de har man sällan kontroll på.
Tur är väl det.

Eller så är jag ute och cyklar..
Jag gjorde "slut" 4 ggr i min senaste relation för att jag inte fick som jag ville.
Fjärde gången fick han nog och satte punkt för alltihop.

Nu är vi ett par igen.
Så innan sista spiken är inslagen så tror jag man ska vara öppen för vad hjärtat säger.
Om man inte har farit illa i relationen pga annat än missbruket.
Då hamnar man liksom i en annan division.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Klart att mina känslor för honom inte svalnat helt. Det finns ju en anledning till att jag valde honom. Jag är mest arg på sättet han medvetet avslutade vår relation. Han valde medvetet att ta ett återfall för han visste hur jag skulle reagera, han ville att jag ”skulle hata honom” för att jag skulle bryta med honom helt. Vilket han tycker är det bästa för mig. Som någon slags omtanke om mig, att jag ska slippa honom i mitt liv. Mkt märkligt beteende. Och fegt dessutom, och det är mest därför jag är arg på honom. Men jag hatar honom förstås inte. För mig är det ett oerhört värdeladdat ord, som jag tycker att folk använder lite väl vårdslöst.

Profile picture for user Ullabulla

Också.
Han smygsöp i 1.5 år och jag min blinda höna märkte inget.
Till slut orkade han inte smussla utan visade återfallet/drickandet öppet.

Vi bröt och han söp ner sig rejält i tre år.
Efter 1 år gick jag in i min nuvarande relation.
Då vaknade exet till och skulle bli nykter,ville vi skulle försöka osv.
Men han fortsatte sin resa nedåt i två år till.
Nu är han nykter sen 5 månader,men vår kärlek är slut.

Jag tror att det i mitt fall också var någon konstig omsorg han visade.
Ville bespara mig/orkade inte.
I kombination med att vilja dricka utan broms.
Nåväl,håll huvudet kallt och dina gränser intakta om middagen blir av☺

Profile picture for user InteMera

Du är nog stark du, bjuder in honom på en söndag som för att testa om dina gränser håller ? Skämt åsido, kan kanske bli ett tillfälle för ett ordentligt avslut om ni kan prata öppnare med varandra nu när ni liksom är förbi förhållandet?

Som de andra här som skrivit så hoppas jag givetvis du stannar kvar på forumet för din egen skull, tankar som reder ut sig lättare när man skrivit ner dem och fått respons du vet. Men också för det ovärderliga stöd och bollplank du är och länge varit för många av oss här!

Jag hoppas så du får en bra lördag och en rapport om söndagsmiddagen är vi nog alla nyfikna på ?

Profile picture for user Sisyfos

Kluvet detta!
Din dotter vill inte ha ett avslut, så mycket tycker jag ändå att man har förstått. Hon skrivet till honom etc... så är HON med på att det är en avslutsmiddag överhuvudtaget?
Är middagen för hennes skull så måste ni nog förankra det som ni planerar med det här. Det kanske känns obekvämt just för att det är så mycket osagt, men ska ni verkligen ta detta inför dottern och exexsambon?
Du vill träffa honom och tycker att det är utmärkt att nån annan tvingar dig, det är min lite elaka hypotes så här på morgonkulan.
Tänk till två gånger tycker jag..,
Du är fantastisk som sätter gränser, så tänk igenom igen vad syftet är med detta. Fråga exex! Hur tänker han? Han kanske gillar ex så mycket att han vill reparera er relation.
Och hur du än beslutar: lycka till! Men en klarare plan är nog nödvändig, vinterjacka eller ej!

Profile picture for user Sisyfos

Jag tycker förövrigt också om att du är här på forumet, stanna gärna! Håller med, det är en så strid ström av nykomlingar hela tiden. Försökte ett tag se till att svara, men det är ogörligt!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vet inte än om det ens blir en gemensam middag. Ex ”fick se hur han skulle göra” och han jobbar sjukt mkt nu, men imorgon skulle han vara ledig. Men då behöver han kanske sova, inte köra 30 mil tor. Innan jag vet om han kommer säger jag ingenting till dottern eller exex. De kommer hit oavsett, vi har alltid ”överlämning” med gemensam middag på respektive ställe. Och när ex bodde ihop med mig deltog han, på båda ställen. Det här blir i så fall bara en i raden av söndagsmiddagar för oss fyra, inte speciellt dramatiskt. Och vi ska INTE ”prata ut” i detta forum, absolut inte. Vi vill nog alla bara veta hur han mår, hur han funnit sig tillrätta på nya jobbet i nya lght etc. Och för dottern, som har en utvecklingsstörning, kan det vara bra att hon får se honom packa ihop sina sista saker, hjälpa honom att bära ut dem i bilen, få en sista kram etc. Och så känns det nog för mig också. Den typen av ”avsked” blir det i så fall. Om det ens blir av. Jag har egentligen inget behov av att ”prata ut” och jag vet att det aldrig blir ”vi” igen. Men jag skulle vilja släppa ilskan och ha en mer neutral inställning till honom. Blockera någon på Facebook/messenger är så långt från mig man egentligen kan komma. Men det gjorde jag med honom när jag förstod hur han hade planerat sitt återfall för att låta mig vara den som gjorde slut med buller och bång. Han lät mig bli ”boven” som slängde ut honom, när det faktiskt var han som valde att söka jobb på en ort 15 mil bort. Och tacka ja till det dessutom, och sedan bara ställa mig inför faktum.

Profile picture for user InteMera

Jag tycker du ska tillåta dig själv att vara arg så länge det känns så! Klart det skulle vara enklare och mindre slitsamt att ha en mer neutral inställning till honom men det kommer med tiden. Det svek han lämnade dig med, att ta återfall och skaffa nytt jobb bakom din rygg istället för att bryta som en normal mänska, är anledning nog för vem som helst att vara arg. Länge. Men först när man på nåt sätt för sig själv kan förmå sig att förlåta den andra, så lättar ilskan. Och dit tror jag du har en bit kvar. Men det tar den tid det tar och däremellan tycker jag inte du ska behöva motivera för någon varför du arg på honom.

Om det blir en middag imorgon hoppas jag att den går till lite som du hoppats, att det blir ett bättre avslut speciellt för din dotter som säkert behöver det. Styrkekram till dig inför imorgon ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Blir helt tårögd av ditt inlägg. Min hjärna säger en sak, men känslorna något annat. Är så van att skjuta känslorna därhän och agera rationellt. Men du har nog rätt, jag ska nog vara arg på honom precis så länge jag behöver vara det. Tids nog går det över. Det är nog inte sunt att skjuta undan alla känslor och bara agera rationellt i alla lägen. Däremot behöver jag ju inte leva ut min ilska - gapa och skrika och bråka. Han vet vad jag tycker. Jag vet vad jag känner. Det räcker gott och väl.