Nu är jag fan arg!

Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

Profile picture for user Evalottalisa

Som svar på av MCR

Jag vet inte om det blir rörigt att skriva i olika trådar samtidigt men men...
Samtalet med pappa gick så bra!!
Inte en tillstymmelse till fördömande av min sambo, inget avståndstagande, bara 100 % stöttning och fokusering på att han är sjuk, och måste inse, skaffa hjälp, och ta konsekvenserna för om han i n t e tar hjälp. Väljer han att ta hjälp, kommer mina föräldrar och syskon att stötta, precis som vore det cancer el dyl.
Idag ska jag ta nästa steg och prata med min chef.

Profile picture for user MCR

- Åh, vad jag verkligen behöver träffa den där doktorn! Sa min pojke när vi skulle gå och borsta tänderna i kväll.

- Vilken doktor? frågade jag.

- Den där doktorn som ska se om han kan hjälpa mig att inte känna så här mycket stress i kroppen hela tiden. Det är så jobbigt mamma!

Jag kramade honom hårt och berättade för honom hur fantastisk han är. Precis som han är.

För det är han! Min fina! Lilla du ❤

Profile picture for user MCR

I går var det torsdag och då har hans pappa hämtat honom på skolan varje vecka eftersom jag jobbar sent. Men så blev det inte i går. Det fick han inte. Jag förklarade redan i onsdags för sonen att pappa inte skulle hämta eftersom han inte mådde bra just nu.

I går när jag kom och hämtade honom var han ledsen och arg.
- Ska han aldrig bli frisk? Nu har han ju varit sjuk sedan i lördags!
- Jag vet inte. Det är en svår sjukdom pappa har.
- Men den smittar väl inte? Jag kan väl träffa honom?
- Nej. Inte just nu. Vi får vänta tills pappa mår bättre.

Hur vet man vad som är rätt att göra? Förra året redde vi oss bra själva. När vi inte bodde i samma stad. Barnen längtade mycket så klart. Men de blev inte besvikna. Löften blev inte brutna.

Profile picture for user MCR

- Jag är så glad att jag är jag!

Han är klok min son. Som utbrister klokheter varje dag. Han lär mig så mycket. I sin glädje, sin frustration och i sin ärlighet.

Så önskar jag själv känna - varje dag.
Vara glad för att jag är jag.
Med alla mina fel och brister. Tycka lite mer om mig själv.

I dag sa jag det jag med. Högt i bilen.
- Jag är så glad att jag är jag!

Profile picture for user Bedrövadsambo

När livet är överjävligt gäller det att ha tillit för att det blir bättre. Även om det tar tid. Och ut kommer man på andra sidan förhoppningsvis ännu lite klokare.

Profile picture for user MCR

Ni är så fina!

Och vi är bara människor.
Det är en annan klokhet mon son har lärt mig.

-Mamma. Jag är ju bara människa.

Profile picture for user MCR

Jag möttes av ett brev när jag kom hem i veckan. Från sjukhuset. Det var en kallelse till nytt återbesök för att se så att inte cancern har kommit tillbaka. Jag blir lika chockad varje gång.
Har jag haft cancer?
När hade jag det?

Jag hade så svårt med livet just då att det inte fick ta någon plats i mitt liv eller mitt medvetande. Jag bara löste allt praktiskt. Såg till att vara där jag skulle. Det var allt. Bet ihop. Det gjorde jag ju redan så bra. Så jag bet ihop lite till.

Nu när jag i veckan har tänkt på min cancer tänker jag mycket på hur allt blev. Har blivit. Blir.

Jag har i dagarna tänkt mycket på min andra graviditet. Jag minns när jag förstod att jag var gravid. Det tog tid att förstå. Hur jag reagerade. Med sådan rädsla. Vi planerade inte för ett andra barn och jag blev så fruktansvärt rädd för hur det skulle kunna bli. Om jag födde ett barn. Hade rätt till att bära och föda ett barn? När allt var så bräckligt. Nykterheten hos dig.

Barnmorskan skickade mig till kuratorn och jag satt i samtal efter samtal och talade om alla mina rädslor.

Jag berättade om graviditeten och ingen i min familj reagerade då med glädje. Alla var rädda. Då.

Jag minns att jag sa att allt som händer har en mening. Att jag måste tro att det är så.

Och så kom Hon. Hon. Som mitt hjärta redan var vidöppet för. Och hon uppfyllde mig.

Bara några ynka månader gammal lämnade jag barnens pappa. Allt jag var rädd för hände. Och med hjälp av den vägledning jag fått av kuratorn kunde jag ta steget. Jag hade formulerat min egen gräns för mig själv.
Och gränsen passerades med råge.
Och jag valde mina barn och mig.

Då ringde telefonen.

Och så kom cancerbeskedet. Livmoderhalscancer.

Allt händer av en anledning. Gör det verkligen det?

Det är så mycket från den tiden som bara är ett stort svart hål. Minnen som inte finns. Bara bita ihop.

Ett tag har jag tänkt att jag fick straffet för sent. Att cancern borde kommit innan mina barn. För jag känner så mycket skuld inför dem.

Men jag väljer att tro att båda mina barn har kommit av en anledning. Och att min flicka kom precis då hon skulle. Precis innan det var försent.
För att det skulle vara precis så.

Profile picture for user Bedrövadsambo

I jobbiga perioder i livet förträngs alla minnen väldigt snabbt. Det är ren överlevnadsinstinkt. Skriva dagbok då är bra. Eller så gör man som du gjort, tar en sak i taget, tar allt som det blir. Du klarar det här. Också. Kram ❤️

Profile picture for user InteMera

Vad många bördor som ska lassas på samma person! Att ha en alkoholist i familjen är jobbigt nog, att vara sjuk eller rädslan för att bli det igen är otroligt jobbigt. För vem skulle ta hand om våra älskade barn om inte vi själva?

Det kommer säkert gå bra, ett återbesök för kontroll ska ju förhoppningsvis bara vara just det - en kontroll att du fortfarande är frisk. Styrkekramar i massor till dig!

Profile picture for user MCR

Ja, det är nog så. Att vi gör det vi kan och sorterar bort delar. För att överleva. Reda ut en sak i taget.
Dagbok är nog ett bra verktyg. Och just nu är det här jag får ner tankar och reflektioner från den tid jag är i nu. Ibland försöker jag även titta tillbaka. Och delar kommer tillbaka.

Ja. Visst kan det kännas så som att många bördor läggs på en. Och jag har varit mycket rädd för vad som skulle kunna hända om jag skulle bli riktigt sjuk. Till och med inte finnas. Men nu känner jag mig egentligen inte rädd.

Det kommer precis som ni säger att gå bra ❤

Profile picture for user MCR

I helgen var jag på ett mycket bra möte. Många reflektioner om mitt eget sätt att vara. Och vad det leder till. Det är ibland så svårt att se min egen roll. För det är så lätt att lägga skuld på någon annan.

I veckan har jag lyssnat på en föreläsning om hjärnan. Och hur våra förväntningar styr våra upplevelser.

I dag blev allt så tydligt.
Mitt framför mig.

Jag måste göra annorlunda för att det ska bli annorlunda.

Jag ska försöka gå från tanke till handling nu. Jag måste göra mer saker annorlunda. Något annat jag har lärt mig är att det är svårt att bara tänka sig till förändring. Omöjligt. Men en klok en sa till mig:

If your ass moves your mind will follow.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Man måste göra annorlunda för att det ska bli annorlunda. Men processen fram dit, då tankarna susar som getingar hit och dit i skallen, är också viktig och nödvändig. När jag separerade tog det 1,5 mån från ord till handling - från att vi började prata om det på allvar tills jag flyttade. Men vi hade tänkt och processat beslutet på varsitt håll i säkert 4-5 år.

Profile picture for user InteMera

Det finns en låt med en textrad: free your mind and the rest will follow!

Så sant så sant! Att tänka annorlunda är svårt och man låser sig, jag försöker också nu ta hjälp av allsköns litteratur och musik för att rensa hjärnan, försöka tänka ”vad om” istället ”nej men”. Tack MCR för dina alltid tankeväckande inlägg!

Profile picture for user MCR

Just sådana beslut och förändringar tror jag också tar tid. Små frön planteras och så ligger de där och gror till de plötsligt exploderar och blommar ut. Det kan ta många år från att fröet planterades.

Nu är det mina beteenden och tankemönster som jag måste förändra. Det är så mycket jag gör som jag inte tycker om. Jag ser dem. Talar om dem. Men har så svårt för att göra annorlunda. Invanda beteenden, mönster och förväntningar. I stort och smått. I relationer till andra. Och i relation till mig själv. Att göra annorlunda är svårt. För det är ju så här jag är van att göra. För det är lättare att i tanken lägga skuld på någon annan. "Om inte den gjort så så hade jag inte gjort så". Men vad hade hänt om jag gjort annorlunda? Vi speglar ju varandra. Och mina förväntningar styr till stor del mina upplevelser.

I veckan såg jag det så tydligt. Hur jag klampade in i en situation. Och inte såg något annat än det jag hade bestämt mig för att se. Och då blev det som det blev. Ingen stor situation. Men just där blev allt synligt för mig. Och att lösningen på mycket är att jag måste göra annorlunda. Resultatet blir nämligen annorlunda då. Och jag tror bara att det kan bli bättre.

Jag ska inte stanna vid tanke nu. Jag ska flytta på rumpan.

Profile picture for user MCR

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Så mycket känslor av skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera.
Hur mycket? Hur lite?

Så flyttade jag mina gränser.
Lite till. Lite till.
Och så långt jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till.
Jag ökade min tolerans.

Min personlighet kom att förändras. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Detta berg av lögner.
För hur skulle andra se på mig?
Så jag skyddade mig själv.
Skyddade min livslögn.
Och jag gjorde det så bra.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam - isolerad.
För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor. Så oändligt stor. Oändlig.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Men det går att förändra.
Vad kan du göra i dag?

Profile picture for user MCR

Ibland känner att jag har en förutbestämd väg framför mig.
Att den är mitt öde. Min lott.
Gående längs den vägen - som jag inte kan undfly - drabbas jag ständigt av svårigheter och olyckor.
Då ser jag mig gärna som ett offer.
Och förvandlas lätt till martyr.

Men det är ju inte så.
Jag har ju egentligen inte den uppfattningen.
Jag tror inte att våra vägar är predestinerade.

Jag är av uppfattningen att vi har val. Jag väljer själv min väg. Och den kan bjuda på många saker. Men jag väljer själv. I varje steg jag tar väljer jag riktning.

Och med båda fötterna på jorden kommer jag inte långt.

Profile picture for user MCR

Hur mår du och hur ser livet ut för dig? Jag såg att du var inloggad.

Profile picture for user Heleena

Är inne och läser rätt mycket men är dålig på att skriva själv. Alla historier liknar ju varandra, är ju skrämmande.
Min exsambo avbröt behandlingen på behandlingshemmet, ska nu gå nån typ av behandling på hemmaplan och har börjat jobba... han har varit nykter/drogfri i ca 3 mån. Jag tycker att han känns lite som en tickande bomb. När vi pratar märker jag att beteendet är detsamma, allting handlar om honom hela tiden. Har inte låtit sonen bo där utan att annan vuxen finns med, vilket har gått bra tills nu i helgen då det blev bråk. Jag stod på mig och hämtade sonen på kvällen. Finns ingen tillit till att det skulle funka.
Ska prova ringa en kontakt på soc idag för jag måste ha stöd i hur jag ska tänka gällande vårt gemensamma barn, han är ju inte ”färdigbehandlad” på något sätt och ärligt talat vet jag inte om soc (barnsidan) ens vet om att han är hemma...
samma prat som vid tidigare tillfällen, ”jag har ett nytt liv nu” ”tänk inte så mycket på det som hänt tidigare” ”jag har förändras och kommer aldrigmer dricka”
Det jag har märkt med mig själv är hur otroligt bra jag mådde när han var borta. Jag har börjat leva mitt liv tillsammans med sonen. När han kom hem blev det på något sätt att backa tillbaka en aning. Men försöker att bara ha kontakt ang. det som gäller sonen och inget annat. Känner mig hyfsat stark trots allt... fortsätt skriva för jag läser gärna :) det kanske är vår lott i livet, men vi blir bara starkare tillslut...

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag lider så oerhört med er som har barn ihop med era alkoholister. Även om ni separerar blir ni aldrig riktigt av med dem. Fy fan vad hemskt! Och sen ta hänsyn till barnets känslor och tankar också ovanpå allt det man själv redan känner. Tvinga barnen till umgänge om de inte vill, åka och hämta dem akut, och den förbannade oron när de är hos exet. Styrkekramar i massor till er ❤️

Profile picture for user MCR

Tack för du berättade hur du har det!

Det är verkligen svårt att bygga upp tillit. Den är ju så bräcklig. Och att lägga ansvaret för liv i händerna på någon man inte har tillit till är en omöjlighet.

Jag önskar ofta att någon ska hjälpa mig att fatta mina beslut. För det är så svårt att göra rätt. Att veta vad som är rätt. Jag går på magkänsla nu. Och när det inte känns rätt låter jag bli. Men det tar på krafterna.

Jag är så trött nu.

Förra året när det bara var jag och barnen och barnens pappa bodde i andra änden av landet hade jag så mycket mer energi. Jag känner igen det du beskriver Heleena. Då var jag så mycket gladare. Hade mer kraft och tog mig för. Jag hade flyttat, börjat nytt jobb och redde mig och barnen.

Min lilla flicka som är två år längtar efter pappa varje dag nu. Gråter och ropar. Frågar ständigt: "Vart är pappa då?". För hon förstår inte. Men nu vill hon att han alltid ska vara här. Jag förklarar. Jag svarar. Och jag är så trött.

Och jag är så rädd för att allt bara ska braka. För framtiden. För nu har han en plats i våra liv. Oavsett om jag vill det eller inte.

Men jag är fortfarande fri från att leva i den här destruktiviteten varje dag. Och jag blir bättre på att förhålla mig till honom och mig själv.

Och tack för stöd bedrövad sambo❤

Profile picture for user InteMera

Just dethär med att hantera barnens känslor är nog svårast! Dom kan ju sakna ihjäl sig vissa dagar för det är så svårt att förstå för dem. Min son som är stor nog att förstå tycker ändå det är svårt att fatta varför en vuxen mänska inte bara kan låta bli att dricka, låta bli att jämt ställa till det. Och det är lika svårt om de inte vill träffa alkoholisten alls för då våndas man över att dom borde ha en relation till den andra föräldern men träffas dom är man konstant orolig att nåt hemskt ska hända, vilket det också gör med jämna mellanrum. Och varje läge föranleder möte med soc och skolan och barnpsykologer och advokater...Det sistnämnda som dessutom äter upp ekonomin och dit for den lilla välbehövda reskassan för en andningspaus med barnen nästa sommar. Så tragiskt, tungt, irriterande och ändå med nån sorts tacksamhet man ändå alltid reder sig på nåt magiskt vis.

För en sak är säker MCR och alla ni andra som har liknande liv: vi är starkare än de flesta och klarar så mycket mer än vi tror! Så en klapp på axeln och ett heja framåt till dig MCR och alla ni andra som kämpar! ❤️

Profile picture for user Heleena

Min son blev jätteledsen igår när jag berättade att jag skulle byta jobb. Jag ska börja jobba på sjukhuset. Han grät och jag frågade vad det var, han sa: ”men jag vill ju ha kvar min mamma”
Då slog det mig, hans minne från sommaren som gått var ”att pappa är på sjukhuset, han blir nog snart frisk”... han försvann och var borta länge... Vi var och hälsade på någon gång, fick låna lekrummet på psykiatriavd...
Det går inte att få så små barn att förstå, men jag tänker att en dag när han är större så ska jag förklara... ? igår fick jag förklara att jag är inte sjuk, jag ska hjälpa andra som är sjuka, jag kommer och hämtar dig på förskolan varje dag och jag är hemma med dig varje natt! Lilla söta du, så klok och inte ens 4år!

Profile picture for user MCR

... Och så fint och viktigt att bemöta deras frågor och rädslor. Försöka så gott det går att tala om det på deras nivå. För den största skadan man kan göra tror jag är att inte prata om det som händer och det som är sjukt. Att inte erkänna det som händer eller de känslor som det väcker.

Vilken tur att din son har sin fina, starka mamma!

Profile picture for user MCR

Du var mitt i ett skov.
Manisk. Och vår dag närmade sig.
Ett litet barn hade vi gett liv och nu skulle vi gifta oss.
Du och jag.
Vi som var så lyckliga.

Så lyckliga.
Och fruktansvärt olyckliga.
Perioderna avlöste varandra,
men hoppet var alltid så mycket starkare än förtvivlan.
Och fasaden så solid.

Men du var mitt i ett skov.
Såg inte konsekvenserna av dina handlingar.
Inga begräsningar. Inga gränser. Inga andra.

Bara dig.

Men det förstod du inte då.
Inte heller jag.
Men jag såg ju. Jag hade ju sett.
Och jag hade tagit konsekvenserna.
Levt i dem. Vadat runt i dem. Kippat efter luft under dem.
Och trots det hade jag flyttat så många mil.
Och fött ett barn.
Och köpt ett hus.
Hoppet alltid lite starkare.

Jag hade valt dig.
Och jag skulle fortsätta att välja dig.

Dagen innan försvann du.
Och jag sökte efter dig.
För vad skulle de andra säga?
Om dig?
Om mig?

Så kom du hem.
Och trots att det fanns de som ifrågasatte så skyddade jag.
Förminskade och skrattade.
Fasaden så solid.

I ett tillstånd av mani så blev vi gifta.
Ringar på fingrar i ett stort hus där vi skulle leva våra liv.

Jubel och klang!

Så åkte vi iväg. In till den stora staden.
Och berusningen i dig visste inga gränser.
Bubblande glädje.
Och rädslan i mig spräckte varenda bubbla.

...

Natten tillbringade jag vaken och ensam. Med en oro som åt upp mitt inre.
För vart du hade tagit vägen visste jag inte. Återigen var du försvunnen.
Skammen så fruktansvärt stor.
För vem är jag som utsätter mig för det här?
Utan självrespekt och gränser.
Hur hamnade jag här?

Tidigt på morgonen hittade jag dig utslagen i en soffa i en korridor på en annan våning på vårt hotell på den stora stadens hotell.
Skammen så oändligt stor.

I morgon är datumet för vår dag.

Det slog mig i dag.

Och att jag aldrig uttalat det som hände den dagen. Varken för mig själv eller någon annan.
Jag tror inte ens att du vet det själv.
För skammen var så stor.
I mig.
I dig.

Men i dag släpper jag minnet fritt.
Det ska inte tynga mig mer.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Profile picture for user MCR

I går var jag tillbaka till sjukhuset. Och allt det där jag inte vill tänka på blev med ens verkligt.

Kallelsen till sjukhuset kom för några veckor sedan och sedan dess har rädslan, trots att jag hävdar att så inte är fallet, inkapslat mig.

I går mötte jag rädslan ensam. Igen. Och återigen en ny läkare. Utlämnad.

Jag är så evinnerligt trött på att vara så ensam och stark. Och så rädd. Livrädd för allt.

Jag hade behövt en hand att hålla i i går.

En hand till någon som såg att jag inte är så stark. Någon som hjälpte att möta min rädsla. Någon som hjälpte mig möta alla mina tankar. Någon som tog emot alla mina tårar när jag fick höra att allt var bra.

För ultraljudet visade inga nya tumörer den här gången heller.
Men jag är ju inte hel för det.

Profile picture for user MCR

Det har gått två år nu.
Två år sedan cancern togs ut ur min kropp.

Det har gått drygt två år nu.
Två år sedan jag lämnade.
Lämnade min man. Barnens pappa.
Han.
Han som mitt hopp aldrig ville släppa greppet om.
Han som jag valde om och om igen.
Trots att jag kunde ha valt mig själv.

I går i ett mottagningrum med en ny läkare med kalla händer kom så mycket tillbaka. Två år.

Ensamheten. Utsattheten.
Alla vårdsituationer jag varit i på vägen kom tillbaka.
Alla kala rum och kalla händer.
Ensam. I kaos.
Och så förträngningen av alla känslor för att klara av att fortsätta.
En stund till. Bara lite till.
Inte visa sig svag.
För hur skulle barnen klara sig då?

Det har gått drygt två år nu. För för drygt två år sedan fick jag också dig. Du som kom precis när du skulle. Precis innan det var försent.

Och nu, precis som jag egentligen alltid behövt, behöver jag en varm hand att hålla i min.
För jag är för det mesta livrädd.

Två år.
En evighet och i går.

Profile picture for user MCR

Tack för fina kommentarer och stöttning i det svåra. För det har varit en svår och jobbig tid. Förtränga minnen och panikångest som bankat sig fram.

Och det är så jobbigt att vara den enda som drar. Ingen som byter av när orken tryter. Och att då själv gå ifrån för att sedan komma tillbaka med ny energi är svårt för mig.

Jag har också så lätt att fastna i självanklagelser. Och inte se det som jag gör bra. Och våga vara sårbar inför mig själv och andra. Våga dela med mig av mina rädslor.

Jag faller tillbaka. Men jag lär mig.

Profile picture for user MCR

Att våga lämna destruktivitetens onda hjul är svårt. Trots att det i hjulet är svårt, tungt och en evinnerligt kamp, inbillar jag mig att det är lättare att bara fortsätta sätta den ena foten framför den andra i stället för att ta ett enda steg åt sidan.

Ett enda steg åt sidan.

Det är så svårt att göra just det. I så många situationer sitter jag fortfarande fast. Enträget fortsätter jag på samma sätt. Steg efter steg.
Trots att jag känner hur det dränerar mig så fortsätter jag.
Trots att jag vet vilket resultat jag kommer att få så fortsätter jag.

Ett enda steg åt sidan kan göra all skillnad i världen.

Profile picture for user InteMera

Vilken träffande beskrivning MCR! Tack för påminnelsen att ett enda litet steg åt sidan kan vara nog för att ta sig ur hamsterhjulet som snurrar allt fortare så länge man bara sätter ena foten framför den andra. Jag tror jag nyligen tagit detdär ens steget åt sidan, känns som man lite kan stå bredvid och se hjulet snurra nu. Och det känns bra.

Så fortsätt kämpa du också med detdär ena viktiga steget åt sidan, för det gör all skillnad i världen för hur vi mår!

Profile picture for user MCR

Så fick du äntligen eget boende.
Bort från vandrarhem och boendet hos vänner. Till ett möblerat andrahandskontrakt. För en tid.
Och glädjen så stor.
Och visst hjälpte jag till med att betala förskottet. 8000. Det ordnar jag.
Och barnen skulle få sova över.
Hos dig.
Pappa.
Och det började planeras för att de skulle komma att vara hos dig varannan helg.
Tankar på att det kunde bli bra.
Det mesta har gått bra nu.
Studierna.
Hämta på skolan en dag i veckan.
Gladare barn.
Lucia.
Julavslutning.
Julfirande.
Ett gladare jag.

Men redan i går, din andra dag i lägenheten och dagen då barnen skulle komma, strulade det med tiderna.
Halv tio blev i stället fyra.

Och barnen tjatade och längtade.

Jag lämnade dem och åkte med tungt hjärta därifrån. För det kändes inte rätt.

Så i dag försökte jag nå dig. Men jag fick inget svar. Så när det närmade sig lunch stod jag med hjärtat i halsen och med magkatarren som hårda slag i magen och bankade på fönsterrutan efter att en granne släppt in mig i porten.

Där inne låg du fortfarande och sov så hårt att du varken hört mina många telefonsamtal eller mina knackningar, medan barnen kom och öppnade dörren. Hungriga.

Och så lojala.

- Jag vill inte åka ifrån pappa.

Men vi åkte.

Jag tror inte att du hade druckit. Jag vet inte om du hade tagit något annat.

Men jag vet att du är oförmögen att ta hand om våra barn. Du har fortfarande fullt om med dig själv. Och barnen ska inte behöva ta hand om dig.

Profile picture for user InteMera

Vad ledsen jag blir av att läsa dina ord. Vilken besvikelse, både för dig och barnen. Men hoppas han också liksom du inser han inte är redo att ha barnen hos sig.

Sänder dig en styrkekram ch en önskan om ett bättre år 2018 ❤️

Profile picture for user MCR

Det är så fruktansvärt sorgligt att se att den här historien tycks sakna ett lyckligt slut.

I några månader har jag nog ändå vågat tro att det skulle komma att sluta bra. Att det kunde vända.

För när min gräns var nådd blev det värre. Och jag kände då, för drygt två år sedan, sådan uppgivenhet över att allt blev värre när jag äntligen orkade göra rätt. När jag inte längre städade upp och alla konsekvenser blev så tydliga. När jag slutade täcka upp, fick dig att flytta ut, slutade betala dina räkningar och slutade med lögnerna. För allt blev värre. För dig. Och det tog din gränslöshet till nya nivåer. Du stal från oss, både min bil, barnens pengar och smycken, försökte bryta dig in upprepade gånger.

Men jag kunde andas igen då jag inte längre begravdes under tynger av alla lögner och rädslor. För jag tog tillbaka mina gränser. Och såg med nya ögon. Jag såg hur jävla illa det här hade gjort oss. Och jag såg min roll som möjliggörare.

Och när jag inte längre möjliggjorde dina många beroenden la du till slut in dig. Kapitulerade.

Och i höst har jag äntligen vågat tro på någon form av lyckligt slut. Där både du och jag är starkare på varsitt håll. I tillfrisknande.

I dag känns det tröstlöst.

Profile picture for user MCR

I dag känns frustrationen i barnen. Blott två och sex år gamla. Och visst är det fint att de tar ut den på mig. Ilskan. Irritationen. Sorgen.
Sin längtan.
Främst min pojke. Som redan är så mycket större än han borde vara.
Och så lojal.

Och om det är bipoläriteten eller beroendet som ställer till det vet jag inget om. Men det jag kan säga när barnen gråtande frågar om de kan åka till pappa är att vi får vänta till pappa mår bättre. Att han just nu är för sjuk. Och återigen ta emot besvikelsen över att det är så svårt att tillfriskna.

Profile picture for user InteMera

Du gör så mycket. Du gör allt. För dina barn. För dig själv. Honom kan du ändå inte hjälpa för inget tycks nog i hans fall. Sänder dig en varm styrkekram, att orka med barnens besvikelse än en gång. Men när dom är större kommer dom förstå och se att du gjort allt i din makt och mer därtill. Mer kan ingen begära. Och de kommer älska dig för att du var den som alltid fanns där.

Profile picture for user MCR

Jag minns hur jag två dagar efter min operation satt i en fåtölj för första gången med ärr över magen och knappt orkade hålla upp tyngden av mitt eget huvud. Jag var så trött. Cancern hade tvingat mig ifrån kontrollen och allt ansvar. Jag var så fruktansvärt trött. Och tårarna kunde inte sluta rinna. Tårar över så många sorger.

Då blev jag kallad till läkaren och han skrev ut mig. För om jag inte skrevs ut skulle de behöva ställa in operationer nästa dag. Och det var andra som inte kunde skrivas ut på grund av komplikationer.

Men hur skulle jag kunna skrivas ut. Jag orkade ju knappt bära mina tankar. Än mindre stå upp. Jag ville inte att mina barn skulle se mig sjuk. För trots att det var jag som hade cancer var det du som var sjuk just nu. Jag kunde ju inte också vara sjuk.

På ostadiga ben gick jag till taxin och åkte hem med ett löfte om att en kurator skulle kontakta mig. För en syster såg att jag inte hade det bra och hon klappade min kind.
Det ringde aldrig någon kurator.
Och jag bet ihop.
Och sa att det inte var så farligt.
Och jag bar mitt lilla barn.
Och grät inte mer.

Vi har varit sjuka i dagar nu. Barnen och jag. I feber och hosta. Och jag har så svårt för att vara sjuk. För jag har aldrig tillåtit mig att vara svag. Och just nu är du sjuk. Och det sörjer barnen. Men även jag har vågat vara sjuk den här gången. För även jag blir sjuk. Och trött.

Och det är mänskligt.

Profile picture for user MCR

Tack fina du för allt stöd du gett mig den senaste tiden! Jag har varmt tagit till mig av dina ord även om jag inte har kommenterat det.

Och jag vet att du kommer ta nya, stora kliv på din väg framåt nu. Jag tycker om din beslutsamhet. Det finns så mycket kraft i det. Och tillfrisknande.

Du kämpar hårt för dina barn och även dina barn kommer att tacka dig för allt du gjort dem.

Jag skickar dig och alla andra styrka och kraft att fortsätta orka med att förändra det vi kan.

Profile picture for user InteMera

Blir alldeles tårögd av det du skriver, tack!

Det är nog det bästa med dethär forumet, att kunna uppmuntra och peppa varandra! Vi är så många som sliter och trampar vatten i motvind, det gör all skillnad för orken att ens här på forumet mötas av några vänliga och stöttande ord när allt i världen tycks gå emot en annars - och utan att krävas på någon motprestation!

Så varsågod MCR och sug åt dig av allt stöd här du kan få!

Profile picture for user MCR

Finaste du!

Så är det. Det är så skönt att mötas av några rader. Och jag önskar jag hade kraft och energi att kommentera så mycket mer än jag orkar eftersom jag vet hur mycket det betyder att få några ord. Men vi ger och tar det vi orkar. Och i perioder ser det olika ut. Just nu förmår jag mest att läsa och sätta ord på några av de saker jag försöker bearbeta. Och det ger så mycket att läsa och skriva. Alla dessa öden. Jag försöker gå på al-anonmöte varje vecka också.

Men just nu är jag fortfarande sjuk. Och den här gången går det inte att värja sig alls. Hela kroppen gör motstånd då jag försöker. Mina föräldrar jobbar så där finns ingen hjälp att få. Kvar stod i går alternativet att ringa till barnens pappa. Be om hjälp. För jag klarade det inte ensam. Så nu är han här. Sedan i går. Det tog först emot. Det var inte lätt att göra det och jag har fortfarande svårt att fullt ut acceptera att jag släpper in honom här när jag känner så mycket efter förra helgens katastrof. Men jag hade aldrig klarat mig utan hjälp. Febern har tagit ett fast grepp om mig och jag orkar knappt röra mig. Så snart kommer de alla krypa ner i min säng medan jag ligger utslagen i sonens.

Profile picture for user InteMera

Hoppas du mår lite bättre MCR, att sjukdomen släppt sitt grepp och orken blivit lite bättre. Och att du inte dömer dig själv för att du för en gångs skull vågade be om hjälp, må så vara av barnens pappa. Hoppas han var karl nog för uppdraget denna gång bara, så det inte blev ännu värre för dig!

Profile picture for user MCR

Tack! Tack för både omtanke och klokheter.

Jag var trött länge efter sjukdagarna. Kroppen ville inte riktigt komma igång igen. Den såg sin chans till vila och drog mig ner. Sen fick jag höra av barnens pappa att han nu är i en ny relation. Då var det andra delar av kroppen som protesterade. Våldsamt. Hjärnan och hjärtat har gjort uppror. Sorgen över allt som inte blev är så stor. För även om jag inte vill leva med honom finns sorgen där. Så evinnerligt stor. Och jag bär på en egen längtan. En längtan efter trygghet och något vackert. Men för mig känns det så ouppnåeligt. Jag känner mig fortfarande så trasig.

Nu har jag och barnen varit en vecka på en varm ö på semester tillsammans med min familj. I dag åker vi hem. Och jag hoppas att jag är något mer utvilad och starkare. Men jag känner mig inte alls stark. Min längtan och min sorg tycks bara starkare.

Profile picture for user Nordäng67

gör ont! Men om man istället kan se den som ett tecken känns det bättre tycker jag! Ett tecken på att man är en hel människa som är i kontakt med sina känslor, ett tecken på att det som varit betydde något (man ägnade inte tid åt något eller någon oviktig), ett tecken på att man håller på att bearbeta det som varit! Sorgen är ett sundhetstecken helt enkelt! Beundrar din styrka och ditt mod! Du kommer få det vackra och trygga du längtar efter! ❤️

Profile picture for user InteMera

En semesterresa kan vara underbar men också leda till en viss nedstämdhet efteråt, när verkligheten tränger på igen när man ska hem och blir påmind om att allt till vardags inte är som man vill och det gnager. Du har ju dessutom en ny sits att förhålla dig till, där han meddelat det finns någon ny som du förväntas förhålla dig till på nåt sätt. Och då är nog din sorg en helt naturlig reaktion, att vara ledsen över det förhållande som skulle varit ditt om allt bara varit annorlunda. Kom ihåg att han inte mirakulöst blir någon annan med den nya damen heller, att han fortfarande är den med alkoholproblem.

Var rädd om dig, ta vara på din ork och försök se guldkornen i din tillvaro med barnen och bortse från honom för ett tag!

Profile picture for user MCR

I vissa fall när allt kommer över en är man väl förberedd och således rustad med både regnställ och gummistövlar.

Andra gånger har man inte ens hunnit få upp ett paraply.

Profile picture for user MCR

Jag vet att ingen känsla är konstant. Och ibland är det bra, till och med nyttigt att möta undanträngda känslor, för när stormen är över finns det plats för något annat. Något har bearbetats och jag vet att jag blir lättare.

Men när sorgen, ensamheten, skulden, skammen - ångesten - är som starkast. Som mest intensiv. Då har jag svårt att se att den gör mig gott.

Profile picture for user Sisyfos

Sorg och ensamhet kan jag förstå, men Skuld, skam och ångest??? Vad känner du skuld och skam över? Det tänker jag att du måste komma tillrätta med. Förlåta dig själv. Acceptera dig själv o dina val. Herregud, du har varit så stark, förstår att du känner dig liten och trasig. Det kanske är en del av tillfrisknandet också. Vila i det en stund. Du behöver kanske bara vara en period och tillåta dig själv alla känslor du bär, hur irationella de än känns. Massor av styrka och kramar till dig!

Profile picture for user MCR

Jag kan nu se hur mina gränser flyttas.

Jag såg det inte alldeles nyss. Men nu.

För gränserna är ofta så otydliga att varken jag eller andra kan se dem.

Det gör saker hamnar på fel sida. Ansvar som inte är mitt hamnar hos mig. Relationer jag inte vill ha är jag mitt uppe i och jag får en livsviktig funktion. Och får därför så svårt att gå ifrån. Men jag ser det nu. Och jag känner det.

För det gör ont när saker hamnar fel. De hör inte hemma där. Så det skaver. Och det blir tungt. Extra last. Extra börda.

Men jag får också så många belöningar. Det är det här jag känner till.

Det skrämmer mig hur mina beteenden tar sig uttryck på så många plan i livet. Färgar min person och mina handlingar. Utplånar mig i min iver att vara till lags. Att hjälpa.

Jag vill göra annorlunda. Även jag har gränser. Och det gör hemskt ont nu.

Profile picture for user MCR

Jag läste Nordängs inlägg. Tänker mycket på det där med att ta på sig ansvar. Jag vet att det är så - jag som genom aktiva handlingar tar ansvar. Inte får det. Och de otydliga gränserna runt mig gör att jag gärna gör så. Omedvetet till en början. Av vana. Och andra puttar gärna i min riktning. För där står jag och mår ju som bäst när jag kan lägga ner min själ i ytterligare något utanför mig själv.

Sen gör det så ont.

Profile picture for user Nordäng67

att folk gärna puttar en i den riktning man brukar ta! Nästan det svåraste att komma till rätta med! Man kan bli medveten om sig själv men man har skapat vanor som man ”bjudit in” andra till! Svårt att ta stapplande steg i en annan riktning men tusen gånger svårare när andra försöker hindra, korrigera, fösa en i den riktning man inte längre vill ta! Känner igen mig i smärtan du känner. Min är numera en ilska som växer sig starkare för var dag som går, allt bara väller fram som en flod! Jag försöker va noga med att inte lagra denna ilska utan släppa ut den i frihet och agera! Var snäll mot dig själv! Du är den personen du kan lita allra mest på! Hoppas du får en fin påsk, det förtjänar du❣️

Profile picture for user MCR

Min kropp har försökt få mig att förstå. Att jag ska lyssna. Reagera. Förändra.

Men jag har inte lyssnat.

Nu har kroppen gjort så att jag börjat stamma.

Nu hör alla andra i stället.

Och välvilliga runt mig lyssnar.

Jag själv har fortfarande svårt att reagera och förändra.

Profile picture for user MCR

Jag har inte varit inloggad på länge och så möts jag av några rader. Tack!

Profile picture for user Nordäng67

har du någon ventil som bara fokuserar på dig? Ditt mående, vad du behöver, vad du tänker och känner? Jag har sökt hjälp och så skriver jag och läser här mycket! Det hjälper mig så oerhört mycket! Skriv här så stöttar vi och peppar! Kanske också proffessionell hjälp om du inte redan har det! Satt långt inne hos mig för det är ju ett erkännande både inför sig själv och andra men så bra det är! Prioritera dig själv även om du har barn att tänka på! Jag har satt mig själv längst ner under många många år, det sämsta man kan göra! Kram ❤️

Profile picture for user MCR

Eftersom allt varit så bräckligt med barnens pappas mående har hans behov kommit först. Även nu när vi inte lever ihop.

Hans möten. Hans träning. Det som är viktigt för att han ska må bra.

Jag har fortsatt att göra som jag brukar och nu är jag trött.

Jag behöver gå på fler möten igen. Jag behöver tid utan barnen ibland. Jag behöver jobba mindre. Jag behöver precis som du säger sätta mig själv längre fram.

Min chef ska nu ordna professionell hjälp också.

Tack!

Profile picture for user Nordäng67

att du har din arbetsgivare bakom dig! Jobbet är en så stor del av ens liv, åtminstone tidsmässigt! Det blir bra för dig med dessa stunder där fokus är på dig och dina behov! Nu är det verkligen din tur! Kram

Profile picture for user MCR

För några dagar sedan var jag på begravning. Livet blev alldeles för kort.
Det blir ofta det. Livet. Kortare än vad man tänkt sig.

En begravning ger perspektiv.
Sorg. Glädje. Död. Liv.

Jag är här. Var är du?

Jag har fått en ny kallelse till sjukhuset. Nytt återbesök. Kalla händer.

Det borde ge perspektiv. Men jag flyr hellre. Förtränger. Tänker på annat.

Här är jag. Var är du?

Jag ska lyssna nu. Låta det ta plats. All rädsla. All sorg. Och när känslorna har fått ta plats ska jag göra plats för annat. För det kommer då att finnas plats för annat.

Livet.
Jag är här.

Profile picture for user Nordäng67

en liten stund här på jorden! Är väl därför många har så ”bråttom” på nåt sätt! Läste något bra: lev ditt liv som om du kommer bli riktigt gammal! Tycker det var ett skönt sätt att tänka! Gör min egen tolkning: ge sig själv och dom viktiga människorna i ens liv tid! Tid för att tänka och känna efter! Inte bråttom utan sparsam och noga med vad och vem jag lägger min tid på! Sänder dig mod och styrka inför återbesöket MCR! Kram

Profile picture for user MCR

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Samtidigt kan jag se hur jag mer än någonsin förr har kunnat lämna över´.
Hur jag har ställt mig vid sidan den här gången. När du återigen kom att göra val som påverkade livet då du tappade fotfästet.
Mitt förhållningssätt är ett annat. Jag reagerar och agerar inte lika känslomässigt våldsamt den här gången.
Jag står stadigare än någonsin.
Långt borta med dig utanför mitt synfält.
Långt borta känslomässigt.

I alla fall då du varit aktiv.

Du har gjort dina val.
Och mitt val den här gången har varit att inte lägga mig i.
För jag kan inte kontrollera någon annan än mig själv.
Insikten har landat.

Men dina val påverkar mig såklart ändå - trots att vi inte längre lever tillsammans.
De påverkar våra barn. Så mycket påverkar det våra barn.
Och den besvikelsen och sorgen är fortfarande svår att bära.

Och det är just det som gör det svårt.
När du har varit i´din aktiva period har det den här gången varit lätt att inte försöka kontrollera, styra och lägga min kraft på dig. Den har jag med självklarhet lagt på mig själv och våra barn. Men då du landade efter långa veckor av dåliga beslut, manier och destruktivt beteende där droger och alkohol tycktes vara den enda lösningen kom du till mig. Och behövde hjälp.

Och jag hjälper. För jag kan inte se hur varken mitt eller barnens liv skulle bli enklare om du återigen stod utan bostad. För villkoret för lägenheten är från socialtjänsten nykterhet.
Så jag betalar din hyra.
Köper dig mat.
Ger av mig och min tid.
Och i stället för barnens besvikelse och sorg över att du inte mår tillräckligt bra för att träffa dem bjuder jag in dig.
Låter dig följa med på den ena utflykten efter den andra. Låter dig vara en del av oss. I våra vardagligheter.
Igen.

Jag ger dig möjlighet att vara den förälder du kan vara och den som barnen behöver i sitt liv.
Jag ger dig samtidigt möjlighet att fortsätta vara aktiv i dina beroenden.

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Profile picture for user InteMera

Så mycket du ger av dig själv, för att dina barn ska ha det bra. Hoppas du värnar om dig själv lika starkt, att motivet inte är han utan barnen som ska ha din hjälp. Om han är i aktiv fas ska du akta dig för att svepas med. Som du säger det själv, sjukdomen drabbar er båda.

Stor styrkekram i sommarvärmen!

Profile picture for user Diser

Oj, vad fantastiskt du skriver. Igenkännings-faktorn är hög, men hur uttrycker dig är mycket gripande.

Kram ?

Profile picture for user MCR

Att kontrollera det som inte går att kontrollera. Det är en omöjlighet.

Att försäkra mig om att mina barn har det bra. Det är en skyldighet.

Balansgången så svår att gå.

Profile picture for user MCR

Känslan kommer över mig gång på gång.

Vi formar oss inte längre efter dina konturer som ständigt ändrar form.

Taket och väggarna runt oss krymper inte längre och luften går att andas.

Hjärtat håller inte längre på att sprängas.

Jag lämnar mitt hem när jag vill om jag vill. Jag kommer tillbaka när jag vill om jag vill.

Jag känner ingen oro varken när jag lämnar mitt hem eller när jag återvänder. Hjärtat bankar sig inte längre nästan ur bröstet när jag sätter nyckeln i låset. Jag vet precis vad som väntar på andra sidan dörren.

För här bor bara jag och barnen. Inte du.

Profile picture for user MCR

I dag sa du förlåt.

För att du kräkte dina skuldkänslor på mig. För när dina känslor blev för stora och tunga att bära så du kastade i stället upp dem på mig. Jag såg det så tydligt.

I dag såg du det själv.
Dagar efter du tömt dig själv på det sura innehållet såg du det.
Dagar efter att du tömt dig på allt det sura som inte längre har förmågan att klibba fast i mig. För i motsatt till förut bär jag inte längre dina känslor.

I dag såg du själv vad du hade gjort. Och bad om förlåt.
Du bad om förlåt för att du gjorde just så.

Profile picture for user MCR

En flicka. En pojke.
En syster. En bror.
Med trasiga hjärtan. Och så många svek bakom sig. Så små. Så blyga.

I många år hade de några dagar i månaden hemma hos mina föräldrar. Hos min syster och mig.

Hos oss fanns vardagligheter. Gemenskap. Skratt.

Jag var för liten för att se och förstå alla deras sår. Barnen som växte upp under åren då de var en del av mitt liv. Som långsamt, långsamt släppte på lite av det blyga och trasiga.

Jag var för liten för att se och förstå.

I går kom flickan på besök. Hon var ingen liten flicka länge. Hon var vuxen. Och hade så många fina minnen.

Vardagligheter. Gemenskap. Skratt.

Hon var ingen liten flicka längre. Och hon strålade av värme och trygghet.

Jag är så glad att hon kom i går.

Jag är så glad att jag fått växa upp med att hjälpa.

Profile picture for user MCR

Att erkänna mina fel och brister och innebörden av dem.
Erkänna för någon annan. För mig själv.

Så svårt.
När skammen och livslögnen var så stor. För mig har det varit svårt. Att inte vilja se. Att inte vilja att andra ska se.
Men så viktigt.

När jag så vågade se mina fel och brister och när jag vågade blotta dem för andra - såg jag inget annat.

Det var det enda jag såg. Och skammen och skulden - självhatet - växte. Tog större och större plats i mig. Slukade mig. Mina fel och brister. Min skuld.

I dag är jag mer ödmjuk. Mina fel och brister är inte bara just fel och brister. Mycket av det är också vackra sidor hos mig. Som jag måste lära mig använda på sätt där jag inte brukar våld på mig själv eller någon annan.

Profile picture for user MCR

"Psykiskt instabil och magsjuk tvåbarnsmor med högst komplicerat förhållande till barnens pappa letar efter någon som kan klappa henne på huvudet och säga att allt kommer att bli bra".

Magsjukan är nu över och förståndet har återvänt. Självironi finns det dock mycket av. Jag överväger i alla fall inte längre att lägga upp en profil på diverse sidor? Jag behöver inte bli klappad på längre och jag har kommit ut på andra sidan med visshet om att jag klarade av även detta.

Profile picture for user Nordäng67

magsjuka i denna värme! Då vill man bara bli omhändertagen! Och är det någon som tycker synd om en är det bara en bonus? skönt att det är över! Man klarar tack och lov mer än man tror! Alltid! Kram

Profile picture for user MCR

Ja. Först kräksjuka barn. Och sedan jag. I värmen. Krafterna tog helt slut. Hade verklig behövt någon som tog hand om mig lite. Men nu ser jag ljusare på livet igen.

Ska försöka bada lite i dag. Barnen är så rastlösa nu efter dagar instängda. Och i mig kryper det. Trots orkeslösheten.

Tack för kramar. Uppåt. Framåt.

Profile picture for user MCR

Jag läser Jesper Walderstens ord om och om igen. När jag lyssnade på dem i hans sommarprat letade de sig in. Men skrivna tar de än större plats. Hans förmåga att använda orden berör mig starkt. Och hans sätt att undersöka vad det är att vara människa. I dag bär jag med mig tankar om några meningar som egentligen tillhör ett mycket längre stycke om att just se.

"Att se tar tid. Ett helt liv närmare bestämt.
Se saker för vad de är eller aldrig någonsin kommer att bli".

Ja. Att se tar tid. För ofta vill vi inte se. Har inte heller förmågan.

"Att se den röda kinden genom telefonen".

Ibland är det för mycket att ta in. Hela bilden. Allt som ligger där runt om. Så oändligt stort.

"Att se sorgen bakom en våldsam utskällning".

Lika svårt är det att blotta. Ge andra möjligheten att just se saker som de verkligen är.

"Att se den okrattade baksidan av en överlycklig familj".

"Att se förtvivlan i ett kassakvitto från systemet".

Jag vill aldrig blunda igen. Och jag vill se och låta alla se.

"Se saker för vad de är eller aldrig någonsin kommer bli".

Profile picture for user InteMera

Som svar på av MCR

Så sant som skrivet!

Att se är en gåva men den kommer inte till en utan prövning.

Jag har nyss börjat se saker för vad de är och aldrig någonsin kommer bli och det är en stor sorg och ett misslyckande. Att se är svårt om än nödvändigt för ett äkta liv.

Profile picture for user MCR

Att se tar tid. När det man vill och önskar är något annat. Och hoppet är starkt.

Jag beundrar ditt mod att välja den ärliga blicken! Att se och låta det synas!

Profile picture for user MCR

Alla gränser borde vara passerade nu.
Jag borde kapitulera.
Riva alla fasader.

Men jag låter bli.

Du har det inte bra.
Återigen gör du val som påverkar oss alla.
Och jag gör mina.

Jag trodde att jag var så mycket starkare nu. Men det är jag inte.

Du har de senaste dagarna ställt in med barnen. Du har mått för dåligt har du sagt. Och sorgen och besvikelsen hos barnen har varit så stor.

I dag skulle du ha dem i två timmar så att jag skulle kunna gå på möte. Bion i går hade jag redan ställt in. Precis som lunchen som jag skulle på senare i dag. Två timmar för att jag skulle kunna gå på möte.

Men din dotter vägrade åka till dig. Klamrade sig krampaktigt fast hos mig. Men sonen grät av saknad och ville inget annat än att vara med dig.

Men du var inte kapabel att vara förälder i dag. Vad du fyllt din kropp med vet inte jag.

Och sorgen hos din son är bottenlös.

Nu borde jag låta världen veta hur det återigen är ställt. Men jag förmår inte.

Profile picture for user Nordäng67

Var på Hypnos-terapi i veckan och jag tog upp min sorg och besvikelse över hur mina föräldrar brast i sitt ansvar när jag växte upp! På grund av sjukdom, visst, men för ett barn är sorg och besvikelse just sorg och besvikelse oavsett liksom! Liksom för din son! Då sa terapeuten en sak som jag tänkt på mycket:
”I min värld betyder inte blodsband någonting längre! Har haft så många personer som suttit i den stolen där du sitter nu och de har lagt år på att sörja och hoppas på destruktiva relationer med blodsband! Men släpp dom och sluta förvänta dig något som absolut inte finns i blodet! Det finns så många människor som verkligen vill vara något för dig även om dom inte delar dina gener!”
Först tyckte jag det kändes så brutalt men har tänkt på det mycket och det är väldigt logiskt och klokt egentligen! MCR lider med dig och dina barn!❤️ Men om du föreställer dig ert liv helt utan honom, hur skulle det vara? Att kasta hopp och förväntningar överbord är en sorg men ändå något som skapar trygghet! Kram

Profile picture for user MCR

Min bästa vän berättade precis att hon ringt min mamma. Sa att jag var för sjuk för att själv fatta rätt beslut om vad som var bäst för barnen och mig.

Jag känner tacksamhet.
Jag är livrädd.

Profile picture for user Bestemor

Som svar på av Nordäng67

Jag har kommit till samma insikt. Nu har jag flera fina systrar som verkligen bryr sej om mej.
Vi har medvetet "friat" och valt varandra ( vid olika tillfällen)
Det känns så befriande att släppa hoppet på sin biologiska uppväxtfamilj som inte vill ha kontakt.

Profile picture for user InteMera

Jag kan höra din förtvivlan genom raderna! Vill sända dig en stor varm kram och en påminnelse om att även denna jobbiga känsla kommer passera! Du är starkare än du tror och att tappa kompassen för ett tag är inte farligt. Ta emot all den hjälp din välmenande vän och andra omkring dig kan ge. Jag känner så igen dendär sorgen från barnen man kämpar med, deras både längtan och besvikelse är så svår att hantera. Hoppas ni kan få lite hjälp på vägen, så nu kommer vidare både du och barnen.

Vad han väljer att göra eller inte kan inte du varken ta ansvar för eller göra något åt. Du och barnen kommer få det bra, du kommer kunna fatta de rätta besluten som du redan gjort så många gånger. Tro på din inre kraft och vilja, även när en dimma ligger över alltsammans!

Profile picture for user InteMera

Hur går det för dig MCR? Sänder dig lite mod och styrka härigenom, hoppas du orkar skriva några rader någon gång och berätta hur det går för dig! Jag har tänkt på dig och önskat dig allt gott!

Profile picture for user MCR

Tack för din omtanke! Dina ord värmer ❤

Det gör ont nu. Så ont. Jag vill inget annat än att klippa alla band. Jag vet att livet skulle bli så mycket bättre om du inte är en del av det. All oro. All besvikelse över det som inte blir. All förtvivlan. Det skulle vara så mycket lättare. Helt utan dig.

Sonen var hos dig. En natt. Efter veckor då jag sagt nej till umgänge. En natt. Efter att du först kommit hem till oss någon dag innan och jag känt att läget var ok. En natt.

Så ringer de från skolan och meddelar att sonen inte har kommit på morgonen. Hjärtat slutar slå och jag tar mig hem till dig. Lämnar allt och springer. Men när jag kommer fram öppnar du inte dörren. Balkongdörren och fönstren där uppe är öppna. Men du hör inte mina rop. Inte heller hur jag bankar, slår och skriker i trapphuset. En väktare öppnar sedan dörren och där ligger du avslagen. Jag tar vår son och åker. Tröstar och hjärtat slår igen. Jag gör en orosanmälan. På både min son och på dig.

Efter några dagar blir jag uppringd av soc. Psykiatrin har också gjort en anmälan. Du har haft en psykos och i ditt blod fanns amfetamin, metamfetamin, benzodiazipiner och cannabis. Och vår son var där. Psykosen hade börjat när sonen var där och sedan vuxit och vanföreställningarna hade blivit värre. Du hade själv ringt polisen.

I går var vi på möte på soc. Jag och sonen. Jag är så trött. På att vara den som ska se till att umgänget fungerar. På att se till att barnen är trygga. På att jag måste vara den som har fullständig kontroll.

Du har nu lovat att lämna regelbundna drogtester. Men jag har inget förtroende. Oavsett om du är aktiv i ditt missbruk eller inte. Du är oförmögen att vara förälder. Och det är jag som får ta emot all ilska, frustration och sorg som barnen känner.

Och om jag begär ensam vårdnad finns en stor risk att jag kommer förlora fick jag höra i går och att umgänget kommer bestämmas av någon annan. Och att jag då tappar ännu mer kontroll.

Jag vill klippa alla band. Men det har jag inte rätt att göra.

Profile picture for user InteMera

Som svar på av MCR

Oj kära du som du har det! Vanmakt, trötthet och frustration. Jag vet hur det känns, domdär andetagen när man leder ut sitt barn ut ur en lägenhet där den andra slocknat. Skräcken över vad som kunde hänt...När soc och polis och alla möjliga blir inblandade. Du är inte ensam! Sänder dig massor med styrka och en stor kram i din kamp!

Profile picture for user MCR

Vad gör man när barnens längtan är så stor att de nästan spricker? När pappa fortfarande är den de längtar efter trots alla svek, all oförutsägbarhet och brutna löften?

- Pappa?

Jag orkar inte kämpa för att umgänget ska fungera mer. Jag anpassar och ger så mycket av mig för att möjliggöra er relation. Din och barnens. Men ansvaret är alltid mitt. Alltid.
Och oavsett vad du gör står du så högt i deras ögon.

I veckan ringde du från sjukhuset där du nu var inlagd för missbruksrelaterad skada. Sa att nu hade du fått ett uppvaknande. Igen, tänkte jag. Vi får se hur länge det sitter i. Psykosen i höstas, alla orosanmälningar som gjorts på barnen, två institutionsbehandlingar, en förlorad familj, vänner som lämnat, förlorade arbeten. En dödslängtan. Allt som du också sagt gett dig perspektiv.

- När får vi träffa pappa igen? Vaknar jag återigen upp till.

Och jag svarar lika tålmodigt:
- När pappa mår bättre. Han är för sjuk nu. Ni vet han har en väldigt svår sjukdom som gör att han inte kan ta hand om er, eller sig själv. Han får hjälp för sin sjukdom av personer som kan hjälpa. Men det är en svår sjukdom. Och han kan bli väldigt sjuk många gånger. Men vi kan inte hjälpa honom.

Och sen säger sonen att det saknas över tusen kronor i hans plånbok.

Profile picture for user InteMera

Vad fint att du väljer att skriva här igen, har funderat hur det går för dig! Blir ledsen av att höra att svårigheterna fortsatt, att du fortfarande måste kämpa så hårt.

Barnens saknad och sorg är svår att bära men du kan inte göra mer än att finnas där för dem så som du gör nu. Att dom kan sakna nån som beter sig illa säger mer om vilka fina mänskor dom är, som kan se bortom det dåliga och ändå tycka om sin pappa. Jag vet det svider när dom saknar nån man själv bara anser gör illa, men låt dem ha sin saknad. Det är inte bort från dig att dom tycker om honom också. Och tids nog kommer dom vara stora nog att förstå allt du gjort för dem och vad lite pappan bidragit med under deras uppväxt.

Fortsätt skriv och håll modet uppe, styrkekram till dig!

Profile picture for user MCR

Tack!

Ja, barnens saknad och sorg är stor. Och på ett sätt längtar jag efter att de är så stora att de ska förstå. Hur mycket jag har kämpat för deras umgänge. Så att jag slipper bli den dumma som ständigt säger nej. Min son längtar efter mamma- och pappaveckor och kan gråta över att hans bästa kompis får träffa sin pappa varje dag. Han träffar kuratorn regelbundet på skolan för att få prata om all sorg.

I går kändes det ändå som att sonen förstod mig. När pengarna saknades sa jag helt enkelt att jag trodde det var hans pappa som hade tagit dem. "Varför då?" Sa han då. "Därför att hans sjukdom får honom att göra saker som de flesta andra inte gör". "Jaha, men jag tror det har varit en tjuv här", sa han.

Efter att jag hade pratat med pappan i telefonen sa han att han hade lånat pengarna, men att han hade tänkt att lämna tillbaka dem.

Sonen sa sedan att han förstod varför jag hade trott att det var pappa som hade tagit dem. "För mamma du vet vad pappas sjukdom kan göra och det är därför som du alltid är orolig för oss. Och pappa var dum som tog mina pengar. Han hade kunnat fråga först".

Profile picture for user InteMera

Där ser du vad kloka dina barn är! Förstod nog vad som hänt med pengarna men ville vara snäll och ville med att först skylla på en tjuv ge pappan rätt till tvivlet och hoppet att det kanske inte var han. Men din som förstod så väl ändå, och vet du på ett förvridet sätt lär det honom också om empati till en annan, förståelse för att folk inte alltid gör som man tror eller som dom borde.

Profile picture for user Heleena

Ååå vad jag känner med dig.
Här har det eskalerat igen. Mitt barn skulle bo hos sin pappa inatt eftersom att vi ska på semester i 2 veckor och dom inte kommer kunna ses på ett tag. Som tur var förstod jag att det inte var läge innan jag lämnade. Denna ständiga kontroll och allt ansvar och hur ensam man känner dig i det.
Mitt barn undrar varför hen inte får träffa pappa. Besvikelse i barns ögon är nog det värsta! Men våra barn är kloka, dom kommer förstå. ❤️

Profile picture for user MCR

Ja, denna ständiga kontroll som man inte ska ha, men som är livsviktig för att barnen ska vara trygga. Ända står man ibland helt utom kontroll.

I dag fick jag ett samtal från soc om en ny orosanmälan som var gjord på mina barn. Deras pappa var ju inlagd på sjukhus i förra veckan och då hade han uppgett att han skulle vara föräldraledig med barnen under sommaren (vilket inte stämmer, då jag har sagt nej till det). Det hade lett till att vårdpersonal hade gjort en anmälan. I samtalet med soc i dag fick jag veta att barnens pappa är i ett fortsatt aktivt amfetaminmissbruk utöver all den alkohol som han dricker.

Jag och barnen är i alla fall på semester nu. Den första som jag gör helt ensam tillsammans med dem. Utan någon annan. Jag planerar och gör det som faller oss in. Ingen annan. Jag har rattat över landsgränser, tagit in på trevliga små ställen, smällt upp tält några nätter och hoppat i både hav och sjöar och har utforskat små och stora mysterier. Jag känner mig full av kraft och glädje. För jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror. Och kanske kommer jag orka att driva att få enskild vårdnad med.

Profile picture for user InteMera

Unnar dig en underbar semester med barnen! Jag har också sista åren åkt bort med bara barnen ett tag på sommaren, bästa veckorna på hela året oavsett vad vi gjort!

Tycker nog frågan om ensam vårdnad börjar bli aktuell i ditt fall, han har så länge uppvisat ett oansvarigt beteende och det låter ju inte som det är på väg att ändra heller om det finns andra substanser än alkohol i bilden också. Jag tycker du ska ta upp frågan med soc, diskutera hur dom skulle se på det och förklara dina motiv, hör med dem om de skulle backa upp dig i frågan i rätten för att säkerställa att barnen hålls i säkerhet. En pappa som är i det skick som dina barns pappa är har nog lååång väg att gå till att bli ens en normalansvarig förälder, än mindre kapabel att delta i beslut för barnens framtid och viktiga beslut som kommer vartefter barnen blir större med allt som rör skolgång, studier och hobbyn och resor. Med en väl underbyggd motivering tror jag du skulle ha ho goda chanser till ensam vårdnad och det skulle lösa i alla fall en del av dina bekymmer. Sen ska man komma ihåg att vårdnad och umgänge inte är detsamma, men i hans situation är umgänget ändå ytterst begränsat och med ensam vårdnad skulle du i alla fall ha full koll på allt viktigt för barnen med pass, hälsovård, skola mm utan att behöva få hans underskrift och gillande. Om du orkar tycker jag du ska överväga att be om råd för en process.

Profile picture for user MCR

Tack! Vi hade en jättefin semester! Så fint att bara vara vi. Utan mina föräldrar eller någon annan. Bara jag och barnen. Mina beslut. Och nu är jag tillbaka med en känsla av att jag klarar av så mycket mer än jag tror.

När soc ringde upp mig andra gången för att säga att de inte tänkte starta en ny utredning, eftersom läget ändå var oförändrat, frågade jag om vad de tyckte om mina chanser att få enskild vårdnad. Hon ville inte uttala sig. Det var samma kvinna som gjorde utredningen sist efter att pappan fick en psykos med sonen hos sig och då han han hade amfetamin, metamfetamin, benzo, cannabis och alkohol i blodet. Hon avrådde mig då och nu ville hon inte ta ställning. Hon menade att jag ser ju till att hela tiden göra kloka bedömningar och avvägningar gällande umgänget och pappan strider ju inte för att få träffa barnen mer eller att de ska bo hos honom. Så därför behövs det inte och det skulle finnas risk för att det skulle göra saker värre för barnen och mig.

Jag blev då precis som nu så frustrerad. Jag hade behövt att ha dem i ryggen för att jag ska känna att jag kan ta mig genom processen. För jag vet att han kommer att strida mot mig. Och att det kommer bli fult.

Jag vill bara det som är bäst för barnen.

Profile picture for user MCR

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.
Vilken kamp det har varit.
Alla tankar som föregått varje beslut. All den kraft det har tagit. All rädsla jag har känt. All smärta det har gett mig att se er besvikelse. Att all er sorg också är min sorg.

Att allt alltid har varit av kärlek.
Och jag har gjort så gott jag har kunnat.
Och att mitt hjärta alltif har varit fullt av kärlek till er - även då jag har varit trött. Även då jag har tagit beslut som fått er att känna så mycket ilska mot mig i stunden. Då. Framför allt då.

Jag känner fortfarande skuld över hur jag inte lämnade tidigare. Att jag tillät oss alla att bli så sjuka. Men jag gjorde så gott jag kunde - för jag var också sjuk.

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.

Profile picture for user Nordäng67

En bok till dina barn? Dina inlägg här och kanske har du mer skrifter? Samla på dig och när dom är vuxna, samla ihop allt i kronologisk ordning från småbarnsåren till vuxna och utflugna. En bok som sedan kan läsa i lugn och ro. För att förstå dig men även sig själva. Vet själv hur min turbulenta uppväxt har påverkat mig och luckorna och lögnerna, nedtystandet har gjort det svårt att förstå. Hade behövt en sådan bok! Bara en tanke! Varma hälsningar och kramar till dig MCR♥️