Dax att vända blad.

233 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Dax att vända blad.

Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Pi31415
Välkommen med din nya tråd

här i "Det vidare livet" Ullabulla.

Jag har läst en del av dina inlägg i din gamla tråd. Du är duktig på att skriva och uttrycka dig, så det är givande att läsa dina inlägg.
Dessutom tror jag att tack vare din förmåga att analysera och reflektera så har du möjlighet att bygga upp ett starkare inre jag.

Så, varmt välkommen, och jag önskar dig lycka till

Adde
Jag

hejar på med allt jag har och kan !
Min egen självkänsla är som en levande varelse som jag måste mata och sköta om. Det tog låååång tid för mig att byta självförtroende mot en hyfsat stabil självkänsla mest för att jag inte hade en susning om hur jag skulle göra.
Men genom att göra bra saker enbart för min egen skull och alltid prioritera mitt eget mående fick jag efter ett tag resultat. Det är lätt att glömma att när jag delar av min självkänsla så måste jag alltid se till att fylla på igen, för några år sen så tappade jag allt och låg helt klart på minus. Ibland när jag engagerar mig i en annan person kan jag känna att det flyter ut från mig och jag måste hejda mig och "fylla på" mitt "måbrakonto".

Att jag idag vet att jag är en egen person med egen identitet och som är värd att må bra så har livet blivit lättare.

Jag önskar dig lycka till i ditt nya liv Ullabulla ! Kom ihåg att skynda långsamt !

Ullabulla
Dagens tanke

Eller gårdagens rättare sagt.
Om jag släpper taget så dör jag...

På riktigt i min ibland förvirrade tankevärld så är det sant.

Det representerar för mig den avgrund med branta stup utanför min egen bekvämlighetszon där jag har kontrollen.

Så varje dag ta ett litet steg in på en ny plats där jag inte är helt trygg.
Där jag inte sitter vid årorna.

Men just idag ska jag bejaka sommaren,min nya bostad och mina nära och kära.

Li-Lo
Hej Ullabulla

Jag vill bara passa på att säga välkommen igen, du är en generös person och det värmer att läsa om dina val att "våga", ge dig själv möjlighet att se nya vyer, horisonter, följa strömmar eller sätta dig bredvid "kaptenen" för att fortsätta din metafor.

Tack för att du vill vara med oss.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullabulla
Jobbar med fjärde steget.

Fastnade på frågan:Vad är du rädd för.
Jag ville svara allt.

Men när jag tänkte efter så blev svaret,livets gåvor.
Dvs sånt som gör livet värt att leva och som gör gott för själen.
Vila,ro eftertanke.
Kärlek, närhet och tillit.

Sånt som jag egentligen eftersträvar och vill nå.
Men när jag kommer dit,eller erbjuds det så lyckas jag ofta hitta sidospår som jag kan slå in på istället.
Så infernaliskt korkat..

Bedrövadsambo
Konstigt

Om jag skulle få samma fråga skulle jag svara "ingenting". Jag är verkligen inte rädd för någonting. Hur skulle det gynna mig? Tvärtom ser jag allt nytt som en möjlighet att lära mig något nytt. Bäst av allt är att dottern 20 år gammal verkar ha exakt samma inställning. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör ❤️

Bedrövadsambo
Tvekar ibland

Ibland när jag hör henne "de frågade om jag kunde och varför inte" så tvekar jag massor å hennes vägnar. Men sen tänker jag att hon måste misslyckas också. För att lyckas i längden.

Ullabulla
Jodå

På ytan är jag tuff.
Ångar på framåt
Bryter ny mark och vågar mycket när det gäller mig själv professionellt.

Men när det handlar om mitt privatliv som inte är arbetsrelaterat så blir det betydligt svårare.

Jag har nästan blivit som den där farmor som stod och åt i köket för att snabbt kunna serva någon annan.
Ständigt på tå,redo att tillfredsställa andras behov.

Så länge jag lider lite lagom,då är allt lugnt.
För mycket lycka då "vet jag" att det snart smäller så balansen återställs.

Någon sorts självuppfyllande profetia.

Jag önskar att jag likt ett barn eller en glupsk hund vågar känna att hela smörgåsbordet är uppdukat för mig.

Istället drar jag ned mig själv och håller mig på mattan på ett sätt som jag inte behöver.

Så ja, jag har många rädslor.
Den ena knäppare än den andra.
Men nu ska de upp och granskas och förhoppningsvis spricka som troll i solen.

Ullabulla
Och jag tänker

På den unga manjag har sovandes i min sovboda.
En ung olycklig man med ett haschmissbruk och dåligt psykiskt mående.
Han ska vara behjälplig med lite småsysslor några dagar.

Han är mjuk känslig och varm.
Hur ska jag på ett bra sätt,utan att gå igång kunna vara ett stöd för honom dessa dagar.
Tyst är han,ovillig att blotta sitt inre trots att det är massor som vill ut.
Han har uttryckt en vilja att prata med mig till en annan i den närmsta kretsen.

Det han varit med om i sin barndom är trauman som jag och de flesta sluppit.
Hur kan jag inbilla mig att jag kan möta honom?

Ta det lugnt,sväva lite ovanpå och ta de repstumpar han skickar mig är planen.
Få se om det lyckas.

Ullabulla
Och nu

Har jag fått en 1.5 timme lång delning av den unge mannen.
Det vi trodde var cannabis ibland är i själva verket dagligt bruk av cannabis sen 16 års ålder.

Nu har han gått över på morfin amfetamin och tabletter.
Han vill förändra sitt liv och nu sitter jag här med hans sanning i mitt knä.

Jag ska låta det sjunka in och sen se vad jag ska göra,eller framför allt inte göra.

Rosa Pantern
Det var en fin prövning...

Det var en fin prövning... Sänder er mina tankar och välgångsönskningar! Fint att han vågade och ville berätta!!!

Bedrövadsambo
Fråga vad han ska göra

Det viktigaste du kan göra är nog att prata med honom tills han själv vet vad han ska göra. Du ska inte göra mer än så, lyssna och bollplanka, men inte komma med några färdiga lösningar.

Ullabulla
Och 4 dagar klarade han

Sen ville han tillbaka till stan för att fortsätta.
Och enligt överenskommelse med mig själv och honom så skjutsade jag in honom.

Men fina samtal om hans missbruk och hans vilja till förändring.

Han har drogat varje dag i 4 år med undantag när han skulle pissa rent för körkort.

Och nu klarade han då 4 dagar vilket är rekord.

Så nu får vi se.
Jag lämnade av honom med ett:Hör av dig när du är redo att prova igen.

Minst en chans till får han av mig.
Vi får se om han tar den.

Ullabulla
Och nu sitter han här igen

Något stukad över att jag hade rätt om att han förmodligen skulle falla efter så lång tid i missbruk.

Men ung i kropp och sinne redo att kliva upp på hästen igen.

Ullabulla

Det höll inte mer än 48 timmar.
Nåja,hans resa hans beslut.

Känner mig själv så mycket friskare i denna sk hjälp som jag erbjuder.
Lång erfarenhet och inte så mkt känslomässig inblandning.

Jag känner mina egna gränser tydligt än så länge.
Vi får se hur det fortsätter.

Ullabulla
Så fint med detta forum

Där jag får lägga orden huller om buller.
Ingen att rättfärdiga mig för.
Jag kan när jag vill gå hit och lägga ned en funderation,ett probem eller en lösning för mig själv.

En tråd att plocka upp igen om jag önskar.
Eller låta falla.

För andra att inspireras eller avskräckas från.

Jag har nyss gått i i min dagliga övning.
En sorts meditation där jag plockar upp mig själv i barndomen.

Hon (jag) har varierat i ålder och varje gång är hon i olika sinnesstämning och har på ett barns vis något att säga mig.

Jag får lyssna noga,för ofta säger hon sånt hon tror andra vill höra.

Men jag spänner örat lite extra och försöker ge den känslan som kommer sitt erkännande.

Ullabulla
Och idag

Sitter jag här med insikten att jag trillat dit igen.
Jag,nyss svårt sjuk i mitt medberoende inbillar mig att jag är kapabel att hjälpa en knarkande ung man.

Just för att jag känner att det jag säger ramlar in i honom som någon sorts upplysningslampa och han suger i sig varje stråle.

Stärkt av det fortsätter jag att ge av min samlade kunskap.

Men jag orkar ju inte.
Jag bytte forum för att det skulle vara slut med dessa konster.

Låt honom rädda sig själv, ta nödvändiga steg.
Finns där att rådfråga och ösa ur sig ibland.
Men stoppa där,sätt en gräns och skydda dig själv ullabulla...

Ullabulla
Nu

Har han varit här 4 dagar igen.
Idag är den dag som han kanske faller igen.
Och vis av tidigare erfarenheter så ska jag nog bara låta honom välja/falla om det är det han ska göra.

Jag har erbjudit honom en drogfri miljö och han har tagit emot den.

Själv har jag efter tillfälliga nedhopp i medberoendetänk lyckats häva mig upp.

Vilat mkt och haft en ro trots den situation som råder.

Att möjligen kunna göra skillnad för en människa som har det svårt gör gott för de flesta.
För en medberoendesjäl som min är det en fara.
Jag leker med mitt eget förstånd och kan lätt trilla dit på tanken att hans nykterhet faller på mig.

Men det gör den inte.
Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Jag får försöka se mig som en klok gumma som han kan söka stöd och förankring i och tro att det kanske gör en liten skillnad.

Ullabulla
Andras inlägg

Väcker ofta egna tankar.
Jag tänker på människans fria vilja att bestämma över sina handlingar och sin kropp.

Hur jag som medberoende tycker mig ha rätten att sätta mig över den.
Ta över,förmana och visa på effekter konsekvenser.
Hänvisa till bättre alternativ osv.

Jag vet att människor kan och ska tänka själv.
Men eftersom missbrukare ofta blir kidnappade av sitt missbruk så tappar de ibland sitt förstånd.

Likt en mindre bemedlad som behöver vägledning så tar jag mig då rätten att kliva in i den missbrukande liv.

Ibland så tas hjälpen tacksamt emot.
Då det fysiska eller psykiska måendet sätt stopp för livet.

Då är jag inbjuden att hjälpa till,eller skyffla ihop en tillfälligt svag människa.

Men sen,när personen är tillbaka på banan igen så bör och ska jag backa.

Men var går gränsen i detta?

När är återfaller nära?
När behövs det mentala stödet eller den praktiska hjälpen bäst?

Det är kruxet.
Och jag har nu efter många års sammanboende med en missbrukare börjat få till någon sorts egen sanning som verkar fungera.

Men ibland haltar och skevar den.
Och framför allt, när jag likt Märta Tikkanen bemötte missbruket med nonchalans och likgiltighet så gick det fort utför.

Inget ömkande eller pysslande,utan en bortvänd rygg och en trötthet inför problemet som inte var mitt att bära.

Att vara anhörig och stötta en missbrukare "lagom" är en konstform.
Kanske man endast kan ha en varm omsorg,men ingen kärlek inblandad i såna försök till hjälp.

Bedrövadsambo
Lite som med barn?

Är det inte lite som med barn? I början kräver de extremt mycket vägledning men allt eftersom de bli äldre måste man växelvis pusha och släppa taget, för att till slut släppa taget helt. Tydlighet, att skilja på sak och person, och mottot "älska mig mest när jag förtjänar det minst" har varit mina ledstjärnor under barnens uppväxt. Å andra sidan är den äldsta otroligt skötsam, och har alltid varit, så det "jobbet" har varit väldigt lätt. Och ingen av döttrarna har någonsin gjort mig svårt besviken och vanmäktig, och det tror jag att man kan bli hela tiden ihop med missbrukare. Till slut blir man dödens trött, luttrad till likgiltighet. Helt mänskligt. Tålamod i massor krävs förstås. Och man kan inte "bära" varken missbrukare eller barn, inte ens fösa dem framåt. Då får man ingen förändring på djupet. De måste FÖRSTÅ varför man vill att de ska göra på ett visst sätt. Förstå och ta det till sig. Och det kan vara en svår pedagogisk uppgift. Jag tror också på att ställa öppna frågor - att låta dem komma på svaren själva istället för att servera dem. Varför blev det som det blev? Kunde du gjort på ett annat sätt?

Amanda
Andras inlägg hjälper mig att se mig själv.

Jag är alkoholberoende och plötsligt insett att jag alltid varit det sedan den allra första klunken. Jag lever med en man som är alkoholberoende men hur han hamnade där vet jag faktiskt inte. Idag ska jag ta steget att berätta för honom att jag väljer att leva, att bli den jag kunde blivit utan alkohol. Vad han kommer att välja det vet jag inte men efter att ha läst ditt inlägg förstår jag att han måste välja själv, helt själv, utan att jag håller honom under armarna och curlar o servar som jag gör med allt annat som städning mat tvätt osv. Han måste slåss själv men med mig vid sin sida, stridandes mot mina egna demoner.
Önska mig lycka till, jag önskar dig all lycka Ullabulla❤️❤️❤️

Ullabulla
Jag vet inte

Jag ser nog alla människor som fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud.
Ibland blir det fel för både den missbrukande och den anhöriga.

När jag går in och tar över.
Tror mig veta mer hur en annan människa ska leva sitt eget liv så begår jag ett litet eller stort "övergrepp"

Jag gör det även mot mig själv om jag väljer att vara kvar i en situation som inte är bra för mig.

Men när man lever i en missbruksrelation så blir det i alla fall för mig så att trådarna på mig och missbrukaren trasslade ihop.
Till slut är det svårt att särskilja vad som är han och vad som är jag.

Så jag ser nog ingen som ett barn eller mindre vetande egentligen.
Jag tar mig däremot rätten att ibland behandla dom så.

Och det är just det beteendet i mitt fall som jag försöker backa ifrån.
Men det är svårt,ibland väldigt svårt.

Ullabulla
Och lycka till Amanda😊

Det blir kanske en bucklig resa.
Men för mig har den varit otroligt lärorik.

Ullabulla
Och idag

Sitter jag här lite ensam, lite bakis efter två intensiva veckor med en ung narkoman och hans fina pappa som är min senaste kärlek som efter krasch i vintras gett mig ny chans.

Jag har med tillfälliga nedhopp i medberodetänk ändå hållit mig på banan.

Men min trötthet igår var monumental.
Att vara beredd på alla tankar reflexioner och insikter från den unge mannen och samtidigt vara neutral har tagit på krafterna.

Jag har många gånger under dessa veckor funderat över mina syften.

Varför gör jag detta?
Vad ger det mig?

Och någonstans så ger det en djup känsla av tillfredsställelse att kunna använda sin samlade kunskap kring missbruk och kanalisera det till något gott.

Att kopplingen till den unge är lagom "stark" eftersom det är hans pappa jag är i relation till.

Nu vid drygt 50 års ålder har jag också börjat kunna skaka av mig en massa av de roller jag haft som bundit upp mig i någon sorts duktighetsfålla som jag inte tagit mig ur.

Därför har jag på många plan denna resa med en missbrukare kunnat lägga mig mer platt.

I möte istället för i överläge.
Jag hoppas att jag ska fortsätta förhålla mig sunt till detta.

Rosa Pantern
Så fint, hejja dig!! "Resan"

Så fint, hejja dig!! "Resan" går vidare hör jag, livets resa alltså! ..som tycks handla om att utvecklas, och förmå leva i kärlek kanske?

Ullabulla
Bedrövad sambos

Inlägg kring anders borg som fick lite motangrepp har suttit fast i mitt huvud.
Frågan om att "förlåta" en offentlig persons grova övertramp.

Hans kvinnoförakt och insida som liksom fick komma fram i ljuset pga för mycket alkohol.

Jag håller med bedrövad sambo.
Ingenstans är det ok att visa förakt för ett annat kön eller ras om man är politiker.
I mitt tycke är det inte ok om man bara är en vanlig dödlig heller.

Att sen som han gör komma med klena ursäkter och att han minsann nu ska ta tag i problemet ändrar inte faktum.

Inne i Anders Borg så ryms det ett kvinnoförakt.
Måhända är han inte ensam om det.
Kan det vara därför många svenskar (män?) Sluter upp och tonar ned eskapaden.

"Vi har väl alla.."
Nej,Vi har inte alla.
Vi som gemensam nämnare har och när inte detta kvinnoförakt i vårt inre.

Att det pyser ut i samband med för mycket alkohol är bara ett symptom i mina ögon.

Att i daglig dags hålla detta lugnt och litet.
Men under press och stress och förstås alkohol,river hål i skyddslagren och föraktet kommer

Att som människa säga "shit happens"
Och sen inte stå för det innersta i handlingen är svagt.

Kanske är man för luttrad som anhörig.
Hört för mycket dumheter,svaga ursäkter och bortförklaringar av alkisen i våra liv.

Kanske önskar man i egenskap av anhörig en äkta ursäkt,från hjärtat där insikten om vad man faktiskt gjort står tydlig.
Det gör det inte i borgs fall.

Han skyller på yttre omständigheter som lett till detta.
Han tar i mina ögon inte fullt ansvar för sina handlingar.
Basta!

Tur att jag är så bra och gör allt så rätt.😊

Rosa Pantern
Bra talat!! Mitt "like"!

Bra talat!! Mitt "like"!

Bedrövadsambo
Håller med!

Att folk bagatelliserar det Borg har påståtts gjort/sagt med en axelryckning är allra värst tycker jag. Sen vet vi ju faktiskt inte exakt vad han gjort, och det är bekymmersamt i sig. När han bad om ursäkt trodde jag att det var klarlagt, men tydligen gjordes ursäkten "för säkerhets skull".

Ullabulla
Just överläget

Makten,övertaget som vi anhöriga ibland tycker oss ha rätt till.

Att liksom vara lite förmer än den som missbrukar.

Det ger i alla fall mig en missriktad form av kontroll.
En chans att "ge igen för gammal ost"
Eller vad jag ska säga.

Rätten att skälla och gnälla över min egen rätt bedrövliga livssituation som jag tycker alkisen ska ha all skuld för.
Det rättfärdigar att jag får stanna kvar i situationen med min alkis och slippa förändra mitt eget liv.

Jag har åtminstone koll Jag vet vad som försiggår.
Mig lurar han inte osv.

Men egentligen cementerar jag bara rollerna som rättfärdigar min egen brist på ansvar för mitt eget liv.

Att gömma sig bakom missbruket som inte är mitt.
Att förstå och förlåta den missbrukande övergrepp och dumheter i fyllan ger mig ett övertag

Jag inbillar mig någonstans att jag är bättre än den som är sjuk.

Visst finns det undantag.
När det är hot och våld inne i relationen så sätts andra krafter i spel som försvagar en.

Men om man har en vanlig snäll "fyllgubbe" så kan man ju dessutom trösta sig med det.
Han gör mig i alla fall inte illa,verbalt eller psykiskt.

Jag vet att jag på många plan är lika sjuk som alkisen i min sjukdom,.medberoendet.

Men likt arbetsnarkomanen så kan jag tom få credit för att jag stannar kvar.
Hur orkar du.
Vad duktig du är

Och där står vi mitt i vårt beroende och behöver inte flytta oss en millimeter.
Alkisen gör jobbet åt oss.
Och förändras inte han,så är vår roll också ibland rätt bekväm att vara i.

Vi är ju aldrig den som kan beskyllas för något ont.
Vi är levande änglarsom slipper ta ansvar för våra egna liv.

Ullabulla
Idag

Sitter jag och har rätt full fm.
Hundar ska ut,paj och köttbullar ska fixas för lunchgäster.
Min stuga ska snabbstädas.
Och vad gör ullabulla?

Jo hon vaknar när hon sovit klart.
Dricker sitt kaffe och känner ingen stress någonstans.

Något har hänt och det känns gott.
Är det måhända sinnesron?

Sidor