Dax att vända blad.

Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Profile picture for user Ullabulla

På det sätt man som medberoende vill vara för att känna sig viktig och nödvändig är svårt.
Man skapar sig nya trix för att få sin belöning.
Vare sig det är att baka bullar,eller trösta en bakfull och ångestfylld gubbe så är man behövd.
Man är lite förmer,lite visare förlåtande och nådig.

Ack så bedräglig känsla som bygger på någon annans svaghet för att man själv ska få lyfta lite.
Nu pratar jag om mig själv.
Baka bullar kan ju också vara alldeles underbart och en gåva man gärna ger utan baktankar.

Men jag tror du förstår andemeningen :-)

Profile picture for user Anxiete

Min man brukar säga åt mej att ta av offerkoftan ? och han har rätt .... ibland ... ? Men det viktiga är att man kan och vågar reflektera över det. Har man i hela sitt liv blivit bedömd för vad man gör då är det svårt att veta om man duger för vad man är !

Profile picture for user Ullabulla

Hur man lindar in sig själv i alkoholistens liv.
Hur man smetar in sig själv i alla hål och skrymslen man kan för att få vara nödvändig och behövd.
Hur man inte ens vill eller vågar tänka tanken att de kanske klarar sig utan oss.

För vad händer då?
vad är min livsuppgift då och vem ska jag ägna mig åt att fylla upp om alkisen säger nej tack?

Mig själv,nä tror inte det.
Hon är så ointressant efter alla år av givande så där finns inget att hämta.
Framför allt får man ingen tacksamhet av sig själv.
Ingen som klappar en på axeln och säger,bra gjort ullabulla.
Vårt eller åtminstone mitt extrema behov av bekräftelse tar ibland proportioner som skrämmer mig.

Om jag inte känner att jag är navet som allt snurrar kring så tappar jag fotfästet.
Om alla de komponenter och människor och sysslor jag har plötsligt klarar sig helt själv utan min inblandning så blir jag handfallen.

Vilken roll ska jag då spela och för vem?

Återigen,jo men kanske hon som har huvudpersonen i ditt liv dvs jag själv.
När man till slut inser fullt ut att alla människor faktiskt tar sina egna beslut,tänker sina egna saker och gör sina egna handlingar utifrån sig själv.
Då förstår man också att bollen rullar tillbaka i något sorts motlut till mig själv.

Om jag plockar upp den,vad kan hända då?
Var kan jag vilja att den leder mig,min boll.

Och om den i början inte är större än en ärta.
Har jag modet att låta den rulla mot ett mål jag bestämt.
Om än litet.

Kanske den samlar lite näring på sin resa och blir till en liten golfboll?

Profile picture for user Ullabulla

I ett moraliskt dilemma.
Jag får i stegen lära mig att inte ta ställning till andras ageranden och göranden utan endast till mina egna.
Dvs alla andra tar beslut och ansvar över sitt tänkande och agerande och jag gör likadant för mig själv.

Och är då inbjuden på fest där ett par som består av gravt överviktig man typ 150 kilo och fyrtio år har med sig sin 20 åriga 40-kilos thailändska.
Hon har med sig sin far och kanske farmor men ingen talar språket och de är helt bortkomna.
Det finns inte ett leende eller ett hej,utan de hukar sig och anpassar sig till det morska bonnisgäng som finns i lokalen.

Jag ifrågasätter efteråt hur man kan acceptera att såna relationer finns,där kvinnan ifråga uppenbarligen har offrat sig och är i relation till denna man.
Kanske på bekostnad av sitt eget mående och välfärd för att pappa och farmor också hittat sin plats i Sverige och med bättre levnadsvillkor än i Thailand.

Var någonstans är människohandel av detta slag ok?
Och vem är jag att tro att jag på något sätt kan påverka när ingen annan i lokalen ens lyfter på ögonbrynen.
Och detta är i Sverige idag med den jämlikhet vi har och med sverigedemokraterna som gapar över de utlänningar som kommer hit med sin moral och sin kultur som vi ifrågasätter.

Och i detta ska jag bara luta mig tillbaka och säga,jo men var och en gör som de vill.
Även kvinnan i detta fall har ett val och hon har gjort det.

Blir så arg och ledsen över all denna orättvisa och allt det smutsiga som pågår utan att jag kan göra något alls åt det annat än att reagera känslomössigt över något jag inte kan påverka.

Profile picture for user Ullabulla

Så får jag chansen att reparera mitt inre.
Fick nu tag i känslan när jag var liten och satt i "skamvrån"
Dvs när jag agerat sagt eller gjort fel enligt mina föräldrar så fick jag gå in på mitt rum och vara där tills jag var "snäll" igen.
Vad jag hade gjort minns jag inte alls.
Ibland kanske en timeout var befogad ibland inte.

Men det jag minns nu är den känsla av bortvaldhet och utanförskap som mina föräldrar tvingade mig till.
Att jag kanske tom ibland hade vettiga krav,behov eller känslor som skulle ha behövt bli sedda och bekkräftade utifrån det lilla barn jag var.

Men istället fick jag sitta och lugna ned mig själv och till sist acceptera att gå ut i den riktiga världen igen som i mitt fall var skev då min mamma var psykiskt sjuk och alkoholiserad.

Samma känsla har jag idag.
Jag får inget stöd av min särbo som skyller på ovanstående att han inte tar ställning till vad hans vänner gör.
Därför får jag heller inget stöd i det felaktiga som finns i en relation mellan en köpt ung kvinna och en alldeles för gammal och oattraktiv man.

Där får jag försöka lugna mig själv och hitta någon sorts förhållningssätt till hela historien som på inget vis går att normalisera.

Det kommer att ta några dagar och jag kommer förmodligen att behöva ordbajsa här rätt ofta tills jag är klar.

Profile picture for user Anxiete

åsikt som du, jag mår fysiskt illa när jag ser äldre, ofräscha ”gubbar” med yngre ”köpta” kvinnor . Jag lever mej in i deras situation och målar upp en bild av hur kvinnorna har det , det är ingen vacker bild.....
Jag har otaliga gånger hamnat i diskussion med min man om det. Han har rätt i en sak: Vad vet jag? Ingenting .....
Är mina priviligierade värderingar samma som de här flickornas? Förmodligen inte
Hade de ens varit vid liv om de inte befann sej här? Vet inte
Är jag säker på att det är hon som blivit lurad och inte mannen? Nä
Är kanske denne man inte alls ett ”dåligt kap” i hennes ögon, han slår inte, hon har mat, lever i ett land med bra sjukvård, skola osv...,,
Alla dessa argument kan diskuteras i oändlighet här hemma men det han har rätt i är att jag vet inte och utan att fråga så kan jag inte vara säker på om min verklighet stämmer med hennes. Jag är kanske bara dömande och nedlåtande?

Profile picture for user Nurture

Håller så med i det du skriver. Vem är jag att döma, liksom ? Hade förutfattade meningar. Min kusin träffade en Thailändska som redan varit gift 1 gång i Sverige och hade 2 barn med sej in i förhållandet. De har varit tillsammans i 20 år nu. Som fd heroinist är han kanske inget catch. Hon har hållit honom på rätt köl och de älskar varandra.

Kärlek och förhållanden kommer väl i alla skepnader, vikter och färger.

Profile picture for user Ullabulla

Hon har något han vill ha,en ung kropp och ett vackert yttre.
Hon säljer det för att få det bättre.
Det är ett argument man inte kommer ifrån.
Om de ibland lyckas,om tycke kan uppstå trots detta kan säkert vara fallet.

Men grunden är skev och bygger på att kvinnan är i underläge och mannen utnyttjar det underläget för att få det han vill ha.
Det är ingen jämställd relation som bygger på mannens och kvinnans fria val och självständighet.

Profile picture for user Studenten

Ullabulla. Det vet vi faktisk inte, hur deras relation ser ut överhuvudtaget. ?‍♀️

Profile picture for user Ullabulla

Jag har inte alla fakta.
Framför allt ska eller bör jag inte ingripa eller tvinga på dom min åsikt.

Det svåra är att det sker övergrepp rätt ofta runt oss och vi blundar lite Lagom för att slippa se eller ta ställning.

Om tjejen hade varit 15?
Om hon hade gråtit?

Jag var utomlands och såg vad jag trodde var en pappa fota sin treåriga flicka i bara badtrosor.

Hon poserade inte direkt,men hon exponerades för kameran på ett sätt som inte kändes ok.
Han tog massor med bilder och allt var gjort på kanske 5 minuter.
Jag tittade och hann börja reagera då det plötsligt var över.
Dagen efter är mannen borta och hon är med en kvinna och har bikinitop på sig.

Återigen en knepig situation.
Där var det ett barn men inget "olagligt skedde och flickan var inte naken.

Jag menar nog mest att det förekommer så mycket och vi kan och göra så lite.

Det gör mig ledsen.
Något sorts moraliskt ställningstagande som inte gör någon nytta och mest skaver och irriterar pga min oförmåga att påverka.

Profile picture for user FinaLisa

Jag reagerar som du Ullabulla. Tycker det är vidrigt med denna sexhandel.
Vissa svenska män tar hit fler än en kvinna dessutom.
Så jävla tragiskt att man bara vill gråta.
Tänker på alla oskyldiga barn också som utsätts för de sjukaste övergrepp.
Hur kan människor medverka till detta?

Profile picture for user Ullabulla

Är jag i en situation jag inte kan bemästra.
Om jag gör det som är rätt för mig.( och det gör jag i nuläget)
Så får det konsekvenser i mitt känsloliv som jag får svårt att hantera.

Jag plockar upp alla verktygen ur verktygslådan och jonglerar med dom.

Likafullt står jag där arg och ledsen.
Jag försöker mentalt att isolera mig i min egen bubbla för att hitta rätt fokus,dvs jag själv.

Men det är så svårt när jag bara vill återgå till det som är tryggt och hemtamt trots att det skadar mig på djupet och i längden.

Varför ska det vara så svårt att vara människa?

Profile picture for user Adiizo-la

Denna prata pratar om hundvård eller sömn. Jag förstår inte För att jag är en läsare, eller att jag läste i två ämnen.

* Admin har tagit bort länkar på annat språk som uppfattats som spam *

Profile picture for user Carina

Som svar på av Adiizo-la

Välkommen till forumet!

Jag har tagit bort länkarna du bifogat då de uppfattas som spam. Ditt inlägg är inte relaterat till ämnet här på forumet. Men om du oroar dig för din alkoholkonsumtion eller är anhörig så hoppas vi att du vill skriva mera!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Ullabulla

Kommer sinnesron.
För att jag orkar stå kvar i oron och i mig själv.
Vågar titta på det som smärtar och varför.
Saktar ned farten och bejakar det som är gott runt mig.

Så fantastiskt välkommet?

Profile picture for user Ullabulla

Har jag nu tagit steget för att avbryta min smärta.
Den pågående nedåtgående karusell som varit runt mig i över ett år.
Som började så bra och kändes så rätt.
För att sen sakta bli alltmer uttunnat och även snedvridet pga min sjukdom medberoendet
Jag har anpassat mig,förstått accepterat och förlåtit.
Pga andras oförmågor och ryggsäckar.
Återigen lite hävt mig upp och känt mig lite bättre som åtminstone ser vad som felar.
Alternativt slagit på mig själv och tagit på mig skulden för att kunna korrigera mig själv så att allt fortsätter flyta på.

Klassiska medberoendebeteenden men jag har inte förmått avbryta.

Men nu efter alltför många timmars tandagnisslan så har jag börjat sätta punkt.
Om jag klarar det återstår att se.
Fortfarande lämnar jag dörrar öppna och vinklar att se om och när jag blir svag.

Men här och nu ser jag klart och hoppas att jag har styrkan att sätta mig själv i första rummet och vad jag behöver.

Profile picture for user Ullabulla

Hittade detta på nätet.
Tråkig men sann beskrivning,åtminstone i mitt fall hur mina relationer ofta sett ut.

Molly's best friend Lucy* began taking heroin when they were both 18. "Since then, I've supported her through countless crises. She'll be in some awful situation and even though she's got herself there, she needs help getting out of it," says Molly, who is now 26 and a trainee solicitor.

"Usually I'll help her and things will be OK for a bit, but then she'll have another crisis and the process repeats itself. I feel so tired and frustrated with the whole situation, but that's just the way it goes."

For years, Molly tried to steer her friend onto a different path. When Lucy seemed apathetic about applying for university, Molly wrote her applications for her. "But then she got kicked out of college because she just didn't go. Until recently, I was transferring her money every few days because she told me she had no money for food… and this is just the tip of the iceberg."

When someone becomes addicted to drugs or alcohol, their friends and family often end up in a situation like this, picking up the pieces. But, according to Dr. Robert Lefever, founding director of the PROMIS recovery clinic in the UK, repeatedly helping an addict with their problems could be symptomatic of a different kind of problem, one he calls "compulsive helping."

"Wanting to help a friend or family member in crisis is natural, but the first thing I have to do when treating an addict is peel off the compulsive helper," he says.

According to Lefever, who is one of the only mental health professionals to speak widely on the phenomenon, compulsive helpers often end up trying to run the addict's life for them, taking on their responsibilities and consequently stopping the addict from learning from their mistakes. "It's a common dynamic, because addicts go looking for compulsive helpers and compulsive helpers go looking for addicts. The need to be needed meets the need to be fixed."

The alternative to compulsive helping, he continues, is tough-love. "If you have a partner who is a gambler and you pay off their debts, that's your compulsive helping. You've made their addiction worse. It'd be better for them to go bankrupt or to prison."

ADVERTISEMENT

The concept feels counterintuitive "because we're taught to praise people who put other people before themselves," says Lefever, who set up a support group in London for compulsive helpers called Helpers Anonymous. They meet weekly and run on the same model as Alcoholics Anonymous. The 12 steps include mantras like: "We admitted we were powerless over other people's lives and our own compulsive helping, and that our lives had become unmanageable."

The reason for creating a space for compulsive helpers to meet is simple, Lefever says. "By coming to Helpers Anonymous, compulsive helpers acknowledge that ultimately they can't do anything to stop someone else engaging in self-destructive or addictive behaviour. But they can alter how they respond to it, in a way that's more constructive for both parties."

For something vaguely related, check out this classic VICE doco:

He says the hardest part of unlearning compulsive helping is standing back and letting the addict suffer the full consequences of their actions. "It's not easy, but sometimes you have to leave people in the pain that they've created. You didn't cause the pain, you just didn't bail them out.

"Maybe another compulsive helper will step in to fill the gap, or—and this is what we hope for—maybe the person will step up and take responsibility for themselves. That's not to say you should deny someone care and compassion. But you have to draw the line between what is healthy and what is unhealthy."

Compulsive helping can happen at work, too. "A compulsive helper will be a compulsive helper across the board, tidying up people's messes, taking on work they weren't asked to do," says Lefever. "They often work in care focused professions—social work, nursing, or legal aid. You hear stories all the time about the nurse that does 20 hours of unpaid overtime, but they don't need a medal, they need help."

"I've managed addiction services for 10 years, and I often see practitioners who get too involved with helping their clients," says Stephanie Chivers, a habit and addiction specialist. "When a client calls them in a crisis and says 'I need to see you today,' they will look at their already-packed diary and make time. They make their clients the centre of their world at the expense of other aspects of their life."

By doing this, Stephanie explains, practitioners are compromising their own happiness and their ability to make sound professional decisions. "I probably see it more among women than men, but in my experience there tends to be more women working in supportive services anyway."

Although compulsive helpers and addicts are commonly drawn to each other, compulsive helpers can also end up helping people that don't have addiction problems. "I had a friend in an emotionally abusive relationship," says Trish*, 28, a journalist. "Time and time again I would cancel my own plans to comfort her when they'd had an argument, or he'd done something that should have been unforgivable."

ADVERTISEMENT

Trish remembers investing emotional energy into the friendship, only to have her friend inevitably get back together with her boyfriend. "The next day they'd be back together, and I'd be left feeling totally drained. I'd hear from her again a few days later when there was another crisis and she needed to hear my pep talks." Eventually, Trish moved to a different city. "We lost touch and they broke up about a year later."

As for Molly, she is currently trying to cut ties with Lucy. "We decided to go to a festival together but she didn't have any money, so I saved up and paid for both of us, meaning that I didn't have much free cash," Molly says. "Once we were there, she ditched me for a guy she'd just met who bought her alcohol... because I said I wouldn't."

Profile picture for user Ullabulla

På AA möte,öppet kvinnomöte där även jag får delta.
Hon pratade om egot dvs beroendehjärnan som trixade med henne.
Och för mig som medberoende så är det en så märklig mix av ego tänkande kontra jag är inget värd tänkande.
Ytterligheter där jag inte får balans.
Men hennes ord fick liksom perspektiv på det hela.

När man ägnar sig åt sig själv,fokuserar på sig själv och på riktigt grottar ned sig i sin livssituation finns risken att man(jag) tippar över.

Mitt liv blir nästan omöjligt att leva trots att jag egentligen lever ett riktigt bra liv.
Jag hackar ned på allt som går att hacka på.
Min arbetssitation,mina vänskaper min relation osv
Det kan vara allt möjligt det handlar om.

Småsaker som vad jag tycker om att äta,eller hur jag vill bli tilltalad.
Till de större där jag inte känner mig fullt ut respekterad som människa.

Visserligen nödvändigt i tillfriskningsprocessen.
Att på djupet och på riktigt ta reda på vad JAG vill.

Samtidigt blir det då ibland alltför stor djupdykning i egot som jag inte mår bra av.

Och så då motsatsen.
Där jag går på knäna till Kina och tillbaka för att hjälpa en i nöd.
Utan tanke på egen vinning och egen belöning.

Helt utan sammankoppling av egot och medberoendedelen som ändå på något sätt sitter ihop.

Det är ju just när egot eller jaget? fått nog som det vaknar till och säger herrejävlar.
Nu är det dax för förändringar.
Upp till kamp emot orättvisor.
Det är bara du som kan och ska förändra ditt liv osv.

Så utan egots dragkraft så stod man sig slätt.

Så att ge detta ego/eller kanske jaget mer lagom med näring och kraft så man stannar i det berömda mellanläget.

Kan behålla vidvinkelperspektivet där både jag och en annan persons vilja och önskningar är lika viktiga.

Nya insikter och svårt att ta till sig att även ullabulla kan bete sig som en narcissist ibland.

Profile picture for user Ullabulla

Har funderat en del på varför jag plötsligt blivit så ivrig på att säga sanningen,hela sanningen och inget annat än sanningen.
Jag är ju mycket väl medveten om att det finns en gråskala.
Att inget är så enkelt som det ser ut.
Att det alltid finns baksidor och anledningar.

Jag har varit den första att leta efter de anledningarna när det tokar till sig i livet för mig eller för någon annan.

Förstått,förlåtit och gått vidare.
Jag har därför sista tiden funderat på varför denna sanning,eller uttryck för min sanning blivit så viktig.
Det är ju bara min sanning,ingen annans.

Nu har jag äntligen tror jag förstått vad det handlar om.

Jag har de sista åren jobbat med mig själv.
Grävt djupt,ibland alltför djupt.

Hittat någon sorts person därinne som var beredd att kliva fram och ta för sig och bli viktig.
Hon har fått kika fram och ta plats allteftersom.

Men när då saker händer som stökar till det för den lilla då vaknar egot,överlevnadinstinkten till och rusar fram för att skydda den lilla.

För det klarar hon inte själv än.
Än så länge måste stora starka ullabulla som är alltför tydlig,frispråkig osv skydda den där andra som inte orkar eller vågar i andra sammanhang.

Få se om jag får tillit nog att även låta den lilla ullabulla som faktiskt är på riktigt kunna göra sin stämma hörd utan att jag dundrar på för hårt.

För jag känner inte igen mig i den personen.
Medberoende ullabulla som så gärna ställer upp,avleder mildrar saker som händer för att få alla andra att förstå.
Att det minsann inte är så lätt att vara människa.

Profile picture for user Ullabulla

svar eller rättare sagt reflexioner jag fick av sigges inlägg:

Dina tankar om självkänsla
Väckte en del tankar i mig också.
Jag har ju (förstås) också dålig självkänsla
Trots att jag till det yttre ser ut att må bra/leva ett bra liv osv så har jag den där, där inne som säger något annat.
Jantelagen är förhärskande.

Men sen så häver jag mig upp och förbi den och öser på,ibland alldeles för mycket.
Ödmjukheten och respekten för andra kan få vika undan för att jag ska få gotta mig i den falska självbild jag lyckas måla upp.

Sen så kommer då insikten i att sån här är ju inte jag?
Jag vill ju kunna vara närvarande i mitt jag med ibland bristande självkänsla,ibland lite högmod och ändå få duga.
Slippa sträva så hemskt för att tycka att jag duger.

Jättesvår balans och även jag som medberoende är ju i grunden en beroendepersonlighet.
Behöver andras misslyckande för att jag själv ska få gå igång och hjälpa och stötta de som jag har bestämt behöver det?

Istället för att där och då titta inåt.
Ullabulla,vem ska du nu laga och i vilket syfte och varför?

Hur mår du just nu och varför vill du tvångsmässigt hjälpa den här personen som inte ens bett om det.
Det är den frågan jag vill undvika,utan ger mig själv kicken i att få vara behjälplig och lite idealiserad.
För jag själv i egen hög person duger ju inte.

Förlåt att jag kapade din tråd,men just nu och idag hjälpte du mig till den här nygamla insikten som behövde vädras en gång till tydligen.
Du behövs här inne sigge,nykter eller inte :-)

Just idag är jag stark men kanske inte i morgon..

Profile picture for user Ullabulla

I mitt liv som medberoende nykter (nåja..)
Jag har nu under några års tid fört min egen kamp mot medberoendet och hur det dragit ned/hissat upp mig på olika nivåer.
Allt för att slippa vara i ro och balans.

I lugnet,eller varandet så har oron och stressen legat och lurat och dragit i mig.
Sett till att skapa nya möjligheter/visioner problem eller drama att klura kring.

Sett mönstret utifrån,men inte alltid kunnat kliva av när jag väl stigit på.

Men allt oftare och mer genomgående har jag kunnat stoppa,stanna och kliva av innan det snurrat för fort.

Mer och mer har jag en balans och ett lugn.
Också ett utanförskap i det beteende jag tidigare hade som min livsnerv.
Att finnas till,bejaka och se alla som behövde just MIN hjälp.
Förstått att de oftast klarat/klarar av det nog så bra utan att jag är där och petar.

Och i det så har jag hamnat i ett limbo med mig själv som inte var ett dugg kul.
Men i det limbot så har mitt jag vaknat och ömsom rytit,gråtit klagat.

Men till sist lagt sig till vila där jag nu tycker mig ha fått en balans som håller de allra flesta dagar.

Kanske att jag nu efter över 50 års leverne kan tro mig om att jag faktiskt får leva ett liv där jag själv är viktigast och att det inte är egoism utan ett sunt tänkande.
Jag hoppas den känslan är här för att stanna.

Så ni som kämpar för att se er själva som den viktigaste personen i ert liv,det går till slut.
Men det krävs träning och reflexion många många gånger innan det sätter sig som en ny tanke och handling.

Profile picture for user Ullabulla

Alla inlägg på både på beroende och anhörigsidan.
Tänker reflekterar och vänder och vrider.

Jag är väl (någonstans) på bättre vägar.
Vaknar i min säng och känner på riktigt att jag är på rätt plats i livet.
Med mig själv,i mig själv och många bra relationer runt mig.

Jag har på så många plan inte orkat vara med mig själv under några år sen separationen från mitt drickande ex.
Han är nu nykter sen 1,5 år och en mycket god vän (men inte längre kärlekspartner)

Att se att han idag bitvis är starkare än mig.
Jag som alltid var den som vaggade och höll om när livet blev tungt.

Jag har varit likt figurerna i Avatar som måste ha en navelsträng kopplad till människor runt mig.
För att försäkra mig om min egen överlevnad i bekräftelse i form av andra,gärna svagare.
Men nu kliver jag allt oftare ur den typen av konstellation eller bindning,för att jag helt enkelt inte mår bra av det.
Jag börjar mer och mer ta ansvar för min del i konflikter,där jag tidigare gärna pekat med hela handen på någon annan.
Bortrationaliserat och förklarat varför jag agerat på ett visst sätt,dvs inte tagit ansvar.

Kanske att vägen ibland guppar alldeles för mycket för att man ska orka.
Kanske det är därför vi i detta forum i grunden många gånger är lik varann.
Även om vi lindrar det på olika sätt och med olika fokus.

Att stå stadigt i sig själv och ha resurser och energi för goda relationer till människor runt en är inte det lättaste att bemästra.
Att vara i en balans till sina medmänniskor istället för i en över eller underpostition.

Så mitt mål för 2019 är att fortsätta hålla fokus på det som är friskt i mitt liv.
Inte ställa för höga krav på mig själv utan tillåta mig surfa på vågen ibland.

Att våga tro att även Ullabulla har rätten att få må bra och njuta av livet.
Det har varit för lite av den varan under så stora delar av mitt liv.
Men nu,så är det dax.
Lycka till alla ni som kämpar på för att livet ska vända mot gynnsammare vindar.

Profile picture for user Anxiete

Jag brukar aldrig ha någon direkt nyårs-känsla, det brukar liksom bara rulla på.
Igår kände jag att det var riktigt skönt att det var 010119, en helt orörd bok liksom , dags att fylla den med goda dagar och tankar, vara snäll mot sej själv och andra, ta hand om sej själv och andra( märk väl att jag sätter mej själv först ?)
Det ska bli skönt att stänga 2018 boken, ett märkligt år som jag inte vill ha tillbaka
Nu ser vi framåt med tillförsikt, Gott Nytt År Ullabulla ?

Profile picture for user Ullabulla

Jag skrev några rader i din tråd och raderade sen.
Jag ska avhålla mig från att klistra på mig själv och mina insikter in i en annan människas liv.
Ibland har de ju inte alls någon koppling till mig men jag tar mig ändå rätten att kliva in och tycka.
Bara för att jag vill låta andra slippa en del av det lidande jag själv varit med om.
Men det låter ju sig inte göras.

Andemneningen i det jag ville säga till dig var:
Låt det ta den tid det tar,kanske du stannar kanske du går.
Kanske du kan fortsätta hitta balans och stärka dig själv i livet med din man.
Kanske inte,men den resan är din att vandra.

Jag blev utkastad till en ny verklighet för att mitt ex började nå botten och skar bort en del av det ansvar han inte längre orkade ha då han ville vila (och dricka) ifred.
Hans resa utför gick väldigt snabbt och han kom efter ett år till insikt om vad han hade gjort.
Men om inte han hade dragit i nödbromsen så hade jag inte fått ta del av de insikter jag gjort under dessa år.
Ibland alldeles för tuffa och tunga insikter om mig själv och mitt eget handlande.
Men nog så viktiga.

Så lycka till på din resa och gott nytt år till dig också Anxiete.

Profile picture for user Ullabulla

Just de här kasten som både medberoende och beroende har i sitt beteende.
Jag måste måste avstå att dricka,jag tar ihjäl mig,min fru lämnar mig osv.
Och så vi anhöriga,ibland medberoende:
Jag måste lämna denna människa,jag tar ihjäl mig,jag orkar inte.

Just då när nöden är som störst,när vi utan rosa glasögon ser vår egen verklighet så är hjälpen som närmast.
När vi inte längre orkar gömma sanningen för oss själva.

Men den sanningen eller verkligheten är ibland så långt ifrån den låtsasverklighet vi orkar hålla upp i vanliga fall.
Stegen är för stora eller långa eller svåra.

Att istället se som det är och bara ta en liten liten bit att förena dessa två världar.

Förstå att så här illa är det,men just nu förmår jag inte mer än att inse det.

Att sen ta små myrsteg mot ett tillfrisknande,oavsett vilken sida av alkoholen vi lever i.

Det är kruxet,det svåra.
Att det som för många runtomkring är tydligt,dvs flera runtomkring ser ofta detta.
Men vi lever där i vår glaskupa och skyddar både oss själva och den vi lever med.
I någon sorts syfte som för mig är oklart.

Jag var på ett AA_konvent och där fick jag en fantastisk delning av en tillnyktrad beroende.

Han beskrev hur han varje morgon noga diskade sin disk,åt sin frukost.
Klädde sig i skjorta och tog på sig sin lilla rygga.
Knetade mot systemet och köpte sin flaska vin som han smusslade ned i ryggan.På väg ut från systemet så kryssade han förbi A-lagarna på parkbänken,för dit hörde han ju minsann inte.

Satte sig på sin alldeles egna bänk,lite i skymundan,men egentligen i fullt dagsljus för ett helt bostadsområde.

Satt där och smusslade snyggt med sin vinflaska i ryggan och kände sig nöjd.

Så en dag kom en av A.lagarna förbi och sa:
Du-har du sett Pelle?
Vilken Pelle?

Jo men han som brukar sitta med oss därborta.
Du sitter ju alltid här med din vinare,så jag tänkte att du kanske hade sett honom.

Där och då,hade fönstret som denna man satt upp krossats.
Det bara klirrade runt honom och han såg alla husen och alla de som naturligtvis sett honom sitta där och smussla med innehållet i sin ryggsäck.

Lite så har jag upplevt det ibland när jag varit inne i min alldeles egna kupa av förnekanden och bortförklaringar.
Förståelse och omtanke om den som har det svårt,dvs är beroende.

Och sen splätt har sanningen knackat hårt på dörren och jag har varit tvungen att öppna.
Åtminstone för ett tag,en minut eller två.
Sen skyndsamt stängt den igen för att kanske en vecka senare orka vara i den riktiga världen 10 minuter.

Som någon sorts psykos,som förstås inte är en psykos.
Men ett så ihärdigt förnekande av sanningen så att det nästan kan liknas vid det.

Det här gäller för mig inte bara drickande/ej drickande/medberoende.
Det gäller även när relationer runt mig inte funkar fullt ut.
Jag har tagit människors ickevilja/oförmåga som enbart deras.

Aldrig sett att jag med min rättrådighet,eller besserwisserattityd ibland skrämt bort de jag vill ha nära.
Bara pekat finger (förstås inte fullt ut) men invändigt i alla fall låtit skulden fallit på allt annat utom mig.
Inte kunnat möta min vän,partner eller barn med den öppenhet det kräver att på riktigt möta en annan människa.
Tillitsbrist,rädsla för närhet.
Vuxenbarnproblematik osv.

Men i alla fall.
Så skönt att idag snabbt kunna se att,äsch då. Nu sa jag sådär igen.
Nu gick jag lite för långt.
Ibland kan jag reparera skadan med omedelbar verkan,ibland inte.
Ibland kan jag sätta nödvändiga gränser runt mig själv,ibland inte.

Men jag ser för det mesta mönstret,både mitt eget och andras och har bättre kontroll eller förståelse för när det tokar till sig.

Återigen,tack för detta forum som finns att skriva ned egna insikter eller tillkortakommanden.
Brist på svar,eller tom faktiska svar som gäller för mig just den dagen vid det tillfället.
Sen kan man gå tillbaka och tänka att joja,det stämde bra.
Eller tvärtom,nej jag skrapade bara på ytan här ligger mer begravet.

Profile picture for user Ullabulla

Om bakissex fick mina tankar om dåtiden att vakna.
Lägger här in ett inlägg som jag skrev till honom och den som ville läsa,men kände att det var svårt att inte se det som ett sorts mästrande vilket inte alls var min avsikt. Så jag lägger det här istället.
Detta gäller mig och bara mig.
Men eftersom vi beroende och medberoende funkar rätt lika så kanske fler kan ha någon nytta av mina reflexioner.

Kan som motsvar till bakissex säga..
Jag hade också en partner i 20 år som var en väldigt fin man men han hade alkoholproblem.
Ville vara nära,öppnade upp och vi var nästan hudlösa mot varann. Kröp in i varann själsligt och kroppsligt när han var full/bakis/ ångestfull.
Det var väldigt väldigt fint bitvis och speciellt i början.
Att få komma riktigt nära någon annan.

Men efter ett tag så vaknade någon sorts vettig sans i mig som sa att vad håller jag på med.
Jag önskade nästan att min partner skulle gå in i dimman så att vi får vara nära varann och jag får vara den där han söker och behöver.

I nyktert tillstånd så blev det svårare.
liksom hängslen och livrem på och ett avstånd som inte bjöd in till närheten.
Det blev liksom flera hållplatser till att passera.
Men senare in i relationen när hans fyllor började göra mig illa,löften sveks om nykterhet osv så blev hans vilja till närhet och sex bara
krävande och för mycket bitterhet och ilska låg där från min sida.

Så för mig var det tidigare bakissexet helt klart en början till slutet.
Jag började se på honom med ett avstånd istället för en önskan om närhet.

Vi hade alltså svårt att kliva över till den intimitet som alkoholen skapade på (o)naturlig väg.
Så jag tror inte du är ensam om att kunna få till det på ett bra sätt under inflytande av alkohol.
Kanske manligheten eller vad jag ska säga backar lite i fyllan och känsligheten,sårbarheten osv får komma fram mer och det tar man nog som kvinna gärna emot.

Mina helt egna reflexioner på vad ditt inlägg väckte i mig,tack.
Inget som har med dig och dina vistelser i sänghalmen att göra,bara mina :-)

Profile picture for user IronWill

Det var väl inget mästrande. :) Bara intressant att läsa om din uppfattning och erfarenheter av ämnet. Bra reflektioner och jag ser problemet och hur det helt klart kan förstöra relationen. Jag har inget problem med närheten även nykter på något sätt som ställer till det i min relation. Men givetvis helt egoistiskt av mig så kan jag sakna ”överkänsligheten” som det medförde. Fantastisk historia om ”den försvunne Pelle” ovan. Man är så bra pä att se hur andra beter sig och missa hur man själv gör på liknande sätt.
Ta hand om dig!

Profile picture for user Ullabulla

Andras inlägg väcker minnen som behöver dras en vända till.
En anhörig har beskrivit sin svåra situation och hur hon blir handlingsförlamad och maktlös.
Hon får då en klok fråga av annan varför hon inte ber sin man lämna platsen för att så att säga freda sin familjs mående.

Jag svarade såhär,men väljer att lägga det i min egen tråd,då den jag skrev i inte tillhör mig.

Jag svarar i hur jag skulle ha resonerat när jag var i den sits xx är i nu.
Om den drickande väljer att gå för att supa till på annan plats så tappar vi anhöriga kontrollen (vilken kontroll..)
Jag inbillade mig att min närvaro skulle dra ned intaget,lindra ångesten och häva drickandet snabbare.
Vilket det förstås gjorde.
Jag var som en levande krockkudde.

Men det var värre att tänka sig att han skulle lämna platsen och där skulle jag sitta kvar,ännu mer utom mig av maktlöshet.
Så länge de krälar runt och dricker så har vi lite koll på eländet.
Så illa blev det för mig.
Jag hade kontroll på det supande som inte var mitt inbillade jag mig.
Mycket sorgligt,men så var min verklighet.

Jag gjorde så att jag började att ställa mig utanför hela situationen och försöka blicka inåt och i varje situation försöka göra lite annorlunda.
Men det skapade ett utanförskap och en distans som jag sedan inte klarade att överbrygga i den nyktra relationen.
Men det var också tack vare det distanserandet som gjorde att jag klarade att ställa ultimatum.

Så det är så svårt att inte låta sig påverkas,nedslås och lamslås.
Att vara stark i en situation som inte är rimlig och försöka hålla sig mentalt stabil är nästan ogörligt.

Jag hoppas och tror att vi alla som skriver här kommer en liten bit på väg varje dag.
Det har jag gjort även om jag bara ibland känner att jag har totalkoll på livet.

Må jag aldrig komma dit att jag faktiskt har totalkoll,då är jag nog sjuk igen :-)

Profile picture for user MondayMorning

och jag förstår att mitt råd inte fungerar i en pågående dålig period.
Men när personen är nykter - inne i en bra period - resolut markerar
DRICK om du vill - men inte här.

Jag tänker att man sätter en gräns, kanske ett tyst ultimatum, och kanske på något vis accepterar perioderna istället för att slåss emot, när man accepterar så släpper mycket av bördan. Perioderna finns - men inte i min närhet. Också att man fråntar sig själv skulden genom att inte vara den som lämnar. Alkoholisten får lämna.

Att ha någon som krälar runt i fylla, är naturligtvis inte sunt om det finns barn i hemmet.
Barnet väljer inte själv. Vi är vuxna - vi kan välja att vara kvar i krälandet, eller att gå.

Jag är dock inte duktig på medberoende mer än jag tycker det är tragiskt för de som drabbas.

Profile picture for user Ullabulla

Som svar på av MondayMorning

Att stanna kvar när den som dricker är som mest inne i det.
Men det är just det som är att vara medberoende.
Vi tappar också omdömet,tar dåliga beslut och har ingen kontroll över oss själva eller den beroende.
Det är just det som är "sjukdomen",att veta vad man ska göra.
Men man förmår inte.
Precis som för er,bara en annan sida av det.

En del säger att det blir ett osunt beteende i en osund miljö. Men jag vill påstå att vi också som medberoende drabbas av vår egen sjukdom.
Just för att vi inte förmår sätta nödvändiga gränser.
Sjunker inför oss själva och flyttar våra gränser bortom rimlighet.

Att hitta igen den röda tråden och förmå sig själv att hålla fast vid den gör vi när vi "nyktrar till"
Eller den i vår närhet nyktrar till.

Men nästa gång så står vi där igen och undrar,hur kunde det bli såhär igen?
Mycket svårt och därför behöver vi ofta hjälp med strategier.
Sätta fokus på oss själv.
Sätta gränser runt oss själv.
Hitta strategier och självförtroende osv.

Profile picture for user Ullabulla

Har en blogg och dagens inlägg om egots eller den narcissistiska sidan av en väckte en massa tankar i mig.
Vill inte klistra in den då det troligen inte är tillåtet.

Skämsrosor..det där är jag. störst bäst vackrast i en ständig tävling med mig själv som jag förstås aldrig vinner. Allt i syfte att bli eller vara någon som duger och räknas. Egots eller narcissismens drivkraft kanske? Eller det dåliga självförtroendet,eller eller. Mycket tänkvärda ord och att bara luta sig tillbaka är väldigt svårt när hela ens inre vill ut och synas för att få den där nödvändiga bekräftelsen. När vi troligen innerst inne behöver en samhörighet,delaktighet.Och att ta strid,ge sin åsikt (fast den kanske inte är efterfrågad) Allt för att få ta plats och synas.

Det behöver vi ju alla och jag som så många andra sitter och hänger i forum facebook eller något annat för att få en liten skärva av meningsfullhet,delaktighet i något som inte ens är vårt.
Utan bara en yta av något skapat av någon annan som kanske inte ens är sann.

Vilken typ av värld skapar det?
Var är grunden i vår verklighet om vi inte tillhör?
Och vad tillhör vi idag när allt är så föränderligt.
Familjer splittras,skapar nya konstellationer där nya människor ingår och andra utgår.
Man är tvungen att anpassa sig till detta rörliga mönster av relationer där man inte har kontroll eller makt över vilka nya mönster som bildas,eller gamla som håller på att vittra sönder.

Det skapar en otrygghet och kanske också en ovilja att knyta an,att stanna kvar.
Att kämpa på.

Kanske därför vi medberoende har så svårt att släppa taget.
För att vi faktiskt på riktigt har förmågan att knyta an,även och kanske mest? till de destruktiva mönstren.
Just för att de skapar en konstant cirkel som vi behärskar,om än den är destruktiv.

Kanske lite virriga tankar,men jag återvänder för jag tror att det är något viktigt för mig som jag håller på att få fatt i.
I denna strävan att omforma mig till ett nytt bättre jag.
Hur strunta i denna jakt?
Hur välja det friska i alla lägen och det sanna?

Profile picture for user Ullabulla

Jag var här och diskuterade med mig själv. Jag läser mitt sista inlägg och håller nog fast vid det.
Vem är vi utan anknytning till någon annan?
Vem är de personer man ser som det lyser ensamhet och utanförskap om.
Som säkert har en gammal mamma,eller kanske en plats på en arbetsplats där de faktiskt behövs.

Men i övrigt,inte är medräknade eller ingår i någons viktiga närhetscirkel.
Vad gör ensamheten och självständigheten som driver ut oss alltmer på isolerade öar där vi ska klara oss själva.
Den kontroll som vi medberoende och även andra såklart ägnar oss åt.
En kontroll på oss själva och vår omgivning i att inte bli alltför sårbara.

Titta på spädbarnet och dess totala brist på kontroll och nödvändigheten att knyta an till en vårdnadshavare för att överleva.
Från det så går vi sakta till att bli alltmer självständiga och klara oss själv utan inblandning från andra.

Det skapar en självtillit och ett självförtroende som gör det möjligt att skapa ett liv för oss själva utanför den innersta kretsen som familjen är.
Men i detta hopp ut i det okända och kanske framför allt om grundfamiljen inte är helt trygg vilket kanske rätt ofta är fallet.
Vad händer med oss?
Vilka delar av oss själva har vi på riktigt möjlighet att ge till andra och kanske också få tillbaka.
Vi sparar kanske alltför mycket av jaget innanför våra murar för att få en relation att fungera på djupet.
För det gör alltför ont att ta tillbaka det vi faktiskt gav in i relationen.

Är det därför vi så gärna har djur?
Som ger oss det totala till oss utan baktankar.
Som bara finns där utan krav på motprestation.

De säger att den rena kärleken inte kräver någonting.
Den bara är där med sin totala acceptans och den frihet där alla människor får fortsätta röra sig i sina cirklar men ändå i en enhet av två.

Och det är väl kanske en utopi då vi alla har en eller annan mekanism som stökar till det.
Brist på tillit,dåligt självförtroende osv.

Att då kunna vara generös i alla lägen och unna sin partner allmöjlig frihet för att båda ska kunna samverka och må bra och bli rikare i relationen till varandra.
Hur gör man det?

Det var mina måndagstankar för denna gång.

i övrigt så går livet sin gilla gång och marken är stabil under mina fötter :-)

Profile picture for user Ullabulla

På oss härinne.
Som kämpar med sig själv eller en anhörig eller både och.
Den starka kraft beroende och medberoende har om oss människor.
Jag läste i en tråd.
Jag klarar inte total nykterhet just nu.
Underförstått,fast jag vet att jag borde.
Likadant är det för oss anhöriga/medberoende.

Vi klarar inte.
Jag tänker också på ordet vill.
Vilja.
Om jag inte vill tillräckligt så förmår jag inte förändra.
Det där som borde bli.
Och vad gör vi då?
Drar på oss skämsluvan eller står öppet för vårt val.
Jag gör såhär just nu.
I alla fall.
För sen ska jag minsann.

Och jag tänker,alla har vi vårt sen som kommer i små eller stora portioner.
När vi sitter där i ruinerna av det som var tänkt att bli annorlunda.
Det är svårt att vara människa.

Profile picture for user Ullabulla

Att stå fast vid det som är rätt och riktigt.
Det som passar mig.
Just för att jag har ett vuxetbarnproblematik också så blir det lätt så att jag känner mig som en egoistisk treåring som står och stampar och ska ha min vilja fram.
Och så beter jag mig nog ibland..

Sen har jag då backat från det,bett om ursäkt och naturligtvis också backat från det som drev fram känslan. Ett starkt behov av att få uttrycka en känsla eller en vilja.

Som jag då sen raderar för att jag tog i för mycket.

Alltså just för att jag i stridens hetta inte alltid förmår vara så nyanserad så att budskapet går fram.

Jag behöver eller vill detta och det är viktigt för mig och jag vill att du lyssnar.

Sen om partnern eller vännen gör det är ju en annan historia.
Men om jag kan och vågar vara tydlig och inte tappar huvudet så kan jag stå fast vid min känsla utan att känna skam för att jag behöver något.

Men det är svårt,mycket svårt ibland speciellt om man får motstånd.

Profile picture for user Ullabulla

På mina rum,eller cirklar eller hur jag ska beskriva det.
Jag försökte för min sambo beskriva de rum jag tillåtit mig att vistas i.
Eller fängelseceller kanske är ett bättre ord.
Mitt jag alltså.
Inte mitt alterego ullabulla som lever livet ungefär som vanligt och med vanliga ingredienser med man hus bil barn och volvo.
Utan mitt eget jag som jag liksom inte tillåtit att komma ut och leva och njuta och glädjas åt det som faktiskt är livet.

Jag har suttit där på min pinnstol och blickat ut på solen istället för att slänga mig på gräsmattan.
Suttit påklädd istället för badat i havet.
Hållit armarna nära kroppen istället för flaxat.

De som känner mig skulle inte alls hålla med.
Men du som alltid tagit för dig?

Du som alltid vågat en massa.

Och jo.det är sant,men det är mest yrkesmässigt.
Jag har tvingats gå genom mycket för min handikappade flicka,för mitt företag för mitt ex som var alkoholiserad.
men det var ju mina roller som gjorde allt detta.

Jag reagerade på reflexer och impulser.
Jag var ett redskap i en av de roller jag just då spelade.

Det gjorde också att jag klev in i dessa rum.
Och var där,tills jag bytte nyckel och gick in i nästa rum där jag tillät mig vara.

Det finns ingen annan än jag som låst in mig.
Jag har gladeligen låtit mig kuvas av omständigheter,livet olyckor osv.
För då har kostymen passat mig bättre.

Nu när saker börjat lätta för att jag faktiskt tagit nödvändiga beslut och skurit mitt liv så blir det ännu tydligare.
Jag förvisar mig fortfarande till mina rum.
Jag kan liksom inte vandra fritt mellan och i glädje.
Utan ett försiktigt tassande.

Brister golvet under mig nu,eller ramlar himlen ned om jag vågar göra såhär.

Jobbig och tråkig insikt.
Meeeeen.. utan insikter ingen förändring :-)

Profile picture for user Ullabulla

Är oförklarligt stor just nu.
Den har varit det ett tag och den fortsätter växa,fast jag gör allt för att repa upp den i kanten.
Jag som tidigare varit ett monument av förståelse medkänsla,mm.
Nu så har jag börjat ta mig rätten att döma.

Hårt,skoningslöst och utan urskillning.
Jag kan komma på mig själv med att gå bakom människor på en affär och tänka,jaha.
Har ni kommit från landet och ska hitta er nåt billigt krafs att pryda era simpla liv med. (bor själv på landet..)

Hur kan du vara så in i helvete dum att du inte fattar vilka konsekvenser ditt handlande får osv osv.
Jag säger det inte högt.
Men det räcker med att monologen startar i mitt huvud som liksom sätter igång en motmonolog som ska mota bort min domare.
Som ska säga åt henne att hålla käften.

Jag vet mycket väl hur svårt livet är att leva och hur många fallgropar och frestelser det finns.

Ändå kan jag inte stoppa upp den där peruktanten.
Någon som känner igen sig?

Mitt liv i övrigt rullar på utan alltför stora förändringar.
Så jag vet inte var hon kommer ifrån egentligen.
Hon jag inte alls vill kännas vid,men som har satt sin breda bak bredvid mig och öppnar truten alldeles för ofta.

Profile picture for user Mirabelle G-S

? Det var en väldigt rolig beskrivning iaf, även om det måste vara jobbigt att leva med surtanten gläfsande i bakgrunden hela tiden... Du får mig att fundera över när jag själv tenderar att bli fördömande... Det är nog när jag är överväldigad och utmattad som jag surnar till och tänker att alla som inte tänker som jag gör tänker fel.

Profile picture for user Ullabulla

Tänker jag så.
Att det är en oförmåga pga trötthet eller utmattning.
Eller en önskan om likformighet så jag slipper anpassa mig.
Men jag tror inte att det är så enkelt.
Kanske jag helt enkelt har en kärna av fördömande som jag maskerar väl?

Profile picture for user Ullabulla

Tänker jag så.
Att det är en oförmåga pga trötthet eller utmattning.
Eller en önskan om likformighet så jag slipper anpassa mig.
Men jag tror inte att det är så enkelt.
Kanske jag helt enkelt har en kärna av fördömande som jag maskerar väl?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Ullabulla

Om din kärna var fördömande tror jag inte du skulle reflektera så som du gör... Blir du lika fördömande mot dig själv när surtanten vinner mark? Jag brukar bli det. Jag tror att mitt fördömande av andra startar just i fördömandet av mig själv, på något vis. Min obarmhärtiga självkritiker spiller över på omvärlden. När jag är nöjd med mig själv är jag däremot väldigt förstående och förlåtande.

Profile picture for user Ullabulla

Nu när jag rätat ut en del krumelurer i mitt liv så slappnar jag av och blir mer vidsynt.
Det gäller nog att komma upp ur dikena man gräver åt sig själv.

Tack för fina svar mirabelle.
Började skriva ett svar i din tråd efter ditt vinglas.
Men det är svårt att låta bli de goda råden.
Ville väl i stort sett säga:
Du föll och det kanske var ditt beroende som vann.
Var tog du vägen när begäret fick överhand?

När man lyckas hålla sig själv i handen så brukar livet rulla på bättre.
Men ibland blir man ju bara ett redskap och ens egenvärde sjunker.
Och även ambitionen om att sätta sig själv främst.
För just där och då låter det sig inte göras.
För mig är det så enkla käpphästar som möjligt som blir viktiga.

En 20 min promenad.
Ät en frukt
Kolla hur en vän har det.
Eller vad det nu kan vara.
Då blir livsbalansen bättre.
Men ibland så gör man för många avsteg och vips där var diket.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Det blev nog för många avsteg från mina livbojar, allt det där man gör för att ta hand om sig själv och leva i balans. Tror jag måste skaffa fler livbojar, sådana som funkar även helger då jag är ensam med allt ansvar hemma. Enkla saker, som att dricka en kopp te och öva på att vara helt mentalt närvarande i den lilla obetydliga handlingen.

Fint att du lyckades reda i krumelurerna. Då går nog surtanten och drar nåt gammalt över sig på obestämd tid ?

Profile picture for user Ullabulla

Är ett ord som fastnat efter läsning av boken djävulsdansen.
Cirklar är ett ord som används i Carina Bångs bok.
Dvs det som ska bära mig och bara mig och inte inbegriper någon annan.
En sorts sund självständighet som inte bygger på egoism utan bra gränser som jag klart kan definiera.

Detta var helt omöjligt för mig i början av mina insikter i att jag var medberoende/relationsberoende.
Att jag i egen hög person hade egna önskemål och egna värderingar osv fanns nog med.
Jag är inte och har aldrig varit slätstruken och har alltid tyckt till om saker som hänt mig eller mina nä'rstående.

Problemet för mig var att det flöt ihop.
Men just ordet platå har fastnat och jag har börjat tänka mycket på ordet och vad det betyder för mig.
Att våga orka och vilja känna efter,magkänslan eller det ordlösa som faktiskt gäller bara mig.
Som vuxet barn så har det knepat till det ytterligare eftersom jag inte tillräckligt blev bekräftad i det jag var som liten.

Att nu identifiera och införliva de enklaste egenskaperna som för andra är självklart.
Jag gillar köttfärssås och spaghetti.
Jag föredrar blått framför rött eller vad det nu kan vara.

Smått löjliga betraktelser som för mig blir nog så viktiga dagliga reflektioner.
Har jag varit mig själv trogen idag?

Eller har jag klivit av min platå och inkräktat på någon annans för att min platå var så tråkig,ångestfylld eller tom farlig för mig idag?
Vad gör att jag drivs att kliva av min egen platå och in på någon annans?
Vad kan stoppa mig för att göra det?

Hur gör jag mig själv tillräckligt trygg och platån tillräckligt stor att det alltid finns en bra eller frisk bit att stå på.
Jag börjar få kläm på det nu,men inte alla dagar och alla stunder.
Ibland kastar jag mig handlöst iväg och får ta stora hopp för att liksom greppa tag i någon annans plats där jag inte har något att göra egentligen.
Men jag känner det tydligt nu.
Min platå har då liksom krympt eller svajar så rejält så jag kan inte stå kvar på den.

Och vad gör jag då?
Jo stannar upp,identifierar konstaterar och använder mina verktyg.
Detta går över,du ska inte agera på känslan.
Ta kontrollen över dig själv och dina impulser eller rädslor som vill styra ut dig mot kanten.

Profile picture for user Ullabulla

Medberoendepodden.
Det var en kvinna som beskrev hur hon formligen klev in i andra människor och led med dom/kände med dom osv.
Det gick så långt att hon tom visste vad de tänkte och tyckte.
Sån är ju också jag.

Sorgligt förstås att man tar på sig någon annans mantel och tror sig veta.

Och samtidiigt tänker jag.
Kan det vara så enkelt att vi som funkar på detta sätt helt enkelt är mediala?

Att vi på riktigt har förmågan att känna in andra människora energier och tar oss rätten att vara språkrör.

Vi som medberoende ska ju då lära oss att backa ur negativa människors energifält just för att vi tömmer oss själva.
Ger oombedda råd osv.

Men om grunden i oss är sån.
Hur så använda denna kraft på ett konstruktivt sätt?

Denna eventuella " sanning" blev tydlig för mig nu då en nära anhörig igger för döden.

Jag har varit mycket sänkt och fick häromdagen beskedet att timmarna är räknade.

Då sa min kloka sambo.
Du bär på hens dödsångest.
Han har varit med om detta själv.
Just detta med energier/ kraftfält osv är ju outforskade områden.

Nåväl, bara lite filosofier denna novemberlördag..

Profile picture for user Ullabulla

Ligger för döden.
Han har på bara två månader gått från frisk med eventuella gallbesvär till att nu bara ha timmar kvar.

Vi fick ett sista samtal igår och hans anklagelser och bitterhet lyser igenom.
Jag förstår att det är dödsångest och sorg över val som vi båda gjorde.

Han att fortsätta trösta sig med flaskan när livet var motigt.
Och jag med att gå in i min flyktvägar för att vi inte länge kunde mötas.

Min lycka och välgång i mitt nya liv har varit svårt för mig att ta emot.
Någon sorts sympati för exet som visserligen trampat på i sin nykterhet sen drygt två år.

Men underförstått fortsatt hoppas och sörja att vi gled isär.

Igår fick jag allt uppdukat.
Istället för att han skulle ligga och dö så skulle vi ha haft ett fint liv tillsammans.
Om vi bara hade lyssnat på varann.

Jag vet som ssgt att det är ångest som han kanske vill projicera.
Jag försökte vända samtalet till att jag var så tacksam för de många fina år vi fick.

Innan hans alkoholism och mitt medberoende och kontrollbehov gjorde vår relation mycket svår att fortsätta
.
Vi har fortsatt att vara goda vänner och stöttat varann i svåra stunder.
Kanske fel,kanske rätt.

Ni därute som lever kvar i en anhörigsituation, sök hjälp.
Det är omöjligt att klara av situationen själv utan att bli bitter och oresonlig på sin partner.

Nu ska jag försöka knyta ihop denna säck och hoppas att han får en fin resa mot vila.

Profile picture for user MondayMorning

Som svar på av Ullabulla

Mina varmaste tankar till dig.

Förstår sorgen att bara kunna stå och se på, maktlös,
när en människa väljer alkoholen framför en själv.
Fruktansvärt....

Och för var dag som går ta ett kliv närmare slutet.
För så är det med alkoholism.

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg men fick också
en ny påminnelse om varför.

Jag hoppas du får knyta ihop er säck på ett
vackert vis. Trots allt. Plocka ner alla fina minnen.

MM

Profile picture for user mulletant

Det kunde varit jag... och den nyktre mannen jag ännu lever med. Utan det stöd jag fick här och kraften att i handling visa att jag menade allvar skulle livet sett annorlunda ut. Jag önskar, som MM ett möjligast gott avslut på hans jordeliv - i frid för er båda.
Jag vill också tacka dig Ullabulla för allt du bidrar med! Det betyder och det gör skillnad.
Kram, kram / mt

Profile picture for user Ullabulla

Ja de band man får när missbruk och medberoende finns med är tajta.

Också i vårt fall när vi båda var under tillfrisknande var det svårt att bryta helt.

Nu har han i alla fall fått ro.

Profile picture for user mulletant

Jag kan inte låta bli att återkomma, jag fäste mig vid meningen du skrev att det kunde vara ”ångest han kanske vill projicera”. Kanske att ordet ’vill’ mera handlar om att han inte kunde bättre.
Av en händelse fick jag för flera år sen höra om Harmbönen som finns på AA:s sidor. Den har hjälpt mig att hantera mina känslor i situationer när de är nära att svalla över - samtidigt som jag ser med förnuftet att det är bäst att ta ett steg tillbaka. Helt ur minnet och i korthet (jag lämnar bort det ’gudliga’): ’Den här människan kan inte bättre just nu. Hjälp mig att bevara mitt förstånd.’ I original är den längre och slutar ’ske din vilja’. Första gången jag hade hjälp av den var jag i en väldigt utmanande situation som jag inte visste varken hur jag skulle komma ur eller klara att hantera. Jag hade nyligen hört om och googlat på Harmbönen så jag gick till ett annat rum och läste - det hjälpte mig att fungera och bevara min värdighet. Och situationen löste sig. Sen dess har jag använt den otaliga gånger med mänskor som.... ja, som gör mig illa - men som jag inte kan, eller vill, bryta kontakten med. Men jag ser det meningslösa i att argumentera. Och hetsa upp mig själv. Kanske jag kunde förklara.... annars bara lämnar du. Tack för allt klokt du delar❤️
Jag önskar dig en vilsam och underbar adventstid? / mt

Profile picture for user Ullabulla

Är det hans känsla som han måste få hålla fast vid.
Han valde att resa sig upp och säga -vi bryter,jag flyttar ned till stugan.
Han var glad och lättad,nu kunde han få dricka som han ville och ha sitt utmattningssyndrom ifred.

Jag var förkrossad,men insåg att jag inget kunde göra.
Sen återkom jag flera gånger under året med en utsträckt hand och ett-Kan vi inte försöka OM du väljer att sluta för gott med alkohol.
Han valde alkoholen eller den valde såklart honom.

Jag stod kvar och försökte tom få till en sorts relation där han fick dricka men vi träffades ibland när han var nykter.
Men han fortsatte nedåt på stegen och till slut lyckades jag med hjälp av medberoendeterapeut släppa taget om själva relationen.

Vår vänskap och omsorg om varann fortsatte och tre år efter vår brytning så fick han hjälp av behandlingshem som jag bekostade och skjutsade honom till.'
Under den tiden hade jag också träffat min nya man som jag sen dess konsekvent valt även om jag ibland känt en vilsenhet i om jag gjort rätt eller inte.

Problemet eller rättare sagt hållhaken mitt gamla ex hade var att han alltid till 100% ställt upp för mig,mitt företag och min handikappade dotter.
Han gjorde det av kärlek,inte av något annat driv.

Därför har jag känt sån skuld i att jag valt att leva med min nya kärlek tom efter exet lyckades bli nykter.

I takt med hans tillnyktrande så vaknade också hans gamla känslor till liv för mig och han fortsatte sörja och hoppas fram till sin död.
Han var aldrig påstridig eller krävande,utan höll det så mycket för sig själv som han klarade.
Han lyckades på något sätt upprätthålla en illusion av en relation och jag lät honom göra det.
Vår kontakt var ganska tät både för att vi båda behvde det och att vi var väldigt goda vänner.

Så det var en tudelad känsla av band som ingen klarade eller kanske ville bryta.
Som inte längre handlade om kärlek mellan man och kvinna,utan mer om en sorts solidaritet mot det som varit vårt gemensamma liv i 20 år.

Så han hade på sitt sätt rätt till sin bitterhet,och tog väl inte helt ansvar för sin del i att vi gick isär.

Men så får det vara,han är död nu och jag ångrar inte mina beslut även om jag önskar att jag hade räckt till ännu mer...

Profile picture for user Ullabulla

Jag har tidigare skrivit om hur vi som gärna ger upp oss själva i förmån för andra kanske borde kravla oss över till förarsätet över våra egna liv.

Jag har många rädslor,den ena mer befängd än den andra.
Kombinerat med riktiga rädslor som de flesta av oss känner av till och från

Att bli övermannad och insnärjd av dessa rädslor är hemskt.
Detta händer oftast vid inaktivitet eller passivitet.
Dvs fortsätt simma.

Men ibland så måste ju även doris sova och då hinner det ikapp.
Detta är ett mönster som följt mig sen tonåren.

Sen har jag nu i några år varit duktig och stannat upp.
Känt in rädslorna och ångesten och försökt att inte agera.

Problemet med det är den bergochdalbana som jag skapar alldeles själv.

Där jag liksom kastar mig ut och hissas upp och ned ganska viljelöst.

Fast allt egentligen händer inne i mitt huvud.

Kanske om jag skaffar en bra bilbarnstol och spänner fast bredvid mig i passagerarsätet?

Där får de sitta och vara med mig.men jag ska köra och fortsätta kära fast de likt krångliga småbarn kämpar för att ta sig loss.

Då får jag bestämma när de får komma ut ur bältet en stund och när det är dags att spänna fast de igen.

Så får det bli.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Stor igenkänning på ditt senaste inlägg. Inaktivitet är min bane. Det är då oron tar över och passiviserar mig. Jag gör ryckvisa stötar då jag sliter mig loss, sätter mig i förarsätet och kör av bara fa-an. Men det är så svårt att sitta kvar där över tid. Hur gör man?

Profile picture for user Ullabulla

Som svar på av Mirabelle G-S

Ibland går det bra. Ibland mindre bra.
Jag tror att man måste hitta parkeringsplatserna och låta det komma.
Kanske boka en kvart till halvtimme varje dag hur motigt det än känns.
Och släppa loss skramlet i själen.
Låta de fäktas med varann kanske tom utan ord.

Jag har i många och långa perioder försökt tankestyra mitt känsloliv, för stt ge mig själv illusionen av kontroll.

Men om jag orkar låta allt vara och kännas precis som det är utan att försöka göra paket av dom så brukar jag komma närmare något sorts här och nu.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Ullabulla

Att försöka tankestyra sitt känsloliv... Det är ju vad vi ständigt matas med, att positivt tänkande är det enda rätta. Men det är det inte, har jag kommit fram till. Man gör bara sig själv illa när man bannar sig själv att tänka positivt, fast känslan skriker tvärtom. Känslan som varnar att något är fel, att man går åt fel håll, eller står ut med sådant man inte ska stå ut med. Jag gillar tanken på att parkera en stund och sedan köra vidare. Litet som ”bryt ihop och kom igen” ?

Profile picture for user Ullabulla

Jag skrev i denna tråd.
Dax att minnas lite då ju saker händer hela tiden i livet som man klarar mer eller mindre bra.

Jag har nu haft en personlig kris skapad av mig själv för mig själv.
Visserligen grundad på det liv jag lever och den sårbarhet jag också utsätter mig för.

Att våga detta,klara detta utsätter mig ibland för alltför svåra prövningar och jag faller.

Då ska allt styras upp,rättas till och korrigeras.
Både jag själv och alla levande runt mig.

Och jag är definitivt ingen pedant,men en kontrollant.
Och när allt är checkat av kontrollerat och godkänt så spejar jag vidare efter något nytt att grotta ned mig i och ojja mig över.

Så befängt och förstås energislösande.

Men jag kan inte låta bli.

Det är för mig essensen av denna sjukdom medberoende som jag envist kallar den även om andra vill kalla det personlighetsstörning,eller defekt eller ett känslostillstånd orsakat av alltför stor press i att leva nära missbruk och en vilja att få ro.

Nåväl,jag går iaf framåt och efter denna kris när jag återigen mött på min överman som står stadigt och tryggt och egentligen bara ser på och håller min hand så hittar jag lugnet.
I att saker och ting visst går att lösa.
Att jag själv är kapabel och klarar ut det som behöver lösas.

Men där och då är känslostormarna inte nådiga och det enda jag vill är fly.
Till det där enklare som inte inbegriper några relationer alls.

Där jag helt enkelt bara får vara jag och inte behöver anpassa mig,eller ordna och fixa.

Utmaningen ligger ju i att jag måste hitta tillståndet där jag bara får vara jag utan att gå igång på alla de triggers som ligger framför fötterna för mig att plocka upp.

Jag kan ju faktiskt välja att runda dom.
Iakkta,analysera och sen gå vidare,tack för mig detta får någon annan lösa..
Tack igen för detta forum,där man får vända och analysera sig själv och sin omvärld.

Profile picture for user Ullabulla

Utanför forumet,men med kopplingar hit.
Hon gav mig så bra feedback med formuleringen:
Att man ibland håller så hårt fast vid det förflutna och minnen därav att man inte bejakar nuet.

Exakt så lever jag stora delar av mitt liv.
Ibland alltför stora.

Att hålla fast vid ett liv som flytt.
Personer,händelser eller känslor som inte hör hemma med nuet och i nuet.
Till vilken nytta och i vilket syfte?

Att liksom förstärka den känsla som nuet ger med att krydda på med ett minne är ju något man gör speciellt när man passerat 50 och större delen av livet är bakom en.

Men jag lever inte på något sätt ett fattigt liv tömt på innehåll.
Däremot är det ofta lugnare och bättre än det jag haft.
Mindre rikt på beslut och ansvar.
och vad gör ullabulla.
Jo hon går till minnesbanken och fyller på med nygammal dynga så hon får gå igång lite.

Just nu är jag i ett bryt mellan gammalt och nytt som liksom rent fysiskt gör ett avstamp ut i ett nytt liv.
Inte på något djupare plan,,där har jag redan bytt plats.
men fysiskt har jag haft en länk kvar till mitt gamla liv.
träffat människor som jag inte längre har en rik relation till,platser där jag inte längre bor osv.

Så det är dax och det är tid att vända blad,på riktigt.

Ändå fyller det mig med sån ångest.
Jag drömmer på nätterna att mina barn dör och att allt jag haft i mitt gamla liv liksom sviks när jag nu släpper taget.
Att det som redan varit på något sätt smulas sönder iom min fysiska flytt.
Jag vet med mitt förnuft att det är trams.

Men jag känner att jag hänger i luften mentalt och att det är svårt att grunda mig.
Och i samma andetag ett stort lugn och ett: det kommer att bli bra i ryggmärgen.
Att förändring ska vara så svårt..

Profile picture for user Ullabulla

Sitter här och har svarat en anhörig i en tråd.
Med samma insikt som jag egentligen haft i flera år.
Tendensen vi som medberoende har att fastna i relationer som inte är bra för oss.
Som inte bygger framåt och uppåt utan håller oss i ett sorts grepp som vi varken vill eller kan ta oss ur.
Vårat beroende,dvs det vi inte förmår bryta.

Sen tänker jag också.
Hur mycket bidrar vi med själva?
Med vårt negativa tankesätt att omvärlden borde förändras så att den ska passa oss bättre.
Ta hänyn till våra brister och ryggsäckar.

Var någonstans hittar man idag en något halvgammal människa utan brister och ryggsäck.
Ska hela livet vara en kamp för att släppa taget om det destruktiva och det som förstör både för en själv och ens partner,vän eller barn.

Att vilja bli "frisk"
Dvs utan alltför många brister som stöka till det i ens närliv är ju förstås alldeles utmärkt.
Speciellt för oss som är lite mer kantstötta än normaliteten.

Men hur ge sig själv vila i detta?
Hur bara omfamna sig själv i någon form av omföräldrande och självkärlek.

Jag tycker bitvis det är svårt och ogenomträngligt.
Ibland är man där,aha där har vi det.
Det är ju bara jag som kan förändra mitt liv.
Jag kan inte förvänta mig att någon annan gör mig lycklig eller hel,det är mitt eget jobb.
Ändå kan vi ju inte i relation till andra undgå att ha en förväntan.

På en trevlig stund,ett samförstånd en förståelse eller liknande.
Det jag menar är att alla relationer bygger så mycket på detta givande och tagande.
Dvs ett flöde av energier som ju förhoppningsvis ska vara av god karaktär.

Men om man då som jag och många andra härinne gör isolerar sig bitvis.
För att människorna och omvärlden blir lite för övermäktig.

Man sitter där och vill gärna kasta ut sina giftpilar och om bara han eller hon gjorde si eller så.
Då skulle jag ju slippa att känna såhär.

Alla relationer till andra är ju bitvis svåra,specciellt de som går lite mer på djupet.
Men hur se det som en utmaning och inte en anledning att backa och stänga ned sig.
Att ha ett öppet sinne med resepekt både för sig själv och den man har en relation till.
Inte låta sig kränkas eller anpassa sig till absurdum.

Utan kompromiss,samförstånd ömsesidighet och respekt.
I alla lägen och på alla fronter.
Det målet ska jag ha för 2021

Om man siktar till himlen kanske man i alla fall når trädtopparna :-)

Profile picture for user Adde

är aldrig enkla och för oss som är beroende eller medberoende är det nog kanske lite svårare än för andra ? Tilliten till andra är stukad och för mig som nu lärt mig att leva ensam efter en relation som varat i 40 år är det ingen lätt sak att ändra på.
De första åren som ensam var jag upptagen med att fixa mig ett nytt hem och sen drog jag igång med att pricka av min bucketlist vad gäller resandet så jag hade ingen tid kvar för nån annan i livet. Nu, när allt är stängt vad gäller resandet, så börjar jag känna en riktig saknad av en partner. Jag trivs inte alls när jag inte får träffa folk och tjattra lite om allt möjligt, uppleva nya människor, precis så som jag gör på resor. På senaste långresan hade jag ressällskap (av en händelse) av 2 kvinnor från helt skilda delar av världen, och på 2 olika utflykter, som under några månader tuffat runt på olika ställen i bla Asien på egen hand. De blev en sån inspiration för mig så jag började planera men så kom detta jävla virus. Såna kvinnor är ju inga man springer på i kön på ICA :-((

Idag tror jag inte att jag klarar att bli sambo utan det måste nog bli särbo eftersom jag "utvecklat" mina egna vanor som inte passar alla :-))

Men jag har iaf lärt mig att ta en dag i taget även i detta och händer det så händer det annars får jag väl dö ensam.

Profile picture for user Ullabulla

Själv är jag så feg så jag i början utan mitt ex inte klarade att ta en fika på stan utan att få¨ångestkänningar..Nu har jag en sambo som gärna reser,men jag själv är rädd precis hela tiden vi är på resa.
Jag har ångest och får alltid magkatarr. Men jag vill resa.
Vid hemkomsten har jag alltid flera kilo bättre självkänsla.

Men det är väl som du säger Adde,vi är tilltufsade och en partner om i sig är hel och ren och sund gör att man känner sig ännu mer defekt.
Resan eller krocken blir tydlig och tidigare kunde jag ju skylla allt på mitt drickande ex.
Nu är jag tvungen tydliggöra vad som är jag och vad jag är beredd att göra åt det.

Profile picture for user Adde

synd att du inte kan njuta av resandet ! Jag känner en enorm frihet när jag är ute, likadan känsla som när jag fattade att jag själv styrde mitt liv och inte alkoholen !
Att resa ensam ger också betydligt större utrymme till vad jag ska se och göra och jag behöver inte fråga nån ! En enda gång har jag saknat nån att prata med så det nästan gjorde ont och det var efter ett besök på ett ställe som var riktigt tungt. Den kvällen var jobbig.
En annan sak är att i mötet med andra kulturer så är det aldrig någon som tjatar om alkohol utan det respekteras direkt att jag väljer vatten eller ibland en Coke. Den respekten kan jag sakna i Sverige.

Ut och prova dina vingar och var som en tonåring och tänk inte för mycket :-))

Profile picture for user Nordäng67

Eftersom du redan är i trädtopparna så har du alla chanser att nå himlen :-)♥️
Känner som vanligt igen mig mycket i det du skriver om. Den där eviga kampen för ett friskare liv, friskare relationer, en sundare syn på sig själv och mycket annat. Viljan att bli frisk är en sak och att veta hur man tar sig dit en annan. Typ "kvinnor kan men vill inte alltid" fast tvärtom. Själv kan jag känna mig så extremt trött ibland, trött på mig själv, trött på att få jobba så mycket med sig själv. Och då är det lätt att ta på sig offerkoftan och tycka livet är orättvist. Varför fick just jag detta bagage? Nästa dag är man "på" igen och tänker "Acceptans är viktigt, jag är den enda som kan lasta av bagaget även om det kanske inte var jag som lastade på det". Men framåt går det i alla fall. Och det är väl dom där många små stegen i en annan riktning som tillsammans så småningom gör stor skillnad. Fördelen med att vara som vi är tycker jag ändå är att man utvecklar sina känslor och sinnen. När man läser dina mål för 2021 blir jag varm i hjärtat. För det är ändå något det: viktiga och varma mål. Något bortom all ytlighet som finns så mycket av i vår värld! En stor kram, tack för allt du skriver här på forumet som får mig att tänka och känna vidare och ett riktigt gott nytt år ?

Profile picture for user Ullabulla

Som svar på av Nordäng67

Många guldkorn i dina rader nordäng.
Just därför forumet är så fint.
Samma känsla kan ofta förena oss.
Men lösningen är olika och just där hjälper man varann.
Aha,sådär gjorde hen och det känns som att det kan stämma för mig också.

Så länge vi vägrar släppa ifrån oss ryggsäcken för att den också är trygg att bära så lär vi få släpa på dödvikt som inte gagnar oss ett dugg.

Men som med nyårslöften:
Kanske hälla ut innehållet och plocka bort de stenar man kan överblicka.
Då åker åtminstone en del grus bort.
Till slut kanske de största blocken också kan brytas upp i mindre bitar och bearbetas.

Profile picture for user Ullabulla

Loopar i livet.
Som oberoende av ålder ändå löper som en nervbana i en.
Glädjen i en ny bekantskap/förälskelse hobby eller vad det nu kan vara.
Det rena sanna och rätta som påminner om en barndomskänsla att allt var möjligt.
Och det är det ju faktiskt oftare än man tror.

Men som lite trött vuxen så radar vi upp de där stenbumlingarna framför oss i varför vi inte kan eller ska något som vi faktiskt önskar.

Som någon sorts självuppfyllande profetia.
Jag är för gammal,för fattig eller något annat.

Men ibland har jag nu hittat tillbaka till just den känslan.
Någon sorts obesudlad livsglädje.
Obesudlad...inte så ofta använt ord.
Men just barnets inställning till att det är klart att det går.
Känns bra efter denna tunga coronaperiod.
Hoppas det håller i sig?
.