Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Denna vilja att höra till,bli sedd och lyssnad till.
Att få höra till.
Så gemensamt grundläggande behov för alla människor och som tar sig olika uttryck.
Som ung har man vissa uttryckssätt eller kanaler för att få det man behöver.

Som äldre och vuxen andra och kanske mer finstilta sätt.

Men behovet kvarstår.
Vi vill alla räknas, ha en självklar plats och vara accepterade och respekterade.

Men vill vi mötas?
Eller vill vi bara ha vår egen livsväg som kantas av oss själv, våra egna värderingar och egna ideal.
Orkar vi med att mötas av andra uttryckssätt, religioner seder osv.
Eller väljer vi bara en krets av de som liknar oss för att slippa konfronteras med oss själv och våra egna rädslor?

Är det att vi värnar så hårt om vårt sätt att leva för det har tagit oss sån tid att komma dit.
Till någon sorts livsväg som vi valt och som vi inte vill omrevidera.

Men vad händer om vi gör det?
Vad händer om vi vågar öppna upp för de människor vi möter?
Vågar lyssna utan att känna att grunden under oss rubbas.
Våga bejaka att livet och världen hela tiden är i förändring vare sig vi vill det eller inte.

Jag är inte den som vågar orkar och kan speciellt mycket.
Men jag bara undrar..

InteMera

Det var en fin tanke Ullabulla! Vad händer när vi vågar öppna oss, ta emot, ta in, acceptera och leva med en värld i ständig förändring men utan rädsla, utan försök att påverka eller göra om?

Tänk den som kunde vara så mottaglig och öppen, både mot världen och sig själv. Bara sluta vakta på det invanda, sluta kräva att världen gör som man vill, sluta analysera mänskor och händelser som går sin gilla gång oavsett vad vi tycker om det.

Att kunna leva så i samklang med sin omgivning skulle vara underbart! Att höra till istället för att krocka och dirigera, vilken skön tanke!

Ja visst är det kanske en utopi.
Och jag som medberoende klarar ju knappt att gå på Ica utan att försöka påverka någon annan kund att handla en bättre vara än de hade tänkt sig.

Så det är en sån stor tanke,stor omvälvning i ens inre innan man ens kan komma nära förmågan.
Men jag kämpar och ibland när jag lyckas.
När jag kommer utanför min egen cirkel av bekvämlighet och trygghet så utmanas jag.
Det blir ibland för stort och för svårt och jag rusar tillbaka.

Men ibland så vågar jag stå kvar.
Och de gångerna så blir jag visserligen lite rädd,för hur svårt och stort det känns.
Men samtidigt allt modigare när jag känner att jag fick mig en liten bit till i mitt livspussel.

Bedrövadsambo

Jag kan riktigt se dig gå mellan varuhyllorna på Ica på jakt efter någon att ”omvända” ? Förlåt, men ibland måste man skratta åt eländet också! Vi är utpräglade vanemänniskor och vanor är svåra att bryta. Men du är på god väg tycker jag!

också i detta att jag då med min språksvada " tvingar" min omgivning att tycka som mig.
Nedhukade av argument som de varken orkar eller vågar motsätta sig så inbillar jag mig att jag omvänt min omgivning till att tycka som mig.
Istället för att lyssna in deras åsikt,lugnt lägga fram min och stanna där.

Jag blir fortfarande lika arg när jag tänker på helgens event med burleskartisten.
Både för att jag känner mig kränkt som kvinna och människa och den dubbelmoral med varför hon ställer sig där i avsikt att tillfredsställa egna behov av att synas.
Jag vill backa bandet,ställa mig upp och skrika
Nej,ser ni inte era dårar!
Ser ni inte vad hon gör?
Accepterar ni kvinnor i lokalen verkligen detta?
Och ni män som sitter här och småflinar.
Vad säger ni ja till?
Vad bejakar ni?

Men då hade förmodligen någon skyndsamt lett mig ut ur lokalen och lagt kalla omslag på min panna.

Så jag vet inte i vilket läge man ska ta strid och i vilka lägen man bara ska acceptera det som sker framför ögonen i den mening att jag ändå inte kan påverka det.

Har nu trillat ned.
Varför jag reagerade så starkt.
Jag känner mig som den lilla pojken i kejsarens nya kläder.
Som ser och vågar säga att kejsaren är naken.
Så kände och känner jag mig inför denna situation.

Men det viktigaste av allt är att jag fått tag på barndomens och det tappra lilla barnet som försökte förmå resten av familjen att se det jag såg.

Min mamma var psykiskt sjuk,styrde familjen med järnhand med sitt kontrollbehov och tvingade oss alla att lyda som marionetter.

Jag kämpade som ett djur för att få resten av familjen att se och reagera,Men ack nej.
Ensam fick jag föra min kamp som jag ständigt förlorade eftersom jag var ett barn.

Och ingen såg det jag såg,som var så uppenbart synligt.
Så tack burleskdansare som tvingade och väckte detta gamla sår till liv.
Nu ska jag se och bekräfta den lilla modiga flickans kamp.

För även om hon förlorade varje gång, så gav hon aldrig upp.
Bra kämpat! Som Gunde svan säger☺

Chris800

nu kom den där lille djävulen fram i huvet igen som vill sätta sig på närmsta bar efter en inarbetad behandling med antabus på tre veckor va fään är det inte meningen man ska få vara nykter för alltid varför kommer dem djävla tankarna på whiskey igen djävla sprit
jag måste ha en att snacka med så fort som möjligt kurator kanske var sjutton hittar jag en sådan som kan lyssna på all skit man bär på
funderar på att ta mig ett djävla rus men när ?sitter jag o tänker nu när det närmar sig jul o skit igen
en jul med alkohol antar jag att det blir utan jag vill jue för fään vara utan whiskey utan det där jävla blasket som kallas öl
blir en stressig jävla tid i december
pallar inte med skiten har börjat hata samhället mer o mer o folk som glor :) hatar jag ännu mera idag vill mörda hahahaha
vad fään vad är det som pågår i mitt huvud nu när jag är nykter
ska inte antabussen ta bort tankar på sprit o skit o musik
tjejen har gjort slut hon vill inte vara med mig mera för att jag tog ett satans jävla återfall för tre veckor sedan sedan dess har jag druckit antabus ist för alkohol :)
vill inte trilla dit igen till dem förbannade parkbänkarna o fyllorna
det är föressten skitskönt att vakna nykter
inga jävla bakfyllor o spya o skit längre
det är skönt men samtidigt har allt blivit så jävla tråkigt var hittar jag nya nykrta vänner tex ?
dem är föressten så jävla svensson aktiga o löjliga hahaha
hjälp mig för fään :)
hälsningar chrille

Chris800

robotsamhället detta i idag :)
jaa du har så jävla rätt gubbjävlar som flinar dem har man lust att mörda :)
skjuta ner dem bara
spränga bort dem jävla idioterna
hallelulja
puss på kinden stå på dig ulla bella

Du gav mig dagens största flin?
Ser att du startat en egen tråd.
Välkommen ska du vara.

Man mår inte nödvändigtvis alltid bättre nykter.(mitt problem är inte alkoholen)
Men man försöker och hittar dit titt som tätt.
Till det där nya annorlunda livet som man ju vet eller hoppas ska finnas där.

Bedrövadsambo

Förstår att din barndom präglat dig jättemycket, och att du därför reagerade som du gjorde. Du reagerade helt sunt tycker jag! Hade nog reagerat likadant. Blev själv mobbad i unga år, utfryst, upplevdes som annorlunda. Tål sen dess inte se andra behandlas dåligt, tar alltid deras parti. Jag älskar annorlunda!

Jag kommer i alanoprogrammet som mycket handlar om en egen resa.
Ju svårare blir det att hålla masken och vara oärlig.

Att liksom glida i det sociala spelet med alla masker för att passa in och bli accepterad är ju förstås ett måste också.
Man kan inte bara ösa på i sin egen fåra.

Men att någonstans lära sig att istället för att jamsa med kanske vara tyst.
Att istället för att tvinga in sig själv i konstellationer eller vänskaper som inte längre är bra för en, avstå kontakt.
Att släppa taget på denna vilja till anpassning in absurdum.

Köra sitt eget race,men inte på någon annans bekostnad.
Våga stå kvar i sig själv istället för att vika ned sig när man möter motstånd.
Utan att sänka sig till att gapa och skrika för att få sin vilja fram.

Öppna örat för andra synsätt och argument.

Jag inbillar mig att jag är i någon sorts nyorieteringsfas efter min rejäla kris jag haft i över ett år.
Jag har nästan grävt klart och börjar komma upp till ytan.
Redo för vad detta nya liv ska innebära när jag inte längre springer framför och bakom alla och ska laga och rädda.

Får se hur det går,många många fällor kvar än är jag rädd.

känner jag igen mig i det vad du skriver Ullabulla.
Och så klart kommer också mitt beteende "att vara till lags" från barndomen. Oftast blev jag straffad hårt när jag hade åsikter och var för kaxig, när jag ville säga vad jag tycker.
Du har en svår resa framför dig.
Du skriver: "Köra sitt eget race, men inte på någon annans bekostnad.". Tyvärr, är det inte så enkelt. Antagligen har du redan börjat upptäcka att när du säger vad du tycker, när du gör vad du tycker, upplever folk att detta gör du på deras bekostnad och försöker belasta dig med dåligt samvete. Men är det verkligen så eller tycker de så? Väljer de se situationen på detta sätt?
Varje person som ansvar för sitt eget liv.
Ditt exempel med kvinnan som dansade och kanske även strippade. Jag tycker att du har 100% rätt att säga ifrån och gå därifrån för att du tycker som du gör och så klart ska du göra så att det känns bra för dig. Sitt aldrig kvar om det känns som du beskrev!
Jag skulle stanna för att sex och sexualitet är viktiga för mig, jag älskar att beakta nakna kvinnokroppar, även mer än manliga kroppar trots det att jag är heterosexuell. Jag sexualiserar min kropp för att jag trivs med det, så klart inte "utan gränser", men jag älskar underkläder, tränar, tar bilder på mig själv och försöker bejaka min sexualitet. Jag hoppas dock att jag inte gör det på något störande sätt för personer som inte gillar denna typ av beteende. Fast... Juste. Måste jag vara till lags (som mamma har krävd av mig) och får inte provocera åtminstone lite, ibland? Jag vet inte. Jag kanske borde anpassa mig och inte ha så tighta tröjor på jobbet, kanske sluta med högklackad...
Det finns inga rätt och fel svar, tycker jag. Men det går inte att köra sin race utan att någon tror att man gör det på denna personens bekostnad, det har jag lärt mig. Och jag hoppas att då har du styrkan att stå på dig, och acceptera det, även om man mår dåligt av det. Det kämpar jag med, och det krävs enorm styrka för att klara det.
Jättestor kram på dig! Kämpa på :)

AlkoDHyperD

Ja, det är ibland en omöjlig ekvation att samtidigt båda anpassa sig och leva i enlighet med sina egna värden.
Kanske kan det hjälpa att tänka så här: utgå inifrån, vem är jag, vad känner jag? Därefter observera situationen, är detta i enlighet med mina värden? Om inte, är det viktigt, enligt mina värden, att försöka påverka eller kan jag släppa detta utan att göra våld på mina egna gränser?
I situationen med stripteasen tänker jag att ditt val att gå därifrån var solklart. Att inte delta i något som man anser gå helt emot sina värden.
Och att inte agera på de starka känslorna utan välja att titta inåt, vad de egentligen kom ifrån, hjälpte dig dessutom till självmedkänsla med den lilla Ullabullan. Situationen kunde därmed bli ett tillfälle för insikt och läkning.
Vad strippan hade för egna skäl till sitt val vet vi ju inte, inte heller människorna som tittade på. Men jag kan gott förstå din reaktion när det gäller tanken om att man bara hängde med strömmen utan att reflektera.
Det behöver inte heller vara fel att ställa sig på barrikaderna och skrika, om man tycker att det är värt besväret ?

Koppling till den stackars danserskan.
Jag försökte som sagt påverka rollerna i mitt barndomshem och misslyckades.

Lyfte upp en massa tokigheter till ytan utan att få respons eller erkännande.
Kontentan blev förstås att det jag såg kände och hörde inte var sant.

Inte konstigt att jag sen i relation med en alkoholist gärna trodde på hans lögner.
Jag visste ju att min sanning inte var att lita på.

Jag har läst i en del längre trådar på beroendesidan.
Sett de som gjort tvära klipp i sitt drickande och sen klarat att avstå.
De har förstås haft sina själsplågor och inre resa.

Sen också dom som vill hitta ett kontrollerat intåg.
För de går det ofta knaggligare,kanske just för att de har svårt att klippa med sin ovän som gör de illa.

Samma är det för mig.
Jag har klippt i de tyngsta banden som skadat mig mest.

Men hur ska jag fortsätta ha en frisk syn och inte gå igång på de jag inbillar mig behöver mig.
Det är ju inte dom som bör skärpa sig, det är ju jag.

Mina vindlingar.
Att bli nykter från medberoende är svårt.
Så länge det finns en olycklig själ i vår närhet som vi kan laga.
Som vi kan lägga vårt fokus på och sätta vårt hopp till.

Jag har samlat på olyckliga själar.
Haft dom som en vissen blombukett i mitt inre att plocka fram.
En och en som jag lagt tid och kraft till så dom får ny kraft.

Godhet och välvilja säger någon.
Nä,supande säger jag på andras olycka.

Nu när jag oftast lyckas avstå så blir mitt liv sakta enklare,mer ångestbefriat och klarare i konturerna.

Ullabulla har fortfarande jobb med sig själv att göra.
Men grovjobbet är klart och detaljerna får jag nog slipa på resten av mitt liv.

Så ja, i mitt fall så har mitt beroende av andra människors olycka eller hjälpbehov varit min livsnerv.

Och när jag till slut började strypa tillförseln av mat till den nerven så har jag svultit.

Min själ har krummat sig och protesterat och försökt förmå mig till att hitta nya olyckssjälar.

Men just nu,idag och allt oftare så är jag lagad och hel.

Jag tycker du gör det bra fina Ullabulla☺️❤️ Du fortsätter ju att jobba med dig själv eller hur? Då är man på rätt väg och rätt väg borde ju leda till... ja, rätt ställe? Att det tar tid har jag förstått, alla beroenden tar enormt mycket tid och även energi. Så mycket tankeverksamhet jag ägnar åt alkohol. Tänker ju på mitt förhållande till alkohol nästan oavbrutet fortfarande, tuggar mig igen varje del av relationen. Men jag tror att det är bra. Jag bearbetar mitt alkoholberoende. Har ju kommit fram till mycket jag har nytta av. Även om jag ser fram emot den dag då jag inte tänker på det alls längre. Tvivlar dock på att den någonsin kommer.
Vårt beroende är en del av oss, vi måste nog acceptera att vi alltid måste tänka i andra banor än ”vanliga” människor.
Det enda jag önskar mig att det håller en lagomt låg profil...
Om vi fortsätter jobba med oss själva Ullabulla, då tror jag vi klarar oss bra. Vi kan helt enkelt inte ge upp och förtäras, det är inte ett alternativ, eller hur?
Kram till dig denna ruggiga höstdag?❤️❤️?

Just att det tagit mig så lång tid att förstå att jag är lika mycket en beroendepersonlighet som ni på andra sidan.
att min drog är att få hjälpa för att få min kick.

Ni häller ju i er något som uppenbarligen leder till tillfällig lycka och sen olycka.
Så enkelt att avskärma och begränsa till just det.
Sen måste ni förstås ta en massa andra fajter som kommer sig ur av varför ni börjat dricka för mycket och effekterna och skadorna som uppstått i drickandet.

Men medberoendet är så komplext.
Börjar som en omsorg och slutar gärna som en besatthet.
I alla fall för mig.
Och först när man plockar bort ingredienserna så ser man sina fällor men vill ändå kliva dit igen.
För att det är enklast så.
För att jag får min belöning så.

Precis som för er..
Därför svårt att avgöra vad som är en sund omsorg och vad som är osunt och leder en in på vägar man inte vill gå.
Men som du säger,jag jobbar på det.

Och kram till dig också Amanda.
Du verkar ha huvudet i verkligheten och din övertygelse är stark.
Du kommer att grejja detta.

Tack kära du!!
Och förresten är det faktiskt din förtjänst att jag fick en klarare syn på hur jag ska förhålla mig till andras problem och liv. Jag har tidigare känt att jag många gånger passerat den där gränsen, gränsen mellan uppriktig omsorg och att tillfredsställa ett behov hos mig själv. Det har då resulterat i självförakt och jag ser mig själv som en hemsk människa. Men jag har förstått att så enkelt är det ju inte. Varken du eller jag är dåliga människor, tvärtom tror jag! Däremot har vi olika svårigheter vi måste ge akt på och arbeta med.
Insikt har vi båda och hälften är vunnet eller hur?
Jobba på, jag tror vi båda kan vinna våra strider☺️❤️?