Dax att vända blad.

260 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Det är sant

Jag har inte alla fakta.
Framför allt ska eller bör jag inte ingripa eller tvinga på dom min åsikt.

Det svåra är att det sker övergrepp rätt ofta runt oss och vi blundar lite Lagom för att slippa se eller ta ställning.

Om tjejen hade varit 15?
Om hon hade gråtit?

Jag var utomlands och såg vad jag trodde var en pappa fota sin treåriga flicka i bara badtrosor.

Hon poserade inte direkt,men hon exponerades för kameran på ett sätt som inte kändes ok.
Han tog massor med bilder och allt var gjort på kanske 5 minuter.
Jag tittade och hann börja reagera då det plötsligt var över.
Dagen efter är mannen borta och hon är med en kvinna och har bikinitop på sig.

Återigen en knepig situation.
Där var det ett barn men inget "olagligt skedde och flickan var inte naken.

Jag menar nog mest att det förekommer så mycket och vi kan och göra så lite.

Det gör mig ledsen.
Något sorts moraliskt ställningstagande som inte gör någon nytta och mest skaver och irriterar pga min oförmåga att påverka.

FinaLisa
Jag reagerar som du Ullabulla

Jag reagerar som du Ullabulla. Tycker det är vidrigt med denna sexhandel.
Vissa svenska män tar hit fler än en kvinna dessutom.
Så jävla tragiskt att man bara vill gråta.
Tänker på alla oskyldiga barn också som utsätts för de sjukaste övergrepp.
Hur kan människor medverka till detta?

Ullabulla
Återigen

Är jag i en situation jag inte kan bemästra.
Om jag gör det som är rätt för mig.( och det gör jag i nuläget)
Så får det konsekvenser i mitt känsloliv som jag får svårt att hantera.

Jag plockar upp alla verktygen ur verktygslådan och jonglerar med dom.

Likafullt står jag där arg och ledsen.
Jag försöker mentalt att isolera mig i min egen bubbla för att hitta rätt fokus,dvs jag själv.

Men det är så svårt när jag bara vill återgå till det som är tryggt och hemtamt trots att det skadar mig på djupet och i längden.

Varför ska det vara så svårt att vara människa😶

Adiizo-la
Denna prata pratar om

Denna prata pratar om hundvård eller sömn. Jag förstår inte För att jag är en läsare, eller att jag läste i två ämnen.

* Admin har tagit bort länkar på annat språk som uppfattats som spam *

Carina
Hej Adiizo-la

Välkommen till forumet!

Jag har tagit bort länkarna du bifogat då de uppfattas som spam. Ditt inlägg är inte relaterat till ämnet här på forumet. Men om du oroar dig för din alkoholkonsumtion eller är anhörig så hoppas vi att du vill skriva mera!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

aeromagnus
Ullaulla

Ja just nu vill jag vara en lemur. Snabb liten och kunna dra till mitt hål i sanden.

Ullabulla
Och nu

Kommer sinnesron.
För att jag orkar stå kvar i oron och i mig själv.
Vågar titta på det som smärtar och varför.
Saktar ned farten och bejakar det som är gott runt mig.

Så fantastiskt välkommet🙂

Ullabulla
Och kanske

Har jag nu tagit steget för att avbryta min smärta.
Den pågående nedåtgående karusell som varit runt mig i över ett år.
Som började så bra och kändes så rätt.
För att sen sakta bli alltmer uttunnat och även snedvridet pga min sjukdom medberoendet
Jag har anpassat mig,förstått accepterat och förlåtit.
Pga andras oförmågor och ryggsäckar.
Återigen lite hävt mig upp och känt mig lite bättre som åtminstone ser vad som felar.
Alternativt slagit på mig själv och tagit på mig skulden för att kunna korrigera mig själv så att allt fortsätter flyta på.

Klassiska medberoendebeteenden men jag har inte förmått avbryta.

Men nu efter alltför många timmars tandagnisslan så har jag börjat sätta punkt.
Om jag klarar det återstår att se.
Fortfarande lämnar jag dörrar öppna och vinklar att se om och när jag blir svag.

Men här och nu ser jag klart och hoppas att jag har styrkan att sätta mig själv i första rummet och vad jag behöver.

Ullabulla
Compulsive helper

Hittade detta på nätet.
Tråkig men sann beskrivning,åtminstone i mitt fall hur mina relationer ofta sett ut.

Molly's best friend Lucy* began taking heroin when they were both 18. "Since then, I've supported her through countless crises. She'll be in some awful situation and even though she's got herself there, she needs help getting out of it," says Molly, who is now 26 and a trainee solicitor.

"Usually I'll help her and things will be OK for a bit, but then she'll have another crisis and the process repeats itself. I feel so tired and frustrated with the whole situation, but that's just the way it goes."

For years, Molly tried to steer her friend onto a different path. When Lucy seemed apathetic about applying for university, Molly wrote her applications for her. "But then she got kicked out of college because she just didn't go. Until recently, I was transferring her money every few days because she told me she had no money for food… and this is just the tip of the iceberg."

When someone becomes addicted to drugs or alcohol, their friends and family often end up in a situation like this, picking up the pieces. But, according to Dr. Robert Lefever, founding director of the PROMIS recovery clinic in the UK, repeatedly helping an addict with their problems could be symptomatic of a different kind of problem, one he calls "compulsive helping."

"Wanting to help a friend or family member in crisis is natural, but the first thing I have to do when treating an addict is peel off the compulsive helper," he says.

According to Lefever, who is one of the only mental health professionals to speak widely on the phenomenon, compulsive helpers often end up trying to run the addict's life for them, taking on their responsibilities and consequently stopping the addict from learning from their mistakes. "It's a common dynamic, because addicts go looking for compulsive helpers and compulsive helpers go looking for addicts. The need to be needed meets the need to be fixed."

The alternative to compulsive helping, he continues, is tough-love. "If you have a partner who is a gambler and you pay off their debts, that's your compulsive helping. You've made their addiction worse. It'd be better for them to go bankrupt or to prison."

ADVERTISEMENT

The concept feels counterintuitive "because we're taught to praise people who put other people before themselves," says Lefever, who set up a support group in London for compulsive helpers called Helpers Anonymous. They meet weekly and run on the same model as Alcoholics Anonymous. The 12 steps include mantras like: "We admitted we were powerless over other people's lives and our own compulsive helping, and that our lives had become unmanageable."

The reason for creating a space for compulsive helpers to meet is simple, Lefever says. "By coming to Helpers Anonymous, compulsive helpers acknowledge that ultimately they can't do anything to stop someone else engaging in self-destructive or addictive behaviour. But they can alter how they respond to it, in a way that's more constructive for both parties."

For something vaguely related, check out this classic VICE doco:

He says the hardest part of unlearning compulsive helping is standing back and letting the addict suffer the full consequences of their actions. "It's not easy, but sometimes you have to leave people in the pain that they've created. You didn't cause the pain, you just didn't bail them out.

"Maybe another compulsive helper will step in to fill the gap, or—and this is what we hope for—maybe the person will step up and take responsibility for themselves. That's not to say you should deny someone care and compassion. But you have to draw the line between what is healthy and what is unhealthy."

Compulsive helping can happen at work, too. "A compulsive helper will be a compulsive helper across the board, tidying up people's messes, taking on work they weren't asked to do," says Lefever. "They often work in care focused professions—social work, nursing, or legal aid. You hear stories all the time about the nurse that does 20 hours of unpaid overtime, but they don't need a medal, they need help."

"I've managed addiction services for 10 years, and I often see practitioners who get too involved with helping their clients," says Stephanie Chivers, a habit and addiction specialist. "When a client calls them in a crisis and says 'I need to see you today,' they will look at their already-packed diary and make time. They make their clients the centre of their world at the expense of other aspects of their life."

By doing this, Stephanie explains, practitioners are compromising their own happiness and their ability to make sound professional decisions. "I probably see it more among women than men, but in my experience there tends to be more women working in supportive services anyway."

Although compulsive helpers and addicts are commonly drawn to each other, compulsive helpers can also end up helping people that don't have addiction problems. "I had a friend in an emotionally abusive relationship," says Trish*, 28, a journalist. "Time and time again I would cancel my own plans to comfort her when they'd had an argument, or he'd done something that should have been unforgivable."

ADVERTISEMENT

Trish remembers investing emotional energy into the friendship, only to have her friend inevitably get back together with her boyfriend. "The next day they'd be back together, and I'd be left feeling totally drained. I'd hear from her again a few days later when there was another crisis and she needed to hear my pep talks." Eventually, Trish moved to a different city. "We lost touch and they broke up about a year later."

As for Molly, she is currently trying to cut ties with Lucy. "We decided to go to a festival together but she didn't have any money, so I saved up and paid for both of us, meaning that I didn't have much free cash," Molly says. "Once we were there, she ditched me for a guy she'd just met who bought her alcohol... because I said I wouldn't."

Ullabulla
Fin delning igår

På AA möte,öppet kvinnomöte där även jag får delta.
Hon pratade om egot dvs beroendehjärnan som trixade med henne.
Och för mig som medberoende så är det en så märklig mix av ego tänkande kontra jag är inget värd tänkande.
Ytterligheter där jag inte får balans.
Men hennes ord fick liksom perspektiv på det hela.

När man ägnar sig åt sig själv,fokuserar på sig själv och på riktigt grottar ned sig i sin livssituation finns risken att man(jag) tippar över.

Mitt liv blir nästan omöjligt att leva trots att jag egentligen lever ett riktigt bra liv.
Jag hackar ned på allt som går att hacka på.
Min arbetssitation,mina vänskaper min relation osv
Det kan vara allt möjligt det handlar om.

Småsaker som vad jag tycker om att äta,eller hur jag vill bli tilltalad.
Till de större där jag inte känner mig fullt ut respekterad som människa.

Visserligen nödvändigt i tillfriskningsprocessen.
Att på djupet och på riktigt ta reda på vad JAG vill.

Samtidigt blir det då ibland alltför stor djupdykning i egot som jag inte mår bra av.

Och så då motsatsen.
Där jag går på knäna till Kina och tillbaka för att hjälpa en i nöd.
Utan tanke på egen vinning och egen belöning.

Helt utan sammankoppling av egot och medberoendedelen som ändå på något sätt sitter ihop.

Det är ju just när egot eller jaget? fått nog som det vaknar till och säger herrejävlar.
Nu är det dax för förändringar.
Upp till kamp emot orättvisor.
Det är bara du som kan och ska förändra ditt liv osv.

Så utan egots dragkraft så stod man sig slätt.

Så att ge detta ego/eller kanske jaget mer lagom med näring och kraft så man stannar i det berömda mellanläget.

Kan behålla vidvinkelperspektivet där både jag och en annan persons vilja och önskningar är lika viktiga.

Nya insikter och svårt att ta till sig att även ullabulla kan bete sig som en narcissist ibland.

Ullabulla
Kopplar vidare om egot

Har funderat en del på varför jag plötsligt blivit så ivrig på att säga sanningen,hela sanningen och inget annat än sanningen.
Jag är ju mycket väl medveten om att det finns en gråskala.
Att inget är så enkelt som det ser ut.
Att det alltid finns baksidor och anledningar.

Jag har varit den första att leta efter de anledningarna när det tokar till sig i livet för mig eller för någon annan.

Förstått,förlåtit och gått vidare.
Jag har därför sista tiden funderat på varför denna sanning,eller uttryck för min sanning blivit så viktig.
Det är ju bara min sanning,ingen annans.

Nu har jag äntligen tror jag förstått vad det handlar om.

Jag har de sista åren jobbat med mig själv.
Grävt djupt,ibland alltför djupt.

Hittat någon sorts person därinne som var beredd att kliva fram och ta för sig och bli viktig.
Hon har fått kika fram och ta plats allteftersom.

Men när då saker händer som stökar till det för den lilla då vaknar egot,överlevnadinstinkten till och rusar fram för att skydda den lilla.

För det klarar hon inte själv än.
Än så länge måste stora starka ullabulla som är alltför tydlig,frispråkig osv skydda den där andra som inte orkar eller vågar i andra sammanhang.

Få se om jag får tillit nog att även låta den lilla ullabulla som faktiskt är på riktigt kunna göra sin stämma hörd utan att jag dundrar på för hårt.

För jag känner inte igen mig i den personen.
Medberoende ullabulla som så gärna ställer upp,avleder mildrar saker som händer för att få alla andra att förstå.
Att det minsann inte är så lätt att vara människa.

Ullabulla
Klistrar in

svar eller rättare sagt reflexioner jag fick av sigges inlägg:

Dina tankar om självkänsla
Väckte en del tankar i mig också.
Jag har ju (förstås) också dålig självkänsla
Trots att jag till det yttre ser ut att må bra/leva ett bra liv osv så har jag den där, där inne som säger något annat.
Jantelagen är förhärskande.

Men sen så häver jag mig upp och förbi den och öser på,ibland alldeles för mycket.
Ödmjukheten och respekten för andra kan få vika undan för att jag ska få gotta mig i den falska självbild jag lyckas måla upp.

Sen så kommer då insikten i att sån här är ju inte jag?
Jag vill ju kunna vara närvarande i mitt jag med ibland bristande självkänsla,ibland lite högmod och ändå få duga.
Slippa sträva så hemskt för att tycka att jag duger.

Jättesvår balans och även jag som medberoende är ju i grunden en beroendepersonlighet.
Behöver andras misslyckande för att jag själv ska få gå igång och hjälpa och stötta de som jag har bestämt behöver det?

Istället för att där och då titta inåt.
Ullabulla,vem ska du nu laga och i vilket syfte och varför?

Hur mår du just nu och varför vill du tvångsmässigt hjälpa den här personen som inte ens bett om det.
Det är den frågan jag vill undvika,utan ger mig själv kicken i att få vara behjälplig och lite idealiserad.
För jag själv i egen hög person duger ju inte.

Förlåt att jag kapade din tråd,men just nu och idag hjälpte du mig till den här nygamla insikten som behövde vädras en gång till tydligen.
Du behövs här inne sigge,nykter eller inte :-)

Just idag är jag stark men kanske inte i morgon..

Ullabulla
Liten summering

I mitt liv som medberoende nykter (nåja..)
Jag har nu under några års tid fört min egen kamp mot medberoendet och hur det dragit ned/hissat upp mig på olika nivåer.
Allt för att slippa vara i ro och balans.

I lugnet,eller varandet så har oron och stressen legat och lurat och dragit i mig.
Sett till att skapa nya möjligheter/visioner problem eller drama att klura kring.

Sett mönstret utifrån,men inte alltid kunnat kliva av när jag väl stigit på.

Men allt oftare och mer genomgående har jag kunnat stoppa,stanna och kliva av innan det snurrat för fort.

Mer och mer har jag en balans och ett lugn.
Också ett utanförskap i det beteende jag tidigare hade som min livsnerv.
Att finnas till,bejaka och se alla som behövde just MIN hjälp.
Förstått att de oftast klarat/klarar av det nog så bra utan att jag är där och petar.

Och i det så har jag hamnat i ett limbo med mig själv som inte var ett dugg kul.
Men i det limbot så har mitt jag vaknat och ömsom rytit,gråtit klagat.

Men till sist lagt sig till vila där jag nu tycker mig ha fått en balans som håller de allra flesta dagar.

Kanske att jag nu efter över 50 års leverne kan tro mig om att jag faktiskt får leva ett liv där jag själv är viktigast och att det inte är egoism utan ett sunt tänkande.
Jag hoppas den känslan är här för att stanna.

Så ni som kämpar för att se er själva som den viktigaste personen i ert liv,det går till slut.
Men det krävs träning och reflexion många många gånger innan det sätter sig som en ny tanke och handling.

Ullabulla
Läser och begrundar

Alla inlägg på både på beroende och anhörigsidan.
Tänker reflekterar och vänder och vrider.

Jag är väl (någonstans) på bättre vägar.
Vaknar i min säng och känner på riktigt att jag är på rätt plats i livet.
Med mig själv,i mig själv och många bra relationer runt mig.

Jag har på så många plan inte orkat vara med mig själv under några år sen separationen från mitt drickande ex.
Han är nu nykter sen 1,5 år och en mycket god vän (men inte längre kärlekspartner)

Att se att han idag bitvis är starkare än mig.
Jag som alltid var den som vaggade och höll om när livet blev tungt.

Jag har varit likt figurerna i Avatar som måste ha en navelsträng kopplad till människor runt mig.
För att försäkra mig om min egen överlevnad i bekräftelse i form av andra,gärna svagare.
Men nu kliver jag allt oftare ur den typen av konstellation eller bindning,för att jag helt enkelt inte mår bra av det.
Jag börjar mer och mer ta ansvar för min del i konflikter,där jag tidigare gärna pekat med hela handen på någon annan.
Bortrationaliserat och förklarat varför jag agerat på ett visst sätt,dvs inte tagit ansvar.

Kanske att vägen ibland guppar alldeles för mycket för att man ska orka.
Kanske det är därför vi i detta forum i grunden många gånger är lik varann.
Även om vi lindrar det på olika sätt och med olika fokus.

Att stå stadigt i sig själv och ha resurser och energi för goda relationer till människor runt en är inte det lättaste att bemästra.
Att vara i en balans till sina medmänniskor istället för i en över eller underpostition.

Så mitt mål för 2019 är att fortsätta hålla fokus på det som är friskt i mitt liv.
Inte ställa för höga krav på mig själv utan tillåta mig surfa på vågen ibland.

Att våga tro att även Ullabulla har rätten att få må bra och njuta av livet.
Det har varit för lite av den varan under så stora delar av mitt liv.
Men nu,så är det dax.
Lycka till alla ni som kämpar på för att livet ska vända mot gynnsammare vindar.

Anxiete
Genomtänkt som vanligt

Jag brukar aldrig ha någon direkt nyårs-känsla, det brukar liksom bara rulla på.
Igår kände jag att det var riktigt skönt att det var 010119, en helt orörd bok liksom , dags att fylla den med goda dagar och tankar, vara snäll mot sej själv och andra, ta hand om sej själv och andra( märk väl att jag sätter mej själv först 😉)
Det ska bli skönt att stänga 2018 boken, ett märkligt år som jag inte vill ha tillbaka
Nu ser vi framåt med tillförsikt, Gott Nytt År Ullabulla 🌸

Ullabulla
Så sant Anxiete

Jag skrev några rader i din tråd och raderade sen.
Jag ska avhålla mig från att klistra på mig själv och mina insikter in i en annan människas liv.
Ibland har de ju inte alls någon koppling till mig men jag tar mig ändå rätten att kliva in och tycka.
Bara för att jag vill låta andra slippa en del av det lidande jag själv varit med om.
Men det låter ju sig inte göras.

Andemneningen i det jag ville säga till dig var:
Låt det ta den tid det tar,kanske du stannar kanske du går.
Kanske du kan fortsätta hitta balans och stärka dig själv i livet med din man.
Kanske inte,men den resan är din att vandra.

Jag blev utkastad till en ny verklighet för att mitt ex började nå botten och skar bort en del av det ansvar han inte längre orkade ha då han ville vila (och dricka) ifred.
Hans resa utför gick väldigt snabbt och han kom efter ett år till insikt om vad han hade gjort.
Men om inte han hade dragit i nödbromsen så hade jag inte fått ta del av de insikter jag gjort under dessa år.
Ibland alldeles för tuffa och tunga insikter om mig själv och mitt eget handlande.
Men nog så viktiga.

Så lycka till på din resa och gott nytt år till dig också Anxiete.

Ullabulla
Jag tänker också på

Just de här kasten som både medberoende och beroende har i sitt beteende.
Jag måste måste avstå att dricka,jag tar ihjäl mig,min fru lämnar mig osv.
Och så vi anhöriga,ibland medberoende:
Jag måste lämna denna människa,jag tar ihjäl mig,jag orkar inte.

Just då när nöden är som störst,när vi utan rosa glasögon ser vår egen verklighet så är hjälpen som närmast.
När vi inte längre orkar gömma sanningen för oss själva.

Men den sanningen eller verkligheten är ibland så långt ifrån den låtsasverklighet vi orkar hålla upp i vanliga fall.
Stegen är för stora eller långa eller svåra.

Att istället se som det är och bara ta en liten liten bit att förena dessa två världar.

Förstå att så här illa är det,men just nu förmår jag inte mer än att inse det.

Att sen ta små myrsteg mot ett tillfrisknande,oavsett vilken sida av alkoholen vi lever i.

Det är kruxet,det svåra.
Att det som för många runtomkring är tydligt,dvs flera runtomkring ser ofta detta.
Men vi lever där i vår glaskupa och skyddar både oss själva och den vi lever med.
I någon sorts syfte som för mig är oklart.

Jag var på ett AA_konvent och där fick jag en fantastisk delning av en tillnyktrad beroende.

Han beskrev hur han varje morgon noga diskade sin disk,åt sin frukost.
Klädde sig i skjorta och tog på sig sin lilla rygga.
Knetade mot systemet och köpte sin flaska vin som han smusslade ned i ryggan.På väg ut från systemet så kryssade han förbi A-lagarna på parkbänken,för dit hörde han ju minsann inte.

Satte sig på sin alldeles egna bänk,lite i skymundan,men egentligen i fullt dagsljus för ett helt bostadsområde.

Satt där och smusslade snyggt med sin vinflaska i ryggan och kände sig nöjd.

Så en dag kom en av A.lagarna förbi och sa:
Du-har du sett Pelle?
Vilken Pelle?

Jo men han som brukar sitta med oss därborta.
Du sitter ju alltid här med din vinare,så jag tänkte att du kanske hade sett honom.

Där och då,hade fönstret som denna man satt upp krossats.
Det bara klirrade runt honom och han såg alla husen och alla de som naturligtvis sett honom sitta där och smussla med innehållet i sin ryggsäck.

Lite så har jag upplevt det ibland när jag varit inne i min alldeles egna kupa av förnekanden och bortförklaringar.
Förståelse och omtanke om den som har det svårt,dvs är beroende.

Och sen splätt har sanningen knackat hårt på dörren och jag har varit tvungen att öppna.
Åtminstone för ett tag,en minut eller två.
Sen skyndsamt stängt den igen för att kanske en vecka senare orka vara i den riktiga världen 10 minuter.

Som någon sorts psykos,som förstås inte är en psykos.
Men ett så ihärdigt förnekande av sanningen så att det nästan kan liknas vid det.

Det här gäller för mig inte bara drickande/ej drickande/medberoende.
Det gäller även när relationer runt mig inte funkar fullt ut.
Jag har tagit människors ickevilja/oförmåga som enbart deras.

Aldrig sett att jag med min rättrådighet,eller besserwisserattityd ibland skrämt bort de jag vill ha nära.
Bara pekat finger (förstås inte fullt ut) men invändigt i alla fall låtit skulden fallit på allt annat utom mig.
Inte kunnat möta min vän,partner eller barn med den öppenhet det kräver att på riktigt möta en annan människa.
Tillitsbrist,rädsla för närhet.
Vuxenbarnproblematik osv.

Men i alla fall.
Så skönt att idag snabbt kunna se att,äsch då. Nu sa jag sådär igen.
Nu gick jag lite för långt.
Ibland kan jag reparera skadan med omedelbar verkan,ibland inte.
Ibland kan jag sätta nödvändiga gränser runt mig själv,ibland inte.

Men jag ser för det mesta mönstret,både mitt eget och andras och har bättre kontroll eller förståelse för när det tokar till sig.

Återigen,tack för detta forum som finns att skriva ned egna insikter eller tillkortakommanden.
Brist på svar,eller tom faktiska svar som gäller för mig just den dagen vid det tillfället.
Sen kan man gå tillbaka och tänka att joja,det stämde bra.
Eller tvärtom,nej jag skrapade bara på ytan här ligger mer begravet.

Ullabulla
ironwills inlägg

Om bakissex fick mina tankar om dåtiden att vakna.
Lägger här in ett inlägg som jag skrev till honom och den som ville läsa,men kände att det var svårt att inte se det som ett sorts mästrande vilket inte alls var min avsikt. Så jag lägger det här istället.
Detta gäller mig och bara mig.
Men eftersom vi beroende och medberoende funkar rätt lika så kanske fler kan ha någon nytta av mina reflexioner.

Kan som motsvar till bakissex säga..
Jag hade också en partner i 20 år som var en väldigt fin man men han hade alkoholproblem.
Ville vara nära,öppnade upp och vi var nästan hudlösa mot varann. Kröp in i varann själsligt och kroppsligt när han var full/bakis/ ångestfull.
Det var väldigt väldigt fint bitvis och speciellt i början.
Att få komma riktigt nära någon annan.

Men efter ett tag så vaknade någon sorts vettig sans i mig som sa att vad håller jag på med.
Jag önskade nästan att min partner skulle gå in i dimman så att vi får vara nära varann och jag får vara den där han söker och behöver.

I nyktert tillstånd så blev det svårare.
liksom hängslen och livrem på och ett avstånd som inte bjöd in till närheten.
Det blev liksom flera hållplatser till att passera.
Men senare in i relationen när hans fyllor började göra mig illa,löften sveks om nykterhet osv så blev hans vilja till närhet och sex bara
krävande och för mycket bitterhet och ilska låg där från min sida.

Så för mig var det tidigare bakissexet helt klart en början till slutet.
Jag började se på honom med ett avstånd istället för en önskan om närhet.

Vi hade alltså svårt att kliva över till den intimitet som alkoholen skapade på (o)naturlig väg.
Så jag tror inte du är ensam om att kunna få till det på ett bra sätt under inflytande av alkohol.
Kanske manligheten eller vad jag ska säga backar lite i fyllan och känsligheten,sårbarheten osv får komma fram mer och det tar man nog som kvinna gärna emot.

Mina helt egna reflexioner på vad ditt inlägg väckte i mig,tack.
Inget som har med dig och dina vistelser i sänghalmen att göra,bara mina :-)

IronWill
Ha ha

Det var väl inget mästrande. :) Bara intressant att läsa om din uppfattning och erfarenheter av ämnet. Bra reflektioner och jag ser problemet och hur det helt klart kan förstöra relationen. Jag har inget problem med närheten även nykter på något sätt som ställer till det i min relation. Men givetvis helt egoistiskt av mig så kan jag sakna ”överkänsligheten” som det medförde. Fantastisk historia om ”den försvunne Pelle” ovan. Man är så bra pä att se hur andra beter sig och missa hur man själv gör på liknande sätt.
Ta hand om dig!

Ullabulla
Verkar aldrig bli klar..

Andras inlägg väcker minnen som behöver dras en vända till.
En anhörig har beskrivit sin svåra situation och hur hon blir handlingsförlamad och maktlös.
Hon får då en klok fråga av annan varför hon inte ber sin man lämna platsen för att så att säga freda sin familjs mående.

Jag svarade såhär,men väljer att lägga det i min egen tråd,då den jag skrev i inte tillhör mig.

Jag svarar i hur jag skulle ha resonerat när jag var i den sits xx är i nu.
Om den drickande väljer att gå för att supa till på annan plats så tappar vi anhöriga kontrollen (vilken kontroll..)
Jag inbillade mig att min närvaro skulle dra ned intaget,lindra ångesten och häva drickandet snabbare.
Vilket det förstås gjorde.
Jag var som en levande krockkudde.

Men det var värre att tänka sig att han skulle lämna platsen och där skulle jag sitta kvar,ännu mer utom mig av maktlöshet.
Så länge de krälar runt och dricker så har vi lite koll på eländet.
Så illa blev det för mig.
Jag hade kontroll på det supande som inte var mitt inbillade jag mig.
Mycket sorgligt,men så var min verklighet.

Jag gjorde så att jag började att ställa mig utanför hela situationen och försöka blicka inåt och i varje situation försöka göra lite annorlunda.
Men det skapade ett utanförskap och en distans som jag sedan inte klarade att överbrygga i den nyktra relationen.
Men det var också tack vare det distanserandet som gjorde att jag klarade att ställa ultimatum.

Så det är så svårt att inte låta sig påverkas,nedslås och lamslås.
Att vara stark i en situation som inte är rimlig och försöka hålla sig mentalt stabil är nästan ogörligt.

Jag hoppas och tror att vi alla som skriver här kommer en liten bit på väg varje dag.
Det har jag gjort även om jag bara ibland känner att jag har totalkoll på livet.

Må jag aldrig komma dit att jag faktiskt har totalkoll,då är jag nog sjuk igen :-)

MondayMorning
Förstår ditt resonemang

och jag förstår att mitt råd inte fungerar i en pågående dålig period.
Men när personen är nykter - inne i en bra period - resolut markerar
DRICK om du vill - men inte här.

Jag tänker att man sätter en gräns, kanske ett tyst ultimatum, och kanske på något vis accepterar perioderna istället för att slåss emot, när man accepterar så släpper mycket av bördan. Perioderna finns - men inte i min närhet. Också att man fråntar sig själv skulden genom att inte vara den som lämnar. Alkoholisten får lämna.

Att ha någon som krälar runt i fylla, är naturligtvis inte sunt om det finns barn i hemmet.
Barnet väljer inte själv. Vi är vuxna - vi kan välja att vara kvar i krälandet, eller att gå.

Jag är dock inte duktig på medberoende mer än jag tycker det är tragiskt för de som drabbas.

Ullabulla
Jo visst är det osunt

Att stanna kvar när den som dricker är som mest inne i det.
Men det är just det som är att vara medberoende.
Vi tappar också omdömet,tar dåliga beslut och har ingen kontroll över oss själva eller den beroende.
Det är just det som är "sjukdomen",att veta vad man ska göra.
Men man förmår inte.
Precis som för er,bara en annan sida av det.

En del säger att det blir ett osunt beteende i en osund miljö. Men jag vill påstå att vi också som medberoende drabbas av vår egen sjukdom.
Just för att vi inte förmår sätta nödvändiga gränser.
Sjunker inför oss själva och flyttar våra gränser bortom rimlighet.

Att hitta igen den röda tråden och förmå sig själv att hålla fast vid den gör vi när vi "nyktrar till"
Eller den i vår närhet nyktrar till.

Men nästa gång så står vi där igen och undrar,hur kunde det bli såhär igen?
Mycket svårt och därför behöver vi ofta hjälp med strategier.
Sätta fokus på oss själv.
Sätta gränser runt oss själv.
Hitta strategier och självförtroende osv.

Ullabulla
Michael Larsen

Har en blogg och dagens inlägg om egots eller den narcissistiska sidan av en väckte en massa tankar i mig.
Vill inte klistra in den då det troligen inte är tillåtet.

Skämsrosor..det där är jag. störst bäst vackrast i en ständig tävling med mig själv som jag förstås aldrig vinner. Allt i syfte att bli eller vara någon som duger och räknas. Egots eller narcissismens drivkraft kanske? Eller det dåliga självförtroendet,eller eller. Mycket tänkvärda ord och att bara luta sig tillbaka är väldigt svårt när hela ens inre vill ut och synas för att få den där nödvändiga bekräftelsen. När vi troligen innerst inne behöver en samhörighet,delaktighet.Och att ta strid,ge sin åsikt (fast den kanske inte är efterfrågad) Allt för att få ta plats och synas.

Det behöver vi ju alla och jag som så många andra sitter och hänger i forum facebook eller något annat för att få en liten skärva av meningsfullhet,delaktighet i något som inte ens är vårt.
Utan bara en yta av något skapat av någon annan som kanske inte ens är sann.

Vilken typ av värld skapar det?
Var är grunden i vår verklighet om vi inte tillhör?
Och vad tillhör vi idag när allt är så föränderligt.
Familjer splittras,skapar nya konstellationer där nya människor ingår och andra utgår.
Man är tvungen att anpassa sig till detta rörliga mönster av relationer där man inte har kontroll eller makt över vilka nya mönster som bildas,eller gamla som håller på att vittra sönder.

Det skapar en otrygghet och kanske också en ovilja att knyta an,att stanna kvar.
Att kämpa på.

Kanske därför vi medberoende har så svårt att släppa taget.
För att vi faktiskt på riktigt har förmågan att knyta an,även och kanske mest? till de destruktiva mönstren.
Just för att de skapar en konstant cirkel som vi behärskar,om än den är destruktiv.

Kanske lite virriga tankar,men jag återvänder för jag tror att det är något viktigt för mig som jag håller på att få fatt i.
I denna strävan att omforma mig till ett nytt bättre jag.
Hur strunta i denna jakt?
Hur välja det friska i alla lägen och det sanna?

Ullabulla
Nu var det länge sen

Jag var här och diskuterade med mig själv. Jag läser mitt sista inlägg och håller nog fast vid det.
Vem är vi utan anknytning till någon annan?
Vem är de personer man ser som det lyser ensamhet och utanförskap om.
Som säkert har en gammal mamma,eller kanske en plats på en arbetsplats där de faktiskt behövs.

Men i övrigt,inte är medräknade eller ingår i någons viktiga närhetscirkel.
Vad gör ensamheten och självständigheten som driver ut oss alltmer på isolerade öar där vi ska klara oss själva.
Den kontroll som vi medberoende och även andra såklart ägnar oss åt.
En kontroll på oss själva och vår omgivning i att inte bli alltför sårbara.

Titta på spädbarnet och dess totala brist på kontroll och nödvändigheten att knyta an till en vårdnadshavare för att överleva.
Från det så går vi sakta till att bli alltmer självständiga och klara oss själv utan inblandning från andra.

Det skapar en självtillit och ett självförtroende som gör det möjligt att skapa ett liv för oss själva utanför den innersta kretsen som familjen är.
Men i detta hopp ut i det okända och kanske framför allt om grundfamiljen inte är helt trygg vilket kanske rätt ofta är fallet.
Vad händer med oss?
Vilka delar av oss själva har vi på riktigt möjlighet att ge till andra och kanske också få tillbaka.
Vi sparar kanske alltför mycket av jaget innanför våra murar för att få en relation att fungera på djupet.
För det gör alltför ont att ta tillbaka det vi faktiskt gav in i relationen.

Är det därför vi så gärna har djur?
Som ger oss det totala till oss utan baktankar.
Som bara finns där utan krav på motprestation.

De säger att den rena kärleken inte kräver någonting.
Den bara är där med sin totala acceptans och den frihet där alla människor får fortsätta röra sig i sina cirklar men ändå i en enhet av två.

Och det är väl kanske en utopi då vi alla har en eller annan mekanism som stökar till det.
Brist på tillit,dåligt självförtroende osv.

Att då kunna vara generös i alla lägen och unna sin partner allmöjlig frihet för att båda ska kunna samverka och må bra och bli rikare i relationen till varandra.
Hur gör man det?

Det var mina måndagstankar för denna gång.

i övrigt så går livet sin gilla gång och marken är stabil under mina fötter :-)

Ullabulla
Åsså tänker jag

På oss härinne.
Som kämpar med sig själv eller en anhörig eller både och.
Den starka kraft beroende och medberoende har om oss människor.
Jag läste i en tråd.
Jag klarar inte total nykterhet just nu.
Underförstått,fast jag vet att jag borde.
Likadant är det för oss anhöriga/medberoende.

Vi klarar inte.
Jag tänker också på ordet vill.
Vilja.
Om jag inte vill tillräckligt så förmår jag inte förändra.
Det där som borde bli.
Och vad gör vi då?
Drar på oss skämsluvan eller står öppet för vårt val.
Jag gör såhär just nu.
I alla fall.
För sen ska jag minsann.

Och jag tänker,alla har vi vårt sen som kommer i små eller stora portioner.
När vi sitter där i ruinerna av det som var tänkt att bli annorlunda.
Det är svårt att vara människa.

Ullabulla
Det har blivit lättare

Att stå fast vid det som är rätt och riktigt.
Det som passar mig.
Just för att jag har ett vuxetbarnproblematik också så blir det lätt så att jag känner mig som en egoistisk treåring som står och stampar och ska ha min vilja fram.
Och så beter jag mig nog ibland..

Sen har jag då backat från det,bett om ursäkt och naturligtvis också backat från det som drev fram känslan. Ett starkt behov av att få uttrycka en känsla eller en vilja.

Som jag då sen raderar för att jag tog i för mycket.

Alltså just för att jag i stridens hetta inte alltid förmår vara så nyanserad så att budskapet går fram.

Jag behöver eller vill detta och det är viktigt för mig och jag vill att du lyssnar.

Sen om partnern eller vännen gör det är ju en annan historia.
Men om jag kan och vågar vara tydlig och inte tappar huvudet så kan jag stå fast vid min känsla utan att känna skam för att jag behöver något.

Men det är svårt,mycket svårt ibland speciellt om man får motstånd.

Ullabulla
Tänker också

På mina rum,eller cirklar eller hur jag ska beskriva det.
Jag försökte för min sambo beskriva de rum jag tillåtit mig att vistas i.
Eller fängelseceller kanske är ett bättre ord.
Mitt jag alltså.
Inte mitt alterego ullabulla som lever livet ungefär som vanligt och med vanliga ingredienser med man hus bil barn och volvo.
Utan mitt eget jag som jag liksom inte tillåtit att komma ut och leva och njuta och glädjas åt det som faktiskt är livet.

Jag har suttit där på min pinnstol och blickat ut på solen istället för att slänga mig på gräsmattan.
Suttit påklädd istället för badat i havet.
Hållit armarna nära kroppen istället för flaxat.

De som känner mig skulle inte alls hålla med.
Men du som alltid tagit för dig?

Du som alltid vågat en massa.

Och jo.det är sant,men det är mest yrkesmässigt.
Jag har tvingats gå genom mycket för min handikappade flicka,för mitt företag för mitt ex som var alkoholiserad.
men det var ju mina roller som gjorde allt detta.

Jag reagerade på reflexer och impulser.
Jag var ett redskap i en av de roller jag just då spelade.

Det gjorde också att jag klev in i dessa rum.
Och var där,tills jag bytte nyckel och gick in i nästa rum där jag tillät mig vara.

Det finns ingen annan än jag som låst in mig.
Jag har gladeligen låtit mig kuvas av omständigheter,livet olyckor osv.
För då har kostymen passat mig bättre.

Nu när saker börjat lätta för att jag faktiskt tagit nödvändiga beslut och skurit mitt liv så blir det ännu tydligare.
Jag förvisar mig fortfarande till mina rum.
Jag kan liksom inte vandra fritt mellan och i glädje.
Utan ett försiktigt tassande.

Brister golvet under mig nu,eller ramlar himlen ned om jag vågar göra såhär.

Jobbig och tråkig insikt.
Meeeeen.. utan insikter ingen förändring :-)

Ullabulla
Min domarkappa

Är oförklarligt stor just nu.
Den har varit det ett tag och den fortsätter växa,fast jag gör allt för att repa upp den i kanten.
Jag som tidigare varit ett monument av förståelse medkänsla,mm.
Nu så har jag börjat ta mig rätten att döma.

Hårt,skoningslöst och utan urskillning.
Jag kan komma på mig själv med att gå bakom människor på en affär och tänka,jaha.
Har ni kommit från landet och ska hitta er nåt billigt krafs att pryda era simpla liv med. (bor själv på landet..)

Hur kan du vara så in i helvete dum att du inte fattar vilka konsekvenser ditt handlande får osv osv.
Jag säger det inte högt.
Men det räcker med att monologen startar i mitt huvud som liksom sätter igång en motmonolog som ska mota bort min domare.
Som ska säga åt henne att hålla käften.

Jag vet mycket väl hur svårt livet är att leva och hur många fallgropar och frestelser det finns.

Ändå kan jag inte stoppa upp den där peruktanten.
Någon som känner igen sig?

Mitt liv i övrigt rullar på utan alltför stora förändringar.
Så jag vet inte var hon kommer ifrån egentligen.
Hon jag inte alls vill kännas vid,men som har satt sin breda bak bredvid mig och öppnar truten alldeles för ofta.

Mirabelle G-S
😁 Det var en väldigt rolig

😁 Det var en väldigt rolig beskrivning iaf, även om det måste vara jobbigt att leva med surtanten gläfsande i bakgrunden hela tiden... Du får mig att fundera över när jag själv tenderar att bli fördömande... Det är nog när jag är överväldigad och utmattad som jag surnar till och tänker att alla som inte tänker som jag gör tänker fel.

Ullabulla
Jo ibland

Tänker jag så.
Att det är en oförmåga pga trötthet eller utmattning.
Eller en önskan om likformighet så jag slipper anpassa mig.
Men jag tror inte att det är så enkelt.
Kanske jag helt enkelt har en kärna av fördömande som jag maskerar väl🙄

Sidor