Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Insikter måste komma inifrån.
Ja solen är varm och snön är kall.
Uppenbara sanningar som alla kan ta till sig.

Men de andra,som handlar om insikter och själsvåndor.
Att andra har sagt och upplevt och gått igenom och berättar

Och man känner igen sig.
Men att känna igen sig och att faktiskt på riktigt ta in på djupet att detta gäller mig.
Det tar längre tid och när femöringen väl trillar dit så är det så fantastiskt.

Man tror ibland att man hittar sin sanning rätt snabbt.
Liksom för att sätta på ett plåster på ett blödande sår.
Men eftersom såret blöder så funkar det ju inte något vidare.
Först måste det få blöda klart,man måste dit och pilla på skorpan och så småningom så läker det ut och kanske tom ett litet ärr har bildats.

Där och då kan jag ibland uppleva en sån ro.
Jaha,såhär var det på riktigt.
Här har jag tramsat runt och trasslat in mig i förklaringar och ord.
Men sanningen är oftast bara en känsla,den har inte ens ord.

Och när känslan infinner sig och tom vågar bygga bo.
Då kan man dra ett streck åtminstone tillfälligt över det såret.

Jag måste vara full av operationsärr nu.
Så mycket lappande och lagande dessa sista år.
Så mycket grottande och funderande.
Ibland med resultat,ibland med fortsatt vindlande.

Men återigen,här sitter jag efter en helg med min handikappade dotter och känner lugnet,ron.
Att såhär är det,såhär ska det vara och det är gott.

Skrev alkohyper om i sin tråd.
Där har vi en fundamental sanning.
Min dotter har med sin autism både en förmåga att fullt ut vara i nuet.
Suga in allt och inte sortera bort något.

Också förmågan att stänga av,stänga ned och fly in i sin värld när hon behöver.

Copingstrategier hon utvecklat för att hitta balans.

Så gör jag också.
Söket den absoluta sanni gen, närheten och närvaron.
Men har också ett behov att fly den när livet eller människorna gör ont och jag inte förstår.

Medberoende,arbetsnarkomani,fylla.
Kanske alla dessa låtsastillstånd är våra verktyg för att slippa en verklighet som blir för påtaglig ibland.

Lugn och ro,stabilitet och trygghet söker vi nog alla.
Med en touch av utmaningar och spänning.

Det är nog där, i närvaron man också är som mest sårbar.
Öppen för möten,beröring och med aptit på vad livet kan bjuda på.

Det krävs mod och tillit för att våga utsätta sig för fullständig närvaro.

Och fortsätter,Då kan man tappa kontrollen.
Och det vill vi medberoende inte höra talas om.
Så därför fortsätter vi skydda oss.
Med vårt handlande som vi inbillar oss hjälper oss.

Istället för att våga leva.

Hos klanten tror jag det var.
"Jag har inga egna gränser,därför respekterar jag inte andras"

Säger en hel del om mig också.
Inte oförmåga att läsa av signaler,det är jag bra på.
Men att liksom tycka"eftersom det här inte är något problem för mig,Så borde det inte vara ett problem för dig.
Tänkvärt..den ska jag grubbla på.

Gränslös.
Alltså på väg utan mål mening och ramar.
Både sant och osant.
Eftersom jag lever och arbetar ensam så har jag många ensamma timmar.
Dessa fyller jag med mitt liv.
På det sätt som passar mig och utan att behöva ta hänsyn till andra.

Vilken milsvid skillnad mot för några år sedan.
Då var jag spindeln i nätet som lät andras behov och gränser styra mitt liv.

Nu då jag har fritt spelrum och kan arbeta tom en lördagkväll om jag skulle känna för det.

För att sammanfatta det.
Den obegränsade friheten är ibland svår att hantera.

"Freedom's just Another Word för Nothing left to loos"

I det så känner jag förstås också frihet.
Jag kan flaxa med armarna utan att det tar fast någonstans.

Men jag saknar också mina blysänken och måsten.

Nåja, få se vad denna söndag har att erbjuda mig.

AlkoDHyperD

Låter så vackert och eftersträvansvärt.
Men som du också antyder, lite skrämmande.
Frihet innebär möjlighet att välja. Som innebär fullt ansvar för sina val.
Frihet kan innebära vilsenhet. Vetskap om möjligheter men oförmåga att ta dem.
Frihet kan också kännas ensamt. Om jag är fri är jag inte beroende, ingen annan är beroende av mig, jag är fri att flyga, obunden, men utan band kan jag heller inte hålla någon eller något kvar. Hisnande tanke.
Frihet behöver finnas tillsammans med inre trygghet för att inte vara skrämmande.
Kram

egenskaper som man förstår att man borde ha.
Ser där i kanten på sig själv.
Som man ibland får fatt på och som sätts på rätt plats.

Men de kan smita iväg igen och där står man kvar och undrar varför de inte ville stanna.
Men de kanske inte alltid har något att fästa fast i.
Som en teflonstekpanna.

Nä en gammal gjutjärn är nog bättre.
Tung och full av insikter och inbränt gammalt material.
'Inte så konstigt att man ibland går tillbaka till det gamla.

Åt rätt håll.
Har lyckats backa från särbons missbrukande barn och ställt mig utanför ringen.

Känner att deras liv och agerande är deras att hantera.
Särbon har också tystnat.
Vi har liksom gått den här matchen utan vinnare och stött och blött det mesta.

Nu gäller det att avstå ytterligare inblandning.
Stå fast på min plats och sluta inbilla mig att jag kan göra skillnad.

Det gör mig gott.
Mitt liv blir återigen mitt och jag kan leva det som jag behagar.

Sakta återfår jag sansen och fokuserar på det jag kan påverka.
Min egen dag och mitt eget liv.

Jag blir så trött på mig själv när jag tror att jag är Jesus,frälsaren

Jag är bara ullabulla,en vanlig dödlig med lite för stort hjärta och för långa och känsliga tentakler.
Det räcker så.
Jag behöver inte gå utanför mig själv för att räcka till.
Det är tom bättre om jag stannar innanför mina egna ramar.

Där gör jag mest nytta,åtminstone för mig själv.

Med mitt numera nyktra ex.

Vi har haft kontakt ibland,reflekterat över det som gick snett.
Mitt medberoende och hans alkoholism.

Det känns så bra att kunna runda av och summera 20 år och förhoppningsvis ännu mer kunna släppa taget och gå vidare.

Jag har burit på sån stor skuld över att det gick snett.
När vi träffades så var han redan inne i en begynnande alkoholism.
Men det stoppades upp och vi hade 15 hyfsat nyktra år med tillfälliga bakslag.
De sista 5 åren började drickandet bli destruktivt och jag ställde ultimatum.

Han började istället smygdricka och jag märkte ingenting förrän sista halvåret då vi också valde att gå isär.

Men jag har ändå burit på en skuld för att han då söp ned sig totalt.
Jag valde att släppa kontakten eftersom jag höll på att gå under av att se honom ta ihjäl sig själv.
Gick in i en ny relation varpå han ytterligare spädde på sit drickande och sin offerkofta.

Nu har han varit nykter i 8 månader och idag fick jag chansen att avbörda mig känslan av ofantlig skuld att han återigen började dricka destruktivt.
att jag jobbat alldeles för mycket under åren med honom och också att han tagit ett så stort ansvar för min handikappade dotter och hus och hem.
Allt för att jag skulle få det liv jag behövde och ville ha.

I det så har jag flytt och inte kunnat se livet som det var.
Tog inte tag i de problem vi hade utan flydde istället in i arbete.

Självklart var ju hans drickande hans problem.
Hans också bristande initiativförmåga att ta tag i våra gemensamma problem i relationen.
Men eftersom min sjukdom medberoende ställt till det för mig så tog jag så gärna all skuld som fanns att suga upp.

Tagit den till mig,gött den och byggt den till ett ofantligt berg.

att mitt liv gått vidare och hans tog liksom slut.
Nu har han tagit tag i sit tliv,börjat ta nödvändiga steg och går på AA-möten och eftervård efter den behandling han genomgick.
Nu kan vi mötas och på riktigt reda upp det som varit.

Jag kan visa min svaghet och bräcklighet och skuld som jag slurpat i mig och vägrat släppa ifrån mig.
Nu fick jag det och han gav mig så fin uppbackning att vårt liv hade varit väldigt fint trots mitt myckna jobbande.

Att han också deltog i framgången som vi skapade med mig i fronten.

Så fantastiskt 12-stegsprogrammet är som tillåter tillfrisknande och möten över gränser och murar som man byggt upp för att skydda sig själv.

Tack Alanon och tack mig själv för att jag vågar blotta min svaghet.

Renée

Tack Ullabulla
för det du delar med dig av här på forumet;
din egen resa och dina tänkvärda ord till andra.
Jag har fått upp ögonen för det jag själv står i.

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År 2018.
Vänliga hälsningar /R

Som mulletant skriver om.
Hur man inom sig själv reser upp murar och hinder.
Rum man inte vill gå till.
Antingen för att man inte hittat nyckeln,eller det gör för ont.

De valven öppnas av sig själv bakåt och inåt och har inga dörrar.
Inga ord och tankar utan bara förnimmelser av känslotillstånd som gör en gott.
Rum man inte varit i men som vid närmare betraktelser har en massa att ge till en om man vågar gå in.

I samtal med exet var han lite förskräckt över hur sårbar jag verkade nu.

Och jag fick säga,men det här är jag.
Den ömtåliga kärna jag skyddat med min sjukdom medberoende.
Jag har kapslar in mig själv i omsorg och liv för andra.

Varit duktig flicka och inte velat blicka inåt.
Just för att jag någonstans visste att hon var känslig och lite hudlös den där själv som bodde därinne.

Att blotta sig själv och få reaktioner på att man inte längre är den stålkvinna man varit känns lite blandat.

Han behövde förstås att jag var stark.
För att balansen i vårt liv skulle upprätthållas.

Nu med mindre ansvar och mer tid för mig själv så har jag klätt av mig lager efter lager av oönskad hud.

Kvar står essensen av det som är jag.
Inte alltid stark.
Men sann och ärlig för det allra mesta.

Igår var en fantastisk dag med sinnesro i varje por.
Förberedelser för nyårsfest idag och fantastiskt vinterväder här i norr där jag bor.

Ullabulla håller på att landa,inte tryggt och stadigt.
Mer lätt som en fjäder trots min rätt stadiga kropp.

Men början på min snitslade bana är lagd.
Flaggorna med mina ingredienser börjar vara nedkörda längs banan.

Önskar er alla ett gott nytt år med nya försök till ett bättre och friskare liv.

Med mindre hjärnaktivitet.
Den och mitt känsloliv har samarbetat och motarbetat varann så länge.
Nu när vapenvila och tom fred råder ibland så kommer stillheten till mig.

Så välkommet och så tacksam jag känner mig.

Tänkte berätta en liten saga. Om mig och kanske dig?
Om en människa som så gärna vill och tror på sin partners löften om något annat, bättre.

Det spelar inte så stor roll om det handlar om droger, för mycket arbete eller något annat.
Det viktiga är att du tror,i blindo.
Istället för att sätta dig ned och lägga ut din sanning som du har mitt framför ögonen men varken vill eller vågar se klart.

Du gömmer dig så gärna bakom varje sten och varje kulle. Istället för att gå ut och fram i det fria och faktiskt se.
Den sanning som ligger där att beskåda.

Du kan välja att sätta dig bakom din partners förarsäte och hänga med på tåget.
Vara tvungen att hålla dig fast i krängningar och tvärstopp och allldeles för höga farter.
Eller så kan du när nya löften ropas ut skutta över som en kanin till den nya vagnen.
Där de nya löftena bor som du så gärna tror på.

Men vad händer om du skapar dig ett eget lok.
Där du är förare och alla andra är passagerare.

Där du faktiskt bestämmer rutten och dina passagerare kan kliva av eller på bäst de behagar.
Där du är den som styr över ditt liv och inte klibbar dig fast vid andra människors löften om det bättre liv som ska komma.

Ditt liv är ditt att skapa,utifrån dina ega förutsättningar och dina egna behov.

Dessa rader är till dig som likt jag alltid anpassat mig så långt jag förmått till andra.
Både av egen vilja och inre tvång.

Aldrig någonsin av att någon annan hotat mig med pistol.
Jag har av egen maskin byggt mig ett ofrivilligt fängelse och kastat bort nyckeln.

Den nyckeln har jag gett till min partner att förvalta.
Han har fått skulden,bära hundhuvudet och fått ta mina tårar och besvikelse.
Att det inte blev som det var tänkt.
Det liv som blev lovat och som jag så gärna trodde skulle vara sanning.

Trots att jag kommer från anhörig/medberoendesidan så har jag förstått att jag är lika sjuk som er på beroendesidan.
Min sjukdom är besattheten.
Att hjälpa en alkoholist.
Att bli besatt av en kärleksrelation.
Ett ämne,ett samlande.
Arbetsuppgifter som ger mig rus.

Kanske en liten genetisk gåva jag fått då min dotter är autistisk.
Även om jag är för frisk för att vilja ge mig någon etikett så har i alla fall beroendegenen klistrat sig fast på mig också men i andra former.
Och när man besattat färdigt så byter man till något annat som griper tag i en.
Och driver en ut på nya irrfärder i sikte mot Målet som ska ge en den där lyckan och glädjen.
Vilket det gör,ett tag.
Tills det tappar sin lyskraft,depressionen eller livsledan kommer åsså sjunker man och sen påt igen. På något annat nytt,som återigen ska ge en det där man letat efter.

Kanske lite mindre eldfängt än en drog.
Men likafullt rätt utmattande när det är på sin peak däruppe eller därnere.
Så Ullabulla som nu håller på att vara så himla förståndig ska nu försöka att inte gå all in vad det än må gälla.
Lagom är bäst.

InteMera

..vad bra den är! Träffande! För det är exakt så det känns. Man sitter frivilligt inlåst i ett skenande tåg som man varken bestämmer hastighet eller destination på! Man skakar med i rasande fart och hoppas bromsarna håller om det skulle behövas.

Men jag har kastat mig ur detdär tåget, rullat av från en godsvagn i full fart sådär som i gamla västernfilmer. När dammet lagt sig ser jag ju att tåget lika väl rusar vidare också utan mig. Jag kan välja en annan väg, ett annat sätt att ta mig fram. I min takt. Dit jag vill åka. Att sitta kvar på vansinnesfärden är faktiskt inte nödvändigt! Men oj vad länge man inbillat sig man måste sitta kvar för att hålla lokföraren glad och nöjd. Men till vilket pris?

Liten paus från forumet ett tag.
Livet kallar på mig och mitt jobb med mig själv fortsätter.
Men inte på samma plågsamma sätt.
Sakta lägger sig saker på plats och äntligen börjar läget kännas stabilt.

Jag önskar alla fortsätta framgångar.
Jag kikar säkert in här ibland och ser vilka som trampat runt här.

Himla långt uppehåll.
Ny situation nya möten/kamper hinder och tjolavips så får jag se mig själv igen.

Så liten och svag jag är när det kommer till det innersta.

Det som inte vågar vara och vågar känna.
Ibland utmanar jag mig själv och räcker ut handen.
Med chansen att få nej och den skam det innebär.
Så länge jag får ge åt ett håll går det bra.
Men när jag sträcker ut den där speciella handen som behöver en likadan hand tillbaka.
Då blir det så mycket svårare och känsligare..

Men jag har gjort det nu och första tillfället gav en väldig ångest som satt i flera timmar trots att jag fick så fint gensvar.
Idag gjorde jag det igen åt ett annat håll och fick ett kanske tillbaka.

Att våga,att vara modig när allt inom en säger nej tar på krafterna.
Men steg för steg så tror jag att jag närmar mig en bättre ullabulla.
Som inte behöver vara störst bäst och vackrast.

Kanske har hon förstått att ju fler masker som faller,ju enklare blir det.

Jag har nu vågat vara i lycka med min nya kärlek.
Trots att turbulensen fortsätter så lyckas vi hitta plättar av ro och harmoni.
Och det skrämmer skiten ur mig.

Varför ska ub få vara lycklig?
Vad kommer att hända som tar henne ur denna villfarelse.

Och så börjar katastroftankarna krångla sig in i både hjärta och hjärna.
Just att jag ser det så tydligt är ju ett friskhetstecken.

Men symptomen i sig är ju sorgliga.
Ska på alanonmöte ikväll.
Det blir bra.

På oss medberoende.
Oförmågan att släppa taget.
Hänga kvar i bara ett finger utanför räcket.
Vägra falla,för vad händer då?

Också hur jag likt en hyena eller åtminstone nyfiken hund gräver i sopor istället för kasta påsen med allt gammalt skrot.
Det kan ju finnas en guldklimp därinne värd att bevara.

Eller rättare sagt,Det fanns åtminstone.
Och likt en riktigt blåvägrande människa så fattar jag inte när tom guldklimpen förvandlats till aska och inget längre finns därinne i soporna att bevara.

Men hur knyta ihop och kasta och inte köra runt där bland soporna.
Vad i mig gör det så svårt att ibland bara inse fakta,blicka framåt och släppa taget?