Vet inte riktigt var jag ska börja! Känner bara att jag har tappat kontrollen. Träffade min nuvarande man för över 7 år sedan. Borde förstått och sett tecknen. Mina barn var vuxna då medans han hade 3 barn var av den yngsta var 9 år. Han var så gullig och charmerande då. Men efter ett tag innan vi flyttat ihop så kunde han bli arg om jag inte svarade i mobilen när han ringde på dan. Till saken hör att jag har stelopererat ryggen och har fibromyalgi så jag vilade alltid en stund på dan. Tyckte till en början att det var gulligt med "omsorgen". Snart köpte vi ett hus där alla barnen fick rum eftersom han hade sina barn varannan vecka. Jag hade en stor hund och han hade en av samma ras. Jag levde på moln första tiden. Blundade för alla tecken, såg dom eftersom min pappa och bror varit missbrukare. Snart började han kontrollera min mobil, mitt bank konto (trots att jag aldrig hade pengar på kontot) för han tjänade 3 gånger mer än mig så gick större delan av min lilla pension på ett gemensamt konto för räkningar mm. Jag steg upp och fixade frukost åt hans barn, skickade iväg dom till skolan. Den äldsta vägrade åka buss så jag fick köra hen. Jag städade, tvättade, rastade hundar mm. Sen började jag hitta ölburkar gömda, barnen visade mig var han gömt. En vårdnads tvist med hans ex var början till allt ont. Kontroll behovet växte sig allt större. Fortfarande sa jag inget. Sen kom slagen, " om du inte säger emot så blir det inte så här" ! Jag som inte druckit en droppe på säkert 15 år, började också att dricka på helgerna. Är även manodepressiv, som jag äter medicin för. Men kunde inte ta medicinerna ihop med alkohol. Så det blev lite dumt där. En gång knuffade han mig så hårt att jag fick ett djupt jack i huvudet, det enda jag var rädd för var att det rann blod på mattan. En vän kom dagen efter och körde mig till akuten där jag fick sy jacket. Han har suttit anhållen för misshandel på mig, men jag ljög och förskönade händelsen så ärendet lades ner. Jag måste alltid be om att få pengar så jag kan tex köpa garn, vilket är mitt stora intresse. Men då kan han klaga på att jag virkar för mycket, och inte ger han nån uppmärksamhet. Han somnar oftast vid 8 tiden på kvällen efter ett antal öl. Men det bortförklarar han med att " jag jobbar ju, och då är man trött". För jag gör ju inget på dagarna! Han har ringt polisen flera gånger för att dom ska lägga in mig på ett lpt. Sen kan han komma dagen efter när det värsta ruset är över och be om ursäkt, vet inte hur många gånger jag har blivit kallad fet, ful, äcklig och psykiskt sjuk. Var bara tvungen att skriva av mig. När jag säger att jag lämnar dig nu, då säger han jo gör du det. För jag ska lämna dig i det jävla diket jag plockade upp dig från. Jag skrev på ett äktenskaps förord innan vi gifte oss eftersom jag har skulder hos kronofogden, så han äger allt. Lätt lurad?

Hej på dig "Lättlurad" och välkommen hit till forumet. Ojojoj, jag ser att du tyvärr inte fått något svar på ditt inlägg. :-( Ibland tar det tid för trådar att komma igång, så jag hoppas att du haft tålamod och passat på att läsa andras trådar. För det finns fler som upplevt liknande svåra situationer som du upplever nu.

Det tar mig emot att kalla dig "Lättlurad". Som du så väl beskriver så är psykisk och fysisk misshandel en långsam process, som ofta börjar charmerande och rosa skimrande. Med tiden kommer kontrollen, styrningen och minskande av det egna livsutrymmet tillsammans med olika kränkningar. Som växlas med ångest, förlåt och löften. Det brukar kallas våldets neutraliseringsprocess.

Jag hoppas verkligen att du vill söka hjälp, för jag önskar dig att du ska få må mycket bättre än så här och bli behandlad med den respekt du förtjänar. Du kan ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50 (http://kvinnofridslinjen.se/sv/om-vald-mot-kvinnor/vald-i-nara-relation…). Dit ringer man gratis (från Sverige) och numret kommer inte upp på telefonräkningen.

Jag undrar också, finns det någon vän eller släkting som vet hur du har det? Någon du kan prata med? Du nämner någon vän som körde dig till akuten...

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

lizzbet

Om du tänker efter... Ditt liv är ett helvete nu, hur jobbigt det än känns med tanke på separation så KAN DET BARA BLI BÄTTRE än det du har nu!
Du har ju ingen som helst frihet, varken ekonomiskt eller mentalt. Du lever under ständig stress och rädsla, både du och dina barn! Följ Carinas råd och ring Kvinnofridslinjen, ta dig ur detta så fort som bara möjligt!

Nu behövs krafterna och vännerna...Jag avskyr när människor far illa. När någon har makten och kränker andra. Du är värd ett bra liv. Dina barn vill ha en mamma som mår bra. Oavsett hur gamla barnen är. Ta dig ifrån denna man som är farlig både fysiskt och psykiskt. Ett bättre liv väntar dig.. Styrkekram❤️

När jag läser vad du går igenom kan jag uppleva precis det jag en gång gick igenom. Min dåvarande man sa alltid tre saker till mig: du är dum, tjock och ful. Det tog tio år av mitt liv! Jag såg till slut mig själv sådan som han alltid beskrev mig. På olika sätt har jag arbetat mig vidare till att få ett nytt självförtroende. Jag vill bara säga en sak till dig, gå, medan tid är, han kommer inte att ändra sitt beteende utan han kommer att fortsätta att kränka och förtrycka dig. Enligt min erfarenhet. Det är
inte värt en massa förspillda år av ditt liv i tro och hopp om att han ska förändra sin personighet som han visar idag. ALL STYRKA till dig!