av supportivechaos

supportivechaos
tors, 2025-11-27 - 18:35

Jag är mitt uppe i ett uppbrott, och vi ska ju sälja nu och så vidare.
Det är skitjobbigt, allt. Jag går också sönder av reaktionerna från min omgivning.
När jag försöker dela lite om situationen (inte allt, bara i mindre bitar) så får jag ibland kommentarer som
“Han kanske bara känner sig anklagad.”
“Vissa blir defensiva för att de inte känner sig hjälpta.”
“Ni kanske triggar varandra i sättet ni kommunicerar."
“Han har ju stöttat dig i vissa saker också. Och anpassat sig"
"Har du försökt säga det på ett lugnt sätt, utan att nämna alkoholen?" Eller: "Du kanske kan typ utgå från er båda istället för honom?"
"Man är olika"

Och jag orkar liksom inte… jag går sönder just nu. Jag känner att jag kommit så långt nu. Typ står på mållinjen och så får jag höra såna kommentarer. Inte så konstigt att man redan är så jävla medberoende.
Det är som att jag ska stå där och ta ansvar för hans känslor en gång till, trots att jag gjort det i flera år. Jag blir så jävla ledsen. Samtidgt biter dessa alla kommentarer. ÄR ALLT MITT FEL? Har jag gjort fel. Han är ju så fin. Han mår ju inte bra, jag kanske varit anklagande?

Hur hanterar jag det här? Jag står inte ut.
Jag känner att jag inte får ha ett eget liv, vara JAG. Bara uppbyggd av skuldkänslor, vilken skitkväll.

Tröttiz
tors, 2025-11-27 - 19:38

@supportivechaos
Åh, så frustrerande. 🌺 I detta tänker jag att de kan ju inte veta hur ni har haft det, och lätt att tycka och tänka hur andra ska och bör resonera.

Vi alla som är här på forumet har ju vänt oss hit för att få hjälp och stöd i en situation. En situation där man gärna önskar få respons av människor i liknande situation. De som inte har levt med någon med beroendeproblematik kan ju inte veta hur det är att vara anhörig, och jag tänker att de som säger saker kanske säger saker i all välmening men att det slår fel?

Kanske att säga att det är så här jag upplever saker och ting, det som hänt och jag gör så gott jag kan?
🌹

Kevlarsjäl62
tors, 2025-11-27 - 20:26

@supportivechaos Jättesvårt det där och man är så sårbar i situationen du är i. Skuldkänslor finns där ändå, det tillhör medberoendet, tvivlet likaså. Att någon lägger mer tyngd på dessa känslor är mer än man klarar av. Jag hade mina närmaste vänner bakom mig, de som såg och kände. Resten tror jag att jag stängde ute faktiskt och har fortsatt med det. Rätt eller fel, det är så det får vara. Du gör precis det du måste, inte bara för din egen skull. Ingen, absolut ingen tjänar på att du stannar kvar. Tvivla inte. Lyssna inte. Du fixar det här. Du kan inte hjälpa honom, jag är helt säker på det. Jag har lärt mig det den hårda vägen.