Nu har jag flyttat hit, till det vidare livet! Jag har inte skrivit så mycket den senaste tiden så det var väl på tiden nu. Jag är nykter och mår relativt bra, men bättre ska det bli. Jag har länge vetat att jag haft problem men inte riktigt förstått varför, men det vet jag nu. Det känns skönt att veta hur man ska hantera allting.
Får se hur mycket skrivande det blir här, tror det är bra att skriva ned tankar och känslor och även kunna få respons och kanske se situationer ur någon annans synvinkel.
Ha en trevlig tisdag allihop, önskar en VIT Svartvit.

Gunda

Så roligt att du också är här, välkommen. Jag gick över hit i går
och känner mig stabil även om livet inte alltid är stabilt runt mig.
Vi fortsätter stötta varandra så ska det här gå.
kram

Svartvit

Hu en sån otäck mardröm jag hade inatt. Drömde att jag tog ett ordentligt återfall, värre än alla gånger innan och ångesten och skammen var så total. Jag var så besviken, så ledsen, så ångerfull. Undrade hur fan det blev såhär, det går ju bra nu. När jag sedan vaknade så trodde jag fortfarande att det var på riktigt, att det hade skett. Tog ett tag att inse att det bara var en hemsk dröm, men skönt när det sjönk in. Fortsätter på den vita banan och det känns skönt. Trevlig helg!

Svartvit

Många tankar nu. Tänkte försöka skriva lite, blir förmodligen mest förvirrat men men, det är som det är.
Just nu mår jag inte bra alls. Ätit alldeles för mycket dåligt, sovit för lite. Har någon form av ångest, känns som att jag "försvinner" och ska dö. Som att andningen inte funkar och så har jag hjärtklappning på det.. Lagom kul. Har så himla svårt att sova.

Jag har undvikit mina bästa vänner en längre tid nu då vi ändå bara brukar dricka ihop, jag skulle säkert kunna umgås ändå och bara tacka nej till att dricka men jag vågar inte chansa, vet inte om det skulle trigga något. Har inga problem att vara runt alkohol annars men just det sällskapet som jag är så van vid att dricka med vet jag inte. Jag tycker inte heller om att umgås med människor som är fulla och de blir dessa vänner alltid. Det känns jobbigt, jag får många frågor om varför vi inte setts på så länge och jag kommer med olika ursäkter (som visserligen är sanna) för att "slippa", men det känns ju skit att strunta i sina vänner på det sättet.

Jag har även funderat lite kring hur det blir i framtiden. Ska jag aldrig dricka mer? Jag vill ju inte det, tycker bara det skulle vara dumt då jag kan falla tillbaka i gamla hjulspår och dessutom är alkoholen dålig för hälsan. Men den alkohol kulturen vi har idag gör det så krångligt. Jag vet ju inte heller något annat än att dricka, jag har ju gjort det hela mitt liv. Jag känner mig utanför, känns som att ALLA dricker och jag blir "udda" för att jag låter bli. Typ som att inte fira jul, man blir utanför, för att fira jul är ju en så självklar grej att göra, precis som att det är en självklarhet att man dricker.
Jag blir så less på samhället. Jag förstår verkligen inte varför alkohol ska vara en laglig drog, finns inget positivt att hämta där. Ett gift är vad det är, inget annat.

Nu blev det jättemycket osammanhängande text, jag är inte särskilt bra på att skriva men behöver ändå försöka få ut det på något sätt. Kanske hittar jag mina svar så småningom och får klarhet.. Den som lever får se. Ska försöka låta bli att tänka så mycket på framtiden. Känner mig bara så exkluderad av samhället.

Kram på er allihop hoppas ni har en bra helg.

Låter som du kan ha den mer eller mindre låga period som tydligen de flesta kan ha efter ett tag som nykter. När jag läser dina uppriktiga rader och funderingar om samhällets romantiska bild av giftet känner jag igen mig.
Men jag tror att fler och fler börjar inse att detta inte är annat än en falsk illusion om något.
Gällande ångesten: Hur är det med dina motionsvanor? Är ju så effektivt mot just ångest.
Märker nu när jag inte skickat i mig giftet på 11 v att ångest och hjärtklappning är som bortblåst.
Men jag motionerar och tränar en hel del.
Kram på dig!

Gunda

Det här kanske är ett vanligt tillstånd som vi är i just nu, vi har tagit bort något men
egentligen inte ersatt det med något annat, inte jag i alla fall.
Jag vet att då jag försökte sluta röka, då sa alla att man skulle skaffa något annat att göra
så att man blev distraherad från rökandet.
Jag började sticka och det blev många tröjor den gången.
Sen fick jag ett återfall, med rökandet det höll i sig ganska länge.
Men så blev jag gravid och helt plötsligt upptäckte jag att jag inte rökt
på en vecka, då beslutade jag mig, kan jag vara utan en vecka så kunde
jag det för alltid och har inte börjat röka igen, det var 34 år sedan. Det var verkligen en distraktion
som tog mig med hull och hår.
Då funkade det, men nu, vad ska man ta till för att distrahera sig med denna gång tro?
Det är nog så som Morgondag säger, börja träna, det är nog kanske nästa steg?
Ha de gott!

Svartvit

Förhoppningsvis så är det så att folk börjar inse att alkohol inte är bra.

Tack för era svar. Jag tränar och får bra med vardagsmotion men har ändå ångest då och då å känner mig nere/konstig. Idag känns det lite bättre, trots för lite sömn. Ska träffa min läkare nästa vecka så får vi se vad vi kommer fram till. Det är skönt att inte längre vara sugen på alkohol. Det tog sin tid, det kom inte som någon uppenbarelse eller ett snabbt beslut att jag skulle sluta dricka, men det fick ta sin tid, nu har jag nått dit jag ville men som jag tidigare inte trodde var möjligt.

skogsfrun

Bra jobbat. Var stolt. Jag skulle bara säga att glädje och sorg, rädsla, oro, ångest och ledsenhet och stress och... allt ingår i livet. Men vi har tidigare försökt fly från dessa känslor med hjälp av alkohol. (Jag har framförallt försökt hantera stress och uppjagadhet med alkohol, och det gick ju sådär). Så det är naturligt med upp och nedgång och att känna sig konstig då och då. Att vara nykter handlar inte bara om att hålla sig ifrån alkohol utan nu behöver man också lära sig att hantera dessa jobbiga känslor. Sen kan man ju lugnt säga att det är bra att vara av med ångesten och den depressiva effekten som alkoholen i sig själv ger. Det minskar totalen av dåligt-mående. Jag vet att det finns bra böcker på temat som förklarar självhjälpsmetoder av Åsa Nilsonne och Anna Kåver. Det eller terapi kanske kan vara något? Träning är ju jättebra för det ger ju endorfiner som lindrar många besvär och sänker adrelanin mm. Men om det inte räcker så finns det flera vägar att gå. Jag försöker ha kul och utöva min hobby så mycket jag kan och hela tiden undersöka fler sätt att ha roligt. Goda vänner är viktigt också, nån att prata med eller bara att ha några man kan ha roligt tillsammans med istället för att sjunka ner i det svarta. Kompispromenader är min favorit: ta med hunden och åka ut i naturen, gå och bara prata.

Svartvit

Tack Skogsfrun, jag läste ditt svar för länge sedan men kände mig nöjd med att bara ta in dina ord, utan att svara, men det uppskattades verkligen det du skrev ❤

Just nu mår jag inte så bra. I början av nykterheten har jag ändå mått relativt bra, jag har fått hjälp hos psykolog och medicinering. Jag kände väl då att "nå men nu är jag nykter och allt faller på plats, skönt, nu mår jag bra igen!". Så mina besök hos psykologen avslutades vilket ändå kändes bra, kände mig nöjd med de möten jag haft där och räknade nog med att det bara skulle bli bättre, och det har det förstås till viss del MEN nu är det lite som att verkligheten har kommit ikapp. Jag har tidigare ganska enkelt kunnat gå vidare efter att ha gjort något som gett mig ångest, då gick det ett par tre dagar sen var det som bortblåst och det var väl egentligen inte så konstigt eftersom jag då drack igen och gjorde nya saker som jag ångrade och då "glömdes" det gamla bort. Jag undrar nu om någon känner igen sig och kan dela med sig av sina erfarenheter, hur tar man sig igenom sig denna ångest och blir "kvitt" den? Jag känner och tror att man måste på något sätt kunna förlåta och acceptera att det inte går att ändra på, men hur? Jag är rädd och orolig hela tiden att något jag gjort ska "komma upp till ytan", staden jag bor i är inte stor, känns bara som en tidsfråga innan man stöter på någon via tex jobb, familj eller vänner som man gjort bort sig för, legat med på fyllan, betett sig dåligt/pinsamt gentemot. Hur gör man? Går det ens? Just nu känns det som att jag springer och springer ifrån ett stort svart hål som bara kommer närmare och närmare emot mig. Jag har gjort så dumma grejer, vill bara förtränga det, vill inte berätta det för allt och alla heller exakt allting då det mer skulle göra skada än nytta men detta tär på mig, har jag insett nu ett tag in i nykterheten. Massa svammel blev det nu ifrån min sida, vet inte om jag fått fram mina känslor och tankar på rätt sätt så att man förstår det men jag hoppas det, och jag hoppas att ni kan dela med er av era erfarenheter, känns som att jag behöver det just nu. Ta hand om er.
Kram

skogsfrun

Tråkigt att du känner dig nere. Lägg nu inte sten på bördan nu utan var lite snäll mot dig själv. Först och främst skulle jag vilja säga att folk har så fullt upp med sig själva att de sällan eller aldrig ser eller kommer ihåg var man har gjort. Tänk på hur du ser på andra. Kommer du ihåg alla detaljer från andras festkvällar? Och är man inte på det stora hela rätt tolerant? Visst kan något uppfattas som en kul grej, men det sjunker undan fort för folk har ett mycket större drama i sina liv, nämligen sig själva och hur de uppfattas.

Jag tror att ångest och oro för sådant man har gjort på fyllan osv är bra att prata om med någon riktigt bra vän eller kanske ännu hellre med någon som man har en neutral relation till, som har tystnadsplikt (som en kurator, psykolog, präst eller diakon). Genom att välja nån man inte känner personligen kan man prata fritt och känna sig trygg och inte behöva känna att relationen belastas av vad man berättat. Du kanske kan återuppta kontakten om du tyckte den fungerade?

Jag har tack och lov själv ingen ångest för vad jag hittat på på senare år när jag festat eftersom jag för det mesta druckit ensam, hemma. Jag har använt alkohol för att lugna mig, kunna sova, hantera stress mm. Men för ett antal år sedan gick jag igenom en kris och hade så mycket ångest att jag fick yrsel. Då kontaktade jag en kurator för att prata av mig 10 ggr och komma vidare i bearbetningen. Och det var det mest kraftfulla jag gjort för att komma vidare så jag rekommenderar det verkligen.

Sen kan man göra mycket själv, med hjälp av böcker, ljudböcker, papper och penna mm. Att spela in sig själv och sina tankar kan vara ett sätt: när man hör sig själv så kan man tycka att det inte låter värre än när man lyssnar på en kompis som har det lite tungt.

Sen finns det ett begrepp som heter självmedkänsla och böcker om det. Det handlar om att hitta ett sätt att hantera självkritiken, som faktiskt inte är verklig utan som är ett inre drama man spelar upp för sig själv gång på gång. Man kan arbeta med det och lära om sin hjärna på samma sätt som man behöver lära sin hjärna att sluta dricka.

Här är en bra länk

https://blimeradu.se/sjalvmedkansla-vara-din-egen-basta-van/

Hoppas något av detta kan vara en hjälp!

Ha en fin kväll!