Jag har en 2.5 årig son med en man som jag lämnat för att han dricker på ett livsfarligt sätt. Han erkänner aldrig att han druckit om han så står med en hela (halvdrucken) spritflaska i handen.
Förra sommaren då sonen var 1.5 år och jag flyttat ut med barnen så drack han sig stupfull ensam med sonen flera gånger, bl.a ute i kollektivtrafiken och ensam hemma med min äldre son, som berättat att pappan ramlat omkull med lilla sonen i famnen. Efter det har jag krävt att nån ska vara med honom vid umgänge och senare krävt att han ska blåsa i en alkomätare för att han ska få träffa sonen.
Han har i större delen av sitt liv skickligt döljt sina problem för familj och omgivning och jag har istället blivit anklagad för att vara en överorolig mamma.
I höstas gick han en behandling för sitt missbruk och nu på eftervård. Han hävdar att behandlingen hjälpt honom att kunna dricka måttligt. Men i januari var han inblandad i en misshandel och hamnade på akuten, stupfull. Han ljög om att han var nykter vid incidenten till hans behandlare. Under våren avbokade han i sista stund umgänge med sonen flera gånger och jag tror han inte blåste rent. I sommar så eldade han upp sin lägenhet, en brand som startade i sängen, och totalförstörde hans lägenhet. Han hävdar elfel men han sängröker ofta när han är packad så jag tror risken är stor att han var full och vårdslös. När han kom in till akuten med rökskador så visade blodprov på så höga värden alkohol att de skickade en orosanmälan om vår son till socialen. Vi hade ett möte där då jag sa att jag inte vill lämna sonen ensam till honom om han inte lämnar prover på långvarig nykterhet. Dessa prover verkar han dock inte vilja eller få ta via sjukvården och socialen lade ner utredningen. Han hävdar att det var för att de inte är oroliga över hans drickande medan jag tror att det var för att jag lovat att inte lämna sonen till honom om inte jag är säker på att sonen är trygg.
I juli kom han till umgänge, luktade sprit och hade "glömt" alkomätaren så jag bad honom gå, så sorgset för sonen som blev besviken.
Nu har vi varit på samarbetssamtal. Där ljög han om att han bara varit full med sonen en gång, han bagateliserade branden och ljög om att han skulle kommit full till umgänge. Han sa att han inte har problem med drickandet längre för att behandlingen hjälpt honom att få kontroll. Det verkade som att mannen i samtalsstödet sympatiserade med honom och menade att jag borde lita på att pappan har kontroll om han säger det. Men hur kan man lita på en person som konsekvent ljuger om sitt alkoholbruk? Om en person verkligen har fått hjälp och förändrat sitt beteende, varför fortsätter man då ljuga? Är inte just ansvarstagandet för ens handlingar en viktig del av tillfrisknandet? Jag vet att han kan charma och dölja skickligt för det har han gjort hela sitt liv med framgång. Jag känner mig tvekan till samtalsstödjarens kompetens när han säger att jag ska ta en alkoholists ord för sanning och riskera att vårt barn hamnar i livsfara. Var tog barnperspektivet vägen? Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har senaste året gjort allt jag kunnat för att möjliggöra umgänge genom att själv vara med, köpa alkomätare, kollat när han blåser, skjutsa sonen långt till hans farmor över helgen. Men jag är trött på att ha allt ansvar, och dessutom bli anklagad för att utan skäl hindra honom att vara ensam med sonen. Jag känner att jag sitter fast i en rävsax där jag å ena sidan har ansvar att skydda vår son samtidigt som jag inte orkar ta ansvar för hans pappas nykterhet. Den hjälp jag hoppats på från social och samtalsstödjare verkar ju utebli och situationen känns hopplös. Har någon nån konkret erfarenhet att dela eller råd att ge. Hur ska jag hantera situationen?

TISSLA

Ska skriva om texten och vara mer fokuserad på målet. Har också tänkt skriva det riktat direkt till honom. Kom på att det faktiskt skulle kunna vara så att han inte ljuger om allt, det kan vara så att han började med en lögn men att det omvandlats till förnekelse. Men jag vill förklara för honom att det faktiskt på riktigt hänt och att jag utifrån det måste hantera situationen så här.

Bedrövadsambo

Han ljuger så han tror sig själv. Har man hört eller sagt något tillräckligt många gånger blir det ett "skapat" minne.

Ladouce

Hej Tissla
Jag blir så rädd när jag läser din historia här så där kommer jag att ha det när det är "slut" på riktigt mellan oss? Jag vet inte längre vad som är värre att separerar eller leva tillsammans för skydda sina barn? Vi har ju 2 barn tillsammans
Jag kommer inte o orka bråka så här som du gör du är stark du kram till dig❤️

AliceAlice

...när man inte kan skydda sina barn. Tissla, om han fortfarande står på sig och du känner att du inte kan neka; prata med dagis, be dem vara extra observanta och inte lämna sonen om pappan inte verkar nykter, be dem i så fall också att ringa sociala jouren för en anmälan. Sen kan han ju vara nykter när han hämtar men läget kan se annorlunda ut en timme senare, det vet vi, fast socialen verkar ofta inte förstå det. Ring honom, finns det någon som du kan be gå och se hur han är? Får du inte tag på honom eller det verkar misstänkt, ring sociala jouren med en gång, de kan besluta att barnet ska hämtas, säg att du själv inte vågar för du är rädd att han kan skada dig och/eller barnet. Är han påtagligt påverkad så kommer detta att minska hans chanser till vårdnad framöver.

Fattar allt för väl att du inte mår bra, man undrar ständigt varför vi skötsamma föräldrar bara har skyldigheter och den förälder som missbrukar har rättigheterna.

Du kan prata med bris föräldratelefon, endel där är väldigt bra. Om du ändå står på dig och inte låter barnet vara själv med pappan, så låter han så stridslysten just nu att det är bäst att du anmäler din oro till socialtjänsten och förklarar varför du inte vågade låta honom hämta sonen på dagis. Du kan ju bara berätta om branden och hur rädd du är att det ska ske igen för han har ju ingen kontroll när han dricker. (min erfarenhet är att just brand är ngt som socialen tänker lite på, hur ska pappan kunna få ut ett barn om det brinner).

Ladouce, du vet inte hur det blir för dig. Jag stannade så länga att barnen skulle kunna slå larm själv om det var otäckt hos pappan. De ringde aldrig utan de skyddade sin pappa i stället. Det var inte värt det. Jag lämnade för 5 år sedan och jag tror inte jag levt om jag stannat längre. Ofta är det bättre att göra slag i saken nu, medan du förhoppningsvis fortfarande mår ok. Du förtjänar ett liv, barnen förtjänar dig!

Bamsekramar

TISSLA

har just skickat en orosanmälan, vill socialen ska få på papper hur situationen är om det blir vårdnadstvist och han försöker hävda att jag förhindrat umgänge utan anledning. Förklarade att han förnekar missbruk och förnekar att han varit redlös när han haft ensamt ansvar för X (admin ändrat namn), nämnde brand m.m Och bad om en stödperson vid umgänge. Känner mig lite lättad över att ha skickat det. Kanske ett bra stöd sen om ord står mot ord. Men han kommer bli mycket arg över att jag skickat anmälan.
Bad dagis vara lite uppmärksamma om han skulle dyka upp. De kan ju inte förhindra att han hämtar (delad vårdnad) men de kan ju meddela om han gör det och om han luktar alkohol, anmäla det. Är tveksam om han skulle hämta mot min vilja. Jag tror faktiskt inte det. Han skulle absolut använda min ovilja mot mig, redan i smsen så får han det till att jag gör detta för min egen skull.
Enormt skönt att få skriva här, och få svar. Känns inte så ensamt. Vänner lyssnar ju, men har man inte varit i den här skiten så är det ändå svårt att relatera 100%.
Tack!

TISSLA

Jag har ju skrivit lite i din tråd också, och våra situationer är ju lite olika eftersom du utöver att hantera mannen även måste hantera hans familj. Men du ska ändå veta, att hur svårt än saker är just nu så är det bara några procent av hur svårt det var att leva med sonens pappa. Jag är glad och tacksam över att jag tog mig och barnen ur det livet. Det är det bästa jag gjort. Det var SÅ svårt, verkligen. Jag kanske låter stark nu, men det var jag inte då. Jag trodde periodvis att jag var så värdelös, ondskefull och galen som han dagligen försökte övertyga mig om att jag var. Jag slutade vara mig sjäv till slut, allt gick ut på att släcka bränder, överleva dagen (oftast kvällen). Adrig, aldrig mer!
Jag tror man skyddar sina barn bättre långsiktigt genom att bygga upp ett liv utan fylla, bråk och (spelmissbruk i ert fall). Genom att uthärda så lägger man en dålig grund för barnen senare i livet, dels för att de kanske kommer upprepa samma mönster, men också för att man visar att det är den sjuka som får diktera villkoren och att man inte står upp för sig själv. Jag säger inte att det är lätt eller att man är dålig om man inte lyckas ta sig ur det, men att intala sig att det är det bästa för barnen, det tror jag är att lura sig själv. Men som sagt, det är tusen gånger svårare om man har en omgivning som motarbetar en. Men ge inte upp! Kanske tar det längre tid, kanske behöver han tabba sig framför sin familj för att de ska se. Men ge inte upp. Du och barnen förtjänar bättre än så.

Ladouce

Tack Tissla
Jag vet att Gud finns o en vacker dag kommer han att tabba sig framför alla som du säger
Det kommer blir väldigt svårt för mig att säga allt framför hans o min familj o 16/9 känns som att vänta i ett år jag mår så dåligt jag vill bara att allt ska ta slut utan att jag ska behöva ligga sömnlös o fundera på vad jag ska säga medan han är där ute o lever sitt liv det är så orättvis

Det värmer hjärtat att se vilket fint stöd ni ger varandra här!
Jag kände att jag ville hoppa in och berätta hur vi tänker gällande länkar & bloggar. Vi gör en bedömning från gång till gång och det vi vill undvika är om det leder till försäljning av något, har ett innehåll som kan vara stötande eller om anonymiteten som vi värnar om här på forumet kan äventyras. Men din blogg gör ju inget av detta, så du får gärna länka den här om du vill.
Din blogg länkas också till i ett annat äldre inlägg.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

InteMera

Jag läste lite på din blogg och drabbas av akut ont i magen över hur lika alla våra historier här inne är. Hela livet kretsar kring missbrukaren och hens nycker även efter att man lämnat dem om man har barn ihop. Att leva med den ständiga oron över barnen, umgänget, sin egen utmattning, ekonomin och framtiden är merparten av dagarna mer än man skulle orka med. Men nån hjälp att räkna med finns sällan och att bryta ihop är inte en möjlighet eftersom man själv är barnens enda stöd.

Du är stark som orkar skriva blogg, det hjälper så många andra att se man inte är ensam om ens situation. Sänder dig en stor styrkekram!

TISSLA

har ännu bara läst tre senaste posterna. Känner med dig, känner igen mig. Kram!
Utan att veta så mycket vill jag (ursäkta om jag är för påflugen) ändå fråga om du verkligen måste var så involverad i hans liv och förehavanden? Det måste ta så mycket av din energi!
Du kan inte ju inte påverka om han blir nykter eller inte. Att stötta honom för mycket kan t.om vara kontraproduktivt. Det är klart att man vill göra det som är bäst för barnen, men att ha en mamma som är utmattad för att hon måste lägga så stor det av sin energi på pappas missbruk är kanske inte det bästa för dem. Det är så jag försöker tänka för mig själv i alla fall. Ibland tänker jag att den framtida friska pappan till mitt barn kanske kommer uppskatta att jag inte tillät den sjuka versionen av honom sabotera för mig och vårt barn. Han kanske kommer uppskatta att jag bröt kontakten och såg till att skapa en trygg, lugn positiv vardag för oss. I vilken han skulle vara välkommen om han valde att bli nykter, men inte innan dess. Även om dagens sjuka version av honom tycker att jag är en ondskefull människa som förhindrar honom att vara ensam med sonen, eller som vägrar prata med honom utan någon annan med, eller skickar orosanmälan och överväger att söka ensam vårdnad.
Om jag agerar i linje med mina värderingar, så känns valet inte så svårt. Jag är mamma först och främst, och för att vara en bra sån så kan jag inte tillåta att min energi äts upp av nån annans sjukdom. I alla fall vill jag medvetet motverka att det sker, även om det många gånger är svårt när skit händer och tankarna börjar snurra och oron väller över mig.

Jo, och det ekonomiska. Vilken stress att försöka få honom att sköta sig för att du ska få underhåll, hjälp!
Kanske han betalar mer än den summan försäkringskassan skulle betalat, men kanske kan du gå via dem. Om han inte betalar så får du ju ändå underhållet och han får en skuld.

Jag var in en helknepig situation själv med min äldsta sons pappa. Han utvecklade ett spelmissbruk och vi hade ett hus som vi hade lån på tillsammans med min pappa. En dag kom han hem med tre kreditkort med 50 tusen vardera. Då ringde alla varningsklockor, och jag sa klipp korten annars skickar jag papper om bodelning imorgon (vi skulle redan skilja oss). Han behöll korten men till slut skrev han över lånen och huset på mig (det fanns ingen vinst i huset). Det hade kunnat bli så att jag förlorade huset och att jag och min pappa hamnade i skuld p.g.a honom. Han sabbade hela sin ekonomi, maxade kreditkorten, smslån o.s.v han hamnade hos kronofogden med utmätning på lönen till slut. Idag är hans officiella version att det är jag som gjort så han hamnade hos kronofogden för att jag begärde underhåll via FK. Men det är bara löjligt. Han spelade bort sitt liv. Underhåll ska vara det första man betalar som förälder.
I ditt fall så kanske det skulle hjälpa dig att inte vara så berörd av hans ekonomiska problem, om du vet att du stadigt får underhåll via FK. Låt han ta ansvar för sin skit. Om du har mer energi kanske du orkar gå upp i tid till slut och få lite mer marginal?

Har själv levt på studiemedel, föräldrapeng och sjukpeng de senaste 7 åren, så att leva knapert vet jag hur det är. Jag sålde mitt hus för att kunna plugga (och för att pappan till mitt barn vägrade träffa sonen om jag inte sålde huset (!) ). Flyttade till en DYR 2:a studentlägenhet på ##redigerat## 9000kr/ månad, men fick högsta bostadsbidraget. Nu flyttade jag igen i samband med separationen från yngsta sonens pappa, till mitt första förstahandskontrakt, 2:a i närförort till Stockholm, gammalt 50-talsområde. Hyra 5400kr, men får nästan lika högt bostadsbidrag som på den dyra. Enorm lättnad.
Vi bor trångt, 12-åringen har sovrummet och jag + 2,5-åringen sover i bäddsoffa i vardagsrummet. Men det är lugnt, mysigt och innerligt. Hade jag haft flera tonåringar hade det inte funkat, men just nu är detta idealiskt, medan jag studerar och har begränsad inkomst.
Självklart känner jag sorg ibland över att inte kunna erbjuda yngsta sonen en gräsmatta, trädgård och sandlåda som jag hade till min äldsta. Men vi bor nära en plaskdamm och lekpark där det alltid finns dagiskompisar och vi har en "kick-ass"-balkong med massiv trädgårdsodling. Så det känns ändå ok.
Även om du skulle komma till en punkt där du blir tvungen att se över er boende situation, så kan det blir bra i slutändan. Men ett par tusen i månaden är ingen stor vinst, så prioritera boendet framför extravaganser, det skulle jag gjort i din situation.

AliceAlice

Ett stort problem är att den äldste gått ut gymnasiet och studerar på universitet, honom får jag inget för av FK, 3000:- för tre barn är lite, jag är deltidssjukskriven pga utmattning. Ska vi ner i kostander får vi flytta till ett skumt ytterområde i en 2:a, känns inte relevant eller människovärdigt. Vi levde inte i lyx när pappan betalade underhåll, nu går det knappt runt trotts att jag dragit i handbromsen ordentligt. Eftersom vi har hus får vi inget bostadsbidrag, hade jag haft samma utgifter för en lägenhet så hade jag fått. Bara processen att få underhållsstöd vi FK är en lång process, först ska de skriva till honom, han svarar inte, sen ska de söka honom och få kontakt m honom och först när de får det så kan jag få pengarna, det blir kanske en härlig summa lagom till jul :).

Visst hade det varit skönt att klara sig själv ekonomiskt, men just nu skulle jag behöva hans bidrag som var dels för tre barn dels MYCKET mer än vad FK betalar, att ha tre tonåringar är dyrt! Å andra sidan hur många familjer med 4 personer klarar sig på en inkomst? men det kommer att gå på något sätt.

Nu har jag hamnat där jag fasta för så längre ner kan han inte dra oss rent ekonomiskt, tråkigt men ändå, när jag väl är här så kommer jag säkert lyckas lösa det, på något vis...

Idag har vi ingen kontakt alls med honom. Att stötta eller ej, ja det är frågan, jag har inte stöttat så mycket sista tiden, fick in honom på behandling men inte se. Det blir liksom en annan dimension när vi vet att han bara har en begränsad tid att leva, jag skulle vilja att barnen fick lära känna sin pappa och att de kunde få ett bra avslut, inte ett avslut i kaos, eller inte alls.

Jag är inte alls säker på att barn uppskattar när man bryter kontakten med en förälder, även om det är rätt att göra det. Barnen står nästan alltid på den svages (missbrukarens) sida. Barnen ska vara ganska stora för att förstå. Min mamma hade en pappa som var missbrukare, min mormor förbjöd barnen att träffa pappan, helt rätt, men mamma berättade hur hon smög iväg för att träffa sin pappa och då var hon tonåring. Gäller att hitta en smidig lösning.

Extravaganser existerar inte, har inte gjort på länge men nu är det knappt mat på bordet som gäller, barnen går först och jag tar det som blir över, prioritering; vinterkläder till den yngsta, att mina vinterstövlar är trasiga får fungera en vinter till. Vi är friska, vi har varandra så jag ska verkligen inte gnälla.

TISSLA

..att veta vad som är bäst. När barnen är så stora som dina, så bör de få välja själva om de vill ha kontakt. Visste inte heller att han har en begränsad tid att leva, så svårt och sorgligt det måste vara för dem.

Pratade en del med min psykolog om detta med att hålla kontakten. Jag hade en helt fantastisk, kärleksfull och varm pappa själv, som gick bort 2010. Jag har alltid kämpat så för att mina barn ska ha kontakt med sina pappor, kanske för att den relationen var så värdefull för mig. Jag pratade mycket med psykologen om hur jag skulle göra i olika situationer för att min sons pappa skulle bli nykter och jag mådde hemskt dåligt, vände ut och in på mig själv. Men det psykologen sa var att undersökningar har visat att det är bättre att ha en stabil, pålitlig välmående förälder än att ha två som mår dåligt: en som missbrukar, hoppar in och ut ur barnens liv och uppför sig illa och kränkande, och en annan förälder som mår så dåligt av det att den har ångest, depression och utmattningssyndrom (som jag hade). När jag vacklar så försvinner deras enda trygga punkt.

Min erfarenhet är att de som absolut mest konsekvent säger att det är bättre att bryta är de som själva vuxit upp med en missbrukande förälder. De säger ofta att de önskar att den utan missbruk hade brutit och inte låtit den som missbrukar att sabotera. Det betyder inte att den personen som barn eller ungdom tyckte så, men senare som vuxen med facit i hand. Barn är alltid, alltid lojala mot sina föräldrar, och som du säger står på den "svages" sida. Men det kanske är där man behöver leda dem lite, det är så lätt att de fastnar i skuldkänslor och medlidande. Det är en fin egenskap att ha den förmågan men den kan samtidigt förgöra en så man nästan självutplånar sig själv när man tycker synd om sin förälder.

Som dotter till en mamma med depressioner, så har jag under min uppväxt fått ta stort ansvar för att hon skulle bli glad. Uppmuntrad att foga mig, och kontrollera mina känslor av hennes nya man (-Säg inte så, du vet ju att mamma är så ledsen.). Jag fick inget utrymme för att ha egna känslor, och hela min existens gick nästan ut på att bekräfta henne och utplåna mig själv. Det tog mig tiotals år i terapi att förstå att det BÅDE kan vara synd om min mamma OCH samtidigt kan jag få känna sorg över att jag inte fick kärlek och uppskattning själv. Jag önskar innerligt att någon sagt ifrån till henne att detta inte var ok. Men familjen var som medberoende till hennes psykiska sjukdom och hon tilläts uppföra sig nästan hur som helst för "det är så synd om henne". När jag själv fick barn började jag sätta gränser mot henne. Nu är det mina barn som behöver mig. Detta har inte mottagits bra, och fått konsekvenser för mig och mina barn.
I höstas när jag höll på med en extremt tuff utbildning, hanterade den alkoholiserade pappan, ensam utan avlastning med två barn och hund, så orkade jag inte alltid svara när hon skrev på messenger (hon har träffat en norrman och flyttat till Spanien). Detta kränkte henne så mycket att hon mailade mig vid årsskiftet och bröt kontakten med mig.
Efter det bröt jag ihop totalt.
Kunde inte avsluta mitt examensarbete (med två månader kvar av 5 år!!). Blev sjukskriven och förlorade 6 månader av mitt liv. Hon har inte hört av sig till mig på 9 månader nu och jag har så sakta börjat acceptera detta, och tänker att det nog är bättre så här. Jag ska inte ha människor i mitt liv som dränerar mig på energi och inte ger något tillbaka annat än krav och missnöje med mig och det är mitt ansvar att inte tillåta dessa människor i mitt liv. Mina barn ska inte behöva växa upp med en deprimerad mamma som jag gjorde. Jag har under mitt liv haft återkommande depressioner, och blev förra året diagnostiserad med GAD. Det gör att jag har en känslighet för stressorer i min tillvaro och att jag lätt kan falla in i ångest och depression. Jag KAN inte tillåta dessa stressorer i min tillvaro för då blir jag sjuk och kan inte ta ansvar som förälder. Och det är ju bara min barn som jag har ett faktiskt och lagligt ansvar för. Jag har ansvar för mitt föräldraskap. Papporna har ansvar för sina föräldraskap, om de inte klarar av att ta det ansvaret så är det sorgligt men jag kan inte påverka det. Jag känner dock stor skuld att jag inte valde fäder åt mina barn med större insikt och omsorg. Det kommer jag säkert få stå till svars för när mina barn blir större. Jag kommer att lyssna, jag kommer att ta ansvar för det och be dem om förlåtelse för det av hela mitt hjärta.
Jag tror att det kan vara bra att visa sina barn hur man sätter gränser mot människor, att man står upp för sig själv och att man förväntar sig att människor får ta ansvar för sina handlingar och även konsekvenserna av sina val.

TISSLA

Kanske gör jag fel som är så bestämd. Ibland är jag så övertygad sen osäker. Så rädd för reaktionen på orosanmälan. Tänk om farmor nu tycker jag är knäpp igen, och inte vill prata med mig/ha sonen varannan helg
Ständigt rädd för att ha gjort fel.
Kanske är jag för hård. Ska jag chansa på att han klarar av att hålla dig nykter ensam med sonen. Men tänk om han inte klarar det och sonen skadas. Är så rädd.

AliceAlice

...göra det som känns rätt. Ofta visar det sig att det var helt rätt att göra så men ibland visar det sig att det blev mindre bra. Kan du prat med farmodern och förklara varför du gjorde som du gjorde, att du inte vågar riskera barnets mående och du vill att x ska få hjälp så han ska kunna ha en bra kontakt med barnet och att du därmed också ska kunna känna dig trygg.

För vår del var det vid ett möte m soc efter en orosanmälan om hur barnen hade det hos sin pappa som X erkände sitt missbruk för första gången, även om det inte förändrat så mycket faktiskt så är det en sak som drastiskt förändrats, det är att han och jag kan prata om hans missbruk. Hans erkännande gjorde att han släppte en del av sitt pansar, han accepterar att barnen inte kan vara hos honom, det blev mindre diskussioner och efter detta gick det lätt att få enskild vårdnad.

Du måste tro på att det du gör är rätt men det är också mänskligt att tvivla och många missbrukare är mästare på att få oss att tro att det är vårt fel, vilket det inte är!!! Med den historian du berättade, om din uppväxt, din mamma, så måste osäkerheten för att göra rätt och fel finnas djupt rotad i dig. men ser du också hur stark du är? Du har två fina barn som du värnar om, du har klarat en utbildning, levt med knaper ekonomi, du bryr dig om andra, du har massor av resurser, du sätter gränser, du är klok och insiktsfull mm. mm.

Känner igen känslan av att ha dåligt samvete för valet av pappa, men vi valde inte missbrukaren, vi valde mannen bakom. Mitt x är otroligt duperande och kan dupera alla, allt från myndigheter, polis, rättsväsendet, advokater, terapeuter, läkare mm. Så varför ska jag ha dåligt samvete? Jag blev kär i en man som sen visade sig vara någon annan, hur skulle jag kunna ana? Det är säkert på liknade sett för dig, sen med facit i handen är det alltid lätt... Jag vet att jag gjort allt för att han skulle få hjälp tidigt men utan insikt från honom så gick det inte, då valde jag att lämna, vad mer kan man begära? även om vi anhöriga är makalösa, fantastiska, empatiska och mycket mer så kan vi inte genomföra under, vi är bara människor men både vi, sjukvård, socialtjänst mm ställer orimliga krav på oss, helt orealistiskt!!!

En massa styrkekramar!!!

Hej Tissla!

Jag har läst igenom din tråd och förstår att du är i en tuff situation.
Du har också växt upp kring liknande problematik och kan se detta från flera perspektiv. Ditt ex och pappa till barnen kan vara hotfull, har alkoholproblem och ljuger gång på gång om lovad nykterhet. Du har försökt och fortsätter på alla sätt och vis att göra det bästa. Du kan få tankar kring att du borde valt en annan man och tankar om vad som egentligen är det bästa att göra. Det låter tungt att tänka så. Hade du vetat detta hade du gjort annorlunda.

Du är klok och insiktsfull och sätter ord på saker här. Du skriver om att du vill visa dina barn hur man som vuxen kan sätta gränser, lämna över ansvar där det hör hemma och låta vuxna ta konsekvenser av sitt handlande. Du nämner också att dina värderingar som mor att sätta sitt barn först gör det tydligare för dig. Att valet inte blir svårt. Det är ju troligt dessa värderingar som gjort att du tagit alla steg du tagit såhär långt.
Klokt att du tar den hjälp du känner att du behöver för att ventilera, samla så mycket kraft du kan för att inte bära detta själv. Att se alla lösningar och göra ”perfekta” val i en sådan här situation är omöjligt.

Det du nu funderar kring handlar om orosanmälan till socialen, egen vårdnad och liknande. Om jag förstår dig rätt funderar du kring om det kan leda till att det blir ett totalt avbrott i kontakten mellan sönerna och deras far, att du blir ansvarig för om de har en pappa eller inte. En tanke jag får kring det är att du under så lång tid testat så mycket, att vända sig ytterligare någonstans där det finns möjlighet till att få hjälp, är att hjälpa.
Hoppas du finner forumet hjälpsamt, fortsätt gärna berätta hur det går och ventilera här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

TISSLA

Tack för dina fina ord. Du är verkligen så bra på att stötta och peppa andra.

Jag pendlar mellan att känna mig stark och svag.
Är tacksam över att jag tagit mig å ungarna ur den där fruktansvärda miljön och på nått vis har jag nog börjat hitta tillbaka till mitt glada starka jag, från att ha varit en liten blöt fläck (av tårar och sorg). Men ibland kommer ångesten över att jag gjort rätt och kan ibland översköjas av en enorm ledsenhet när jag ser fina pappor med sina barn på Ica, eller mormödrar i lekparken. Äldsta sonen har bra kontakt med sin pappa och håller kontakten med min mamma, fast hon brutit med mig.
Men lilla sonen har varken mormor eller morfar (död) i sitt liv och en pappa som inte kan vara ensam med honon. Jag har inga syskon heller så det känns så tomt.
Har börjat tänka på hur vi gör i jul. Tänkte erbjuda farmor/pappa hela julhelhen mot att jag får en-två veckor nästa år. Då kanske vi kan åka iväg nånstans, borde ha pengar då och på resa blir det inte så uppenbart att man saknar familj.

Möte på soc. Nästa vecka, för att de vill tydliggöra för pappa att de inte startade utrefning för att de bedömmer att jag skyddar sonen från pappas missbruk. Skönt! Och de skulle avvakta till måndag med att ringa pappan så jag kude lämna till farmor i fredags utan att nån var arg.

Jag har försökt prata med farmor men hon vill inte. Hon vill liksom inte veta att det är ett problem, hon vill tro på sin sons lögner. Tror det är enklare för henna att dra slutsatsen att jag är problemet, som inbillar mig eller överdriver. Hon talade inte med mig på 10 månader. Nu fick jag kontakt till slut, när jag föreslog att jag skulle skjutsa sonen till henne varannan helg och att vi endast talar om sonen, inte om det som händer med hans pappa, eller som hon uttryckte det "vad håller ni på med du och X" vilket jag uppfattar som att hon ser detta som nån slags tjafs mellan mig och hennes son, inte att han missbrukar och att jag skyddar sonen.
Men jag betraktar henne som sjuk i medberoende och lika lite som jag kan få honom att inse sitt missbruk så kan jag få henne att se sitt medberoende. Det blev uppenbart för henne förra sommaren, men nu tror hon att han har tagit kontroll över sitt drickande, eftersom han sagt det. Det är tydligt att han är extremt noga med att visa sig nykter och städad när han träffar henne, trots att han kommit och luktat sprit när han ska träffa sonen i mitt sällskap.
Tydligen viktigare att hålla fasaden upp för henna än att vara nykter vid umgänge. Störande!

AliceAlice

Att du har nytta av det jag skriver, liksom meningen! :)

Låter som soc är riktigt bra, ja han behöver nog höra ett och annat av dem och frågan är vem de gynnar att de inte startar en utredning...

Att pendla mellan stark o svag är fullständigt naturligt för det är inte en naturlig situation du befinner dig i, att känna sig svag är inte detsamma som att vara det och skulle man vara svag, ja varför inte, efter allt man gått igenom. Det kan vara en styrka att också våga känna sig svag och maktlös, just maktlösheten kan få mig att känna mig svag.

Farmodern, ja tänk dig att det var din son det gällde, har man inte insikten och tror på allt ens son säger så är det lätt att reagera som hon men ge inte upp! Efter 6-7 år då jag försökt förklara situationen för mina svärföräldrar så ringde min svärfar och bad om ursäkt och han har så dåligt samvete för att de valde att tro på sin son och inte på mig. Så bra relation som vi har idag har vi nog aldrig haft och han stöttar vad han kan, bara att känna det och veta att denna man som aldrig ber om ursäkt, faktiskt gjorde det, det är stort. Nu kommer inte alla lika långt, det är ju lättare att förneka... men allvarligt så trodde jag aldrig att detta skulle ske, så länge det finns liv finns det hopp. Så stå på dig, var ärlig, skydda inte och när din son sedan blir äldre och kanske berättar själv... Du kan inte förändra henne heller och försök att glädjas åt att du ändå har henne som trygghet för sonen och att du kan få lite avlastning.

Inte konstigt att du känner dig ensam, utan familj som kan stötta, kan du hitta en "ny"familj, det finns många ensamma pensionärer som kanske vill rycka in som extramormor, en stora/lilla/syster/bror någonstans som också behöver ny trygghet, behovet är större än vad man kan tro.

Kram

TISSLA

Det är tungt nu. Kom ur sjukskrivning 1 sept. (stressutlöst utmattningssyndrom sjukskriven i mars), direkt till arbetsförmedlingen för att säkra sgi fram till skolstart i slutet av okt. Men skola registrerade mig från augusti för exjobbet sträcker sig över en termin så jag får ingen akassa eftersom jag är inskriven på skolan och nu har csn sagt att jag inte har studieresultat från jan-feb så jag får inget csn. Och som student måste man ta ut fullt studiemedel för att skydda sgi. Alltså ingen ersättning och riskerar att förlora rätten till sjukersättning. Precis vad jag behöver för att komma på fötter igen!
Csn verkar dock inte omöjliga men jag måste skicka in intyg på att min sjukdom påverkade mitt studiereslutat i jan-feb innan jag blev sjukskriven men den psykologen jag hade då har slutat. Hon ville sjukskriva mig i januari men jag sa att jag ville kämpa på trots depression. Fanfanfan, varför tog jag bara inge sjukskrivningen. Nu har jag beställt journalkopior från januari och hoppas att det kan hjälpa mig att bevisa att jag var sjuk trots att jag inte var sjukskriven.
Och sonen och jag är förkylda så vi missade mötet på soc. OCH sammarbetssamtalet. Tydligen så hann soc. ringa pappan innan han fick mitt sms om att sonen är sjuk. Så han ringde och var spydig och otrevlig 'du har ju lagt nivån i alla fall..' för att soc. meddelande honom att hans son är sjuk. Vi har inte pratat med varandra sen det katastrofala samarbetssamtalet. Har bara lämnat sonen till farmor och haft smskontakt. Nu sa jag att jag inte vill prata med honom så länge han ljuger om vad som hänt, som han gjorde på samarbetssamtalet. Han spelar oförstående. Men när jag säger att han antingen ljuger eller är i förnekelse om att han inte skulle druckit sig stupfull ensam med min lilla och stora son förra sommaren så säger han att han inte ljuger. Han säger att han drack, men bara lite ( han vinglade, sluddrade, ramlade omkull med 1.5åring i famnen och kunde inte hålla ögonkontanten).
Men det är ju ganska talande för hur han ser på drickande och hur han definierar "full". Så när han satt och sa att han inte behöver sluta dricka för att vara ensam med sin son eftersom han genom behandlingen lärt sig ta kontroll över sitt drickande så vet jag vad han menar. Det är ok att "dricka lite" med sonen, enligt hans definition. Ingen tvekan, oavsett hur han duperar de på samarbetssamtalet, jag kommer inte frivilligt låta honom vara ensam med sonen.