Ett ärligt försök!

2206 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Vinäger
Tankar och svar

Tack för tänkvärda kommentarer.

Charlie, att komma igen - och igen - har nog blivit lite av min grej. Det är nästan löjligt ofta jag skrivit här att jag aldrig ger upp. Har nog inte riktigt tänkt på det förrän du skrev det. Samtidigt, hur skulle det gå om jag gav upp? Kanske vara lite svag emellanåt, men tror inte att jag törs släppa mera på kontrollen/spärren.

FinaLisa, Ledsen själ och Mirabelle, jag har många gånger funderat över detta med bearbetning. Det tog mig många år att inse att min barndom inte var ok. Annorlunda, visst, men inte så illa som den var. Kanske var det lika för er? Blev tidigt ensamstående mamma med massor av ögon på mig. Det fanns nog aldrig en tanke på att bearbeta något. Så länge man är mitt uppe i något så liksom pågår livet bara.

Pressen på att göra uppväxten bra för barnen var dubbel. Precis som du säger, Mirabelle, handlade mycket om att skapa en trygghet så långt från ens egen barndom som möjligt. Samtidigt hade jag som sagt många som visste hur "omöjlig" jag var som tonåring, så det blev verkligen upp till bevis. Ingenting skulle de få att anmärka på. Herregud, jag blir matt bara jag tänker på det.

Jag tror också att fortsatta trauman bara läggs på, utan att vi som varit med om mycket tänker så mycket på det. Vi är ju vana. Ett av mina barn blev svårt sjuk vid förlossningen, något jag aldrig bearbetat. Vid ett tillfälle var vi med om tre trafikolyckor på mindre än ett år. M opererades för cancer samtidigt som en älskad förälder avled. Listan kan göras lång.

Detta berättar jag inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att kanske synliggöra hur trauman kan läggas på gång på gång och lagras länge länge. De gånger jag varit sjukskriven har det varit korta perioder. Ett par-tre-fyra veckor, sedan tillbaka igen.

Men till slut kanske det måste ut. Det är väl det som tagit sig uttryck i panikångest och alkoholproblem. Att döva har känts nödvändigt ibland.

Ja, tjejer, vad ska vi göra när det skaver som mest/värst? Låta bli alkoholen, förstås. Men skulle det vara lättare om vi fick bearbeta, kanske beta av lite i taget?

Jag har träffat en KBT-terapeut för panikångesten, gav inte mycket. Hade sedan kontakt med en psykolog. Hon var bra, men på tre-fyra tillfällen hinner inget stort hända. Visserligen var det hon som sa de förlösande orden, vilka jag har berättat om flera gånger: "Ja, dina föräldrar älskade dig, men det räckte inte".

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen. Lite tankar att bolla med er andra. Forumets storhet, ni vet.

Rosa, ibland är igenkänningen nästan läskig. Jag handlade endast med kontanter av samma skäl som du. Uppfinningsrikedomen är stor när det kommer till att skaffa alkohol.

Ja, som vanligt blev det långt. Orkar inte ens läsa igenom det. Svenskläraren är ju ändå en före detta numera.

I kväll är jag nykter. Gott så.

Kram

Fibblan
Fina Vinäger 💜!

Ditt långa, intressanta, smärtsamma och samtidigt hoppfulla inlägg väcker för mkt tankar för att kunna samla dem i ord just nu..🤯❤️.
En lätt överhettad hjärna i kombination med en massa kärlek, är det som bäst beskriver det som händer med mig när jag tar del av din historia (även om jag läst en del av den tidigare..)
Ibland får det väl vara så, även för mig, att orden inte räcker till.. och det är ju inte heller första gången jag hamnar i det..☺️. Sänder dig en massa värme och kärlek ❤️❤️❤️. Så mkt du varit med om, som ingen ska behöva vara..
Kramar!
/Fibblan 🌼.

Ledsen själ
Vinäger

Det där med barndomen är klurigt. Jag har förträngt så sjukt mycket. Växte upp snabbt men alltid sett det som positivt,att jag var duktig o mogen men när jag började terapi och efter gått genom barndom etc så säger hon till mig att Du har ju varit med om trauman som barn. Inte så konstigt att ditt nervsystem är felprogrammerat. Ahh då slog det mig. Allt kom tillbaka. Började analysera. Jag har liksom bara fokuserat på allt vi hittade på. Det vi hade. pengarna,resorna,sommar/vinterhusen ja egentligen bara det materialistiska men det var så mycket mer! Usch ja här finns mycket att skriva om. Vi påminner om varandra. Det där med sjukskrivningar att vi kommer tillbaka lika snabbt som vi gick och som du säger ibland hade man nog behövt en längre tid för återhämtning. Massa kramar och vi följ åt gär oavsett dagar i bagaget🌸🌸

Sisyfos
Stark och klok

Ja, Vinäger det är lättare att förstå varför du dricker. Din bakgrundshistoria är viktig, jag tror inte att man kommer undan sin bakgrund. Det är därför alkohol är så farligt att slänga in i psykiskt mående. Det ger på sätt och vis precis det man behöver. När jag tidigare drack ibland på kvällarna innan barnen somnade, tänkte jag ibland på hur läskigt det vore om de förknippade den mysiga nattningen med vindoft. Så att lukten av unket vin är något de framtida kommer att trösta sig med. Låt det inte bli så!

Panikångest har jag inte haft tack och lov, dock ibland velat få stopp på annan oro. I Skavlan för några månader sedan deltog en man som levde rätt extremt (med isbad o.dyl.) och andade sig hög.
Förstår att det behövs någon substans när man kommit så långt in i en panikattack, men jag är egentligen rätt skeptisk till alla tabletter (även alla vitaminer etc) som folk proppar i sig nu förtiden (även jag). Men jag tror också det är nödvändigt ibland.
Du är stark Vinäger och klok. Hoppas du får stanna länge i ditt av. Det är här tiden för eftertanke och analys finns. Välbefinnandet i föräldrars tröst är oerhört viktigt tror jag. Nu är jag ingen expert på hjärnan, men det finns väl vissa likheter med de endorfiner som utsöndras vid välmående och njutning (och tröst) och de effekter som alkoholen ger. Den här övergivenhetskänslan som du säkert fick som spädbarn är viktig. Att inte räcka till som förälder är ens största mardröm och jag tror också att de åren och känslorna då är väldigt viktiga. Tror inte egentligen att någon har en perfekt uppväxt, och att det också beror på vilka behov som enskilda personer har. Och när man medicinerar med alkohol så får man ju på sätt och vis det man behöver i alla fall just då.
Hoppas att du hittar dina nycklar, eftersom vi har sån likartad upplevelse av rutschbanan nedför så hoppas jag än mer att du hittar rätt. Det andra är inget alternativ.

Charlie70
Nej, inte ge upp Vinäger

Det är inte det som är alternativet så klart. Du har ju expertkompetens inom området "komma igen". Något du tränat på sedan barnsben. En fundamental överlevnadsstrategi för dig. Som från början handlade om just överlevnad, men som du har kommit på går att använda i alla möjliga sammanhang. Eftersom du vet att du kan "komma igen" är det inte heller så farligt om det går åt pipsvängen för en stund med något - oavsett vad det gör med DIG. Jättebra egenskap i de flesta sammanhang men inte alltid. Det är nog där du ska börja gräva tänker jag.

Kram!

mulletant
Läser Vinäger om dina

lager på lager. Känner igen en del. Jag tog för ett år sen beslutet att söka en sponsor i Alanon, även om det innebar en ganska stor praktisk insats med resor. Jag frågade en jag träffat på olika konvent o landsmöten. Det kändes bra direkt men var lite knepigt praktiskt. Nu i och med alla avgränsningsdirektiv började vi träffas över nätet och det ger en helt annan ’skjuts’ åt stegarbetet. Dessutom finns onlinemöten nu.
Att arbeta i stegen med sponsor ger mig så mycket och har blivit en bra väg för mig att bearbeta gammalt. Jag håller just nu på med smärtsamma saker och är förvånad över hur bra det går. Så befriande!
Du väljer din väg, såklart! Jag ville ändå berätta om möjligheten; tillgängligt, respektfullt, gratis.
Allt gott till dig! / mt

Charlie70
Styng av dåligt samvete

Hej Vinäger! Läser i Grönablads tråd att du inte orkat kommentera i din egen tråd för att du känner att det senaste tog mycket energi från dig. Jag känner ett styng av dåligt samvete. Det ÄR jobbigt att se tillbaka när man helst bara vill blicka framåt. Jag har alltid varit sådan. Varför gräva i gammal skit när nu och framåt är så mycket bättre?
Jag hoppas innerligt att mina kommentarer inte i onödan har bidragit till energiförlusten. I så fall ber jag om ursäkt från djupet av mitt hjärta. Det var verkligen inte min mening. Förlåt! Kom tillbaka!
Kram!

Vaken 2020
Panikångest och alkohol som bedövningsmedel

Känner igen mig själv i dig Vinäger. Jag har ofta fått höra av andra missbrukare att jag är "känslig" men ändå okey accepterad på nått sätt eftersom jag i djupet av min egen själ är snäll. Så snäll att jag fått höra av min son (jag har tre barn och haft delad vårdnad om dom i 13 år) "pappa du gör ingenting illa mot oss men jag blir rädd för dig nått". Vilket jag då lätt skakade av mig och sa övertygande "du behöver inte vara rädd, jag har koll och det ska inte hända mig nånting". Så lätt lurar jag mig själv.

Snällheten som jag har gör att jag tror allt gott om alla och blir godtrogen. Det slår hårt tillbaks mot mig själv för det finns personer som utnyttjar min snällhet och rör om det i min förvirrade hjärna.

Värsta panikångesten som jag haft gjorde så att jag sa till vårdarna "jaha, släpper ni inte ut mig härifrån (Maria ungdoms låsta avdelning) så hoppar jag ut genom fönstret". Jag var halvvägs på väg ut (paniken var så stark, ville bara bort därifrån) när vårdarna grep tag i mig och drog ner mig på golvet. Det var inget självmordsförsök (jag vill leva inte dö) och jag har trillat ur fönster tidigare i fyllan och villan, det värsta som har hänt är att jag brutit benet, men who cares om ett brutet ben egentligen?

Jag såg gatan det var inte högt (typ första våningen) men inte så inbjudande för det var asfalt. När jag trillade ut från fönstret (för att luta mig ut och ta ett djup andetag och få en nypa frisk luft) för vi hade rökt på ordentlig innan och då landade jag i gräset som var nedanför och rullade ner för en grässluttning.

Läkarna frågade efteråt (hade du verkligen tänkt hopp ut från fönstret?) och ja svarade JA, så stark var min ångest då.

Nuförtiden har jag "bara" vanlig ångest. Sprit kickar igång min hjärna och jag har fått bekräftat av en narkos och smärt doktor att sprit är ett lika starkt bedövningsmedel för hjärnan som morfin. Jag använder sprit för att bedöva min ångest, vin för att känna mig "lite lullig" och öl för att det är gott som en törstsläckare ungefär.

Jag tror på sprängkraften i dom egna orden som vi här producerar tillsammans. Vi interagerar med varandra, känner igen oss i oss själva och det är bra. Det gäller som sagt om det du sagt till dig själv och andra. Ge aldrig upp, kämpa vidare.

Ta hand om dig själv Vinäger (Jag äger vinet) och tro på människor. Det är när man som jag lätt blir misstänksam mot allt och alla (noja) som tilliten till sig själv och andra försvinner. Panikångest går att mildra men alkoholen förvärrar den och gör den större och starkare. Jag vet vad jag snackar om, varit där.

Rosa76
Det kan väl få vara lite av och lite på..

men det behöver ju inte bara handla om att dricka eller inte dricka. Man känner sig nere och livet känns grått. Inget är jättekul men heller inte jättetråkigt. Det kan väl få vara så, tänker jag...Du vännen..det späds i alla fall inte på med ångest för att man har druckit också..Skickar en varm kram! Rosa

Odette
Sänder dig en kram och tanke

Fina Vinäger... ville mest skicka en kram.. jag tycker du är otroligt stark och att läsa dina tankar här inne gör mig inspirerad att tro att allt är möjligt och att ärlighet och ödmjukhet inför sitt. " problem" är en stor del av lösningen. KRAM till dig.

Jullan65
Du är en kämpe, tro inget

Du är en kämpe, tro inget annat. Kram Jullan

Varafrisk
Jag blir så tagen av vad du

Jag blir så tagen av vad du berättar. Din berättelse..din historia..Du är fantastisk:)
Du kommer klara det här!

Kram:)

Vinäger
Knepigt

Blir så berörd av alla tankar och fina ord. Från djupet av mitt hjärta, ännu en gång, TACK!

Har inte kunnat bemöta något förrän nu. Det tog mer på krafterna att återigen berätta allt än vad jag trodde. (Och Charlie, nej nej nej, ha inte dåligt samvete. Lova det.)

Några saker vill jag reda ut. Vet inte om jag missuppfattat en del, men vill ändå förtydliga.

Rosa, mitt av och på är oftast inte kopplat till min sinnesstämning. Det gäller bara drickandet. Jag vaknar upp och vet att det är över. Det är som att knäppa med fingrarna. Helskumt. Då väntar en period utan kamp, jag vill helt enkelt inte ha alkohol. Det här har pågått i minst ett par år, åtminstone så länge har jag varit medveten om det. Efter ett par veckor upp till ett par månader kan suget komma, någon gång smygande, men inte sällan som en blixt. Då blir det krig för att klara dagarna. Vita knogar är bara förnamnet. Ångesten river som sandpapper i hela kroppen. Tyvärr har jag till slut svårt att stå emot då.

Vaken 2020, tack för att du berättar. Panikångest är ett rent helvete. Inte konstigt att vi försökt lindra med alkohol. Mitt nick Vinäger kan tolkas som att jag valt det för att det symboliserar gammalt surt vin, helt odrickbart. Helt annan betydelse särskrivet, förstås...

Mulletant, tack för tipset. Jag blir så glad för att du skriver att det är mitt val. Ska verkligen ha det i åtanke. En fråga bara: Trodde att Al-Anon bara är till för anhöriga och medberoende. Får jag som själv är beroende och inte har växt upp med missbrukande föräldrar ha kontakt med dem? Visserligen var mitt ex missbrukare, men det är ju typ hundra år sedan...

Alla ni andra, tack för att ni tror på mig. Att jag kan inspirera har jag ibland svårt att ta till mig. Kanske beror det på den osminkade sanningen, ärligheten. En del känner nog igen sig och det kan förhoppningsvis lindra skammen över sig själv.

Har skrivit det tidigare i min och även i andra trådar att jag tar en dag i taget. Är glad för alla nyktra dagar jag får ihop. Eftersträvar inte ett så kallat normalt drickande, men vet inte om jag är framme vid slutmålet - det helvita livet - ännu. Jag har inte gett upp (haha, nu skrev jag det igen...) kommer aldrig att göra det heller.

Nä, nu blir det mest en massa upprepningar, känner jag. Får skylla på att jag är lite trött. Är garanterat nykter även i dag.

Gott så.

Kram kram

Se klart
Fint fint

Att du är nykter idag.
Och nuförtiden läser jag ditt vinäger på franskt vis, tycker du är något extra! Kram. Vi håller på dig.

mulletant
Hej Vinäger!

Jag tänkte i första hand på Stegarbete som så och vet inte om du varit på AA-möten. Kanske det skulle ligga närmast tillhands? Men min sponsor, och jag vet många andra alkoholister, har börjat i AA och sen insett att det finns anhörig’problematik’ i grunden. Det finns så många slags dysfunktionalitet i familjer som sätter spår. Jag har inte haft ett alkoholmissbruk men såg efterhand annat jag har missbrukat annat; arbete, simpla dataspel och mat.
Jag tror alla Alanonmöten är öppna, det syns ju på deras hemsida. Ett möte på måndagar är online. Då kan du kolla om det är nåt för dig. Jag går ibland på det och även på öppna AA-möten som finns alla kvällar i veckan. Det hjälper mig att vara i balans, komma ihåg vem jag är och vem jag lever med.
När jag läste nu om ditt mönster tänkte jag på Monday Morning - tycker mig minnas likheter. Henne har du säkert ’träffat’ här.
Allt gott o jag säger som de sa på ett öppet AA-möte nyligen till en kille som tagit återfall och var vilsen: Kämpa, kämpa - du är inte ensam! Jag kan också dela det som blev mitt motto med dig: det är möjligt att ta makten i sitt liv!
Ha en fin dag! / mt

Vinäger
Tack för svar, mt

Då förstår jag hur du menar. Har inte provat AA, har tänkt att det inte är något för mig, men ska omvärdera de tankarna.

Har ibland faktiskt tänkt på att mitt dryckesmönster mer och mer kommit att likna MondayMornings. Flera skillnader finns, men likheterna är ändå betydande. Jag har ju lyckats träffa henne både här inne och på förra årets forumträff. Ett tag efteråt hade vi även privat kontakt. En mycket härlig person.

Tack för att du engagerat dig. Som sagt, för första gången i mitt liv ska jag överväga att åtminstone kolla in AA. Bor tyvärr i en mindre stad och har en position som innebär att jag helst inte vill bli igenkänd där. Tycker verkligen inte att det är något att skämmas för egentligen, men ändå blir det jobbigt. Via länk blir det förstås en helt annan sak.

Ha en fin helg alla forumvänner och ta hand om er.

Säger som jag gör allt oftare nu:
I dag är jag nykter. Gott så.

Kram

mulletant
Du har goda möjligheter

att testa på att gå på möte online nu! Enkelt att logga in! Passar inte alla men väl värt att se hur det är. Lyssna gärna på Alkispodden om du inte upptäckt den! Trevlig helg! / mt

Vinäger
Vakna nykter

Vilken förmån det är att ännu en morgon få vakna nykter, om än kanske inte så himla vacker...

Blev inte många timmars sömn, men i gengäld var den av hög kvalitet. Mer utvilad av dessa få än tio timmars fylleoroligt pendlande mellan falsk djupsömn och slummer.

Tar som sagt en dag i taget och gläds för att de vita dagarna fylls på. Är ödmjuk för alkoholens lismande kraft, men försöker hitta strategier för att kunna vinna kampen. Som just nu alltså inte är ett dugg jobbig.

Måste bara berätta hur mycket i hjärnan som går per automatik. I går sa min man att han skulle i väg en sväng i dag. Det tog inte ens en millisekund innan jag tänkte att jag då kunde hinna till Systemet en sväng. Hann planera både inköp av två tetror, köpta med kontanter, förstås. Vidare om huruvida jag kunde ta bilen eller om jag skulle bli tvungen att cykla. Slutligen vilken väska de skulle passa i och en eventuell ursäkt om jag skulle behöva förklara varför jag åkte in till stan.

Jag hann avblåsa allt planerande efter endast någon minut. Tänkte för mig själv hur mycket tid A-tankarna tar trots att jag för tillfället inte ens är sugen på att dricka.

Det hela slutade med att M inte kom i väg. Är så glad att jag avstyrde allt redan innan jag visste att han inte ens skulle åka. Kan känna hur stark besvikelsen skulle ha blivit om jag fortfarande hade velat/behövt införskaffa vinet. Styrd av något jag inte kunde kontrollera.

Än en gång vill jag understryka hur otroligt tacksam jag är för att mitt liv funkar så bra som det har gjort länge nu. Ännu kanske inte framme vid slutmålet - det självklara vita livet - men så mycket mycket bättre än tidigare.

En dag i taget!

Kram på er

obstinat
hej Vinäger!

Första gången jag trillar in på din tråd, men jag har ju sett ditt namn runtom på forumet (inklusive i min tråd :). Lite svårt att läsa ikapp när det är så många inlägg, men ville säga hej och att jag följer dig och känner igen mig! Vaknade också nykter idag och sov inte toppenbra men ändå så otroligt mycket bättre än hur man/jag brukar sova efter alkoholångestkvällar. Jag har ofta varit fascinerad över att det inte pratats mer om den där fruktansvärda ångesten som kickar in vid 3-4-5 på morgonkvisten, jag tror jag läste någonstans att det var hormonellt betingat, ("kroppen är i sämsta tänkbara läge att vara vaken den tiden på dygnet och är inte rustad för det, därför är man skör" - något åt det hållet). Så jag har tänkt att alla är väl med om det då och då. Tills jag kunde jämföra med att nyktert vakna den tiden på dygnet, alltså det är ju fortfarande inte kul, men skillnaden jämfört med när man vaknar med hög puls, kroppen har förbränt klart alkohol och "väcker en" och där ligger man kvar med ... ja ni vet. En skön sak att komma ihåg.

hoppas du får en fin lördag!

Vinäger
Trygg igen

Efter att ha fått en panikattack och ett sug från helvetet efter alkohol för att lindra den, vilar jag nu ut i mannens famn.

Hickande fulgråt i ett par timmar. Vitaste knogarna någonsin. Tusen stålfåglar som for omkring i magen. Illamående av längtan efter bot.

Men...

Jag klarade det!

Ledsen själ
God morgon🌸

Hoppas natten varit lite bättre för dig? Vad härligt att du också har din man att stötta dig på. Det gör otroligt mycket. Kram

Sisyfos
Bra!

Känn dig stolt nu Vinäger, du klarade det. Usch förstår att panikångest är oerhört svårt att leva med. Skönt att du har din man.
Om möjligheten att dricka inte alls fanns när det här händer, tror du att du skulle känna samma alkoholsug då eller något annat?

Andrahalvlek
Medveten andning?

Har du sinnesnärvaro där och då att djupandas dig igenom panikattacken? Kan du lära din man att hjälpa dig andas igenom panikattacken? Ungefär som när man ska föda barn. Faktiskt.

Djupandning är svinbra medicin mot mycket. Och garanterat fri från biverkningar.

Kram 🐘

Charlie70
Panikångest

Hej Vinäger! Har ingen egen erfarenhet av panikångest men förstår att många här har det och ni lider ju något oerhört. Det förstår jag. Kanske dum fråga men måste man leva sitt liv med denna panikångest eller finns det sätt att bli fri från den?

Skönt att du klarade dig igenom utan alkohol i går. Tänker på dig!

Kram!

Torn
Bra

Så bra att du klarade att hålla emot. Då vet du ju att det går, och då kanske det blir lättare/ lindrigare om det skulle hända igen. Jag hade nog någon typ av lindrig panikångest under några år. Men det var alltid när jag inte hade tillgång till någon alkohol. Typ på teatrar, biografer eller på kurser. Pulsen rusade, kallsvettades som en gris, ville ut från stället och trodde jag skulle dö. Gick dock över efter 5 minuter. Till slut tog jag en ordentlig funderare och kom fram till: Jag är helt frisk, varför ska oroa mig för att dö. Efter det fick jag aldrig mer några sådana
”attacker”.

Kram

Femina
Undran

Kära Vinäger,
Har du sökt läkarhjälp för ångesten någon gång? Det finns ju medicin som lugnar, även om de är beroendeframkallande. Det borde hjälpa om du kan ransonera dem så du bara tar dem vid dessa attacker. Det kan naturligtvis vara frestande att ta dem lite oftare och då utvecklar du ett beroende även där och det vill du ju förstås undvika.

Är det något särskilt som utlöser dessa attacker? Det är ju det du behöver hjälp att bearbeta. Det kan ju till slut bli en rundgång. Att rädslan för nya attacker faktiskt utlöser dem.
Kram, 🧡

Vinäger
Komplicerat

Tyvärr mår jag inte bättre i dag. Jag är ju i grunden positiv och gillar inte att skriva negativa inlägg, trots att jag vet att det är helt ok och en del av forumets storhet. Får jobba på det.

Tack för allas omtanke, det känns i hela hjärtat att logga in och mötas av all värme. Som för så många andra är ni här de vänner jag kan vara ärligast mot och med. Tack och lov även mot min man, det är så skönt att kunna diskutera det svåra med honom.

Självklart är jag tacksam att jag red ut stormen i går. Jag vet att jag kan det, till med oftast, men ibland hjälper det inte. Svårt att förklara för den som själv inte har varit med om det. Dessutom är det kanske olika för alla, även om många gemensamma nämnare finns.

Jag har medicin, lugnande, men precis som Femina skriver är de beroendeframkallande och jag tar dem endast vid akuta situationer. Min panikångest har sin grund i relativt svår klaustrofobi, främst i att inte få luft, vilken även den har blivit mycket bättre. Vissa icke nödvändiga saker avstår jag att göra numera, har provat så många gånger utan resultat, så det är helt enkelt inte värt det. Och då vet ni ju att jag är en sådan som nästan aldrig ger upp.

Har som jag berättat tidigare träffat både KBT-terapeut och psykolog. Tror att jag ska be om flera samtal med psykolog då jag tror på att det kan ge mig något.

Klaustrofobin kan tänkas komma från spädbarnstiden då jag låg isolerad på sjukhus och ingen fick ta upp mig under förhållandevis lång tid. Jag matades med flaska genom ett hål. Om det är så långt tillbaka är det ju helt otroligt vad det omedvetna minns. Fascinerande trots allt.

Att jag har panik för att inte få luft kan bero på att jag har haft ganska svår astma och fått åka akut många gånger med just andningsproblem. Även astman är bättre nu, men min lungfunktion är kraftigt nedsatt (ej kol) och jag tänker att inom mig kanske en oro över Covid 19 finns. Inget jag dagligen tänker på, men det finns nog där ändå.

Har fått hjälp med medveten andning och praktiserar den mest vid själva attackerna. Ska ta tag i den även när jag mår bättre då jag verkligen tror på den som förebyggande

Att ha panikångest innebär att man är rädd för att få panikattacker. Så visst hänger det ihop. Eftersom attackerna är så starka ibland finns det självklart en oro för att få dem.

Har också haft en känsla av misslyckande ett tag. Det brukar jag heller inte ha, så nu är det eländes elände. Tycker att alla lyckas så bra - trots att jag självklart vet att det inte alls är alla. Har hängt här i flera år och borde (hatar det ordet) vara helnykter. Det kan vara därför jag hela tiden upprepar mig och påminner om hur mycket bättre jag har det nu med många många vita dagar än det var tidigare. Vet inte varför jag inte är framme än, tycker att jag kämpar och försöker hela tiden. Lite barnsligt kan jag känna känslan av orättvisa. Pinsamt, men så är det i alla fall.

Orkar heller inte kommentera hos er andra som jag vill och då kommer det dåliga samvetet. Även här vet jag att det är ok att inte göra det. Att forumet är en plats utan stress och press.

Det är mycket jag måste träna på.

Hm, det här blev en lång och deppig läsning...

Precis som vanligt avslutar jag ändå positivt. Det har jag i mig på något sätt. Vid ledarskapsutbildningar jag gått pratar man mycket om att det är det sista som sägs vid ett samtal som vi kommer ihåg och tar med oss, hur mycket positivt som än sagts före.

Så, jag känner mig trots allt hoppfull. Jag är nykter, kampen är över för den här gången. Suget borta igen.

En dag i taget.

Tack än en gång för att ni finns.

Många kramar till er alla. Ni är så himla bra som är här oavsett nuvarande alkoholstatus.

Honungsblomman
Varmaste söndagskramen till dig Vinäger...

...är på väg ut genom dörren nu, men vill bekräfta att jag läst och berörts av ditt senaste inlägg.
Och nej, ha inget dåligt samvete för att du inte orkar skriva i andras trådar. Det är här din resa och vi kan möta dig här inne hos dig.

- - 🌸

FinaLisa
Vinäger 🌺🌷🌺

Det viktigaste är att vi inte ger upp! Alla är vi olika och gör vår egen personliga resa..
Kom ihåg det Vinäger, 🤗 att ha så mycket i bagaget och ändå ha modet och kraften att kämpa, det är stort!! 👏👏👏
Kram och lycka till dig 🧡🍀🧡

Varafrisk
Goaste Vinäger....

Goaste Vinäger....

Så tufft med din panikångest...när du berättar om den låter det verkligen som om du skulle behöva professionell hjälp. Det känns tufft att kämpa emot de där attackerna som återkommer och kanske bli kraftigare. Jag känner igen mig i mycket i dig...det här med att jämföra sig..att man borde varit helnykter nu...man gläds över andras framgång även om man undrar varför man inte går framåt själv...Det handlar ju inte om att vi inte förstår men vår resa ser helt enkelt annorlunda ut. Jag tänker även att många skriver när det väl har bestämt sig...och verkar inte ha den där kampen men tankarna hit och dit...kanske hade dem det innan de började skriva här. Man vill ju bara bli av med dem..de tar ju så mycket tid!
Du är också som jag med det här att man måste alltid avsluta positivt...jag tänker att det är ju en sak om man gör det i sitt jobb eller i en annan roll...men här på forumet måste det ju få kunna vara hur bra som helst och hur dåligt som helst.

Önskar att du ska få må bättre - stor kram:)

Sidor