Hej. Första gången jag är inne här. Mitt problem:

Min mamma smygdricker. Så pass mycket att hon utvecklat en alkoholdemens och läkarna säger att varje gång du dricker dödar du din hjärna lite mer. Nu har min pappa som hållt någorlunda koll hemma blivit väldigt sjuk och ligger på sjukhus sedan 4 veckor tillbaka. Ham kommer nog inte hem mer är jag rädd för. Han är den som stöttat och tagit hand om min mamma i alla år trots att hon smugdruckit på kvällar och nätter, kört rattfull och ljugit. Min mamma har inget socialt kontaktnät utan jag är den enda hon umgås med. Jag är gravid med mitt andra barn och känner att jag inte mäktar med längre. Att ta hand om min egen familj och min bebis i magen, att ta hand om min mamma som är helt oförmögen att ta hand om sitt eget liv. Vad gör man? Jag har inte hjärta att bara strunta i henne och låta henne sitta hemma ensam och dricka och må dåligt. Mitt hjärta går sönder för att både hålla på att förlora min pappa och för att min mamma är så sjuk i sin alkoholism och i sin ensamhet.

Bedrövadsambo

Jag vet inte hur man gör men jag tror att jag läst att man kan göra orosanmälan till socialen i din mammas kommun. Då gör de hembesök och kan hjälpa henne. Du kan inte hjälpa henne, du har fullt upp med ditt. Visst kan du hjälpa, men du kan inte dra hela lasset för då knäcker du dig helt. Ring socialkontoret och berätta om din mammas misär!

K

Usch vad hemskt... Jag har en liknande situation med min pappa. Det är på grund av mig och barnen (mina barn) som han går upp på morgonen, har han sagt, men han är samtidigt inte kapabel att ge av sig själv. Dessutom kan jag fortfarande bli arg och irriterad efter alla lögner. Det finns ingen balans i vår relation och när jag berättar att jag känner så, ja då saknar han verktyg och ork för att göra något åt saken.

Så... Jag förstår hur du känner. Det värsta är ju att det inte löser sig automatiskt bara för att föräldern slutar dricka. Steg ett är förstås att bli nykter men steg två (som ärligt talat känns ännu viktigare) är ju att ge sig ut i livet igen och uppleva saker tillsammans med vänner. Steg tre är möjligen att "äga" sin egen problematik och våga prata om den. Min pappa vill fortfarande inte erkänna för någon annan än mig (i princip) att han inte kan dricka.

Du har säkert, precis som jag, känt att man aldrig hade orkat med den här personen om det var någon annan än ens förälder. Jag skulle råda dig (och mig själv) att fokusera på dig själv och de relationerna som du får styrka av. Vilka möten ger dig något? Vilka möten tar något ifrån dig? Se till att hamna i så många situationer som möjligt där du får kraft och energi istället för tvärtom. När man dessutom har barn att ta hand om blir det här ännu mer legitimt.

Avväg vad som funkar för dig hela tiden. Så försöker jag tänka just nu. Jag svarar i telefonen om det ringer och jag har lust, men jag ringer inte själv om jag inte känner mig extremt stabil just den dagen. Vi träffas hos mig eller på café, inte hos honom. Det är inte mitt (eller ditt) fel att de dricker/har druckit (jag vet fortfarande inte säkert om min pappa är nykter nu för tiden eller inte, han är för bra på att dölja). Om de inte kan stötta upp sina barn och barnbarn, än mindre respektera och möta vår oro - varför ska vi då fortsätta gå genom eld för dem?

Lycka till. Jag lider med dig.