Alkoholisten svarar.

107 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Vad har..

du själv för bakgrund och uppväxt? Själv har jag bara haft förhållanden med en viss typ av män! Har insett det senaste året att jag söker upp dem minst lika mycket som de söker upp mig! Leta svar i dig själv! Bara en tanke!

Johanna123
Förstår inte

Hur ska man förhålla sig till den man älskar när den dricker/knarkar? Hur fasen ska man kunna trösta när man själv är sårad och tar drickandet personligt? Hur ska man bete sig när ens partner lovar gång på gång att sluta, men ändå fortsätter?

saris
Hej och vilken fantastisk bra

Hej och vilken fantastisk bra tråd som kommer hjälpa många här inne. Jag separerade med min alkoholist/narkoman för ett år sedan och flyttade ut men har fortfarande daglig kontakt med honom då jag är det enda stödet han har. han har en tvlillingbror med samma problem som han även bor med. han har en mamma som har ett tablett beroende och är alltid på honom om att han inte har ett problem och att det bara är jag som vill att han ska skickas iväg. han har velat sluta flera gånger men varje gång har brosan och mamman övertalat honom till att det inte finns ett problem. han har druckit sen han var 15 och är idag 32 år gammal. jag kan inte säga upp kontakten med honom då jag lovat honom att stötta honom så länge han vill sluta, men känns som han inte alls försöker ? han har varit på soss möten flera gånger och bett om att komma iväg på behandling då han behöver komma bort från det sociala umgänget han har men det enda de har erbjudit honom är öppenvård och samtal och det har han testat och det har inte funkat. nu till min fråga ...hur ska jag förhålla mig till honom när han säger att han vill sluta ? ska jag liksom finnas där eller bryta helt? jag är nog den enda personen i hans liv som vill se honom ren och han enligt han själv, det är det enda som får honom att vilja kämpa och lägga ner skiten..

Ullabulla
Hej Saris och otroligt

Ni ställer lite samma fråga men i olika form.
Varför håller man fast vid den som missbrukar trots att man inte far väl av det?

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har hela mitt liv sökt mig till de som vid första ögonkastet varit karismatiska charmerande och gett mig en fin och intensiv uppvaktning.
Jag har dragits eller frivilligt klivit in i relationen trots att varningslamporna blinkat helrött.

Jag har sakta men säkert tagit till mig min "missbrukare" och sakta vant mig vid att ha det onormalt och stökigt runt mig.
Accepterat och vant mig vid det man inte ska vänja sig vid.

I mitt fall grundar det sig på att jag har känt mig hemma i de relationerna för att mina båda föräldrar var missbrukare.
jag var van att inte vara huvudperson eller vald och är därför rätt bekväm med att vara viktig och behövd ibland och nonchalerad ibland.

Någon sorts närhet/avstånd som jag dragits till för att jag har haft svårt för normala och sunda relationer som byggt på respekt och samförstånd och generositet.

Visst har det funnits där bitvis och i den senaste relationen som var i 20 år fanns det mycket av den varan.
Men när det kom till alkohol så blev jag obönhörligen bortvald.

Så jag har ofrivilligt,men ändå med egen kraft klivit in i något som har känts som att komma hem.

Kanske är det så för er,kanske inte.
Att då frivilligt lämna tryggheten och sitt "hem" är väldigt svårt.

Att hitta styrkan inifrån och ut och vända skutan åt annat håll är också svårt.
Men det går om än långsamt.

Saga11
Hjälp mig att förstå

Ärlighet är verkligen vad jag behöver nu. Ska dela min berättelse i korta drag.

Jag mötte en man i somras. Han kom fram till mig på stan i samband med en festival. Jag såg och förstod snabbt att han hade druckit en hel del och tog det för vad det var. Ju mer vi umgicks, desto starkare kände jag en samhörighet med honom och det kändes som att vi känt varandra förut och jag kände mig fort väldigt trygg med honom. Jag sade att jag ville träffa honom när han var nykter och några dagar senare åkte jag till honom igen. Till en början så höll ytan ganska bra, men mer och mer har gått upp för mig efteråt. Han bjöd in mig till en liten stuga vid havet och jag fick hälsa på hans släkt. Vi var öppna med varandra och kunde prata och resonera. Jag frågade där vi stugan om han hade druckit, för tyckte han luktade väldigt starkt, men hans svar var att han var nykter. Förstod inte varför han blev så irriterad över att vi inte kom in i stugan pga att nyckeln inte fanns där eller att vi inte fick sova hos hans släkt. Det slutade med att vi åkte hem till honom och där och då såg jag igenom allt. Märkte snabbt att han kände förtroende till mig. Han hade när vi möttes börjat inse att han måste ta tag i sin situation. Frågade om det finns något jag kan göra för att hjälpa honom. Den natten låg jag vaken och bara tittade på honom och kollade upp olika alternativ på nätet. Nästa dag tog jag upp det med honom och han bemötte mig lugnt och vi bestämde att åka till psykiatriakuten. Det var en lång och tuff dag. Jag fick mer inblick i hans liv och det kändes fint med öppenheten. Ända till han senare kom ut och berättade att han hade ljugit för mig, att han hade druckit precis innan vi gått in. Hela min värld rasade och smärtor från min egen uppväxt kom ikapp mig att möta. Jag har hela tiden varit medveten om mitt behov av att rädda och hjälpa och det medberoende jag själv håller mig frisk ifrån. Ändå har jag lyckats trilla dit. Jag har varit så öppen med alla mina känslor, processer och min historia. Kvällen innan vi var på psykiatriakuten hade jag tydligt sagt att han måste säga till mig om han dricker, att det är jätteviktigt.

Efter denna dag bröt jag ihop i total ångest och grät hela vägen hem och var totalt dränerad. Tiden gick och vi hördes sporadiskt. Fanns en plan för honom och jag upplevde att han följde den. Han sade inget annat i alla fall. Han bodde hos sin familj, han började ta tag i sitt liv. Jag reste iväg veckan därpå och var i min bubbla, men gjorde ändå honom delaktig i vad som hände för mig. Vi hade pratat om att han skulle komma den helgen och höras om det på lördagen. På fredagen ringde jag och jag skrev och jag ringde, men inget svar. Fick tag i honom till slut senare på söndagen och vi pratade. Vi hade även dialog i chatt och det framkom att han inte var redo för oss än, att han behöver ta ett tag för sig. Jag grät och vi pratade på telefon och slutade med att han kom till mig. Sedan stängde han bort mig igen i flera dagar, gick från att vara så nära till att bli totalt bortstängd. Några dagar senare kom ett förlåt och att han hade haft det väldigt tufft. Jag öppnade upp mig igen, vi började skrivas mer igen och i söndags ville han komma hit till mig. Det var ett fint möte, som slutade i tårar och ångest. Visade sig att han druckit de två senaste veckorna, fast han inte berättat det för mig och sagt något annat till sin familj, ljugit osv. Han berättade alltihop för mig, han har ett förtroende för mig. Jag kände att jag inte kan bära allting själv längre och han lät mig ringa hans syster. Vi pratade länge och bestämde att hon skulle komma och hämta honom för att återigen åka till sjukhuset. Men han blev irriterad över detta och kändes som att han började vända det emot mig, som att jag svikit honom och undrade varför han låtit mig ringa henne osv. Hon hämtade honom och vi skulle höras senare på kvällen....

Men dagen därpå är energin helt annorlunda i sms:en, han ska hämta bilen och jag valde att vara väldigt rak, tydlig, ärlig och sann i det jag skrev. Jag lindade inte in sanningen i någonting, utan stod i min kraft. Han skrev att han vet det när jag skrev att han är alkoholist och att han behöver hjälp, att det inte fungerar att han ljuger för omgivningen eller att omgivningen spelar med i ett medberoende, utan att han behöver höra sanningen. Han skrev om vilken åtgärd han skulle ta nu. Jag bekräftade honom inte i det. Jag fortsatte vara tuff. Allting slutade med att han skrev till mig att han fått känslor för tjejen han träffat förut. Att han önskar mig allt gott, men måste reda i detta själv. Ha det fint. Och sen inget mer. Är nu blockerad. Han har inte svarat när jag ringer... Jag har fortsatt stå kvar i mig och säga ärligt sanningen.

Hjälp mig att förstå vad som sker!! Känns som att han tycker att jag har svikit honom, vänt honom ryggen och nu stänger ute mig för att jag speglar sanningen. Jag är den som sett igenom alltihopa och också medvetandegjort det både för honom och hans familj. Och nu får jag kalla handen. Jag själv har gråtit och haft en stor utrensningsprocess i mig kring mitt eget medberoende och kräkts upp alla lögner!!! Vad ska jag göra nu? Ska jag fortsätta backa och ta hand om MIG SJÄLV!! Känns så snopet, sorgligt, förtvivlande att en person jag öppnat upp mitt hjärta för och känt att han gjort detsamma nu bara stänger bort mig totalt. Tror inte på hans ord om den förra tjejen, det känns mer som något han säger för att jag ska gå. En projektion av hans egen skuld och mindervärde. Han tror inte att jag vill vara med honom, hur mycket jag än visar kärlek. Han tror att bara för att jag inte alltid vill vara nära fysiskt så vill jag inte ha honom och under gårdagen sade han också att jag bara ska släppa honom. Då svarade jag att jag älskar honom. Jag tror han är livrädd!!

Tack på förhand, tusen tack för denna tråd!!

Anthraxia
...

...

Anthraxia
....

...

Anthraxia
Ops, my bad - jag är ju inte

Ops, my bad - jag är ju inte alkoholist, så jag borde inte ha svarat i den här tråden. Jag tar bort de där inläggen på rasten, sorry!

Sisyfos
Funderingar

Han som initialt startade tråden svarar inte längre, vilket är synd. Jag är inte där han var så hans svar är bättre, men nu får du det här: tror det handlar mindre om hans känslor för dig än om sjukdomen. Han verkar inte förneka, vilket många ändå gör. Den ambivalens du beskriver att han har, den har jag i mitt huvud varje dag. Tänker att jAg inte ska dricka men det händer ofta ändå. Trots att viljan och ambitionen finns där. Jag vill inte heller berätta om jag har druckit. Att dricka är förenat med misslyckande och skam. Jag vill också vara stark och duktig och nykter. Det är starkt att han berättar för dig, men fundera lite på vad det ger er för förhållande. Vad får du ut? Det kommer alltid att handla om honom. Han kommer också kanske att ogilla dig för att du ser/sett honom som svag.
Jag förstår att ärligheten är jätteviktig och kanske det bästa, men samtidigt så ber ni om att människor ska blotta sina svagaste sidor där mest skam finns. Detta kräver stor tillit och ärligt talat så känner ni inte varandra tillräckligt ännu. Han kan inte veta vad du gör med det. Om han tar sig ur beroendet, så har ni också styrkeförhållandet kvar, han är svag och misslyckad... den rollen vill ingen ha. Fundera också på varför han har blivit så viktig för dig. Jag har också varit medberoende. Tagit hand om andra före mig själv. Nu är jag beroende.. av samma anledning. Jobbar med det, men tendensen att sätta andras behov före ens egna finns där och det kostar på. Så var försiktig, försök se mönstren i ditt agerande och framförallt: vad får du ut? Tänker att man ska vara starka tillsammans i ett förhållande, gemensamma mål, respekt, kärlek. Vad har ni? Och gemensamt mål kan liksom inte handla om att han ska vara nykter.

Saga11
Detta har hänt

Efter att jag skrivit detta har jag bemött hans ord i sms och bett honom ringa utan resultat. Sedan skrev han tillbaka om att han pratat mycket med den andra tjejen de dagar han inte var så aktiv med mig. Han påstod att han varit osäker på vad han kände och att han tycker om oss båda. Men nu ska han göra denna resan själv och ha fokus på det och vill inte vara med någon tills han löst allt. Säger han. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Eller om han inte klarade att jag såg igenom allt, så nu flyr han in i något där ingen ställer krav på honom. Jag har ju vägrat gå in i mitt medberoende.

Menar du att han har känslor för mig och att allt detta handlar om hans sjukdom? Jag har studerat alkoholism grundligt senaste dagarna för att förstå och även fått fatt mer på mitt medberoende. Jag har sagt tack och hej med väl valda ord och sanningar till honom. Klart det är tufft då han finns i mitt hjärta. Jag såg människan bakom, såg hans själ och trivdes så bra med honom och kände mig konstigt nog trygg med den människan bakom missbruket. Jag har en förmåga att se människors potential och jag såg honom aldrig som svag, utan lyfte upp hans styrka!! Vet inte om han inte klarade av att bli SEDD och att jag stod kvar. Känns mer som att dessa ord om andra tjejen handlar om hans eget mindervärde och ett sätt att få mig att gå.... för att med mig kunde han inte ljuga. Han försökte den här kvällen flera gånger säga att jag ska släppa och han har uttryckt så många gånger om att jag kanske inte vill ha honom. Men resan hem till sig själv är något han behöver göra med SIG SJÄLV. Precis som jag har fått göra!

Saga11
Tillägg

Och ja. Jag sade till honom denna kväll att våra möten enbart handlar om hans alkoholism, att jag inte finns. Och det går inte för mig att bygga en relation på detta! Jag höll på att drunkna på bara 3 veckor. Jag har en förmåga att känna in, se och känna av andra människor så jag tog in hans smärtor i mig. Håller sakta på att hämta hem mig igen.....

cattis78
Har upptäckt att min mamma

Har upptäckt att min mamma gömt vin i sin resväska när hon hälsat på. Tidigare drack hon bara men för ert år sedan sa jag (till hennes man) att hon aldrig mer skulle få ha mina barn om hon (& han) inte minskar sina alkoholvanor. De minskade till ett glas vin/kväll när de var här vilket gjorde mig jätteglad. Men inser nu att hon förmodligen gömt vin varenda gång de varit hör. Ska jag ens orka mig in i en konfrontation med henne om att ta hjälp eller bara säga att hon inte får träffa mina barn med alkohol i bilden och att det i te blir någon mer alkohol hos oss (eller min syster)? Tänk om hon sitter o super ner sig hemma istället då? Detta med barnen blev verkligen droppen, känns som jag varit så jävla överseende under åren som gått och pallar liksom inte längre..

Sthlmhjlp
kom tillbaka

Jag har fått hjälp av dina svar Inuet.
Jag hoppas att du läser våra inlägg och kan komma tillbaka ❤.

Otroligt
Vill bara

Ge dig några uppskattande ord. Har läst det du skrivit och blev liksom du förvånad av påhoppen du fick? Du verkar vara en av få som missbrukat som förstår vilken skada det blir på anhöriga när någon missbrukar. Det är inte försvarsbart på något sätt att vara alkoholist..alla har ett eget ansvar i livet. Och det är oerhört befriande att det finns någon som du som tar ett ansvar. Jag har själv 2 nu vuxna barn med en missbrukare. Och barnen tackar mig idag för att jag tog mig därifrån för 18 år sedan. Mötte sen en ny man som visade sig ha stora problem med alkoholen..trots mina erfarenheter lyckades han dölja det några år. Han har mist både körkort och jobb på kort tid. Har försökt hjälpa men finns inte viljan vet jag att det är kört. Blir verkligen ledsen när jag tänker på allt elände spriten gör. Snälla sluta inte skriva..du ger hopp till många och det är bra du får några att öppna ögonen. Stor kram

Otroligt
Vill bara

Ge dig några uppskattande ord. Har läst det du skrivit och blev liksom du förvånad av påhoppen du fick? Du verkar vara en av få som missbrukat som förstår vilken skada det blir på anhöriga när någon missbrukar. Det är inte försvarsbart på något sätt att vara alkoholist..alla har ett eget ansvar i livet. Och det är oerhört befriande att det finns någon som du som tar ett ansvar. Jag har själv 2 nu vuxna barn med en missbrukare. Och barnen tackar mig idag för att jag tog mig därifrån för 18 år sedan. Mötte sen en ny man som visade sig ha stora problem med alkoholen..trots mina erfarenheter lyckades han dölja det några år. Han har mist både körkort och jobb på kort tid. Har försökt hjälpa men finns inte viljan vet jag att det är kört. Blir verkligen ledsen när jag tänker på allt elände spriten gör. Snälla sluta inte skriva..du ger hopp till många och det är bra du får några att öppna ögonen. Stor kram

dom
Mobilen

Jag är helt ny här, medberoende dotter. Jag kan verkligen relatera till liknelsen ”Inuet” nämnde angående mobilen som beroende och det skrämde mig när jag insåg det. Jag avinstallerade nyligen alla sociala medier, för att det kändes som att bränna sig på en het ungsplåt när jag insåg att mitt beteende att sitta och slöbrowsa på bekräftele, eh det plågar mig att erkänna det ordet, i mobilen när min man försöker ha ett samtal med mig skadar honom på ett liknande sätt som när min pappa ber mig skjutsa honom till systemet. Jag uppvisar defenitivt irritation om han ber mig lägga ner mobilen, och om jag rannsakar mitt samvete så vill jag bara att han ska lämna mig ifred så jag kan få känna lugnet som mobilen kan ge. Jobbig insikt, och jag ska försöka bli av med dessa vanor.

Kickin
Fråga "till alkholisten svarar "

Hej,

Min man har inte druckit på 10 månader (drygt) och jag har aldrig druckit alkohol så jag vet inte hur man hanterar en person som har slutat. Upplever just nu ett helvete. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer i en alkoholist hjärna när han har slutat dricka? Mycket labil är han, lätt kränkt, konflikträdd (men det är väl typiskt svenskt), etc...
Tack för en bra tråd.
Kram

Janaelm71
Alkohol

Hej
Sedan 3.4 månader tillbax så har jag träffat en kille .
Fick veta av honom att han har haft det svårt kring alkohol. Han går på aa-möten & fått bra hjälp .
Tyvärr har han trlllat dit 3 gånger under den tid jag vetat & han är så ledsen över att han återigen brutit sit nykterhets löfte som nu sist som redan i fredags gått in på över 90 dagar & nu i fredags bröt han det.
Han känner såklart ångest över det . Han är inte elak på nått sätt tur som är, men han går in i ett skal när han fallit in & tar sig ut igen . Det kan vara så som att vara lite känslokall trots han säger att han vill leva med mig & att han älskar mig & vi har det fint ihop hela tiden även om han är nykter eller onykter .
Men han stötter bort en & tycker att jag förtjänar bättre , ja så är det nog , men jag älskar honom enormt & vill ge mitt stöd i det jag kan..
hans drickande började som värst året 2013 då han skildes från sin dåvarande partner , de har en son tillsammans .
Han är en jättefin kille & bra pappa & han jobbar & kämpar & har en styrka . Han är väldigt rädd att hå in i ett fast förhållande som där vi är flickvän - pojkvän & jag vill ju inget heller än att vi ska det.
Han är rädd att det ska bli en seperation & då återigen så är han rädd hur det skulle bli.
Självklart vet man ju aldrig hur ens förhållande blir osv. Men jag tycker att om man tycker om varandra så mkt som vi gör så kan man ju inte tänka så utan ta varje dag som en bra dag & vara ärliga & visa varandra respekt .
Gör jag fel som inte vill ge upp ?
Är det nått jag kan tänka extra på just med honom & hans alkohol & beteende kring känslor osv?

Jag vet att jag kan hjälpa honom & jag har sagt det men är jag ute & cyklar kanske ?

Med vänlig hälsning, jana

gros19
Håller med

Bra inlägg det du skriver, men det är din sanning. Ett kinesiskt uttryck lyder - sanningen slår ut som en Lotusblomma med ett oräknerligt antal kronblad. Fortsätt skriva din sanning.

Sofia
Hej och välkommen, Janaelm71!

Du träffar en kille som sedan ett antal år tillbaka har haft det svårt kring alkohol. Han har tagit hjälp och går på AA-möten och har samtidigt haft några återfall sedan ni blev tillsammans. Dessutom finns en rädsla hos honom att satsa helhjärtat på ert förhållande, eller att våga erkänna det för vad det är, kanske för att skydda sig själv från att åter behöva uppleva de starka och jobbiga känslor han gick igenom när han separerade från sonens mamma, ifall ni skulle separera i framtiden. Du ser positivt på framtiden och vill inte ge upp er relation eftersom ni har mycket fint tillsammans både när han är nykter och onykter, även om han vid återfallen skapar en distans till dig och stöter bort dig. Fint att du vill finnas där och stötta honom, vilken tillgång! Du kanske kan hjälpa honom att se att han numera har helt andra verktyg och stöd att ta till ifall ni någon gång skulle separera, så att han inte tänker att "separation = dricka sig redlös och nå sin botten". Och skulle han känna sig i behov av mera stöd för sina alkoholproblem utöver mötena så finns ju många olika vägar, t.ex. programmet här på Alkoholhjälpen.

Berätta gärna för honom så öppet som du vågar om vad du har för behov och önskningar när det gäller er relation och ställ öppna frågor om hur han tänker och känner. Fråga honom gärna hur han själv tänker kring alkoholen och vad han önskar för typ av stöd från dig.

Starta gärna en egen tråd här på Anhörigstödet, så blir det lättare för andra i liknande situation att hitta och följa med på din resa! Ibland kan man behöva skriva några gånger innan en tråd tar fart. Hoppas att du får med dig mycket du kan ha nytta av från forumet!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Backen123
Ny i det här

Hej, åh vad bra du skriver! Jag försöker också förstå, vi har varit gifta i 4 månader nu och tillsammans i 3år. Det som först var för mycket till fest, blev innan vi gifte oss en depression i mina ögon och nu efter vi gift oss en aha upplevelse där jag förstår att han är alkoholist. Vi har tagit kontakt med kommunen och det känns som rätta personer att prata med. Idag träffade jag en anhörigbehandlare, som berättade hur illa det är med min man, han han är djupare än jag först trott och det gör så ont. Jag har nog tänkt att vi kommer få ordning på det men han sa att det är svårt. Jag har inte en aning hur jag ska hantera det!? Det är inga misärfyllor att han rätt var det är dricker jättemycket och slocknar. Inte bråkig eller så. PÅ fester går det oftast bra och jag tycker inte han kompenserar upp det någon dag efter för att känna fyllan. Men jag har förstått att det finns en ångest från tidigare år. Han har gått från försvar till handling i sitt tillfrisknande i ord, nu ska det verkställas. Det som är jobbigast för mig är att ställa mig frågan, såg jag men duckade? Hur ska vi gå vidare? Jag tycker ju själv att vinet är gott och älskar trevliga tillställningar. Har beslutat mig för att också ta en vit period.... Behövde nog också bara få skriva av mig

Hammond
Angående diskussionen om sanningar

Man brukar säga att vi alla är ett universum för sig.
Man brukar också säga att villkorslös kärlek, eller ihållande lycka är som att finna nyckeln till universum.
Jag brukar säga att att man då har funnit nyckeln till sitt egna universum.
Jag vill absolut inte indoktrinera någon här om religion, det är inte min avsikt: Det här är någonting annat, vad spiritualismen handlar om.
Spiritualism är inte detsamma som religion, utan har endast att göra med sin kontakt med sitt emotionella jag, en balansakt med både förnuft och känsla.
Det finns inga sanna svar.
Om man har sökt de spiritualistiska så kallade universella sanningarna, som tycks vara lika för så gott som hela den mänskliga upplevelsen så skapade jag mitt konto för att bara säga en endaste sak i ämnet. Angående sanningar alltså.

"Det enda man kan veta med full säkerhet, är att man inte kan veta någonting alls med full säkerhet."

Relativa sanningar drivna av erfarenheter är väldigt flyktiga. Att finna sig själv är ett evigt arbete. Det handlar om att ta hand om sitt sinne, och sin kropp.
På samma sätt är sanningen endast sann så länge man hela tiden kan kontrollera den, och fastslå att det är så, just nu. Hela tiden. Varje dag. Resten av ens liv.
Detta skapar trygghet, som kan vara bra. Det kan också vara dåligt. Trygghet får oss ibland att ta vår och andras tid för given, eftersom att allt känns bra. Därför måste vi fortsätta kontrollera sanningen, även om den kan kännas given.

Det är väldigt svårt att tala om, men medvetandet är mycket speciellt. Det är praktiskt taget odefinierbart, och det är därför det är den sista utposten i vetenskapens värld. I ämnet finns det mestadels spekulationer, och den vetenskapliga grenen "psykologi" ses exempelvis av många läkare som en pseudovetenskap. Gå inte in för djupt på det. Världen är ganska splittrad mellan de intellektuella och de känslostyrda, precis så som vi alla människor tenderar att vara, även inför oss själva. Tills vi lär oss förstå hur vi fungerar, i strävan efter att balansera vårt dualistiskt färgade tankesätt. Vad vill jag då komma till?

Jo, jag vill komma till vad som pågår i våra hjärnor när vi tänker tankar, eller får känslor. Vem är egentligen föraren till vårt fantastiska verktyg hjärnan? Är det den röda tråden, baslinjen vi har som vi kallar för tankegångar, eller är det vår känslas förmåga att fördjupa oss in i nuet, då vi har våra tankar? Tankar kan ju springa iväg och stundvis hypnotisera eller ta över oss, och därför tror jag att det kan vara mycket viktigt att lära sig ta avstånd från sina tankar, utan att begrava dem i sitt undermedvetna. Det kan även vara oerhört lärorikt att i dessa stunder bara följa efter sina tankar med medvetande när de börjar springa åt ett håll man egentligen inte har en aning om vart de är på väg. Det kan faktiskt ge en mycket insikter.

Vad jag vill komma till, är att vi inte bara är våra tankar. Mer än någonting annat är vi vårt medvetande, det som vi fokuserar med. Vi kan bara se på en sak samtidigt i oss själva, på samma sätt som vi inte kan följa två olika objekt utanför oss själva på samma gång. Det är antagligen den huvudsakliga anledning till att människan ville utveckla skriftens otroliga kraft. Man kan lära sig om helheter på en helt ny nivå.

Vad är då våra tankar, enligt vetenskapen? Svaret vi använder idag är att vår hjärna och våra tankar styrs genom kemiska reaktioner. Det är inte svårt att föreställa sig, om man kallar hjärnan för en biologisk dator. Koden (materians egenskaper, kemin i biologin) vi är programmerad med färgar vårt tänkande men samtidigt är vi som sagt också ett medvetande, som upplever det. En bra jämförelse med en maskin är att vi har en slags biologisk artificiell intelligens som verkar i oss. Men i och med att den inte är artificiell utan biologisk så kan vi fortsätta att kalla det enbart för medvetande. Det gör inte så stor skillnad oavsett, för den enda verkliga skillnaden är nivån av verkligheter vi pratar om. Likaså som vi håller på och utvecklar och skapar A.I. i skrivande stund, så sitter vi själva med en slags A.I. i oss, vilket inbjuder tanken om att även vår värld är artificiellt skapad, om än på en annan nivå av verklighet.

Vad detta innebär är att vi i oss själva, besitter gåvan och möjligheten att programmera oss själva, kraften att förändra oss själva. Detta är i grunden vad andlighet handlar om. För att åter dra en parallell till vad våra tankar är, så har vi kemiska reaktioner inom oss till följd av extern påverkan, utanför oss. En lukt kan ge oss huvudvärk, vilket skapar smärtsignaler, vilket skapar stress. Det är inte lätt att "vara" glad då. Men man kan ändå välja att vara glad i detta elände. Liknande exempel kan ges gällandes alla våra sinnen som ger oss kontakt med omvärlden. Man kan också välja att ge vika för sin kemiska reaktion, och mena att man är ett offer inför sin egna upplevelse. På samma sätt kan vi ta kontroll över våra tankar, mer eller mindre. En deprimerad person har ofta en nedsatt dopamin-funktion i hjärnan (ämnet som hjärnan skapar för att vi ska känna oss glada), och detta gäller mer än någonting annat för missbrukare, i alla former.

Att styra sitt inre mående genom intag av yttre kemiska substanser; alkohol eller vilka droger som helst - välj en eller flera - det spelar ingen roll - leder till samma slutdestination för vår kemiska hjärnbalans i slutändan. Vi rubbar hjärnans naturliga sätt att skapa dopamin. Vi blir beroende av droger för att faktiskt må bra. Alternativet är att välja att inte kunna vara glad för resten av ens liv - om man finner styrkan att ge upp det som bara känns roligt. Men då talar vi grova hjärnskador.

Att då kunna ta sig därifrån kräver ett oerhört stort inre arbete med sig själv. Jag kan omöjligen gå in på allt då alla kräver ett unikt anpassat språk för det, men man måste mer eller mindre lära sig att det varken finns något gott eller någonting ont. Det ena kan inte finnas utan det andra. Ondska kan leda till mycket kärlek hos den som orättvist drabbas av den, precis som ondska kan inträffa när vi blir överösta av kärlek och goda saker. Vi kan då intala oss att alla har det lika lätt, och då bli mycket arroganta och känslokalla gentemot "alla de som inte klarar sig själva." Det kan också heta "jag hade inga problem att lösa mina problem, så det är bara för resten att ta sig i kragen". Men allas förutsättningar är olika, och det måste man förstå. Även om smärtan vi känt är densamma, har den faktiskt skadat oss i olika utsträckning. Ibland har den till och med förgjort oss redan när vi var barn.

Exempelvis:
Vad som känns värst för en direktörs barn uppvuxet i överklassen känns lika illa för den arbetslöse alkoholistens barn, även om dessa två världar inte kan relatera till varandra överhuvudtaget. Man känner helt enkelt bara till det som är värst för en själv. Om man är oaktsam kan man då börja berätta för en annan att man plågades av att bara få 30 paket per år på julen (till och med om presenterna var dyra) då man lekte med barn som fick 50 paket och ännu dyrare presenter. På andra änden skalan finns barnet som kanske aldrig ens har fått uppleva en jul mer än att alla i omgivningen blir extra fulla, och att olyckor inträffar mer frekvent då.

Man kan finna styrkan i sig. Men man måste söka. Det är därför de farligaste drogerna som finns är de sedativa (bedövande) och narkotiska (sövande) drogerna. För de tenderar att inte bara bedöva och söva. De gör samma sak med medvetandet, det enda verktygen vi har kvar att använda för att faktiskt kunna bli bättre på riktigt. Det är där vår viljekraft bor, och blir vi av med den så blir vi obenägna att hjälpa oss själva.

Hoppas att det här inlägget hjälper någon att förstå sig själv och sina medmänniskor.
Jag finns kvar här om ni har frågor om något, jag kommer försöka besvara dem så bra och värdigt jag kan.

Jag har varit missbrukare så gott som hela mitt liv på olika nivårer (totalt cirka 25 år, vilket innebär att jag är en återhämtande missbrukare för resten av mitt liv) sedan jag var ett barn men föddes med gåvan och förutsättningen att vara både rationell / filosofiskt lagd samt både introvert / extrovert. Detta har hjälpt mig att överleva upplevelserna jag har haft, de flesta jag träffade på samma väg som jag själv dog tyvärr under resans gång. Men jag föreställer mig att de lever vidare i mig, och hjälper mig att hålla fast vid mitt beslut att alltid sträva efter att bli en bättre människa, för jag har insett att det är ett evigt arbete, precis som spiritualismen. Och alla de som dog på vägen visade mig ovärderliga läxor till gåvor jag är evigt tacksam över att fått ta del av. Det är tack vare dom jag överhuvudtaget existerar idag, och kan skriva den här texten. Det, och en gudomlig gnutta tur.

Som så många andra i världen är min enda önskan att få ta del av gåvan att hjälpa någon annan människa med sitt lidande. Jag tänker troligtvis såhär då jag har levt hela mitt liv som medberoende till två arbetande, alkoholiserade föräldrar, varav en är död. Samt varit medberoende till alla jag mött i min väg.
Det finns vägar. Det finns verktyg. DET FINNS HOPP!
Människan har sökt i tusentals år, och människan har funnit, i alla kulturer.
Det är dessvärre omänskligt svårt att ta del av den informationen i vår extremt rationellt betingade, och "moderna" värld.

Men jag tro att det är dit vi är på väg. Våra samveten växer varje dag. Jag vet att vi kan nå dit. Det är det som får mig att fungera.

Ha en underbar morgon / dag / kväll / natt, och framförallt: Ta väl hand om dig själv.

Med all kärlek, Hammond

gros19
Patrasken

Det finns något som heter ödmjukhet. Som nykter alkoholist borde du väl tillägnat dig det. Personer på familjerätten är precis som alla andra människor olika. En del förstår vad beroende är och en del gör det inte. Visst är det ett jobb, men det är inget hinder varken för att förstå, ha insikter eller kunna hjälpa och även patrasken på familjerätten kan se allvaret i missbruket. Kan bara beklaga din inskränkhet och fördomsfullhet, men även du kommer väl förhoppningsvis att utvecklas vidare. Obs jobbar inte på familjerätten. Har jobbat 20 år i missbruksvården, genomgått flera program för anhöriga och är anhörig till en person med grav beroendeproblematik., men kan inte allt för det. Det man lär sig är att se sina begränsningar och det är nyttigt.

Elisa-Beth
Återfall?

Hej!
Min man fick diagnoserna Asperger och ADHD vid 53- års ålder. Han har alltid självmedicinerat under alla år. Har haft ett fast mycket bra jobb och klarat sig bra.
2016 kraschade han och gick in i väggen. Fick en utredning gjord och då konstaterades diagnoserna.
Började med antabus och var sjukskriven under ca ett år.
Blev av med jobbet och kom så sakta tillbaka till livet, om än helt annat nu än tidigare.
Började arbetsträna och senare blev anställd på 100 % vilket jag tycker är för mycket då kvällarna går åt till att sova.
Min man har sedan detta hände en annan personlighet nu och vi blev särbor.
För ca en månad sedan har jag hittat vinboxar i hans hem och vad jag förstår så tar han några glas vin på kvällarna för att slappna av. Så ledsamt då han varit helt nykter i 3 år.
Han börjar återigen dra sig undan och vill inte ses och tycker jag "lägger mig i"
Han säger att han nu kan kontrollera sitt vinintag och att han inte självmedicinerar längre.
Är det att lura sig själv och även mig?
Varför börjar man igen att köpa hem vin om man klarat sig i 3 år??
Snälla hjälp mig vad kan jag göra?

Rosette
Hej Elisa-Beth och välkommen till forum för anhöriga!

Du har en särbo som du förstår har börjat dricka igen efter en längre tids nykterhet. Det är smärtsamt att se och du försöker påverka honom på olika sätt. Han menar att det inte är ett problem som det tidigare varit samtidigt som du känner igen beteenden hos honom du sett förr. Det låter som du gjort mycket då du pratat med honom och känner igen de här signalerna du tidigare sett. Som du själv skriver verkar han själv inte vilja prata om det eller förändra något just nu, oavsett vad han känner eller vill innerst inne. Det är vanligt att förändringar går lite upp och ned och möjligt är att det är ett återfall eller så vill han dricka på detta sätt. Oavsett hur det blir för honom när det gäller valet att fortsätta dricka eller minska eller sluta igen, hur är detta för dig? Vad behöver du för att ta hand om dig och fylla på din energi?

En idé är att starta en helt egen tråd här på forumet (starta ny tråd uppe i höger hörn) så kan flera här läsa och följa dig, om du vill såklart. Klokt och modigt steg att berätta här hur du ser på detta och be om hjälp. Bra gjort!

Igen, välkommen hit och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mr Bass
Anhöriga som dricker

Hej inuet. Tack för en fantastisk beskrivning av vad alkoholen gör med folk. Många förskönar och förminskar det hela. Det är en vidrig drog som i mitt tycke gör sig bäst som måltavla för slangbellor. Min personliga uppfattning då jag har anhörig som dricker och är extremt otrevlig och manipulativ. Jag som barn förtjänade bättre än en alkis beteende som pappa tillexempel. Han lever tyvärr inte nu . Sedan jag var tonåring började ett syskon med detta tragiska att dricka alkohol. I nuläget ensamstående gravt alkoholiserat syskon några år äldre än mig. Jag har satt ned foten vid ett par tillfällen. Möter kyla och vrede. Jag har förstått att alkoholism är ett allvarligt sjukdomstillstånd. Jag drack själv i många år i varierande grad men är idag spiknykter.

Mr Bass
Anhöriga som dricker

Hej inuet. Tack för en fantastisk beskrivning av vad alkoholen gör med folk. Många förskönar och förminskar det hela. Det är en vidrig drog som i mitt tycke gör sig bäst som måltavla för slangbellor. Min personliga uppfattning då jag har anhörig som dricker och är extremt otrevlig och manipulativ. Jag som barn förtjänade bättre än en alkis beteende som pappa tillexempel. Han lever tyvärr inte nu . Sedan jag var tonåring började ett syskon med detta tragiska att dricka alkohol. I nuläget ensamstående gravt alkoholiserat syskon några år äldre än mig. Jag har satt ned foten vid ett par tillfällen. Möter kyla och vrede. Jag har förstått att alkoholism är ett allvarligt sjukdomstillstånd. Jag drack själv i många år i varierande grad men är idag spiknykter.

Li-sa84
Hej

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? 🙈

Li-sa84
Hej

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? 🙈

gros19
Riskzonen

Låter allvarligt, men det behövs nog lite mer information för att få en bild av hur det ser ut för dig. Hur ofta dricker du t.ex förefaller vara dagligen eller? I vilka mängder? Behöver du en återställare dagen efter m.m. Åtminstone i riskzonen skulle jag vilja säga.

Sidor