Alkoholisten svarar.

65 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Vad har..

du själv för bakgrund och uppväxt? Själv har jag bara haft förhållanden med en viss typ av män! Har insett det senaste året att jag söker upp dem minst lika mycket som de söker upp mig! Leta svar i dig själv! Bara en tanke!

Johanna123
Förstår inte

Hur ska man förhålla sig till den man älskar när den dricker/knarkar? Hur fasen ska man kunna trösta när man själv är sårad och tar drickandet personligt? Hur ska man bete sig när ens partner lovar gång på gång att sluta, men ändå fortsätter?

saris
Hej och vilken fantastisk bra

Hej och vilken fantastisk bra tråd som kommer hjälpa många här inne. Jag separerade med min alkoholist/narkoman för ett år sedan och flyttade ut men har fortfarande daglig kontakt med honom då jag är det enda stödet han har. han har en tvlillingbror med samma problem som han även bor med. han har en mamma som har ett tablett beroende och är alltid på honom om att han inte har ett problem och att det bara är jag som vill att han ska skickas iväg. han har velat sluta flera gånger men varje gång har brosan och mamman övertalat honom till att det inte finns ett problem. han har druckit sen han var 15 och är idag 32 år gammal. jag kan inte säga upp kontakten med honom då jag lovat honom att stötta honom så länge han vill sluta, men känns som han inte alls försöker ? han har varit på soss möten flera gånger och bett om att komma iväg på behandling då han behöver komma bort från det sociala umgänget han har men det enda de har erbjudit honom är öppenvård och samtal och det har han testat och det har inte funkat. nu till min fråga ...hur ska jag förhålla mig till honom när han säger att han vill sluta ? ska jag liksom finnas där eller bryta helt? jag är nog den enda personen i hans liv som vill se honom ren och han enligt han själv, det är det enda som får honom att vilja kämpa och lägga ner skiten..

Ullabulla
Hej Saris och otroligt

Ni ställer lite samma fråga men i olika form.
Varför håller man fast vid den som missbrukar trots att man inte far väl av det?

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har hela mitt liv sökt mig till de som vid första ögonkastet varit karismatiska charmerande och gett mig en fin och intensiv uppvaktning.
Jag har dragits eller frivilligt klivit in i relationen trots att varningslamporna blinkat helrött.

Jag har sakta men säkert tagit till mig min "missbrukare" och sakta vant mig vid att ha det onormalt och stökigt runt mig.
Accepterat och vant mig vid det man inte ska vänja sig vid.

I mitt fall grundar det sig på att jag har känt mig hemma i de relationerna för att mina båda föräldrar var missbrukare.
jag var van att inte vara huvudperson eller vald och är därför rätt bekväm med att vara viktig och behövd ibland och nonchalerad ibland.

Någon sorts närhet/avstånd som jag dragits till för att jag har haft svårt för normala och sunda relationer som byggt på respekt och samförstånd och generositet.

Visst har det funnits där bitvis och i den senaste relationen som var i 20 år fanns det mycket av den varan.
Men när det kom till alkohol så blev jag obönhörligen bortvald.

Så jag har ofrivilligt,men ändå med egen kraft klivit in i något som har känts som att komma hem.

Kanske är det så för er,kanske inte.
Att då frivilligt lämna tryggheten och sitt "hem" är väldigt svårt.

Att hitta styrkan inifrån och ut och vända skutan åt annat håll är också svårt.
Men det går om än långsamt.

Sidor