En liten dagbok.

77 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Anthraxia
Anxiete.

Jag vet inte om det är till nytta för dig - eller skada, med tanke på hela medberoende-biten, MEN; såvitt jag vet tar man Antabus 2/3 gånger i veckan snarare än varje dag. Jag kan ha fel dock, men jag har för mig det.

Anxiete
Det beror på styrkan

på tabletterna. Min man tar ( eller ska ta) 200 mg/ dygn , andra tar 400 mg/ 3 ggr i veckan dvs 1400 mg/ vecka för min och 1200 mg/ vecka för de som tar 3 ggr/ vecka. Antar att de har tänkt att det är lättare att få in vanan varje dag+ att biverkningarna bör bli något mindre med en lägre dos. Tack för att du bryr dej ❤️
Förlåt att jag skrattade åt ditt förra inlägg men jag såg det framför mej 😊 du med rutorna nere och fläkten på körandes i 150 bara för att komma undan ”likdoften ”😂

Anthraxia
Ok. Nåja, så länge karln din

Ok. Nåja, så länge karln din är nykter är det väl ok, antar jag.

Jag vette fan hur jag ska göra - känns som någon sorts vägskäl här, efter att ha insett att han som "inte vill leva sådär" druckit tre dagar av sju senaste veckan.
Så nu blir det "nu är det slut med vardagsdrickandet - och du VET att jag kommer på dig om du smyger - annars är det slut"

Jag hatar ultimatum, men jag är snart färdigutbildad, och kan flytta låååångt bort så jag slipper se honom supa ihjäl sig om han väljer det. Jag är trött...jag är beredd att stå för det ultimatumet.

Och du prickade km/h perfekt. Pojkvännen är åkrädd. Nå, det kan han gott ha...

Anxiete
Godmorgon!

Hoppas du har sovit gott inatt. Jag har funderat på dej, jag känner inte dej men du påminner mycket om mej. Jag tror du är jämngammal med mina söner typ 25-30.
Du verkar vara en kvinna med stort hjärta som sååå gärna vill att din kärlek ska må bra. Du jobbar och pluggar och styr upp livet. Tappa inte bort dej själv i din iver att hjälpa!
Hade jag fått backa bandet 8 år så hade jag sagt tack men nej tack! Jag älskar min man och vi har haft många bra dagar men alkoholen och tvivel har överskuggat de flesta. Ändå flyttade vi ihop( det blir bättre) ändå gifte vi oss( det blir bättre ) osv.... Jag hoppas inte du kommer att lura dej själv på samma sätt !
Om jag har rätt om din ålder så har du hela livet framför dej, med eller utan barn, vill du vara fri och ha en sund kärlek ? Då tror jag att du ska låta din pojkvän göra sina val så gör du dina. Ställer du ultimatum så kommer han kanske att med vita knogar låta bli, ett tag, men kommer du någonsin att få ro och lita på honom?
Bara mina tankar, inget du ska ta hänsyn till. Jag bara känner igen viljan så väl : Nu jävlar ska jag fixa detta! Tyvärr vill inte allt bli fixat precis när vi vill, vissa behöver mer tid på sej och vissa vill inte bli fixade.
Ett spretigt inlägg, jag hoppas jag inte går över för många gränser !

Anthraxia
God morgon själv :)

Lite äldre är jag, men jag vet att jag är ganska omogen, så jag blir inte upprörd - 35.

Jag tycker inte du gör något övertramp. Det är precis vad jag skulle säga om det gällde någon annan. Tyvärr så vet jag ju det, men jag verkar inte vara kapabel att se samma sak när det gäller migsjälv...

Det sjuka är att jag egentligen VET att det inte kommer fungera - även om han så var nykterist så är vi så olika, och inte på ett sätt jag egentligen "tjänar" något på - jag är ungefär den mest LEVANDE människa jag känner, medan han mest är handlingsförlamad och osäker på vad han vill. Liksom bara glider med, på ett sätt. Väntar på att något ska hända, utan att han vet vad, eller tar aktiva steg för att komma dit.

Kanske är det bara just nu - han säger att han inte alltid haft det här problemet med alkohol, och det kan jag ju tro på.

Men hur ett liv mellan oss skulle se ut, utan alkoholen?
Jag vet inte. Jag vill resa, och åka på roadtrip, festivaler, skaffa MC-kort, köpa ett litet hus i skogen - som liten parentes; kollar jag hus-annonser nu så är det verkligen HELT SJUKT, men jag sitter och avgör om huset är bra eller inte baserat på "hur många gömställen för sprit finns det?" - och jag vill spela fiol och dansa och sjunga, jag vill uppleva och Göra.

Det ser jag mycket lite av i honom. Det är väl just det; hans HOBBY är att supa.

Det verkar vara en spridd åsikt att vi som väljer det här inte älskar och värderar oss själva tillräckligt, men jag är vansinnigt kär i migsjälv. Jag bara...är villig att ge av mig för att hjälpa honom vara lycklig.

Men jag verkar inte lyckas.

Jag tycker inte att du gjort något övertramp iom din text. Jag vet bara inte HUR jag ska kunna lämna honom. Jag vill ju vara med honom. Och visst, jag har varit galet kär förr - hittills har det alltid gått över med tiden...

Men jag vill inte.

Jag undrar om det är så han känner för alkoholen?
"Det här är inte rätt för mig, och det är inte bra för mig, och det skadar mig - men jag vill inte sluta" typ. Då handlar det bara om vem av oss som slår i botten först; han med sitt supande, eller jag med mitt medberoende.

Och trots att jag hoppas att han får nog av spriten först, så kommer det rimligtvis vara jag som går sönder först.
För han har MIG - jag har bara tvivel och ångest och ilska och lögner.

Kanske är det bästa för både honom och mig att jag lämnar honom. Jag får bygga upp mig igen, och han får nå sin botten och sluta utan mig...

Jag vet inte. Jag tänker i alla fall ge honom tills jag är klar med utbildningen. Jag vill se hur det går med Naltrexonet. Jag VILL att allt ska bli bra :(

Anxiete
Upplever inte

dej som omogen utan som ung och mogen - en väsentlig skillnad i positiv bemärkelse !
Vilka underbara framtidsplaner du har, förverkliga dem! Har du kärleken med är det ju kanon, hoppar någon av er av tåget så har du dina drömmar och planer kvar !
Huset i skogen, där bor vi , 200 meter till havet och skogen bak knuten. I söndags bevittnade vi en tvillingfödsel, rådjursmamman fick två små Bambi ... Det är livskvalité i finaste form !
Skogen i sej är ett utmärkt gömställe😉 finns många bra ställen att gömma på för att sedan ”gå en runda” Men om man inte bor i ett tvåmannatält på en asfaltsplan så finns det gömställe, skit i det !!
Någon frågade mej när jagsrparerade från mina söners pappa: Hur vet man mär man ska gå? Den dan det är dax, då vet man , svarade jag
Jag tror att följer man hjärtat så kan det inte bli mer fel än att det går att rätta till
Följ ditt hjärta , kram 🌸

Anthraxia
Tid...

Jag tror inte att han förstår hur viktigt det är just nu; sista Juni är jag färdig med min utbildning. Då måste jag avgöra om jag ska sikta på att skapa ett LIV här, 90 mil från vänner och familj, eller om jag ska flytta "hem" igen...ja, eller någon helt annanstans.

Fast egentligen vet jag inte var hem är heller. Lägenheten vi bor i nu är hans, köerna ligger på 10-15 år om man inte köper. Det finns JOBB här, men jag kommer inte vilja vara kvar om jag inte är med honom - vilket egentligen är en varning i sigsjälvt; det är ju inte här jag vill leva...

Det känns som att vi måste prata. Jag är fan rädd för hur det kommer gå.

Stor kram, och tack för att du bryr dig om mig - jag är inte så van vid det. Det är liksom alltid jag som fixar och styr upp och ger råd och tar hand om. Så har det alltid varit - typiskt för medberoende-människor, det med, vill jag minnas...

Anthraxia
Woop \^_^/

Karln är utkallad på jobb veckan ut. Så jävla stolt över honom att jag glömmer att vara bitter (Det var ett jobb vi konkurrerade om ;p )

Det betyder tolvtimmars, och blås-kontroller vid entrén. Jag kan sova lugnt och fokusera på migsjälv resten av veckan - men jag får även känna på hur det faktiskt är att vara utan honom.

Inte så att jag är rädd för att vara själv - jag är rädd för motsatsen. Tänk om livet känns bättre utan honom?
Nå. Isf är det så. Jag ska plugga, och skriva, och - get this - jag ska suga i mig en flaska vin.

Inte för att jag saknar att vara full, men det har blivit en sån här...negativ grej. Jag vill ta ett glas vin och se om JAG ens villig att leva utan det.

Vad sjukt det där lät, men min relation till alkohol här ju också blivit sjuk av det här. Så jag ska dricka vin och redigera min bok!

Anxiete
Låter som en

riktigt härlig vecka ! Så bra att ni får ett litet uppehåll , ibland är det bra att tvingas känna efter... Njut av din egentid på precis de sätt du vill , rensa hjärnan och känn med hjärtat 💕 Ha det riktigt gott 🌸

Anthraxia
Hmm.

Jag är rädd för rollerna vi klivit in i. Hans största skräck är att bli sedd som "svag" - han tolkar beroende som "svaghet" - trots mina ivriga förklaringar om hur beroende faktiskt fungerar.

Detta innebär att hans beroende är en svaghet i hans person, enligt honom - och en svaghet JAG känner till.

Självklart vill han hålla den hemlig.

I samma veva så är det JAG som tagit tag i det här - vilket troligen bekräftar hans "svaghet" enligt honom.

Och liksom...det första han gjorde när han fick jobbet var att gå och handla så att JAG ska ha mat hemma när han är borta.

Han VILL alltså vara stark och beundransvärd, och TA OM HAND, och hela den biten. Min misstro gällande hans beroende blir alltså raka motsatsen till vad han behöver.

Han behöver att jag tror på honom.

Då får jag väl göra det då. Och DET SKA vara den sista tanken jag ger detta för resten av veckan. Sådetså!

Anxiete
Bra!

Stäng nu den delen av (hjärn)kontoret och ta semester 😊
Att bygga upp ett förtroende , att tro på någon tar tid. Att fördärva ett förtroende eller tillit kan gå på 3 sekunder..... Om du läser i min tråd så svarade Ullabulla till dej där, hon postade fel. Hon är en klok kvinna
Ha en skön vecka, kram 🌸

Anthraxia
Jahapp!

Karln är hemma igen, jag är nykter chaufför på cruising - och får samtidigt chansen att bevittna hans femte extinction session. Updates kommer imorgon, men hittills är jag ganska positiv.

Anthraxia
Hur gick det nu då?

Jag är inte odelat positiv.

Vid 13:00 åkte vi på systemet. Där köpte han 7 st 5.2 öl. Eftersom han i vanliga fall dricker vitt vin så visste jag redan att jag inte skulle få se en korrekt demonstration av hans drickande - vilket jag redan gissat; super gör han ensam, eller med alkispolarna.

Han tog sitt Naltrexone och sedan väntade vi en timme. Sedan öppnade han första ölen.

Inte helt nöjd, redan där. Fick verkligen slåss med migsjälv för att du komma ihåg att han HAR bara haft fyra sessioner hittills; det är ingenting. Naturligtvis vill han dricka.

När första ölen var slut lagade vi mat och åt. Sedan skulle jag sminka mig, så han tog en öl och bänkade sig framför Playstation. När jag var klar var ölen fortfarande oöppnad, ty då hade han börjat spela med VR-headsetet, och då kan man ju inte dricka öl.

Under kvällen drack han väldigt sakta. Det var bra, för Naltrexone fungerar BÄTTRE om man ger hjärnan en chans att känna att alkoholen inte "fungerar"
Men jag tror inte att han gjorde det på grund av medicinen. Eller ja; jag VET inte. Han fortsatte dricka i någon sorts LÅNGSAM "jakt" på att bli nöjd. Så kändes det.

Sen blev vi tyvärr osams, eftersom han råkade erkänna att han inte alls druckit bara två öl den där gången. Viiiilket jag redan gissat, men jag blev ändå upprörd och började fråga honom hur jag någonsin ska kunna lita på NÅGOT han säger.

Sista ölen blev lämnad i bilen. Vi var inte sams när vi somnade.

Det är vi dock idag. Och inte är han bakis heller. Jag tror fortfarande på Naltrexone. Bara en eller två månader till så borde vi börja se resultat.

Anthraxia
Om...

Idag kom jag på migsjälv med att höja volymen på musiken i hörlurarna, och innan jag visste ordet av så dansade jag som jag brukade innan jag träffade honom; fritt, glatt, och i någon sorts firande av livet och migsjälv.

Jag är sån; arbetskamrater och vänner och random främlingar har alltid kommenterat att när jag mår bra så springer jag runt och småsjunger och lägger in dans-steg i allt jag gör...lite skruvat, kanske.

Idag dansade jag, och kom på att jag inte gjort det sedan jag träffade honom. Alls. Jag har saknat det - min kropp har saknat det - att liksom bara försvinna in i musiken, låta musklerna jobba, typ som meditation. Det var så skönt.

Skönt att känna att jag hittat så mycket "frid" och tillit att jag kan slappna av och bara njuta.

Och då blev jag rädd. Alltså, panikslagen, så att jag höll på att börja gråta. För...ju mer jag litar på honom, ju mer jag vågar släppa taget...ju hårdare blir det ju OM det går snett.

Förvisso har jag sett tabeller på hur utvecklingen på Naltrexone normalt ser ut; de dricker mindre, SEDAN dricker de MER, sedan lite mindre igen. Upp och ner, men ultimately Neråt.

Jag väntar mig ett litet bakslag, men jag kan inte springa runt och vara förberedd på det hela tiden...

Och inte kan jag berätta för honom hur det kändes - han måste ju få känna att jag litar på honom.

Idag gör jag visst det tillräckligt mycket för att dansa, utan att ens TÄNKA på det. Och paradoxalt nog skrämmer det mig.

Anthraxia
Och!

Sen kom jag hem till en nykter karl. Då började jag såklart gråta -_-

saris
Man går på helspänn och vågar

Man går på helspänn och vågar inte slappna av, man FÅR gråta ..det känns ju faktiskt lite bättre sen! hoppas du kan DANSA dig genom detta och må bra även om han får up n downs.

Sidor