Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

I helgen hade han sin första fylla på Naltrexone. Han påstår att han inte kände någon skillnad alls, och att den enda effekten han upplevde var att han stannade en timme längre än vanligt hos fyllesällskapet.
Allt bra så långt.

Idag dock...Idag (alltså redan kvart över åtta på morgonen) så beter han sig spattigt och rastlöst och precis som han gjorde under abstinensen...

Jag bara hoppas han begriper hur livsviktigt det är att han tar sitt piller först, OM det blir en tripp till systemet. Själv måste jag jobba, och dessutom så Måste beslutet att ta pillret vara upp till honom.

Så här sitter jag och känner hur det bokstavligt talat värker i fingrarna efter att skriva till honom och påminna honom om att ta sitt piller om han ska dricka. Men jag måste låta bli.

Jag har visst lite att jobba på, jag med..

Anxiete

Man önskar att de ska välja den kloka vägen som gör att de mår bättre i slutändan.
Själv blev jag totalt utskälld igårkväll. Jag behandlar honom som ett barn tydligen :gör det, ta den tabletten, glöm inte ge hundarna mat osv.... Och han har nog rätt till viss del , för när man beter sej som ett barn (läs full 7 dagar i veckan) då är det lätt att man blir behandlad som ett barn.
Naturligtvis är det kränkande men tyvärr hamnar man i vissa roller till slut där man vill väl men det blir bara fel. Så kan du låta bli att skriva till honom så gör du både honom och dej själv en stor tjänst !!

Anxiete

Läs mitt inlägg på Min länk”står och stampar på samma ställe” Precis vad jag skrev !!
Idag börjar jag på dag 1 mot medberoende , det ska fan att va mamma till sin man!! Häng på så hjälps vi åt när det rycker i medberoendetarmen ! Kram

Anthraxia

Jag brukar följa din tråd faktiskt - det är den jag känner igen migsjälv mest i, så jag hamnar lätt där.

Jag tror att jag provar; jag måste lära mig att släppa det här och LEVA igen. Det är fan pinsamt att tänka på allt jag offrar och undviker för att mitt LIV går ut på att hjälpa honom vara nykter.

Lite har HAN bett om det; det var så vi började sam-bo. Hos mig fanns det ingen sprit som stod och ropade på honom... MEN, oavsett det - jag måste kunna stötta honom UTAN att ta på mig hela ansvaret.

Första steget blir dock EFTER att jag skrivit ut instruktioner och förklarat allt det nya i skafferiet; L-glutamin och B-komplex vid sug och/eller abstinens, Naltrexone en timme innan alkohol.

Efter det så...är det upp till honom.
Det känns bara så jävligt i och med att han alltid skåp-supit och gömt spriten/tomflaskorna både från andra OCH sigsjälv...Hur ska jag veta om han bestämmer sig för att skita i det?

Jag vill lita på honom. Och jag begriper att det är en sjukdom. Och jag vet att det är HANS val.

Men jag vill veta vad han väljer, så att jag vet att vi i alla fall vill samma sak!

Anxiete

jag lagt ut pengar på , han har tagit 2-3 ggr för att jag ska bli glad.... Helt meningslöst ! Varför? För att det är min idé , mitt googlande , inte hans ! Jag tror på detta med L-glutamin och jag var på väg att föreslå det igår, tur jag inte gjorde det, då hade jag nog blivit än mer idiotförklarad ..
Du kan aldrig veta om han gömmer . Jag håller med dej, det är nästan det värsta för jag känner mej förnedrad ” Tror du jag är så dum ?!?”
Jag ska försöka tänka så här : Om han gömmer så har han redan bestämt sej för att dricka , då kvittar det vad jag säger eller gör. Antingen kan jag bli orolig, ledsen eller arg ELLER så kan jag göra precis av jag känner för just då för han har redan gjort valet åt oss. Just då går alkoholen före och varför ska jag då sitta bredvid ? Nä, ut o träffa kompisar, läs en bok, ta ett bad.... vad som helst som får dej att må liiiiite bättre !

Anthraxia

Jag misstänker att vi är ganska lika, du och jag :)

Jo, jag tror jag får göra ett tillägg här i min lilla dagbok; inte bara hur det går med hans beroende, utan även hur det går med mitt MEDberoende...

Anxiete

Till och med här handlar det om deras tillfrisknande Slut på det ? Hur ska du och jag göra för att bli friska ?
Just nu är min man hos dr. Han ringde för en stund sen: Vad hette den tabletten du pratade om ? Naltroxen svarade jag , men jag är ingen läkare så ta det med honom, lycka till ! I vanliga fall hade jag påmint honom om vad han skulle fråga om.... Undra vem som är sjukast, han eller jag ?...
Ha en fortsatt bra oberoende dag ?

Anthraxia

hjälpa det - jag tror och hoppas på Naltrexone så jag blir direkt BLÅ. Det jag personligen har störst problem med när det gäller just den är ju att...de bör dricka på det...

Dock upptäckte jag i helgen att FAN vad skönt det var...Ok, han drack, och det hatar jag - men han gjorde det med en blockering i skallen som (hoppas, hoppas) lär hans hjärna att alkohol inte alls är livsnödvändigt.

Jag har bestämt (Haha - jaja, ok då - jag ser själv hur kontrollerande jag är...) att han ska köra på Sinclair-metoden. Alltså måste jag vänja mig vid att han kommer att dricka - och jag måste finna mig i det....

Nå. Tack, och jag håller verkligen tummarna för att det går bra för din hane idag!

Anthraxia

Funderade idag om jag borde hitta en psykolog. Då hörde en fd arbetskamrat av sig - och har bytt karriär. Nu för tiden är hon personlig coach, med KBT-cert i ryggen. Jag är lite tveksam till att prata om MIG med någon alls, men ska jag vara ärlig så känns det tryggt om det skulle vara hon...Jag får fundera på det.

In other news; var hem på lunchen. Han är arbetslös just nu - så han städar hela huset. Han sa att han måste erkänna att han var mycket sugen på att ta en starköl eller två. Jag kände mig konstigt lugn när jag sa att det avgör han själv, nu när han kan "skydda sig" med Naltrexone. Han ruskade på huvudet och sa att nej, han ska inte dricka på vardagar. Sååååå...Jag försöker förbereda mig på att bli besviken när jag kommer hem - samtidigt som jag försöker förbereda mig på att INTE bli det, UTAN att göra en stor grej av det. Samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på det alls.

För det är inte upp till mig. Det är upp till honom.

Anxiete

Du är på väg in i helt rätt tänk , tror jag iaf ? . Jag tror, som så många andra har berättat om , att kan man hålla sej lugn o resonera som du gör så blir det en positiv spiral isf negativ( säger jag idag) OM han nu har druckit när du kommer hem så kan du inte göra ett dugg åt det och som sagt , hans val, hans bekymmer..... Ditt bekymmer är om du ska göra en spakväll eller ringa en kompis och träffas någonstans i det vackra vädret ☀️
Har han inte druckit så tror jag inte jag behöver komma med råd ??
Oavsett vilket, jag hoppas DU får en ljärlig kväll !

Anthraxia

Hade han druckit. Två öl, påstår han. Men han både vinglar och sluddrar, så troligen drack han mer än så, och väljer att vara halvvägs-ärlig (dvs "ljuger")

Nu är han på något jobbigt passiv-grälsjukt humör, vilket jag faktiskt tillskriver Naltrexonet; ingen kick = grinig karl.

Vet inte om jag är skadeglad, egentligen, men...lite kall/nöjd/missunnsam känner jag mig allt.

Samtidigt är jag glad. Nästan säker på att han faktiskt tog sitt piller. Stolt över honom.

Anxiete

att han är besviken på sej själv för att han drack dem . Dels sa han till dej att han inte skulle (dumt att säga tänker han nog) och dels har han ju förmodligen ingen glädje av dem ( pillan) Inte konstigt han är lite bitter ? Låt honom inte bita på dej bara! Tala om att du blir glad för att han tar tabletten och försök nonchalera tjafshumöret som han är på( lätt sagt, jag vet)

Anthraxia

Så hade jag inte tänkt - har jag tur så är han faktiskt besviken på sigsjälv. Nu ska jag nörda ner mig i lite dator-spel, så kan han få ligga där och vara lullig.

Anthraxia

Pojkvännen är ute på sin tredje "pharmaceutical extinction"-session.

Jag påminde honom om att ta det lugnt och känna efter mellan varje glas, så att han inte fortsätter dricka "bara för att" - vi får se hur det går.

Själv sitter jag i lägenheten och tittar på sista avsnitten av How I Met your Mother, sen ska jag spela Skyrim på VR.

Tänkte egentligen övningsköra lite motorcykel, men det var en slang som gått av, och jag har ingen att reparera med. Surt...

Nå. Mindre ångest än vanligt. Han tog sitt piller. Nu håller jag tummarna, och njuter av kvällen :)

Anxiete

som den kändes för dej !
Själv försöker jag hålla fingrarna ur syltburken , läs antabusburken , jag är till 99% säker på att han inte tagit dem de senaste dagarna MEN han är nykter !! Så .... mitt beroende gör ju att jag så gärna vill räkna tabletterna men jag inser att det har ingen betydelse om jag gör det eller ej
Kram på oss ?

Anthraxia

Usch. Det är mycket med det där - tillochmed efter att de blivit nyktra och slutat ljuga så måste ju tilliten byggas upp också. Och då får VI bära det också, ty VÅR misstro gör livet svårt för DEM.

Haha, vilken jävla situation...

Nå. Nu ska jag hämta karln och försöka låta bli att gräva i spritskåpet. Jag skjutsade iväg honom, så fick han supa utan mig. Den rätten måste jag iallafall ha :)

Kram och trevlig lördag på oss!

Anthraxia

Det finns fan ingen värre lukt än bakfylla. Speciellt bakfylla efter vin. Det STINKER ruttet och kompost och död.
Jag får på riktigt panik av det. Nu har jag suttit med den stanken i fem mil. Det gick något snabbare än hastighetsgränsen. Och sedan vevade jag ner rutan på hans sida. Jag vet att han tror att jag överdriver för att vara elak, men den där jävla stanken ger mig ångest i ordets grövsta bemärkelse.

Hur fan kan man lukta så och ändå vara vid liv?

Anxiete

Förlåt, men det var ett jäkla roligt inlägg!
Jag tror de flesta vet precis vad du menar .... Ännu bättre i värmen ?