Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

Jag vet inte om det är till nytta för dig - eller skada, med tanke på hela medberoende-biten, MEN; såvitt jag vet tar man Antabus 2/3 gånger i veckan snarare än varje dag. Jag kan ha fel dock, men jag har för mig det.

Anxiete

på tabletterna. Min man tar ( eller ska ta) 200 mg/ dygn , andra tar 400 mg/ 3 ggr i veckan dvs 1400 mg/ vecka för min och 1200 mg/ vecka för de som tar 3 ggr/ vecka. Antar att de har tänkt att det är lättare att få in vanan varje dag+ att biverkningarna bör bli något mindre med en lägre dos. Tack för att du bryr dej ❤️
Förlåt att jag skrattade åt ditt förra inlägg men jag såg det framför mej ? du med rutorna nere och fläkten på körandes i 150 bara för att komma undan ”likdoften ”?

Anthraxia

Ok. Nåja, så länge karln din är nykter är det väl ok, antar jag.

Jag vette fan hur jag ska göra - känns som någon sorts vägskäl här, efter att ha insett att han som "inte vill leva sådär" druckit tre dagar av sju senaste veckan.
Så nu blir det "nu är det slut med vardagsdrickandet - och du VET att jag kommer på dig om du smyger - annars är det slut"

Jag hatar ultimatum, men jag är snart färdigutbildad, och kan flytta låååångt bort så jag slipper se honom supa ihjäl sig om han väljer det. Jag är trött...jag är beredd att stå för det ultimatumet.

Och du prickade km/h perfekt. Pojkvännen är åkrädd. Nå, det kan han gott ha...

Anxiete

Hoppas du har sovit gott inatt. Jag har funderat på dej, jag känner inte dej men du påminner mycket om mej. Jag tror du är jämngammal med mina söner typ 25-30.
Du verkar vara en kvinna med stort hjärta som sååå gärna vill att din kärlek ska må bra. Du jobbar och pluggar och styr upp livet. Tappa inte bort dej själv i din iver att hjälpa!
Hade jag fått backa bandet 8 år så hade jag sagt tack men nej tack! Jag älskar min man och vi har haft många bra dagar men alkoholen och tvivel har överskuggat de flesta. Ändå flyttade vi ihop( det blir bättre) ändå gifte vi oss( det blir bättre ) osv.... Jag hoppas inte du kommer att lura dej själv på samma sätt !
Om jag har rätt om din ålder så har du hela livet framför dej, med eller utan barn, vill du vara fri och ha en sund kärlek ? Då tror jag att du ska låta din pojkvän göra sina val så gör du dina. Ställer du ultimatum så kommer han kanske att med vita knogar låta bli, ett tag, men kommer du någonsin att få ro och lita på honom?
Bara mina tankar, inget du ska ta hänsyn till. Jag bara känner igen viljan så väl : Nu jävlar ska jag fixa detta! Tyvärr vill inte allt bli fixat precis när vi vill, vissa behöver mer tid på sej och vissa vill inte bli fixade.
Ett spretigt inlägg, jag hoppas jag inte går över för många gränser !

Anthraxia

Lite äldre är jag, men jag vet att jag är ganska omogen, så jag blir inte upprörd - 35.

Jag tycker inte du gör något övertramp. Det är precis vad jag skulle säga om det gällde någon annan. Tyvärr så vet jag ju det, men jag verkar inte vara kapabel att se samma sak när det gäller migsjälv...

Det sjuka är att jag egentligen VET att det inte kommer fungera - även om han så var nykterist så är vi så olika, och inte på ett sätt jag egentligen "tjänar" något på - jag är ungefär den mest LEVANDE människa jag känner, medan han mest är handlingsförlamad och osäker på vad han vill. Liksom bara glider med, på ett sätt. Väntar på att något ska hända, utan att han vet vad, eller tar aktiva steg för att komma dit.

Kanske är det bara just nu - han säger att han inte alltid haft det här problemet med alkohol, och det kan jag ju tro på.

Men hur ett liv mellan oss skulle se ut, utan alkoholen?
Jag vet inte. Jag vill resa, och åka på roadtrip, festivaler, skaffa MC-kort, köpa ett litet hus i skogen - som liten parentes; kollar jag hus-annonser nu så är det verkligen HELT SJUKT, men jag sitter och avgör om huset är bra eller inte baserat på "hur många gömställen för sprit finns det?" - och jag vill spela fiol och dansa och sjunga, jag vill uppleva och Göra.

Det ser jag mycket lite av i honom. Det är väl just det; hans HOBBY är att supa.

Det verkar vara en spridd åsikt att vi som väljer det här inte älskar och värderar oss själva tillräckligt, men jag är vansinnigt kär i migsjälv. Jag bara...är villig att ge av mig för att hjälpa honom vara lycklig.

Men jag verkar inte lyckas.

Jag tycker inte att du gjort något övertramp iom din text. Jag vet bara inte HUR jag ska kunna lämna honom. Jag vill ju vara med honom. Och visst, jag har varit galet kär förr - hittills har det alltid gått över med tiden...

Men jag vill inte.

Jag undrar om det är så han känner för alkoholen?
"Det här är inte rätt för mig, och det är inte bra för mig, och det skadar mig - men jag vill inte sluta" typ. Då handlar det bara om vem av oss som slår i botten först; han med sitt supande, eller jag med mitt medberoende.

Och trots att jag hoppas att han får nog av spriten först, så kommer det rimligtvis vara jag som går sönder först.
För han har MIG - jag har bara tvivel och ångest och ilska och lögner.

Kanske är det bästa för både honom och mig att jag lämnar honom. Jag får bygga upp mig igen, och han får nå sin botten och sluta utan mig...

Jag vet inte. Jag tänker i alla fall ge honom tills jag är klar med utbildningen. Jag vill se hur det går med Naltrexonet. Jag VILL att allt ska bli bra :(

Anxiete

dej som omogen utan som ung och mogen - en väsentlig skillnad i positiv bemärkelse !
Vilka underbara framtidsplaner du har, förverkliga dem! Har du kärleken med är det ju kanon, hoppar någon av er av tåget så har du dina drömmar och planer kvar !
Huset i skogen, där bor vi , 200 meter till havet och skogen bak knuten. I söndags bevittnade vi en tvillingfödsel, rådjursmamman fick två små Bambi ... Det är livskvalité i finaste form !
Skogen i sej är ett utmärkt gömställe? finns många bra ställen att gömma på för att sedan ”gå en runda” Men om man inte bor i ett tvåmannatält på en asfaltsplan så finns det gömställe, skit i det !!
Någon frågade mej när jagsrparerade från mina söners pappa: Hur vet man mär man ska gå? Den dan det är dax, då vet man , svarade jag
Jag tror att följer man hjärtat så kan det inte bli mer fel än att det går att rätta till
Följ ditt hjärta , kram ?

Anthraxia

Jag tror inte att han förstår hur viktigt det är just nu; sista Juni är jag färdig med min utbildning. Då måste jag avgöra om jag ska sikta på att skapa ett LIV här, 90 mil från vänner och familj, eller om jag ska flytta "hem" igen...ja, eller någon helt annanstans.

Fast egentligen vet jag inte var hem är heller. Lägenheten vi bor i nu är hans, köerna ligger på 10-15 år om man inte köper. Det finns JOBB här, men jag kommer inte vilja vara kvar om jag inte är med honom - vilket egentligen är en varning i sigsjälvt; det är ju inte här jag vill leva...

Det känns som att vi måste prata. Jag är fan rädd för hur det kommer gå.

Stor kram, och tack för att du bryr dig om mig - jag är inte så van vid det. Det är liksom alltid jag som fixar och styr upp och ger råd och tar hand om. Så har det alltid varit - typiskt för medberoende-människor, det med, vill jag minnas...

Anthraxia

Karln är utkallad på jobb veckan ut. Så jävla stolt över honom att jag glömmer att vara bitter (Det var ett jobb vi konkurrerade om ;p )

Det betyder tolvtimmars, och blås-kontroller vid entrén. Jag kan sova lugnt och fokusera på migsjälv resten av veckan - men jag får även känna på hur det faktiskt är att vara utan honom.

Inte så att jag är rädd för att vara själv - jag är rädd för motsatsen. Tänk om livet känns bättre utan honom?
Nå. Isf är det så. Jag ska plugga, och skriva, och - get this - jag ska suga i mig en flaska vin.

Inte för att jag saknar att vara full, men det har blivit en sån här...negativ grej. Jag vill ta ett glas vin och se om JAG ens villig att leva utan det.

Vad sjukt det där lät, men min relation till alkohol här ju också blivit sjuk av det här. Så jag ska dricka vin och redigera min bok!

Anxiete

riktigt härlig vecka ! Så bra att ni får ett litet uppehåll , ibland är det bra att tvingas känna efter... Njut av din egentid på precis de sätt du vill , rensa hjärnan och känn med hjärtat ? Ha det riktigt gott ?

Anthraxia

Jag är rädd för rollerna vi klivit in i. Hans största skräck är att bli sedd som "svag" - han tolkar beroende som "svaghet" - trots mina ivriga förklaringar om hur beroende faktiskt fungerar.

Detta innebär att hans beroende är en svaghet i hans person, enligt honom - och en svaghet JAG känner till.

Självklart vill han hålla den hemlig.

I samma veva så är det JAG som tagit tag i det här - vilket troligen bekräftar hans "svaghet" enligt honom.

Och liksom...det första han gjorde när han fick jobbet var att gå och handla så att JAG ska ha mat hemma när han är borta.

Han VILL alltså vara stark och beundransvärd, och TA OM HAND, och hela den biten. Min misstro gällande hans beroende blir alltså raka motsatsen till vad han behöver.

Han behöver att jag tror på honom.

Då får jag väl göra det då. Och DET SKA vara den sista tanken jag ger detta för resten av veckan. Sådetså!

Anxiete

Stäng nu den delen av (hjärn)kontoret och ta semester ?
Att bygga upp ett förtroende , att tro på någon tar tid. Att fördärva ett förtroende eller tillit kan gå på 3 sekunder..... Om du läser i min tråd så svarade Ullabulla till dej där, hon postade fel. Hon är en klok kvinna
Ha en skön vecka, kram ?

Anthraxia

Karln är hemma igen, jag är nykter chaufför på cruising - och får samtidigt chansen att bevittna hans femte extinction session. Updates kommer imorgon, men hittills är jag ganska positiv.

Anthraxia

Jag är inte odelat positiv.

Vid 13:00 åkte vi på systemet. Där köpte han 7 st 5.2 öl. Eftersom han i vanliga fall dricker vitt vin så visste jag redan att jag inte skulle få se en korrekt demonstration av hans drickande - vilket jag redan gissat; super gör han ensam, eller med alkispolarna.

Han tog sitt Naltrexone och sedan väntade vi en timme. Sedan öppnade han första ölen.

Inte helt nöjd, redan där. Fick verkligen slåss med migsjälv för att du komma ihåg att han HAR bara haft fyra sessioner hittills; det är ingenting. Naturligtvis vill han dricka.

När första ölen var slut lagade vi mat och åt. Sedan skulle jag sminka mig, så han tog en öl och bänkade sig framför Playstation. När jag var klar var ölen fortfarande oöppnad, ty då hade han börjat spela med VR-headsetet, och då kan man ju inte dricka öl.

Under kvällen drack han väldigt sakta. Det var bra, för Naltrexone fungerar BÄTTRE om man ger hjärnan en chans att känna att alkoholen inte "fungerar"
Men jag tror inte att han gjorde det på grund av medicinen. Eller ja; jag VET inte. Han fortsatte dricka i någon sorts LÅNGSAM "jakt" på att bli nöjd. Så kändes det.

Sen blev vi tyvärr osams, eftersom han råkade erkänna att han inte alls druckit bara två öl den där gången. Vilket jag redan gissat (finns ju tillochmed loggat här) men jag blev ändå upprörd och började fråga honom hur jag någonsin ska kunna lita på NÅGOT han säger när han ljuger hela tiden.

Sista ölen blev lämnad i bilen. Vi var inte sams när vi somnade.

Det är vi dock idag. Och inte är han bakis heller. Jag tror fortfarande på Naltrexone. Bara en eller två månader till så borde vi börja se resultat.

Anthraxia

Idag kom jag på migsjälv med att höja volymen på musiken i hörlurarna, och innan jag visste ordet av så dansade jag som jag brukade innan jag träffade honom; fritt, glatt, och i någon sorts firande av livet och migsjälv.

Jag är sån; arbetskamrater och vänner och random främlingar har alltid kommenterat att när jag mår bra så springer jag runt och småsjunger och lägger in dans-steg i allt jag gör...lite skruvat, kanske.

Idag dansade jag, och kom på att jag inte gjort det sedan jag träffade honom. Alls. Jag har saknat det - min kropp har saknat det - att liksom bara försvinna in i musiken, låta musklerna jobba, typ som meditation. Det var så skönt.

Skönt att känna att jag hittat så mycket "frid" och tillit att jag kan slappna av och bara njuta.

Och då blev jag rädd. Alltså, panikslagen, så att jag höll på att börja gråta. För...ju mer jag litar på honom, ju mer jag vågar släppa taget...ju hårdare blir det ju OM det går snett.

Förvisso har jag sett tabeller på hur utvecklingen på Naltrexone normalt ser ut; de dricker mindre, SEDAN dricker de MER, sedan lite mindre igen. Upp och ner, men ultimately Neråt.

Jag väntar mig ett litet bakslag, men jag kan inte springa runt och vara förberedd på det hela tiden...

Och inte kan jag berätta för honom hur det kändes - han måste ju få känna att jag litar på honom.

Idag gör jag visst det tillräckligt mycket för att dansa, utan att ens TÄNKA på det. Och paradoxalt nog skrämmer det mig.

Anthraxia

Sen kom jag hem till en nykter karl. Då började jag såklart gråta -_-

saris

Man går på helspänn och vågar inte slappna av, man FÅR gråta ..det känns ju faktiskt lite bättre sen! hoppas du kan DANSA dig genom detta och må bra även om han får up n downs.

Anthraxia

Idag skämtade han att jag får börja säga till en timme innan vi ska ha sex, så han kan "ta sitt piller"
Med detta menar han Naltrexone, eftersom det blockerar ALLA endorfiner - inte bara de från alkohol. Skämtet här är att jag enligt honom visst är en galen nymfoman, och att han VILL sluta med sex (inte sant; jag har bara högre sexdrift än han - plus att han är snyggare än jag ;p )

I alla fall så svarade jag "jahaaa, så du ska sluta tycka om sex, eller? Tycker du det har funkat bra på alkoholen, menar du?"
I skämtsam ton. För han har ju sagt att han inte känner någon skillnad alls.

Och så slutade han flina, och sa "ja"

Jag vågade inte pusha och fråga och be honom beskriva. Blir han arg eller irriterad så kanske det spricker. Så där satt jag i chockad tystnad.

Han sa ja!

Anxiete

Njut flicka lilla ? Analysera inte isönder hans svar utan ge dej själv en stor klapp på axeln , du har kämpat för detta ? Ju fler positiva upplevelser han har av detta desto bättre för framtiden !

Anthraxia

Det är helt sant; han må ha haft positiva effekter av det, men det är några månader kvar enligt siffrorna. Men...åh så bra det kändes <3

Anthraxia

Det här har nog varit på G ett tag, men idag testade jag.

Jag har ju haft varenda ätstörning som finns, sedan jag var fasen sju år gammal. Nu, när jag är äldre, så har jag mestadels tagit kontrollen över det; jag svälter mig inte, och jag kräks inte. Det jag däremot fortfarande gör är något jag bäst kan beskriva som "tristess-äter" med inslag av tröstätande.

Nå. Jag har ju pluggat hur Naltrexone funkar rätt ihärdigt nu - och sprang på flera exempel där MAT-missbrukare behandlats framgångsrikt med det.

Så...Jag tog ett piller, väntade en timme, och åt DET godaste jag vet - Budapest-bakelse. Det trycker liksom på ALLA mina knappar: sött, gräddig, brödigt - mest bara snabba kolhydrater, och fett. Jag kan LÄTT trycka en fel Budapest-stubbe helt själv på under en halvtimme. I vanliga fall.

Och...fan. Jag kan INTE förklara det. Det smakade lika som det brukar. Det var förbannat gott. Och jag fick ändå knappt i mig hela.

Jag åt upp hela - men bara för att den FANNS DÄR! Två tuggor hade räckt. Hela upplevelsen kändes "flat"

Nu har det gått några timmar och jag sitter och är vagt medveten om att jag VILL ha bröd, och godis, och chips. Men...hur fan säger man då? Det brukar finnas två röster i mitt huvud; en som vill äta, och en som inte vill. Och den som VILL brukar övertala den andra (vilket resulterar i fullständig urspårning och hetsätning)

Den här gången så...Det är omöjligt att förklara. Rösten som Vill är inte undermedveten längre. Den här blivit en medveten tanke, som jag LÄTT kan skaka av mig.

...Är det så Naltrexone fungerar på alkohol så FUNGERAR det verkligen. Men man måste VILJA låta bli. Hade jag HAFT en tårta och en påse munkar så kunde jag ha VALT att hetsäta - men jag kunde lika gärna bara ryckt på axlarna och skitit i det.

Idag tror jag mer på Sinclair-metoden än någonsin tidigare. Om det känns lika att dricka på den som det gjorde att goffa socker så...då MÅSTE man känna efter; VILL jag dricka/äta, eller är det bara en VANA?

Man måste alltså vilja låta bli - men vill man, så blev det enkelt!

*DISCLAIMER
Jo, jag vet att sockermissbruk och alkoholmissbruk inte är samma sak. Men de är NÄRA besläktade i hur de påverkar hjärnan. Och nä, jag säger inte att alla är lika. Men OM det fungerar såhär på alkohol, då borde alla som VILL sluta missbruka faktiskt prova det.

Also; be gentle with me - jag är ALLT annat än bekväm med att prata om mina matproblem...