Hej!

Jag är ny här, men efter att ha läst en massa andra inlägg fattar jag ju vilken idiot jag har varit - och fortfarande är.

Jag känner igen allt: diskussionerna, kontrollerandet, letandet efter burkar/flaskor, den enorma tröttheten, skulden, skyddandet av barnen, fasaden utåt, med mycket mer...

Vi har levt tillsammans i 12 år och har tre små barn. Första tendenserna märkte jag när vi flyttade till hus, sedan kollapsade allt när han blev utbränd - vilket han ju också skyllde drickandet på. Så blev det bättre och sen har det varit en enda berg- och dalbana sedan dess. Ändå har jag inte sett honom som alkoholist förrän nu! Alkoholproblem ja, framför allt att ta till alkohol för att döva annat, men alkoholist?? Nej. Där gömde jag huvudet i sanden.

I våras var jag helt beredd att lämna honom, men så gav jag honom förstås en chans till. Vi gick i Familjerådgivning och det verkade som om han insåg ett och annat. Men nu förstår jag att det var bara på ytan. Det är ju lättare att säga att man förstår att man måste hjälpa till mer hemma än att säga att man förstår att man måste sluta dricka. Och tidigare trodde jag att han skulle kunna lägga band på sig och "dricka kontrollerat", men nu förstår jag att det inte finns något sådant. Trist bara att han inte förstår det...

Så nu är vi i en svacka igen där han dricker dagligen, förmodligen mer än jag vet om, och somnar på soffan. Än så länge sköter han jobbet, men jag oroar mig för att de ska märka något också så att det blir problem där med.

Och så kommer grälen som ett brev på posten. Ofta handlar det om sex. "Du ställer ju aldrig upp!" Nej, hur f-n ska man känna för det med någon som är full eller som man inte känner sig nära längre?? Och ju mer jag försöker att inte bråka eller gå därifrån, desto argare blir han.

Det är ju barnen jag oroar mig för mest. Vår äldste är 8 och han har uppenbara problem med humöret, sömn etc. och jag tror ju att det beror på det här. Han vill inte att pappa ska vara hemma när han kommer hem och ibland har han till och med sagt - när jag har förvarnat att han bör undvika konflikter med fadern - "Åh nej, är pappa full igen?!" Breaks my heart.

Ibland känner jag att jag bara vill vara ifred, leva ensam med barnen. Desto oftare känner jag att jag vill fortsätta, men att det måste ske en förändring. Vi bor på ett fantastiskt ställe och jag vill absolut inte flytta, men jag har inte råd att bo kvar här själv. Sådana saker väger tungt när man funderar på att gå eller inte...

Skulle kunna hålla på länge till, men jag hejdar mig nu.

Äppelknyte

Återfallet kom ju förstås. Det var väldigt obehagligt och han sa alla möjliga elaka, sårande saker - som att han ska skaffa besöksförbud för mina föräldrar och att om jag ansöker om skilsmässa så begär han egen vårdnad. Det var mycket annat också, orkar inte gå in på allt.

Jag mer eller mindre bestämde mig för att nu är det slut. Började kolla alternativa bostäder, etc. Pratade med hans familj och fick stöd av svärmor men en utskällning av svägerskan som tyckte att det var väl bara att tvinga in honom i en bil och köra till ett behandlingshem. Snacka om noll koll...

Under den värsta tiden var inte jag och barnen hemma, utan han telefonterroriserade oss. Det var i princip outhärdligt och jag mådde så himla dåligt, men försökte se till att barnen skulle få ha det bra resten av sommarlovet.

Så kom vi i alla fall hem och då var det en helt annan femma. Han hade pratat ärligt med en av sina vänner (första gången någonsin), gått till företagshälsovården, börjat ta antabus och fått remiss till terapi.

Det är väl jättebra att han har sökt hjälp, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt det här. Dels är det så att allt som har hänt innan går att göra ogjort, dels är det den där gnagande oron inför framtiden (när kommer det ett återfall och hur blir det??). Antabus är ju ingen mirakelmedicin, har förstått att man kan dricka på det också om man planerar lite, och jag vet helt enkelt inte om jag vill fortsätta leva med en alkoholist.

Han vill absolut inte separera och visar mer ömhet och närhet än jag sett på åratal, men det blir bara fel. I stället känner jag mig kvävd. Jag kan inte lita på honom och det kan inte lite hålla handen i soffan ändra på.

Vad gör man?? Ger man en chans till eller har tåget gått nu?? Jag vet inte vad jag känner. En bekant med insikt sa att jag måste ha en plan, men jag är ärligt talat helt förvirrad. Dessutom mår jag inte bra fysiskt - magproblem, värk i hela kroppen, mosig i huvudet, bortdomnad på något sätt, och såååå trött. Men sova kan jag inte ändå.

Skulle verkligen behöva era goda råd nu!!

Mittendaliv

Hur många råd du än får så är det bara du som kan göra valet om och när du är klar med detta. Precis som alkoholisten kan börja sitt tillfrisknande först när han själv har bestämt sig hur mycket omgivningen än tjatar, hotar, gråter och skriker.
För mig hjälpte det att som din vän sa planera min väg ut om jag skulle gå. Vilka skulle jag berätta för? Var skulle jag bo osv. Så fort jag kände att det var möjligt så fick jag mer ro.

Då kan ju din svägerska tvinga in honom i sin bil och köra honom till behandling ;) Jag tror man får tänka att det inte vill/orkar/kan förstå. Min svägerska bröt kontakten när jag bad om hjälp. Har inte hört av sig till verken mig eller min sambo efter det.

För att bygga upp förtroendet behövs en lång period av nykterhet och även förändring i beteende. Jag har inte så bra erfarenhet av antabusen men har oxå förstått att det hjälpt många. Tror det behövs mer i form av terapi och ändrade vanor och mycket insikt som komplement till piller.

Förstår att du är så trött! Försök göra saker som ger dig energi då blir det lättare att fatta de stora besluten.
Kram!

Äppelknyte

Så du har inte heller så bra erfarenheter av antabus? Jag har förstått att det ofta är så.

Är inne i en tung period nu med massor av jobb, mellankillen börjar på fritids och förskoleklass, är politiskt engagerad och det är ju som bekant val snart... Många tycker att jag ska ge upp det, men det är det enda som håller mig på fötterna. Att få komma ut och träffa trevliga människor och prata intressanta saker. Kan inte ge upp det! Och så sköter jag förstås det mesta hemma, även om han börjat hjälpa till mer sedan han blev nykter igen. Men det är fortfarande så där att jag ska vara tacksam för att han städar badrummet och han vill gärna ha en lista på saker att göra, kan liksom inte tänka själv.

Har bokat in en mäklare som ska komma och göra en värdering nästa vecka. Helt avgörande för om vi kan skaffa nya boenden. Hoppas på bra besked!

Äppelknyte

Mäklaren är avbokad. Jag jobbar så mycket jag bara orkar, men jag hinner inte fixa huset i ordning för att visa upp. Det skulle behöva grundstädas ordentligt, men det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet för att göra allt.

Maken fortfarande nykter och tar fortfarande antabus. Antar att det är bra. Jag är fortfarande sååå himla trött, går och lägger mig vid nio men det hjälper inte. Och så drömmer jag så hemska mardrömmar. Ofta en massa stressmoment och äckel (inatt var det stora, blodiga bitar fläskkött som skulle transporteras i min bil - fråga mig inte vart jag får allt ifrån...).

Insåg att jag skrivit fel i ett tidigare inlägg, hade skrivit att allt som hade hänt förut kunde göras ogjort men jag menade förstås INTE kunde göras ogjort. Och det känner jag fortfarande. Det är väl därför jag inte har ork och inte vet vad som ska hända. Men jag känner mig i alla fall inte lika stressad att jag måste ut NU!

Är jag korkad om jag ger det en chans till? Mina föräldrar vill inte ens fira jul ihop i år och det tar jag jättehårt men jag förstår det. Men så kan jag ändå inte låta bli att undra hur julen blir då då, för han ska alltid bestämma en massa - och dricka en massa - och det blir aldrig särskilt trevligt. Inte som jag minns mina jular och som jag vill att mina barn ska minnas sina...

Nu blir jag ledsen igen. Jag vill verkligen inte förstöra deras liv! Men om han verkligen kan bli frisk, är det inte bättre att de får växa upp med båda sina föräldrar??

Ebba

Såg dina ord i Trojjas tråd (om jag minns rätt) att du tycker att jag skriver bra och jag vill tacka för det. Det känns som en stor vinst, att alla hemskt jobbiga år jag har haft nu kan bidra till i alla fall något i form av erfarenheterna jag nu har som jag kan berätta om och dela med mig av.
Till alla som har det som jag hade det.

Det går att ta sig ur det, må bra igen och sova gott om natten, något jag ALDRIG trodde var möjligt när jag var i det.

Jag var en trasa. Fysiskt och psykiskt utmattad och HUR ska man då orka/kunna/klara att fatta rätt beslut?
När man knappt orkar gå...

Jag lovar dig att du kommer kunna må bra igen och att läsa här (och skriva av sig när man vill) tror jag är ett otroligt bra sätt att få styrka. För styrka behövs.

Kram Ebba

P.s Äppelknyte låter så fint :) Och du har helt rätt, jag kan se det från två håll eftersom att jag själv är nykter alkoholist som har lurat min omgivning och fått dem att känna sig som eländiga skurkar när det var jag själv som var boven i dramat. Det gör ont att tänka på hur jag har betett mig men det är viktigt att bearbeta och komma till insikt om man ska bli hel igen. Nykter är jag väldigt snäll och kan inte ens ljuga för någon för då mår jag dåligt :)

Ebba

Äppelknyte lyssna nu och det är viktigt:

Det är INTE du som förstör era barns liv.
Det är din man som gör det pga hans alkoholism.
Det är aldrig aldrig du.
Barn vill att både föräldrarna ska må bra och har den ena föräldern ett missbruk så påverkar det även den andra föräldern och vad blir slutsatsen av det? Jo att barnen tyvärr tillslut har två föräldrar som inte mår bra. Har inte läst hela din tråd och jag vet inte hur gamla dina barn är men det jag vet är att barn känner, påverkas och märker allt.

Och det vet såklart du också och det gör det hela ännu tyngre. Hur mycket ska man orka ? Jag tror att antabus kan vara bra och livsviktigt ett tag men det är ändå som lite fusk enligt mig. Ska man bli nykter går det bara om man helhjärtat bestämt sig, erkänner problemen och avstår alkohol med hjälp av sitt eget huvud.

Stor stor kram till dig!

/Ebba

Äppelknyte

Tack Ebba!

Och jag håller med, jag är väldigt skeptisk mot antabus och ser det absolut inte som någon mirakelmedicin - det måste till så mycket annat också!

Men aeromagnus här har ju skrivit mycket bra om det, att han provat att dricka på det men blev sjuk etc. Men jag undrar ändå jag.... I går kväll kom han först och la sig - jag hade redan somnat - men sen gick han upp igen, för när minstingen vaknade några timmar senare så var han inte där. Och i morse hade han en massa röda prickar i hela ansiktet och ner på halsen. Är det inte ett första tecken?? Och nu har han så ont i huvudet att han har gått och lagt sig. Hmmm....

Jag såg honom inte ta sin tablett igår, även om jag såg att han ställde fram den. Och jag har sagt till honom att jag inte vill vara den som kollar att han tar dem heller. Känns som att jag blir polisen. Eller så blir det såhär, att jag släpper det och då kan det hända vad som helst.

Ebba

Det är verkligen intressant att läsa det som ni medberoende (låter så konstigt med ni medberoende...) skriver för gång på gång har ni svaren på era egna frågor i texten ni själva skriver.
Tänk att man kan vara så klok och ändå inte handla med sitt sunda förnuft när man befinner sig mitt i det hela.

Antabus.
Magnus som skriver här vill helhjärtat vara nykter och har antabus som en säkerhetsåtgärd OM han skulle ta ett återfall skulle jag tro.

Äppelknyte om din man har slutat att dricka och du får känslan av att ändå "få lov" att vara eller känna dig som en polis, då kommer hans nykterhet inte bestå och du behandlas som boven i dramat. En alkoholist ska inte behandlas som en skör liten prinsessa bara för att han/hon har slutat att dricka.
En alkoholist ska vrida sig av skam och skuld och ånger efter sitt uppvaknande, gråta, rannsaka sig själv och totalt kapitulera och kunna se klart och erkänna sina problem, det är enda vägen till ett nyktert liv. Sedan börja renovera sig själv och bli stabil och hållbar och förlåta sig själv för allt han/hon utsatt andra och sig själv för.

Kram Ebba

Jag tar antabus så jag kan tillfriskna från sjukdomen alkoholism. Min plan är att efter 1 år sluta eftersom det kemiska suget och risken för återfall minskar mycket. Sedan är det en säkerhet. Jag tar antabus för att inte böi sjuk i alkoholism och diabetiker tar medicin för sin sjukdom. Medicin är ett preventivt hjälpmedel. Sedan måste man prata om sin sjukdom, få kbt eller annat behandling. Friska blir vi aldrig men symtomfria kan vi bli och då är vi jävligt trevliga :)

Mittendaliv

Jag känner igen mig så väl i den totala tröttheten. Självklart ska du inte ge upp det som är viktigt för dig. Det är det du ska ha kvar när detta är över. Vila och gör saker som ger dig energi.

Troligtvis fick han röda prickar av att dricka med antabusen, det fick min sambo oxå. Håller helt med de andra om att det är ett komplement till annan behandling och att verkligen ha bestämt sig för ett nyktert liv.

När det gäller dina barn så skriver du och undrar om det inte är bättre att växa upp med båda sina föräldrar om han blir frisk. Jag tror det viktigaste är att växa upp i ett lugnt och tryggt hem. Och om han blir frisk så försvinner han ju inte som pappa bara för att ni har separerat. Mina föräldrar är skilda och jag har växt upp med båda mina föräldrar, bara inte i samma hem.

Släpp taget nu! Jag vet att det är svårt. Men alkoholisten hittar alltid en väg till alkoholen hur mycket vi än kontrollerar så vi kan lika gärna lägga vår kraft på något annat.

Kram!

Lycke

Äppelknyte, din historia kunde varit min, jag har samma funderingar angående barn, hus, elonomi... Vad som är bäst för barnen, tänk om mannen blir frisk, ska man inte våga hoppas, tänk om man lämnar för tidigt. Vad syns utåt, ska man tala öppet om allt? Skuldkänslor att jag låter barnen leva i detta, även om min man aldrig är elak, så är hemmet ändå otryggt... Det bara snurrar och all energi går åt till att grubbla och rodda kring detta...

Älskar du fin sambo än? Om han är nykter vill säga? Har du inga känslor för honom kommer dina ungar att märka detta. Det är bättre att leva i ett lugnt och tryggt hem med en förälder än i ett kaos med två föräldrar. Fundera på vad du verköigen vill. Vill fu ge honom en ärlig chans i nykterhetens tecken så måste du gå all in så att säga. Antabus är en hjälp, ett av flera hjälpmedel man som misdbrukare måste använda. Terapi av någon form är ett måste tror jag

Äppelknyte

Ni är så fina!

Och ja, jag vet att jag har svaret i mig, Men det är så otroligt svårt. Dels på grund av det Magnus skriver - att är han bara nykter så är han ju en fin människa!

Jag vet inte om jag älskar honom. Han börjar pocka på sex igen och det kryper i mig vid blotta tanken. Kanske det är svar nog??

Tänkte på det som du skrev, Ebba, att en alkoholist behöver ett år som nykter innan han/hon ens kan tänka på en relation. Det ligger mycket i det. Som det är nu väntar vi ju bara på ett återfall, känns det som. Även om medicineringen är ett visst skydd. Och han går i terapi också. Jag ska med honom om ett par veckor, ska bli intressant.

Men jag måste nog fokusera mer på mig. Är jag lycklig? Är jag glad? Trivs jag med honom nu? Pratade med en jättebra kompis som tyvärr är allt för långt borta i kväll och jag saknar henne så mycket. Hon har också förståelse för situationen eftersom hennes bror har varit där. Får nog ringa mäklarna igen nästa vecka. Om inte annat så för att veta var jag står rent ekonomiskt.

Tack så mycket för ert stöd!

Kramar

Det här är svårt, kanske bör ni vara ifrån varandra ett tag för att känna om suget efter varandra är kvar. Du måste se till att du mår bra. Kämpa på.

... Och nä, jag förstår av det du skriver att sex är ju inte det första man tänker på i den situationen...
Jag hade det som du - ett förhållande där mkt handlade om sex och att jag inte ställde upp, att jag för tråkig osv. Men det var mycket annat än alkoholism så jag lämnade ju mitt förhållande, för ett och ett halvt år sedan, så jag längtar efter närhet. Är inte speciellt sexdesperat, och för mig är det väldigt viktigt att jag tycker om den jag är med, så det är ju lite oro så klart - hur ska jag kunna ha sex med någon, någonsin, jag som är en så tråkig j-a hora och fitta, torrfitta, och där exet lade så mkt porr att jag knappt förstår att jag någonsin ska kunna tycka att jag är ok, utan att tro att den jag har sex med fantiserar om alla möjliga andra saker än det jag vill, kan tänka mig och tycker är ok...?!
Ja, den dagen den sorgen...

Ta hand om dig, tänk på vad som är viktigt för dig, och vad som är viktigt för dina barn!!!!
Kramar

Äppelknyte

Don't I know it.

Han tittade också en massa på porr, förslog en massa som jag inte kunde tänka mig. Gränsen gick nånstans vid "Kan du inte prata som en rysk städerska?". Och nej,han var förstås inte nykter då...

Äppelknyte

Han var på väldigt dåligt humör igår, hela dagen. Antagligen för att han hade ångest över reaktionen på att han drack (nånting måste det ju ha varit, ingen aning om hur mycket), för att han inte ville bli påkommen och antagligen så mådde han fortfarande dåligt. Jag gjorde det jag gör i sådana lägen - en massa praktiska saker. Dels för att hålla mig undan lite, men också för att slippa tänka.

Idag tänker jag igen. Det jag kom fram till igår var att det nog är slut för min del. Jag älskar honom, men jag är inte kär i honom längre. Det har hänt för mycket emellan oss och nu stör jag mig på en massa saker som jag förmodligen inte hade brytt mig om annars. Fick bl a för mig att jag ville byta sängram!! Som om det skulle ändra nåt mellan oss?! Men man vill väl bli av med dåliga minnen och så.

Och då kommer ju nästa uppsättning tankar, på hur går man vidare. Vi måste ju sälja huset isf, även om jag helst vill bo kvar, ingen av oss kan flytta till nytt innan det är sålt så då får vi väl gå här och tära på varandra. Jag har bett honom flytta ut förut, om så bara för en vecka, men han har vägrat. Kunde möjligen sova i arbetsrummet. Ja, men då är han ju fortfarande här och jag får inte vara ifred att fundera och känna efter.

Sedan har vi den biten med att han tidigare hotat att begära egen vårdnad om jag vill skiljas. Och jag hör vad ni säger - att det får han ju inte - men är det så säkert?? Han kommer att hänvisa till mina tidigare depressioner och att jag fortfarande äter antidepressiva. Men depressionerna blommade ut efter att jag fick barn, förlossningspsykos, så teoretiskt borde jag kunna sluta med medicinen. Kanske kan det också, om jag inte måste oroa mig för honom och barnen hela tiden!

Känner mig osammanhängande, men jag hoppas ni förstår ändå. Jag sitter fast!

Ebba

Så otroligt lågt och desperat att använda barnen som vapen.
Vill han ta ifrån barnen sin mamma eller? Tro mig Äppelknyte när ni har separerat kommer han inte orka ha barnen, dels på grund av Hans drickande, dels på grund av att han nu tvingas ta hela ansvaret när de är hos honom

Att snacka om dina depressioner och att dessa skulle ligga dig i fatet är att på ett desperat sätt försöka återta kontrollen genom att trycka på en öm punkt.

Du har verkligen ingenting att vara rädd för. Du har varit hos läkare och pratar eftersom att du hat fått antidepp utskrivet. Det tyder på styrka, insikt och vilja att må bra och kunna vara dina barns starka och bästa mamma i världen.

Och vet du, här för du dagbok och liksom dokumenterar tillvaron. Väldigt bra "bevis" på hur allt varit och är.

Stor kram från Ebba.

Ebba

Han kommer NOG inte orka ha dem borde jag ha skrivit. Det är vad jag tror men känn ingen skuld det är inte ditt fel. Kom ihåg det.
Jag förstår att det du går igenom är sorgligt, svårt och gör ont.