Jaha och nu då?

689 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Jaha och nu då?

Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Li-Lo
Jaha och nu då?

Hej och välkommen Ullabulla

Så tydligt du beskriver den skarv du står i, "Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation" och "behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner". Du ber om råd för hur du ska bli påmind om din styrka att fokusera på egna behov och riktlinjer för hur du vill leva ditt liv. Råd att rikta styrkan du besitter med tydlighet och värme mot dig själv. Det är många som redan läst ditt inlägg och sannolikt känt igen sig samt varit hjälpta av din berättelse. Hoppas att detta forum fortsatt kan ge dig möjlighet att se vilka steg som nu kan vara rimliga för dig. Åter igen, välkommen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

flygcert
Jaa...

... jag förstår att det är svårt att hålla kursen.
När jag var nära att lämna min sambo så pratade jag med en nykter alkoholist på AA och han sa ungefär: "det bästa du kan göra är att lämna - då visar du att du menar allvar med dina hot, och det är också så att för en alkoholist så finns det bara två vägar: vägen mot nykterhet eller vägen mot parkbänken". Han utvecklade parkbänksvägen med att det är ju så att det kan fungera under mycket, mycket lång tid (med hjälp av en medberoende/möjliggörare) att upprätthålla fasaden, men förr eller senare rämnar det. Din man kanske inte är parkbänksalkisen idag, och int epå länge än, precis som mitt ex inte var det, men det är nog svårt att hålla sig precis på gränsen hela livet - och framför allt det allra viktigaste: hur vill du ha det, hur vill du att ditt liv ska vara? Vad är viktigt för dig? Hur vill du ha dina rutiner?
Du måste fokusera på dig - kloka Lelas här på forumet skrev för länge sedan: jag - du - vi: först måste man ha ett jag-fokus: vad är viktigt för mig, vem är jag och hur vill jag ha saker och ting, sedan du-fokus: vem är du och hur vill du ha saker och ting, och sist: utifrån jag och du - finns det ett vi, kan vi förenas i tankar, önskningar och mål i livet, typ...
Kram

Ullabulla
Ja jag tycker att det är

Ja jag tycker att det är svårt att behålla det sunda förnuftet i verkligheten.På papperet går det bra.Jag har tidigare levt i en riktigt dålig relation(ej med alkohol) och vet skillnaden mellan att vara hotad utsatt och kränkt som så många härinne på forumet blivit och är.Min exsambo har inte betett sig illa annat än i fyllan då han blivit fyllevrång de sista åren.Han har varit en bra man på många sätt.
Men han har alltid haft dålig koll på alkoholen och heller aldrig tagit till sig problemet och hur det skadat relationen och oss båda.Samtidigt så sitter jag nu här ensam i båten och saknar och längtar.Efter han som person,trots djup depression och fortsatt brist på insikt.

Han har ju i alla fall förstånd att hålla distansen.Fick jag bestämma så skulle vi redan prova på att träffas lite osv.Mycket klyftigt.Han har heller inte alls gett såna signaler om att vi ska ha en relation igen,kanske till hösten har han sagt.Först måste han få fokusera på sitt eget mående som just nu är uselt.Han mår inte alls bättre än innan vi separerade som han nog själv trodde att han skulle göra.Jag läser också i hans ögon saknad som jag känner,men han är förståndig nog att inget säga.Trots brist på impulskontroll håller jag faktiskt också käften.Men det är i detta känslosvammel jag befinner mig i just nu.Från att ha varit superstark fokuserad och förstått att det här är den enda lösningen så försöker jag hitta svaga punkter i det resonemanget.
Men jag lyckas inget vidare och tur är väl det :)
En liten pyttebit i taget återerövrar jag mig själv och mitt liv.Men det går långsamt och det haltar ordentligt vissa dagar.

mulletant
Så klokt av dig

Ullabulla att söka dig hit. Forum är en guldgruva (har jag skrivit hundratals gånger) där man kan vrida och vända på sin funderingar. Det hjälper en att hitta sin väg. Här finns människor som vet vad det handlar om - från sin/min egen insida. Håll taget! / mt

Ullabulla
Tack!

För fint mottagande här på forumet.Ibland mellan varven när man tror sig ha tagit sig upp/ur medberoendet så trillar man dit stenhårt igen.Idag vid tre korta samtal på fm pga avbrutna samtal så hör jag hur han går från helt nykter till full på de tre samtalen.Och han ska jobba många och långa pass med start i morgon bitti.Det kommer att skita sig och jag kan inget göra.Jag har burit denna visshet hela dagen.Det enda positiva i kråksången är att jag faktiskt inte heller gör något,vilket ska vara det enda rätta för att han ska falla snabbare än att jag är där och duttar.Men ont gör det och svårt är det.Gonatt alla därute

mulletant
Du är på rätt väg Ullabulla,

så bra att du skriver! Det du kallar duttande kallas också att vi medberoende är möjliggörare. Vi gör det möjligt för missbrukaren att fortsätta dricka genom att skydda, släta över, sjukanmäla, ljuga eller förmildra sanningen... varianter av detta och på otaliga andra sätt. Jag vill tipsa dig om en blogg jag följer och som varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ha en fin dag idag, kram / mt

Ullabulla
dax igen

för fylla och tyck synd om.Snart har han förmodligen straffat ut sig från jobbet.Jag får hålla i mig i bord och stolar för att inte åka ned och försöka fixa läget.Jag kan som tur inte pga olika anledningar.Men i min hjärna jobbar jag på att hitta lösningar för att försöka hjälpa honom.Jag ska försöka hitta på någon ramsa typ:
Har han ringt mig?-nej
Har han bett någon om hjälp? nej
Verkar han själv försöka agera för att komma ifrån det läge han är nu?-nej
Vad säger det mig:gör ingenting-låt honom falla ner i sin egengrävda grop och förhoppningsvis må riktigt riktigt dåligt.

Ullabulla
Ett år mindre

än vad omgivningen trodde var han nykter.Han gav sken av att vara torr i 1.5 år och idag så fick jag svaret att ungefär 6 månader hade han klarat det.
Inte konstigt att han mått uselt och varit så trött av att leva i sitt dubbelliv.Så mycket frågetecken som har rätats ut och så mycket av min egen känsla av förvirring i att vi ändå inte nått varann under denna nyktra period,när nu allt skulle bli så bra.

Ringde i morse/fy mig..) för att försöka fånga honom innan återställare.Nästan nykter men fortfarande småkaxig och han mådde ju inte alls dåligt.Men jag höll mig från att ge goda råd,ställde bara den enkla frågan,vad han skulle göra nu åt detta? Vet inte var svaret som han nu kört med som svaret på hur han ska lösa sitt mående de sista två åren.Och det är en vuxen man.Sjukskrivit sig för andra gången på kort tid från anställning som på inget vis är trygg.Mår ganska bra trots läget,kanske för att jag fått svar och för att jag hållit mig från mitt vanliga mönster.med undantag för det lilla telefonsamtalet då.
Men ibland måste man få ge efter för sin egen plåga också.

Ullabulla
Så tungt

att hålla fast vid det som är rätt.Att inte kontakta,, påverka, råda och framför allt kunna vrida klockan tillbaka.Tänk om jag inte ställt ultimatum utan istället bara aktivt jobbat med mitt medberoende.Då kanske vi fortfarande hade levt ihop och jag mått bättre och han kanske iom det tagit tag i sitt liv.Men det vet man ju inte.Fridfull,ensam övergiven ratad glad och hoppfull.På en och samma gång och en och samma dag.Man behöver ingen spännande film iaf.Jag skulle så gärna vela sätta honom framför mig och rabbla upp allt jag lärt mig och allt han har kvar att ta tag i/lära sig.Lägga upp nya riktlinjer på hur vi kanske ska hitta tillbaka till varann och hur han och jag ska fortsätta bygga på oss själva och vårat nya vi.Men han är ju inte ens på ruta ett-att inse problemet.Men jag vill skynda på/påverka hela processen som han alltså inte ens har kraft lust att påbörja.Framför allt har han kanske inte ens ett dugg lust att påbörja den med mig i åtanke.
Kanske, kanske dags att släppa lite på tumskruvarna på mig själv och släppa taget :)

mulletant
Så insiktsfull du är

Ullabulla! Och så bra du beskriver din inre kamp. Fint att du håller taget och skriver här. På fb har Sanna Ehdin lagt upp en sida för medberoende med mycket info, jag sätter länk och hoppas den kan ge dig stöd nån stund https://www.facebook.com/pages/Medberoende/593728977376468 Det finns också en annan fb-sida som du hittar om du söker på Anhöriga till missbrukare https://www.facebook.com/groups/117797758244316/?fref=ts
Kram och kämpa på, det tar tid men det blir bättre! Det går att ta makten över sitt liv! / mt

Ullabulla
dessutom skulle jag alltså ha klarat det..

att ha levt kvar i relationen när han mår så dåligt.Jag har trots detta behållit lite livskvalitet och byggt på mig själv de sista två åren.Nu dessa tre månaderna har jag visserligen lidit.Men om jag levt kvar i relationen så hade det bara rullat på.Är jag så dum så jag tror att jag skulle ha trallat på i livet med honom och frigjort mig än mer och styrkt honom genom det.När ska min ork få ta slut.När ska jag kunna klappa mig själv på axeln och säga,bra gjort.Detta är det enda rätta just nu.
Nädå,nu ska jag sitta här med skuld och ånger istället och se hur han kanske gräver sin egen grav.
Vilka orimliga krav ställer vi på oss själva som medberoende?
Vi är livslevande tålmodiga änglar och de har inte ens vett att tacka oss för det.

Ullabulla
återigen är det dax

för fyllesväng.Efter alla dessa år så tyckte jag han kändes stabil och stark och jag tänkte jopii nu är han på g.
Pratade kort stund i morse och han avböjde den tjänst han skulle vara körbar för att kunna göra för mig idag.Sköt upp det till Måndag.Jaha,sa jag då vi inte är tillsammans längre och pratade om smått och gott istället.La på och sen kände jag den bekanta tungsintheten och sen vissheten,varför kan han inte köra idag?Tänkte att nä nu jävlar ringer jag och frågar om han drack igår.Det hade gått max en halvtimme sen den spiknyktra karln svarade.Nu helfull och sluddrande,hur är det möjligt?Hur bär de sig åt.Hade tänkt ringa "sponsor" och grina en skvätt,men tog en promenad i det vackra vädret istället och bet ihop.Sakta la sig lugnet tillrätta och även om det gnagt lite idag så går det snabbare och snabbare att hämta sig.
Hur mår du egentligen frågade jag vänligt och menade det.Bra! svarade fd:n Ja just nu ja men hur mår du egentligen,bra! var svaret igen.Vad gör man,bockar och tackar för sig och hoppas att han till slut blir så ensam så ingen ens bryr sig om ifall han dricker eller inte
Samtidigt är man ju då rädd att han ska göra slut på sin plåga och ta bort sig..En så fin man som varit så mån om allt och alla i sin omgivning.Nu är det bara alkohol som gäller när chansen finns.

Ullabulla
nykter i en dag..

utan att kontakta eller försöka hitta vägar till att kolla om han for på jobbet,dricker eller inte.Nu får det vara nog.
Så många timmar av min dag går åt till att fundera,klura eller på annat sätt hålla kvar den icke existerande relationen i huvudet.Kunde inte hålla mig utan åkte ned igår.Ställdes inför halvnykter karl som troligen hunnit ta återställare på morgonen.Han är nu helt i alkoholens våld.Han hade inga som helst problem,isåfall var problemet jag.

Han ska och jobba läs idag och var onykter mindre än 24 timmar han skulle gå på ett tungt arbetspass på 25 timmar nästan utan sömn.Han satte dock huvudet på spiken.Nu kommer du att undra om jag dricker mer idag eller om jag kommer att klara mig till jobbet i morgon och försöka kontrollera det.
Jodå var jag ju tvungen att erkänna det var nog alldeles sant.Och frågan är ju förstås,varför det?Varför gör jag så?
Jag kan ju ändå inte stoppa honom från att dricka eller gå in och göra jobbet åt honom om han är hemma och på fyllan.Men om jag får visshet så får jag också någon sorts ro vare sig det är en obehaglig eller behaglig ro.

Sen läste jag i carina bångs förnämliga bok om livsrum,dvs att jag så gärna och utan betänkande gärna kränker hans och i viss mån andras livsrum.Så nu mina damer och herrar har jag alltså varit medberoendenykter en dag.Mitt medberoende har inte fått sin tillfredsställelse idag.Jag har inte en susning om han drack eller inte(troligen!!) klarade sig till jobbet eller inte(troligen inte..)Det gnager förstås men tack vare hans kommentarer som ju förstås träffar mitt i prick och tack vare boken så kände jag på kvällen att nu får det vara nog.Jag fick också svaret på att han fortfarande älskar mig efter 20 år.
Vissa delar av hans uppförande har fått mig att tvivla :)

Det gav mig styrka att ändå säga att: Om jag inte älskade dig så skulle jag bara gå rakt ut genom dörren och inte vända mig om.Men det kan jag inte då jag fortfarande älskar dig.Men jag väntar inte för evigt.En dag kommer jag att ha fått nog av att vänta.
Förmodligen kommer jag att vänta förgäves och måste därför påbörja min avvänjning utan att bli "onykter" igen.Så ska jag tackla det här problemet,lilla guppet på vägen och ha kontroll på mig själv i min alldeles egna lilla värld.

Ullabulla
tredje dagen..

nu idag.Jag vaknar med en tung sorg och lätt ångest över hur det ser ut med min "gamla gubbe"Men jag ska hålla mig minst en vecka innan jag kollar med dottern om hon hört något nytt.Torsdag nästa vecka.Nu har jag satt det på pränt,utan näring till mitt medberoende i en vecka.Få se hur jag mår dag 7-8 kanske kan hålla mig från att fråga?

Lycke
Fruktansvärt svårt är det,

Fruktansvärt svårt är det, men tuff kärlek är ju vad man ska ge en alkoholist sägs det (även om jag själv inte är där ännu). Det är kärlek du ger din fd man just nu, en gåva till både honom och dig. Hade du stannat hade du dragit ut på lidandet och hans sjukdom. Kanske kan han nu nå sin botten och välja att bli frisk, och då vet han att du älskar honom och finns där. Just nu får han den bästa medicin han kan få (trots att du tvivlar), han får chans att höra sin inre röst och förhoppningsvis kraft att göra upp med alkoholdjävulen. All styrka till dig, bra att du satt upp en tid du ska hålla dig undan, det blir då enklare att inte falla för sina känslor. Det är väldigt jobbigt, men du kan hela tiden försöka påminna dig om att du nu faktiskt ger honom de bästa förutsättningar för att faktiskt bli frisk.

Lycke
Förresten, vad heter boken av

Förresten, vad heter boken av Carina Bång som du läser?

Ullabulla
Tack Lycke..

För ditt svar.För jag tvivlar verkligen varje dag, varje timme om detta verkligen är rätt väg.Ändå så vet jag innerst inne att ska vi ha en mikroskopisk chans att lyckas så måste det bli såhär.Och även om vi inte lyckas så har jag påbörjat min mödosamma vandring mot ett självständigt liv utan medberoende..Men jag vill varje dag bara få en liten skärva av honom för att veta att han mår bra och lever.Eller inte mår bra,eller dricker,eller inte dricker.Denna eviga cirkel som aldrig tar slut och aldrig leder nånstans.
Boken heter släpp kontrollen,vinn friheten.Tung bok som man gärna hoppar över stycken som är mest brännbara.Men då får man ta sats och bläddra tillbaka :)

Lycke
Jag vet inte hur du känner

Jag vet inte hur du känner men du kan ju ringa honom och är han nykter kan du föreslå någon aktivitet som inte utsätter honom för frestelse att dricka, typ åka till havet/skogen, picnic med kaffe och baguette (eller vad man nu gillar). Är han onykter när du ringer så be honom ringa tillbaka när han är nykter. Det sägs ju att man ska uppmuntra den friska personligheten och ignorera den sjuka. Svårt, jag har själv inte kommit dit, men är nog värt att pröva. Då märker han att du ser skillnad på hans personligheter och att du bryr dig om den friska delen hos honom.

Lycke
Alltså en aktivitet som ni

Alltså en aktivitet som ni gör tillsammans när han är nykter, menar jag.

Ullabulla
jodå jag har nog funderat

på alla möjliga varianter på hur vi ska hitta varann igen.Samtidigt så är jag så helt klar med den druckne fd sambon att jag har inte längre det alternativet kvar.Dvs att umgås med honom så länge han är kvar i sitt gamla liv och i sitt gamla tänk.Vi kommer ingenvart där.Det skapar frustration och lidande för oss båda då jag inte pallar att leva med honom när han innerst inne vill dricka.Men kanske om han sträcker ut en hand åt mitt håll att vi kan börja resonera..Men jag ser inte ens ett litet finger som lockar på mig.Så han har en lång bit kvar att ens vilja ta tag i sin situation och jag är inte alls säker på att jag finns med i hans framtid ens om han väljer att försöka leva nykter.Men tack för förslaget,jag behöver alla friska vindar utifrån för att orka.Kanske kanske om jag får höra att han håller upp ett tag att jag vågar närma mig och kolla om jag finns med i hans livsplaner.

Lycke
Den alkoholberoende behöver

Den alkoholberoende behöver lära sig se skillnad på sina personligheter, och uppmuntrar omgivningen den friska delen utan att kontrollera, så kan personen förstå att den fortfarande är en person som andra vill ha i sitt liv, förutsatt att han eller hon är nykter! "Dåligt beteende" som onykterhet väljs bort. :)

Lycke
Det är sant, förstår precis

Det är sant, förstår precis hur du menar, han måste nog i sin botten innan han kan göra sin vändning. Och jag vet hur jobbigt det är att leva med någon som alltid har alkoholen i sina tankar. Nervös och rastlös i sin nykterhet. :(

Ullabulla
om jag kunde

så skulle jag utan att blinka be honom tillbaka in i mitt liv.Utan tanke på om han dricker eller inte och utan tanke på om han skulle välja att sluta eller inte.Men jag har nånstans ändå nått min gräns för vad jag klarar.Jag kan gå tillbaka till de första åren då han var så underbar i sin gränslöshet och sin mjukhet och hur jag fick se långt in i hans själ när han var onykter/ångestfylld i sitt tillnyktrande.Men nånstans på vägen så började jag se det sjuka i detta och tog mer och mer avstånd från den onyktra personen.Men han fanns ju ändå kvar och därför blev det så svårt att leva kvar i relationen om du hänger med i mina resonemang.Jag levde ju med två personer och trots att jag älskade båda så visste jag att den ena var sjuk.Då var det svårt att ge den sjuka personen näring och gnisslet smög sig in.Där började egentligen mitt medberoende på allvar samtidigt smyga sig in.Den medberoende såg vad som var ett måste,tillnyktring annars dör relationen.Och den medberoende delen av mig jobbade stenhårt utan att lyckas ett dugg och smög samtidigt in den kil mellan oss som gjort det omöjligt att idag klara ett liv tillsammans.Och utan den insikten och den kamp som den medberoende delen av mig fört så skulle jag ändå inte klarat mig så långt som idag.Så det är en himla gegga,men ibland vill jag bara vrida klockan tillbaka när han var alldeles alldeles underbar oavsett om han var nykter eller onykter och vi båda levde i någon sorts fylleparadis.

Ullabulla
så fruktansvärt trött

på dessa alkoholberoende människor.Självupptagna, egennyttiga med sig själv i fokus...Andras mående lidande och smärta verkar bara fläkta förbi ibland som en liten obehaglig påminnelse att det kanske tom skadar andra när man dricker?Bitter? ja,arg? ja.Less?Ja.Jag undrar om de är medvetna om hur många timmars sorg och oro de skapar i sin tur i sina led för de närstående.

Men ack nej,jag glömde det får man inte påminna om.Det är ju redan så synd om de och de klarar inte mer skuld.Jag vet att det är en sjukdom.Jag vet att de lever med en massa ångest för vad de ställer till med.Men sluta då för fn.Det finns antabus,det finns aa det finns alkoholterapeuter osv.Låter jag som en försmådd alkoholisthustru som väntat ännu en gång och hoppats ännu en gång så har ni alldeles alldeles rätt..Vän av ordning säger då,men själv då tramsmoster det finns väl andra karlar utan problem.Klipp då om han inte vill ha dig.Eller om han väljer alkoholen.Sitt inte där och tyck synd om dig själv.Du har ju också ett val..Åsså är vi tillbaka på ruta ett igen.

Ullabulla
snällare idag..

bara ett litet telsamtal så är allt bra igen.Nu kan jag vänta snällt i säkert en vecka innan jag behöver ny näring.Låt han vara ifred,låt han fundera, längta, våndas och känna klart om han vill/kan sluta dricka och om han vill närma sig mig igen på mina villkor.Men nädå,jag ska vara där och styra upp det så att det blir som jag vill och snabbt ska det gå..Andra delen av mig känner sig ganska fri och öppen för vad ett liv utan honom skulle kunna innebära.Jag hoppas att den delen kan få mer näring och den enda som kan ge det är ju jag själv.Men då känns det som att jag sviker och riktar mig bort från oss.Ändå säger ju många som varit med om detta att det är precis det rätta att göra.Så jag gör väl det då,men det tar emot och är svårt.

Ullabulla
idag gjorde han formellt slut

på vårat låtsasförhållande,då vi egentligen bröt för snart 4 månader sen.Men hoppet har pyrt i mig då han gett dubbla budskap så länge om att han ju ändå vill att det ska vara vi.Men idag så ställde jag frågan om han ser ett vi i framtiden.-Nej inte som det känns just nu.Jag mår för dåligt och måste få reda upp mitt liv.Skönt tyckte jag att äntligen få besked.En ro la sig lugnt och fint inne i mig och jag kunde klippa ännu en tråd i mitt medberoendegarn.Dock var han väl nöjd/missnöjd med sitt beslut och åkte raka vägen till systemet och dricker nu igen.Vem är förvånad,inte jag i alla fall.

aeromagnus
Han har gjort sitt val

Nu kan du inte göra mer, han har gjort det sämsta valet men det är nu hans problem. Nu ska du vara en stor egoist och bara tänka på dig själv. Se till att du har det bra, göra saker, känna dig trygg mm.

Ullabulla
tack..

det kan vara skönt att höra att man gjort allt man kan.Det är ju det enda man gör och man blir mer och mer desperat i sina försök trots att man nästan vet i förväg att det är helt poänglöst.Nu får han dansa ensam ett tag så får vi se var hans dans för honom.

aeromagnus
Ringeldans

Den dansen kommer till 99% att innehålla massor med felsteg. Man måste förstå att man inte kan förändra en människa om människan själv inte vill. Jag jobvar som matte/no lärare på en högstadieskola och om en elev inte vill lära sig spelar det ingen roll hur skicklig jag är. Hittar vi dock motivation så lyckas vi. Motivation måste komma inifrån men vi ska kunna locka ut den. Du har försökt att locka ut den och musslyckats men det beror inte på dig utan pä att din man inte ville. Du kan inte göra mer, du har gjort mer än många andra

Ullabulla
kraften för oss medberoende

att få vara nära alkoholisten.Att få bara en liten bit av deras tid själ,uppmärksamhet är stark.Jag tror att den driver oss på samma sätt som alkoholen suger/driver er som dricker.Den är inte rimlig,konsekvent eller logisk.Endast känslomässig och snedvriden.Likafullt står den där varje dag och lockar på oss,Gör något,tänk något,agera påverka.Något måste du väl kunna göra för att få den människa du bryr dig om att se vad du ser.men ack nej.Blinda som musungar är ni.Och vi är starka och visa och kloka och vet allt bäst,eller.. :)
Och när vi då till sist börjar fatta att kanske jag måste backa,kanske jag måste inse osv.Då svider det så förbannat,all möda man lagt ned.

Alla timmar man engagerat sig och pratat och motiverat.Ska det vara bortkkastat?Ja,det ska det och det ska man då bara acceptera som rutten mat i soporna.Det är ju det enda som hållit en igång,motivationen att få den man bryr sig om nykter.Vad ska man göra nu då?Hur ska man kunna fokusera om,på vad.Ens eget liv har ju i stort sett förintats.Ens egna behov har gömt sig långt långt inne i ryggmärgen och är inte alls så lätt att pilla fram igen.Men kan ni,så ska väl vi kunna,eller hur?
Vi är heller inte så värst duktiga om vi inte ens kan fatta det alla säger,låt alkoholisten vara och låt hen sabba sitt liv alldeles själv.Nejdå,vi ska förlänga processen med vårat daltande.Så vi är egentligen precis lika sjuka som alkisen.Usch och jag som trodde jag var så bra..

Sidor