Jaha och nu då?

727 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Hahaaa!!!

Jadu,den var fin..
Visst kan det vara så.
En intensiv människa kan nog vara för mycket tom för sig själv.
Därför söker jag svalkan och kanske tom lite likgiltighet i min partner för att kunna bromsa in och stanna upp.
Men visst,känslan av att vara vald och självklar måste få finnas där.

Ullabulla
Ojj vad jag skriver

Måste ju behöva det då..
I alla fulla fall. Lååångt samtal med nyaste exet igår.
Fina reflexioner om livet och han ledde mig lite grann in på spåret om ett vi igen då vi båda tycker om att fantisera om vad vi ska göra när vi blir stor.
Vi är i samma läge att vi faktiskt just nu står i vägskäl och kan välja en ny bana/väg.

Kontakten var fin,men jag har lovat både mig själv och honom att inte lägga in förväntningar på relation om vi håller kontakten.
Nåväl..i morse fortfarande inne i ett litet rus av det fina samtalet så skickar jag iväg ett mail med lite mer surr om vad vi pratat om igår. Kände mig så nöjd med tonen i brevet och det kändes riskfritt och bra att skicka det.

Sen kommer då insikten under em att nu har jag gjort det igen..
Manipulerat och smugit in mina kärleksbudskap,blottat mig och visat var jag står igen.. som att han inte redan vet det?
Jag såg det inte då och det tog visserligen bara några timmar så insåg jag mitt misstag.
Och jag har gjort det så snyggt,liksom smugit in små liknelser eller tankespår som leder till en viss riktning.
Insikten slog mig i magen och jag blev först så arg på mig själv för min brist på impulskontroll.

Sen tänkte jag,är det kanske han som triggar och manipulerar mig egentligen?
Han visste precis på vilka strängar han skulle spela så att han fick sin bekräftelse på att han fortfarande är älskad.

Att vara i relation till någon vare sig det är en avslutad eller pågående relation är trixigt och snårigt.
Kärleken är en stark drivkraft och lurar av oss vett och sans ibland.
Jag hoppas att det ska återkomma och tvinga mig ned på basicnivå där jag egentligen befinner mig för det mesta.

Men detta med förnekelse och behovet av att liksom sätta dimmer på de vi är eller vad vi upplever.
Just för att verkligheten är för tuff ibland och därför väljer vi att lägga lite softare eller tom helsvart mörker på den så att vi slipper konfrontera oss själva.

Ullabulla
Sitter och tänker..

På hur man när man är "på fyllan" eller om jag översätter det till mitt tillstånd: helt och fullt i medberondets makt.
Då man liksom hänger sig åt,lider med eller lider alldeles själv och inte har en normal känsla i kroppen.
Allt är liksom antingen förvridet och uppförstorat.
Eller motsatsen kallt stumt och hårt.

Det där normala med svängningar upp och ned i balans mående och känsla som bara sakta guppar upp och ned i en.
Dvs man är i sig själv och med sina känslor och de får komma och gå utan att man förstorar upp dom eller försöker stöta bort dom.

Om man sammanfattar det,man är i normala gängor.
Och hur medberoendet sätter det där ur spel.
Efter ett tag har i alla fall jag känt skillnaden när jag trillar iväg på mina banor där jag liksom minskar och krymper och mår så fruktansvärt dåligt.
Kan bara se i tunnelseende och har ingen vidvinkel alls.

Men sen,när man av någon anledning tar sig ur den känslan så öppnas världen en smula.
Ungefär som när man haft väldigt ont rent fysiskt och smärtan släpper.

Då öppnas man upp lite igen och vågar kliva ut och se att solen fortfarande lyser och allt är som vanligt igen.

Vilken oerhört skön känsla det är.
Och när man är i en situation med en alkoholist och liksom gör om hela sanningen för att orka leva kvar,eller för att man inte orkar se.
Då får man använda så mycket kraft till just det.
Att mörka och förneka för sig själv den verklighet som råder.
Man har tappat förståndet som de säger i alanon.

Just nu är Ullabulla i verkligheten. Hoppas att jag får bo där ett tag nu,det vore väldigt välkommet att få vila i det.
Jag vet inte om jag vill kalla det sinnesro,mer bara en sorts normalitet som jag ju egentligen vet att jag har inom mig får ta plats

Ullabulla
Har inget att skriva

Så därför skriver jag :)
Allt känns rätt och bra just nu. Min flytt till ny bostad är påbörjad. Exet är inne på behandlingshem. Mitt nya ex och jag umgås lite som vänner.
Mitt gamla arbete håller på att nedrustas och avslutas och jag känner mig bitvis som pånyttfödd.

Säkert ramlar allt över mig igen om någon/några månader.
Men jag har iaf påbörjat en möjlighet för mig själv att starta på ny kula.
Känns bra.

Ullabulla
Jag är med i en steggrupp

Och just nu är vi på steg 2.
Det handlar i stort sett om att släppa kontrollen på allt jag inte kan påverka till någon annan,gud alanongruppen eller en högre makt.
Knepigt och svårt,men jag börjar äntligen få greppet om vad som menas,för mig i alla fall.

Det lästes upp en text från någon an böckerna vi har tillgång till i gruppen.
Där beskrevs en kvinna som försökte ta ansvar för allt och alla i hela världen.
Hon höll såklart på att dräpa sig,men hade inte förmågan att sätta stopp för sig själv.
Kontentan var,att när hon hade räddat alla så var hon ändå inte nöjd..

Och just så är det på något sätt.
Om jag lyckas nå och hjälpa och rädda någon från en situation eller känsla så är jag inte nöjd där.
Då ska jag utvidga min cirkel till att omfatta även en annan person,mina cirklar räcker liksom inte till.
Jag blåser upp dom större och större tills de spricker.
Schplätt så ligger alla känslor och all frustration för mig att beskåda.
Antingen mina egna eller den jag så förtvivlat försökt hjälpa.

Allt i en god ambition förstås.
Att det ska vara så svårt att sätta sunda gränser för sig själv.
De här linjerna på vad som är rimligt och inte blir utsuddade och blir liksom alltmer osynliga.

Men när och om jag lyckas backa tillbaka och in i mig själv och inte flyr från min egen inre övertygelse så kommer det sakta lite blyertsstreck runt mig som jag kan se.
Jag hoppas jag kan fylla i de med bläck så småningom.

Ullabulla
Återigen mulletants

ord "släppa taget"
Triggar igång mina tankebanor.

Varför är det så svårt att släppa en missbrukare?
Vad är det med dom,eller oss som skapar förbund så starka så att vi nästan inte förmår att klippa.
Varför sitter jag här nu efter tre år och har äntligen en känsla inifrån och ut att nu äntligen är det gjort.

Det är inte han som har legat på,tjatat ringt vädjat.
Det är jag som har haft ett inre tvång att kolla,höra visa omsorg.
Är det någon sorts modersinstinkt,att annars dör han?
Likt att man vårdar ett sjukt barn,eller försöker ge en vän sitt stöd.
En drunknande som sjunker om vi inte är där och håller de vid vattenytan?

Jag ska klura lite på den.
Jag förstår mig inte på mig själv och långt efter att själva kärleken mellan mig och mitt drickande ex tog slut så var jag där och petade och pillade.
Kanske inte agerade så regelrätt medberoende längre.
Men kunde likafullt inte hålla mig helt ifrån kontakten.

Ullabulla
Ett nytt ord, harm

Diskuterades på alanonmötet i Torsdags.
Ett exempel gavs på hur man tex stämmer möte med en person man vet alltid kommer försent.
Ändå dyker man upp i tid och har redan innan byggt upp lite harm som då förstärks när personen kommer försent.
Vilken förslösad energi.

Och just så gör i alla fall jag ofta.
Bygger upp en förväntan,ett hopp och sen en harm när mina förväntningar inte infrias.
Vem är det som är korkad i det?

Jag eller den som gör mig besviken.
Så nu ska jag försöka se hur ofta jag bygger upp såna små berg för mig själv istället för att låta de plana ut och bara ta ett stort kliv över det som jag vet kommer att bli som jag inte tänkt mig.
Kanske blir det lättare och bättre att leva då?

Izzy
Så sant!!

Precis så är det!! Jag gör likadant😕
Kram till dig!

Ullabulla
Tänkte mig en liten sammanfattning

Såhär,snart tre år efter att jag började skriva här.
Jag håller nu sakta på att tillfriskna.
För första gången,på riktigt.

Jag har tidigare trott att jag varit på god väg och det kanske jag bitvis har varit.
Men jag har bara lyft hela medberoendeproblematiken över på andra och annat för att slippa ta itu med grundproblemet,fröken Ullabulla.

I Oktober när jag klev in på Alanon i kombination med min medberoendeterapeut så hade jag fått nog.
Nog av mitt eget agerande,min egen brist på klokskap och sunt förnuft.
Min irritation över bristande kontroll på mitt eget själsliv och mina egna impulser..

Först där och då kunde jag helt och fullt inse att jag hade förlorat kontrollen över mig själv och mitt liv.

Sakta sakta har tumskrivarna dragits åt kring min själ och skruvat ur både tårar smärta och värdefulla insikter.
Sakteligen har jag kunnat införliva en del av dom i mig och mitt liv.
Erkänt hur svag jag egentligen är om jag tar av mig alla mina medberoenderoller som fullständigt kryllade runt mig.
Jag hade stora problem att tom i nära relationer med väninnor eller partners vara bara jag.

Jag var den förstående väninnan,den medlidande släktingen eller den överbeskyddande mamman osv.
Nästan aldrig någonsin var jag bara jag.
För hon fanns inte.
Jag var tvungen att upptäcka henne på nytt och bjuda in henne att ta plats.
Visst fann det spår och stråk av en vettig människa.
Visst fungerade jag bitvis.
Men jag behövde allt mindre för att gå igång.
Liksom i brist på en "riktig" alkis i mitt liv var jag tvungen att spinna garn av lite och ingenting.

Och när jag märkte att garnet brast så brast även jag.
Jag behövdes inte och skulle alltså ta ett eller flera steg tillbaka i de allra flesta situationer där jag tidigare agerat,tagit kontrollen och känt mig duktig och viktig.

Och vilken sorg och smärta det har inneburit.
Vilken abstinens det har varit och vilket tomrum det fanns därinne i mig.
Min egen självbild har fått revideras helt och ersättas av en mindre ullabulla som bara har rätt till sin egen plats och inget mer.
Ska hon ha något mer så måste hon vänta på en inbjudan istället för att kliva in.

Och i takt med dessa insikter så lägger sig det nya livet sig på plats. Bit för bit.
En dag i taget.

Jag säger bara,gå till alanon.
Jag gick dit i 20 år,väldigt sporadiskt men ändå.
Först nu med full desperation i mitt liv utan alkoholist,utan medberoenderelationer kunde jag sakta ta till mig alanons fantastiska budskap.
Sent skall syndaren vakna ;)

Bedrövadsambo
Så fint skrivet ❤️

Härligt att lilla Ullabulla hittat sin plats i livet.

Rosa Pantern
Fint med sammanfattning! Kan

Fint med sammanfattning! Kan behövas inför att man ska träda in i nåt nytt.

Tänkte just idag, att min bakgrund/ historia /erfarenheter är min motor som för mig vidare.

Den kan spinna på av rädsla för saker, av tilltro, hopp eller pur längtan.

Ibland bara skorrar den, vill inte ta mig vidare. Då kan det förstås vara någon gammal misstro dom stoppat upp systemet!

Smart då att försöka se på just den misstron , avlägsna den, försöka omforma den, eller åtminstone få den åt sidan tills vidare, på något sätt!

Har själv börjat hos en terapeut, visserligen inte så frekvent, men inser omedelbart att dennas stöd och vägledning var nödvändig! Vad har jag väntat på? (Ja, ekonomin var det ju faktiskt....som höll mig tillbaka....tyvärr).

Men nu har jag lite bättre möjligheter och vad är viktigare i livet att satsa på, än att lära sig leva det?

Och det är ju i nuet vi skapar våra liv, upplever dem. Rädsla kan få mig att tänka "kanske sen, senare, då.." En förödande inställning. Då blir det liksom inte någonting av livsögonblicken.

Ja, vi har nog lite olika ryggsäckar, du och jag, men söker väl ungefär samma sak, våra sanna jag och ett (mot sig själv) ärligt sätt att leva.

Och du kan vara stolt över din resa, du har ju gjort ett jättejobb!

Kram

mulletant
'Nästan aldrig någonsin

var jag bara jag.' Så fantastiskt exakt precis mitt-i-prick du fångat en dimension i medberoendet Ullabulla! Det du skriver om din frigörelse berör mig. På djupet. Tack! Kram / mt

Ullabulla
Och min beroendementalitet

Tar sig nya uttryck. Smyger sig in från olika håll och står där och gapar.

Ger mig signaler att jag borde ge efter och unna mig det ena eller det andra.
Jag jobbar med att sakta ta mig bort från dessa begär.

De kan vara små och till synes oskyldiga.
En påse godis,sällskap få höra av mig till en gammal kärlek.

Ge någon ny beundrare chansen att ge mig en självförtroendeboost osv.
Allt i syfte att fylla hålet i mitt inre som ibland gapar stort och aldrig blir fyllt.
Ibland går klyftan i mig ihop. Jag känner mig i balans,nöjd och glad.

Pendlar mellan dessa känslolägen och försöker se vad som triggar mig.

Jag är nu på plats i mitt nya boende och det känns bra.
Jag har också återknyter någon typ av relation med min sista kärlek.
Han frågade om vi skulle resa utomlands tillsammans och jag hakade på.

Resan blev fin och vi fick chansen att reda ut en del gamla saker som gjorde att vi bröt där i vintras.

Vi får se var det tar vägen.
Jag försöker att bara lägga framtiden just i framtiden och leva i nuet.
Ibland går det jättebra,andra stunder känns det svårt.

Då vill jag bara ta fram trollspöt och fixa så att allt blir precis som jag vill.

Så just idag känns det lite svajigt.
Men det är precis så det ska få kännas tills jag har låtit känslan bo hos mig och sen förhoppningsvis sjunka undan och ersättas av en bättre känsla utan att jag agerar på impulserna att döva.

Rosa Pantern
Hej!

Hej!

Modigt av dig, att vilja stanna i svajigheten! Det finns tillförsikt hos dig, din kloka hjärna leder dig visst där känslorna kan löpa amok. Roligt att höra av dig igen, du skriver också så målande och läsvärt!

Vi är nog många som dövar vår svajighet, förresten, på olika sätt. Men "svajigt" är det väl ofta i livets "heta " ögonblick/tider, då vi t ex står inför val eller är osäkra på framtiden/framtidens förutsättningar.

Och jag, jag har också mina speciella gungflyn... Vad gör jag då? Undviker, tror jag, koncentrerar mig nog ofta på någon uppgift istället. Inte bra, för inte framåt så!

Lycka till med läkningen av ditt inre hål, så att det snart är mycket mindre!!

mulletant
Ullabulla och RP

Tack Ullabulla för att du delar med dig! Du sätter ord på känslor jag så väl känner igen. Tack också för dina ord RP. Så skönt att läsa ... en bekräftelse på att jag inte är ensam. Egentligen vet jag det, precis som ni båda vet, men ändå. I nuläget tar jag mig an mina utmaningar genom att göra saker som länge varit ogjorda av brist på tid. När jag väl har tiden kan jag lätt känna mig ensam och obehövd.... jag ser paradoxen men känslan lever sitt eget liv, triggar hålet inom mig. För att inte säga Helvetesgapet. Där kan jag falla i overksamhet och missnöje och söka sätt att fly som jag själv inte mår bra av. Tack! / mt

Ullabulla
tack för feedback

För visst kan jag känna när jag pratar med dom vanliga människorna utan dessa idiotier att jag är just det,en idiot.
Som har så mycket motstridiga och korkade känslor som sticker upp sitt tryne.
Men jag har börjat försöka välkomna dom och säga,men se där, nu var det du igen.

Och de är inte ett dugg välkomna förstås,förbannad blir jag och irriterad.
Inte nu igen,var jag inte klar. Men herregud! nu får det väl ändå räcka med trams.

Men det hjälper inte.
De står där och bjuder in sig själv och jag får bara lov att öppna dörren.
Och när jag gör det,slår upp dörren på vid gavel och bjuder in dom så stannar dom inte så länge.
Det var väl inte så kul när hon inte slogs längre tanten..

Och som mulletant beskriver det,helvetesgapet.
Där det bara är jag som bor,ensam obekräftad obehövd obrukbar och outnyttjad.
Jag villl bara skrika till alla runt mig som tjurfäktaren i ferdinand.
Stånga mig,spring över mig,gör något med mig.
vad som helst,så jag får visa min tapperhet.
Men arenan är tom och publiken har gått hem.

Och ibland där och då,kan jag slå mig ned,pilla lite i sanden vända upp ansiktet i solen och känna att:
Ja,det här är gott nog. Nu fick jag en ensamstund som inte gjorde ont,skavde eller jagade upp mig.
Kanske är precis vad jag behöver.
Bomull som sakta lägger sig i och runt mig och gör mig bättre rustad för nästa känslopjunkomgång.

Ullabulla
skrivklåda igen

Jag tänker också på vi på denna sida som inte har ett kemiskt beroende av alkohol.

På hur vi i många fall är lika sjuka som alkoholisten.
Beroende av att vara behövda,vältra oss i elände och misär osv.

Hur i alla fall jag också har ett kemiskt beroende av detta.
Om jag träffar en person som får mig att "gå igång" och känna mig duktig eller värdefull så söker jag gärna upp den personen igen.
Det kan vara en olycklig väninna,en drickande partner osv.

Jag tycker mig ju hjälpa,men hjälper ofta egentligen mig själv att underhålla mitt eget kemiska beroende,dvs få en kick.

Och som min terapeut frågade mig tidigare i våras-vill du bli frisk?
Så kanske jag precis som alkoholisten svarar,nej helst inte.
Jag vill fortsätta få min kick,känna mig lite rusig av att ha fått hjälpa till,eller få kontroll eller rent allmänt få känna mig lite förmer än andra.

Att helt frivilligt gå ned till den neutrala känslan där varken ebb eller flod finns och bara följa med strömmen är för mig förmodligen som för alkisen som ska avstå alkohol och den framtidsutsikt det ger honom.
Känslomässig och torftig öken utan hopp.

Nu svarade jag faktiskt ja och förstod vidden av hennes fråga.
Sakta har jag tagit de nödvändiga stegen.
Men helst hade jag sluppit.
Helst hade jag fortsatt med mina berg och dalbanor som gav mig innehåll och stadga.

Nu måste jag förhålla mig till miss neutrum som inte är så värst kul att hänga med.
Men vi får väl skoja till det hon och jag,vrida upp volymen och ta oss en glass såhär i sommargasset.

InteMera
Du säger så mycket klokt

Du säger så mycket klokt Ullabulla, du har kommit så långt!

Jag tror knepet är att använda all den energi du tidigare lagt på att få andra att må bra, till saker som får dig själv att må bra! Göra själviska saker för dig själv, saker som får dig att må bra utan att någon annan ska behöva godkänna eller ha en åsikt om det. Plantera nåt fint, läsa en god bok, åka nånstans eller vad som helst som triggar den samma kicken och nöjda känslan som att gotta sig i elände. Andras eller eget. Du kommer lyckas slå dövörat till även om andra försöker dra in dig i sina dramer, och du kommer kunna göra det med ett nöjt leende!

Önskar dig solsken på vägen såhär på en vanlig sommarsöndag!

Ullabulla
Nja...

Klok är nog det sista jag skulle benämna mig som. Jag känner mig oftast som ett frö för vinden som söker en plätt jord att få sätta rötter i.

Men tack! För uppmuntrande ord. Jag försöker precis som du beskrivet inte mera,att värdesätta mi egen tid och fylla den med bra innehåll. Det funkar ofta men inte alltid.

Ullabulla
AA-konvent i Vidsel ska jag till.

Om någon annan härifrån ska dit så kom gärna fram.
Jag släpar runt på två hundar,en liten och en stor😀

Ullabulla
Och så lite reflexioner

Det var rätt tungt att vara på konventet.
Det var så många som var både friskare och sjukare än jag.
Både i alkoholberoende och medberoende.
Och där stod man då någonstans i mitten och visste inte riktigt var man skulle lägga ribban för sig själv.
Det slutade med att jag lyssnade rätt mycket.

Både på kloka utlämnande delningar som gav en hel del.
Också andra delningar som handlade mer om hur länge de varit nykter och inte beskrev resan så värst som kanske i alla fall för mig är det intressanta..

Och jag känner någonstans att jag visst är på rätt väg.
Stannat upp mitt skenande tåg och försöker stå på stationen istället för att kliva på i farten när det rusar förbi.
Men visst är det svårt att avstå det som för mig varit essensen.
Att istället stanna i det mediokra och slätstrukna.
Där jag inte får belöning,bekräftelse eller reaktioner på vad jag säger är eller presterar.

Att jag inte ens ska försöka spegla mig i andra utan enbart handla utefter eget huvud.
Och om och när jag går in för att lyssna,agera eller ge råd så bör och ska jag göra det utifrån ett medmänskligt perspektiv och inte med mitt eget självhävdelsebehov som grund.

Så svårt,nästan omöjligt att pricka in alla de kriterierna.
Men jag kämpar och kämpar och lyckas faktiskt ibland.
Och när jag lyckas,så kommer sinnesron glidande in i mig och stannar som den belöning som jag aldrig bad om.

Att önska istället för att förvänta sig saker.
Vilken milsvid skillnad.
I förväntan så lägger man så mycket kraft och energi på ett önskat resultat,så även om det kommer så är det liksom redan förbrukat.
Så lägger man förväntan ytterligare ett pinnhål upp.

Och motsatsen som ju minst lika ofta inträffar,utdelningen uteblir.
Vilket ras det kan bli beroende på vad för sorts förväntan man målat upp.

En önskan är mer lågmäld.
Ber inte så mycket om poäng,utan mer en stilla röst som ställs inom en som ett försiktigt behov.
Och ibland så tillfredsställs då denna önskan utan att man ens öppnat munnen och " krävt" den av sin omgivning.

Och så det där med att göra det enkelt.
Att stanna upp när man känner att det darrar i en.
Mammar,mästrar eller manipulerar jag om jag säger eller gör såhär?
Och då faktiskt kunna backa eller omformulera vad det nu än handlar om.
Ytterligare en läxa som jag ska försöka lära mig.
Och framför allt,vad ska jag ge mig själv denna dag som ger mig glädje?
Sådärja,det var dagens reflexion efter helgens begivenheter.
Må väl därute i sommaren :)

Bedrövadsambo
Reflektion

Ofta är det just så. När man studerar andras beteende får man ett kvitto på att man är på rätt väg. Överlag behöver vi alla mer tid för reflektion i våra liv, inte bara köra på och "allt blir som det blir". Agera, analysera, prova nytt, analysera osv. Det är då vi utvecklas som människor 😊 Skönt att helgen gav dig just den bekräftelsen! Att du gjort och tänker rätt och är på god väg.

Ullabulla
Fortsätter i mina vindlingar

På hur jag idag "skällt" på en i alanongruppen som mycket väl medveten ändå agerade medberoende fullt ut i en jättesvår situation.
Dvs det var högst förståeligt att hon gjorde som hon gjorde.
Jag försökte lysa upp hennes väg..
Hon sa,visst var hon medveten,men hon försvarade sig med. Jag är så medberoende.
Och ändå har hon varit med i alanon i många år.

Och jag tänkte,sådär gör jag också.
Springer på möten,bekänner mina synder,försöker förändra mina beteendemönster och rannsaka mig själv in absurdum.

Men misslyckas och faller gång på gång utan att på samma sätt som en alkis få på skallen.
Han får åtminstone från allt och alla höra hur korkat det är,att han måste borsta av vägdammet och sen upp på hästen igen osv.

Men vi på andra sidan,håller varann lite om ryggen.
Som suparbröder ungefär

Jp men jag förstår,jag har ju varit i precis samma sits,eller är i samma sits.
Och liksom bekräftar varann i detta sjuka beteende som inte gagnar någon.
Vare sig den vi försöker hjälpa eller oss själva.
Hellre så att vi liksom befäster det här nya,mer klarsynta men fortfarande lika sjuka medberoendet.
Ungefär som alkisen som medvetet tar ett återfall och säger ooops nu föll jag igen.

Och jag klankar inte på någon.
Vare sig mig själv,väninnan eller alkisen med återfall.

Men för oss som anhöriga/medberoende så är ju inte återfallet lika tydligt.
Sakta glider vi in i det här tillståndet då vi liksom blir kidnappade av känslan av att vi måste göra något,kontrollera något eller ta på oss offerkoftan.
Istället för att agera sunt och friskt och gå raka vägen åt rätt håll.

Ja herreminje,varför ska det vara så svårt att vara människa.

Ullabulla
Ska försöka

skilja på mina två trådar lite.
Har nog fortfarande ett behov av att lyfta min medberoendesjukdom som pockar på och gör sig hörd ibland.
Kanske speciellt i relation till andra människor där jag ofta trillar dit.
Men just nu så är jag i fas, i samklang med mig själv.
Ska försöka skriva här lite grann ibland.

För att påminna mig själv om vem jag är i grunden.
Inte bara den nya ullabulla som tror sig om att vara bättre än den jag är här.

Men det är jag förstås inte.
Jag är bara i långsamt tillfrisknande pga eget arbete och den styrka jag söker och får i Alanon

Ullabulla
Är just nu

I medberoendets väntrum.
Den unga man jag hjälpte i somras har tappat sitt körkort pga hasch.

Det var inte oväntat och jag har liksom försatt mig i beredskapsläge.

Kan inte ställa in mig själv på offknappen.

Kämpar med lugnet och att avstå försök till hjälp,Men både min kropp och mitt psyke är startklar.

Jag har dock satt mig i exil och ska vara i det hela kvällen.
Så jag hoppas hinna ifatt mig själv och tagga ned innan jag ska lägga mig.

Bedrövadsambo
Kämpa!

Kram ❤️

Ladouce
Jag gråter när jag läser dig😢

Jag gråter när jag läser dig😢
Sitter precis i samma situation jag börja till o med be till Gud att han ska komma tillbaka till mig o barnen att han ska få dricka ifred bara han få bor hemma med oss hur sjukt är inte detta?
Medberoende är jag

Ullabulla
Ladouce

Precis där du är här jag varit.
Läs gärna hela min tråd.
Men redan i din formulering så finns det något friskt.

Du ser din sjukdom,erkänner dess styrka och har faktiskt valet att göra något åt det.

Ullabulla
och i allt mitt tillnyktrande

åtminstone inbillad sådan..
Så får jag på skallen av en av mina närmaste vänner.
Jag hade kanske tvålat till henne lite innan så hon tände nog till lite extra,men det hör egentligen inte hit.
Det hon sa var sant och riktigt och jag har behövt två dagar på mig att smälta det.

Du ullabulla håller ju på att fastna i detta skrivande,detta alanonspringande detta jävla surr om medberoende.

När ska du ta dig själv i håret och rycka upp dig och in i något friskare och bättre som ger dig energi?
Ja,när ska jag göra det.?
Författade ett långt svar till henne som egentligen mest var ett försvar till att jag kände att jag äntligen tog tag i alla mina problem.
Hade hittat hem och kunde för första gången i mitt liv gå till botten med mitt osunda beteende.

Men kontentan var och är egentligen,hon har rätt.
Jag har bytt ut mitt medberoende,mitt relations beroende,min arbetsnarkomani mot nya begär.
Att få bli sedd,förstådd hörd osv.
Få bekräftelse att jag är på rätt väg och kanske tom lite beröm för min klokskap.

Mänskligt javisst,men samtidigt osunt.
Det borde ju räcka med att jag är mitt eget vittne.

Men uppenbarligen gör det inte riktigt det.
I alla fulla fall så ska jag försöka att bara ägna mig åt mig och mitt ett tag framöver.
Undvika att gå in och kommentera och leka besserwisser i andras trådar.

Jag ska ägna mig åt att bli friskare först och kanske så småningom ge vettiga tankar till de som jag ju vet mår dåligt och blir lite hjälpta av vänliga eller hoppfulla rader från en som nyss varit där,eller som fortfarande simmar runt i dyn.

AlkoDHyperD
Jag håller inte riktigt med väninnan, Ullabulla

Jag kan få liknande - om än vänligare - kommentarer när jag berättar om böcker jag läser.
Eftersom jag jobbar med psykoterapi tycker man att jag skulle koppla av från "jobbet" och inte läsa böcker i ämnet när jag är ledig...
Men just nu behöver jag det.
Just nu har mina reflektioner, studier och egenterapi hjälpt mig tillbaka på spåret.
Jag har ett trängande behov, besatthet om man så vill, att förstå mig själv.
Visst, det kan bli överanalyserande, men det ger mig samtidigt så mycket input, andra infallsvinklar, viktiga pusselbitar.
En besatthet som ger kunskap skadar mindre än att döva det jag inte förstår.

Det du skriver här, Ullabulla, påminner en hel del om mina egna tvivel.
Borde jag släppa allt och bara leva på?
Blir jag inte fixerad vid mina tankar?
Själper det mer än hjälper?

Bara du kan veta om du ska fortsätta skriva ditt inre. Bara du kan bedöma om det hindrar dig från det verkliga livet.
Jag hoppas du kommer fram till att det finns en nytta och mening med att fortsätta klmmentera och leka besserwisser här. Du bidrar med så mycket klokhet❤️

Sidor