Jaha och nu då?

727 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
mitt brev till em

Fina xx
Min grundkärlek till dig är stark.
Likaså din alkoholism och depression, mitt medberoende och min arbetsnarkomani.
Jag kan inte säga vad som är den största orsaken till varför vi nu står här idag i denna olyckliga situation.
Denna sommar och ditt uppbrott har fått jaget i mig att vakna igen.
Jaget där mina behov och villkor sakta har vaknat för mig.
Vad som är viktigt i mitt liv.
Det har länge varit dolt då vi haft det tungt sista åren.
Jag valde att inte se.
Jag valde att leva i förnekelse i hur dåligt vi mådde tillsammans.
Min nya väg har varit att sluta fly.
Sluta fly de jobbiga situationerna som hittills varit i mitt liv.
Sluta fly från det faktum att vi inte längre kan ha det såhär.
Livet är för kort och vi måste bejaka glädjen och framtiden och nuet, annars slutar vi sakta att leva.
Jag har länge försökt att närma mig dig och det oss vi har haft tillsammans.
Det var fel väg
Jag har istället till slut insett att jag måste börja se mig själv och vad som är viktigt för mig istället för att försöka laga det som var vi.
Det gick nämligen inte att laga.
Vi måste i så fall hitta ett nytt vi.
Men först måste du i så fall börja din resa , mot att sluta fly börja leva och våga känna.
Jag kan i dagsläget inte heller säga att jag kommer att stå här, när och om du väljer att bli nykter.
Men jag hoppas att jag har kvar tillräckligt av det långa tålamod och den djupa kärlek jag ändå känner till dig.

Min älskade vän, ta dig samman och sök hjälp, den finns att få och just idag så finns i alla fall fyra fina flickor som finns där för dig.
Jag, xx och xx och xx

flygcert
Håller tummarna för dig och er idag!

Hoppas att du känner att du är på väg i något stort och avgörande - det låter så!

Kram!

Ullabulla
Gick väl sisådär

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

mulletant
Vad bra du jobbar

Ullabulla! Kram / mt

Ullabulla
inte ett livstecken igår

till vare sig mig eller döttrarna.Men det hade jag inte förväntat mig heller.Fantastisk terapisession hos specialutbildad medberoende.
Inte en sekunds tvekan igår om att försöka eller vilja kontakta honom.heja mig.

Ullabulla
nästan hög idag

efter sessionen hos terapeuten igår.Trots att läget egentligen är så uselt så mår jag förträffligt.Måtte nu inte himlen ramla ned över mitt huvud.

Ullabulla
Vad är det jag inte förstår?

Han har gett mig samma budskap i flera år,alkoholen är viktigare.
Än sen att det är en sjukdom.Jag har gjort fullständigt klart att jag inte klarar att leva i relation med honom om han dricker.Även om jag just nu gjort en tillfällig tillbakablick i hopp om att väcka honom.

Han har valt att bli nykter på eget bevåg en gång förut och klarat det i alla fall ett halvår.Men det var tydligen inte värt det.
Var är mina skyldigheter mot mig själv?
Mot mitt liv,med vad jag behöver.
Nedspolat i toaletten för tillfället.
Dags att vakna upp lite.
Om jag då skulle gå vidare
Och gud förbjude upptäcka att livet utan honom faktiskt tom skulle kunna vara bättre.
Vad händer då?

Ullabulla
nu mjuknar jag för varje timme

Jag börjar få lite kläm nu på mönstret.Förbannad med all rätt.Irriterad och klarsynt.
Sen kommer då de andra insikterna.Men han är ju sjuk,han rår inte på det osv.
Men det förändrar ändå inte ovanstående fakta.
Åsså blir det frontalrkock.Sen slänga på lite medberoende och kärlek i soppan också och krydda med dålig självkänsla.
Inget vidare välsmakande pyttipanna..

Ullabulla
fortfarande stark

i min hållning.Inte ett livstecken från exet.Det knepiga är att jag vet inte om han skäms eller helt enkelt struntar i att han körde i fyllan.Eller att barnen konfronterat honom.

Men jag börjar få denna berömda sinnesro stora delar av dagen och bryr mig mindre och mindre om hur han mår och vad han gör.Om han dricker eller inte.
Det är inte att jag inte orkar bry mig om,för det gör jag.Orkar vill säga.Men just nu så har jag släppt taget och har börjat se min dag som prio ett.Fantastisk känsla.
Om han skulle ringa så skulle det bli mer,men sedär.Inte åh äntligen ringer han.Dock har jag inte i grunden fattat något beslut om vår framtid och min inblandning.Utan jag står mest på nån sorts autopilot till han gör nästa drag.

Ebba
Trotsig 3-åring...

Jag tycker att vi alkoholister ofta är som trotsiga små treåringar.
Jag kan själv!
Jag tänker göra SÅ!
Jag tänker inte göra si!
Nu lägger jag mig här på golvet och surar så får vi se om nån bryr sig!
Skillnaden är att vi är vuxna och faktiskt ansvarar för vårat liv och handlingar.

KRAM

Ullabulla
idag 6:e dagen

utan kontakt.Det stämmer så bra Ebba att han är som en tjurig barnunge.Det här mönstret har ju upprepats förut när jag skvallrat vilket han upplever att jag har gjort.
Då har han rätt att sura och tycka att jag är OSOLIDARISK Tramsigt och barnsligt då det är hans barn jag pratar med.
Känner mig fortfarande stark även om jag börjar darra lite invärtes.Är det slut nu?
Kommer jag att bli förlåten för detta svek(korkat jag vet)
Dvs jag låter hans attityd till detta glida in i mig och jag låter hans syn på det hela förmörka mitt i övrigt tillfälligt friska och ljusa sinne.

aeromagnus
Alkoholism sjukdom

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.

Ullabulla
tungt ikväll

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

Ullabulla
fortfarande tungt

läser mina böcker och känner igen mig på varje rad.Försöker gå bakåt och har väl hittat en del nya sanningar.Men det hjälper inte riktigt.Ska fortsätta grovjobbet och hoppas att det lättar sen.

margaretavilhelmina
Skickar kramar!♡

Skickar kramar!♡

Ullabulla
fortfarande svag

i själen.Börjar tänka idiotiska tankar typ:
Fakta1 Han körde på fyllan.
I min värld:
Ja,men jag var ju ändå så viktig att han inte bara struntade i träffen utan kom även om han nu var onykter.Han vågade "trotsa" gällande trafiklagar för att jag inte skulle bli besviken=bevis på att jag är viktig.
Fakta2
Han har inte hört av sig på hela veckan.
Men i min lilla värld:
Han skäms förstås.
Han har ju fått skäll av både mig och döttrar det är klart han lider av sårad stolthet.
Oj,vad dåligt han ska må nu när ingen bryr sig om...

Fakta3
Han ljög och sa till yngsta dottern att han jobbade i lördags.(han satt förstås och söp)
I min värld:
Han ville skydda henne från de fakta att han faktiskt satt och drack istället.

Det värsta är att fast jag radar upp allt här så sopar det inte bort känslorna på vad som är sanning.
Min lilla värld fortsätter att regera fast jag borde veta bättre.

Kanske vi alla medberoende skulle slå sig ihop och bilda ett advokatsamfund för trasiga själar som råkat begå ett brott ;)

Ullabulla
jag föll..förstås

och ringde igår kväll.Han svarade inte första gången vilket är ett säkert tecken på att han är full.Så då måste jag ju ringa en gång till och då svarade han.Mycket glad att jag ringde så då blev jag såå lättad.Han den store fylleköraren ville prata med mig :)
Jag frågade igen hur det skulle bli då han inte hört av sig på en hel vecka.Men jodå,han ville absolut fortsätta träffas.Så vi skulle ses idag på lunch.Jag vet inte var detta ska leda,men på något märkligt sätt så känner jag att han kommer närmare sig själv eller den han var varje gång vi träffs.Jag inbillar mig inte att jag hjälper honom.Detta är fortfarande i egoistiskt syfte då jag inte klarar att släppa taget.
Ja fick ingen ursäkt naturligtvis för att vår sista träff blev så misslyckad.Vi får se hur det känns efter idag.Det känns som att jag experimenterar med mitt eget känsloliv och drar ut det till ett mycket långt gummiband som kan brista när som helst.
Och ändå denna tillfredsställelse i att han faktiskt ska komma idag.Mycket märkligt.

Dregen
Ullabulla !

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

Ullabulla
Jätteroligt!

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

Ullabulla
ringde igår 9 på morgonen

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.

mulletant
Jag känner så väl igen

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

Ullabulla
tungt igen

längtar och vill mer än vad både han och jag förmår.
Jag skulle inte orka med honom dygnet runt nu som han och jag mår.Jag behöver nästan all min vakna tid till att rehabilitera mig själv och mitt tänk.Ändå fattas han mig på så många sätt.
Trött och utarbetad känner jag mig trots att jag jobbar mindre nu än vad jag gjort på flera år.
Jag förstår ju nånstans att det pågår en process i mig som jag på intet vis vill ska avslutas förrän den är klar.Men den är påtaglig och pågår ofta utan ord.
Och suger musten ur mig gör den.

Kort samtal på morgonen och föreslog en träff på stället jag går.
Nja det går lite för snabbt,jag vill tänka mer innan jag bestämmer mig.
Jag förstår precis vad han menar och naturligtvis måste det här få gå i hans takt.
Men då vaknar den medberoende ullabulla och vill skrika,vänta på vad?
Vad är det du inte förstår?

Men jag höll mig och backade och sa att jomenvisst,de finns ju kvar.
Men nånstans har jag ju rätt att vi snart är i ett vägskäl där han förmodligen tar sig samman och söker hjälp eller fortsätter sin eländiga bana.
Då känner jag stress inför båda de situationerna.
Vad gör jag då?
Om han nu väljer att bli nykter och faktiskt närma sig mig igen.Vill jag det,orkar jag det?

Eller tvärtom om han fortsätter att dricka,vad gör jag då?
Dvs inga givna svar på nåt av alternativen.
Det är ju jag som kan ta mitt beslut oavsett vad han väljer att göra,det vet jag.
Men det är ju i den bästa av världar.I verkligheten så vet jag ju att min framtid också hänger på vad han väljer att göra.

Ullabulla
de sista två åren

har jag pga hans mående backat i mina egna önskemål och behov i relationen.Jag har mer och mer stuvat undan det jag behöver ha av honom för att må bra och istället försökt fylla på de behoven utifrån.Det är visserligen sunt eftersom han inte ska vara min snuttefilt.Men jag kan ändå tycka att i en relation så måste man ju vara uppmärksam på varandras behov då man ju ändå valt ett liv tillsammans.Jag märker det förstås extra nu eftersom vi inte ens har en ordentlig relation längre.

Jag förstår också hur lite jag har fyllt hans behov då han egentligen aldrig uttalar vad han behöver.
Var börjar man kartlägga detta och vilka krav eller hur jag ska uttrycka det har man rätt att ställa i en relation.Ska det bara gå smidigt och av sig själv eller måste man faktiskt rannsaka sig själv?
Hur ska man då kunna nå varann?
Om han aldrig uttrycker sina och jag undantrycker mina egna av hänsyn till hans mående och drickande?

Ullabulla
jag tänker

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..

LenaNyman
Ullabulla.

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

/L

Stingo
Blandar mig i igen...

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Ullabulla
Tack Lena!

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

Ullabulla
ja kanske Stingo

eller så ber jag nån packa in mig i bilen..måste måste måste släppa taget om detta innan jag går under.

flygcert
Ullabulla, läs dina egna ord...

Du håller på att gå under, skriver du själv.
Och jag tror att du gjort som vi alla andra - kanske alldeles för mycket redan. Du har kämpat och försökt hjälpa så till den grad att du nu själv håller på att gå under. Så, du har helt rätt - släpp taget, låt någon annan packa in dig i bilen. Om han inte har tagit emot all din hjälp så här långt så kan du inte hjälpa. Hjälp dig själv, rädda dig själv!!

Kramar!

Stingo
Det är också ett alternativ.

Det är också ett alternativ.

Sidor