Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Möte ikväll och vi var 5 själar där.Fina delningar och vitt skilda problem.Men känslan efteråt är en ro och att tankarna stannar upp lite.Sen brukar dagarna efter också ha med sig en annan känsla och andras delningar kan komma tillbaka till en och sätta igång processer i en själv.Alla ni som är medberoende och har möjlighet,testa.

och besök av mannen i helgen.Jag har tyckt att han varit lite kort och nonchig och stannade därför upp honom nu i helgen.Vill du verkligen det här?
Ja! svarade han med eftertryck.Då bad jag om lite mer feedback i form av telefonsamtal osv.Då får vi se då.Annars en lugn helg med lite tapetserande och många timmars nattsömn.Det känns att mörkret är här.Han har nu varit nykter i 8 dagar vad jag vet.Då kommer vi snart till brytet då han brukar ha svårt att stå emot. 10-14 dagar emellan drickperioderna har mönstret varit i sommar.Men han ska börja jobba igen nu efter semester och sjukskrivning i nästan 10 veckor.

just nu.Kanske han ville träffa mig på Torsdag för att kunna vara nykter innan han går på jobbet på Fredag morgon efter över tå månaders semester och sjukskrivning.Jag ringde igår kväll för att surra en stund,men inget svar.Det brukar vara ett säkert tecken på att det är alkohol.Han lånade också min bil i måndags in till stan.så då ville han träffas på Torsdag trots arbete Fre morgon.Då kan man ju kanske dricka både Må Ti och On kväll utan störning :)Fortsättning på denna evighetsföljetong följer..

Jag vill ändå tillägga att det bryr mig inte just nu.Än så länge så håller min föresats att skapa bra dagar åt mig själv oavsett vad han pysslar med.Men vi har heller inte gått in i nån riktig relation än med förväntningar och krav.Det är ju bara på date stadiet och det är nog därför det inte rubbar mig ur cirklarna.

men inte på samma sätt.Fick tag på småberusad x igår.Jodå han ville gärna komma ,läs idag och jag ska bjuda på middag.Ser ändå fram emot kvällen och han måste ju vara körbar dvs nykter för att komma hit.Säkert också planerat från hans sida för att kunna gå på arbete i morgon.
Dvs han använder mig som en nykter språngbräda till i morgon.Men det må vara hänt och känns ändå positivt.
Vi får se om kvällen blir av och jag tror minsann att det blir bio för ullabulla om han inte kommer.För att ha ett alternativ istället för att slippa sitta och känna mig så övergiven som jag ju då faktiskt är.

Med stor portion respekt och ömhet från båda håll.Jag pratade en del om mina insikter i sommar.Inte så mycket kring hans drickande utan mer om mina irrvägar som jag inte kunnat komma bort ifrån.Hur gör man när man känner att livet inte är bra längre och man inte kan sätta fingret på vad.Jo man stannar upp och försöker se.Men se vad? Men i sommar har jag tvingats och yckats till en del insikter i alla fall som faktiskt bara gäller mig och inte honom.Det kändes bra att få dela det ikväll.En dag i taget..

eftersom han ju inte ens börjat försöka hålla sig nykter.Han har ju heller inte sökt hjälp vad jag vet.Det bästa i det här är att han är så hemlig.Om han skulle ha tagit nått sorts beslut eller ska börja knapra på antabus eller eller,så kommer han antagligen inte att säga ett knyst till mig.Och det ger mig ro.Jag får ju inte veta alltså kan jag inte hoppas på att NU ska förändring ske.

Jag är faktiskt alldeles nöjd i nuet med läget.Kanske att jag bäddat in mig i nån sorts låtsasbubbla.Eller att jag lyckats ta mig ur en del av medberoendet och ändå gjort ett aktivt val att han är värd det.Jag slipper ju konfronteras då han alltid super i ensamhet och under annat tak än mitt i nuläget.Vi träffas bara en gång i veckan vilket ger luft under vingarna åt mig i mitt tillfrisknande.Till slut är jag då antingen så stark att jag kan leva i detta trots att han dricker.Eller att jag faktiskt lämnar om det är det jag vill göra.
Ni därute som tycker att jag lurar mig själv och hindrar honom att trilla djupare kanske har rätt.
Jag kommer att fortsätta skriva här om min egen resa och mina egna upplevelser av denna minirelation då jag behöver vara ärlig med mig själv både då jag mår bra och när jag mår dåligt i detta.Just nu mår jag bra.

över var det började gå snett.Jag har precis sett delar av föreläsning om hur vi som barn far illa om vi är uppväxta i alkohlistfamiljer vilket jag är.Jag minns min hårdhet och känslokyla inför min mamma som var väldigt oberäknelig och elak.Jag kunde ibland släppa lite på garden och låta henne komma närmare för att ofta få hugg i ryggen som gjorde så ont.Därför byggde jag på min rustning mer och mer och lät henne till slut inte komma in alls.Jag har sen dess haft en svår relation till henne där jag liksom ställt mig lite som en "ubermensch" över henne då hon i mina ögon är en så värdelös människa som supit bort alla möjligheter till vettiga relationer till oss barn.Själv har jag då i mina egna ögon varit både klokare och mognare än henne och gjort smarta val och varit duktig flicka hela mitt liv.

Nu håller min duktiga flicka rustning på att spricka rätt rejält.Jag börjar slappna av och låter mig själv leva utan större mål och mening för tillfället vilket aldrig har hänt i mitt vuxna liv.Det är både skönt och skrämmande.Men sen tänker jag,mitt ex som visserligen råkar vara en drinkare har inte alls någon av min mammas egenskaper bortsett från supandet.Han påminner hellre om min ytterligt snälla och kärleksfulla pappa som gav åtminstone halva min själ vad den behövde.Men nånstans i mitt medberoende så började jag då se nödvändigheten i att göra om honom till en ickedrinkare för att vårt liv skulle kunna fortsätta.I och med detta så blev jag besvärlig och mina krav på honom övermäktiga.Han backade mer och mer och jag förstod egentligen inte vad som försiggick.

Förstörde jag den intimitet som vi haft med mina krav?Gick jag själv då mer in i en medberoende roll som gjorde mig allt svårare att leva med?Jag vet inte.
Samtidigt så är ju alkoholism en progressiv sjukdom och den kanske skulle slutat med mina ultimatum och denna brytning ändå.
Men igår såg jag vid vår träff honom-mannen i mitt liv som jag inte sett på länge.Jag såg också mig själv,den unga kvinnan jag var när jag träffade honom och ännu inte var fast i denna cirkel av alkohol och medberoende.Märklig dejavukänsla och förvirrande i att jag inte vet var den ska sluta.

har du tagit steget in på en viktig väg... din egen livsväg. Fantastiskt! tack för att du delar med dig.
Kram, kram / mt

trrots fint samtal i morse med exet med tack för senast och vanligt samtal om vanliga saker.Men väntan och längtan efter mer istället för att ta tag i denna dag och göra något bra.Det har jag iofs också gjort men med ensamhet i bröstet.Kanske måste få vara så för att så småningom fyllas av mig själv.

med ensamkänsla som klistrade sig in i alla skrymslen och vrår.Jag lät det vara så och tröstade mig med forumet och lite på tv och småsaker.Jag gick inte ut och arbetade vilket jag vet hade skingrat min känsla och byggt på mig med låtsaslycka.Idag känns det bättre och nu ska arbetsvekcan förberedas med städning och matinköp och faktiskt en fika med fin väninna som finns där och stöttar och som även jag får stötta då hon är i samma sits.tack gode gud för vänner,de är guld värda.

LenaNyman

Det du skrev träffade mig som en slägga. Nu vet jag hur jag ska hänga upp dagen. Tack så väldigt, väldigt mycket!

/L

Att lilla medberoende ullabulla kan så nått litet frö,tack för feedbacken.Hoppas du kan le mot svärföräldrar idag och hålla masken :)

visserligen influensakänningar.Men jag tror inte att det är hela sanningen.Jag har ungefär samma känsla som i somras när jag och xet vänslades lite och jag mådde som en prinsessa den dagen och även dagen efteråt.Men sen öppnade sig avgrunden som ett stort hål.Varför? Jag vill ju det här och jag har själv dikterat villkoren för att vi faktiskt ska hålla oss på varsin planhalva för att fortsätta läka och tillfriskna.Är det att jag inte alls vet något om han tänker dricka eller inte i veckan? Eller är det att jag bara vill ha mer än vad jag egentligen får.Kräver jag för mycket av mig själv och honom i nuläget.Vad är det som händer med mig om jag ska sammanfatta känsloläget.Jag förstår det inte.Vi hade ju en bra träff och bra återkoppling efteråt.

både med influensa och mående.Jag måste sluta vara så rädd för dipparna som tar mig så djupt.Jag är egentligen en Pollyanna som ser livet från den ljusa sidan så det nästan blir löjligt.Men nu har jag bestämt mig för att se även det mörka utan att försöka försköna det.Bara se det, begrunda och ta in det känna det och sen gå vidare.Utan värdering.Tungt tungt tungt.
Men idag känner jag mig befriad från några ok i alla fall,till nästa dipp.Pratade med sur och trött karl som jobbat 48 timmar på tre dygn och inte har jobbat på 10 veckor.så han är ursäktad,men ändå blir jag lite ledsen att han inte vill småprata lite med mig.Jag vet ju det här och ändå försöker jag fånga in honom en liten stund och får naturligtvis den respons jag alltid får efter jobbardagar,trött och oengagerad.Surprise ullabulla.Kanske bor en maschosist i mig?

Var tvungen(faktiskt på riktigt) att ringa ikväll och be om hjälp som bara han kunde ge.Full förstås.Inga braskande extrarubriker eftersom det är tredje gången sen vi började om vårt låtsasförhållande(inte minirelation eller kärleksrelation :)) igen.Jag känner mig så blank och blir mest irriterad för att min tanke om kommande helg ev grusas.Kanske en bra känsla?Min helg blir förstörd, mina planer blir förstörda.Inte stackarn,eller har jag gjort nått.

Ska låta det få sjunka in och kanske ha nån form av strategi för hur jag "borde" känna.Just nu är jag som sagt blank och det är en icke känsla som jag inte tänker acceptera.Att jag struntar i det är liksom en annan sak.Då har jag tagit ställning.
Att jag blir ledsen är också helt ok,för då är jag besviken.Att jag är arg är också på ok listan.Men inte skuldtyngd eller sänkt för då har liksom känslan vandrat över till mig och där ska den inte få bo.Känslan och agerandet är hans.
Sen har kvällen löpt på som vanligt och jag har haft mina vardagssysslor som inte blivit förstörda eller sänkta.Jag hoppas bara att jag inte förnekar att det är såhär just nu ikväll utan att jag faktiskt kanske helt enkelt struntar i det?

Vilse i pannkakan

Vilka fina insikter du kommer till, UllaBulla!

Din situation är så långt ifrån min, men samtidigt inte, och det är så inspirerande att läsa dina rader. De ger mig styrka åtminstone för stunden. :-)

Kram

Förstår att det måste vara tufft i ett medberoende. Jag kan ju inte sätta mig in i den känslan eftersom jag varit på andra sidan. Jag kan ju bara uttala mig från den missbrukande mannens sida att han tyvärr inte bryr sig om varken sig självt eller dig. Inte för att han inte vill eller inte har känslor eller annat utan för att han är alkoholist och beroende av drogen A. Jag vet inte men kanske är det bästa att kanske helt bryta kontakten ett tag och fokusera helt på dig själv, dina känslor och ditt mående. Hur som helst verkar ju han såra dig oavsett. Lider med dig för hoppet är det sista som överger oss. Man hoppas OM OM OM TÄNK OM det blir en ändring. Tyvärr så sker det ingen ändring eftersom ditt ex är i förnekelse. Hoppas du får en bra dag.

villveta

Bryta kontakten vill inte några av oss .........
Men kanske är det en bra lösning iallafall ( säger den som är desperat och " skriker " efter kontakten själv ).